Förlossningen

Vid nästan alla födslar i Sverige är den blivande pappan närvarande och unge-fär tre fjärdedelar uppger att de haft en »positiv förlossningsupplevelse«.⁶²När nyblivna pappor tillfrågas om saken, talar de många gånger om överväldigande känslor – framför allt känslor av lycka och lättnad vid födelseögonblicket och den första kontakten med det nyfödda barnet – men också om oro, vanmakt och det svåra i att bevittna kvinnans smärta.63

Ett genomgående tema i den tidigare forskningen är att pappans huvudsakli-ga uppgift i förlossningsrummet är att stötta kvinnan under förlossningens olika skeden. Att detta är den yrkesverksamma barnmorskans utgångspunkt framgår

59Se Jan Draper, »›It Was a Real Good Show‹: The Ultrasound Scan, Fathers and the Power of Visual Knowledge«, Sociology of Health & Illness 24, nr. 6 (2002): 771–795.

60Blom och Lofheving, »Pappors delaktighet under graviditet«; Linda Burefors, »Blivande pappor: upplevelser under graviditeten och behov i mötet med barnmorskan« (examensarbete, Göteborgs universitet, Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, 2013); Ekelin, Crang-Svalenius och Dykes, »A Qualitative Study of Mothers’ and Fathers’ Experiences of Routine Ultrasound Examination in Sweden«; Finnbogadóttir, Crang Svalenius och Persson, »Expectant First-Time Fathers’ Expe-riences of Pregnancy«; Widarsson m. fl., »›Paddling Upstream‹«.

61Draper, »›It Was a Real Good Show‹«.

62Margareta Johansson m. fl., »Improvements of Postnatal Care are Required by Swedish Fathers«,

International Journal of Health Care Quality Assurance 26 (2013): 465–480.

63Hallgren m. fl., »Swedish Fathers’ Involvement in and Experiences of Childbirth Preparation and Childbirth«; Margareta Johansson, Jennifer Fenwick och Åsa Premberg, »A Meta-Synthesis of Fathers’ Experiences of Their Partner’s Labour and the Birth of Their Baby«, Midwifery 31, nr. 1 (2015): 9–18; Martin P. Johnson, »An Exploration of Men’s Experience and Role at Childbirth«,

Journal of Men’s Studies 10, nr. 2 (2002): 165–182; Premberg m. fl., »First-Time Fathers’

av Camilla Berntssons och Anne Blomgrens intervjustudie,⁶⁴ men i den forsk-ning som undersökt pappors egna upplevelser och synpunkter är det svårt att särskilja vilken plats den blivande pappan själv eftersträvar i förlossningsrummet och vilken plats han förväntas ha. Ett exempel är Prembergs och hennes kolle-gors intervjustudie med nyblivna pappor som jag citerade på sidan 11: författarna konkluderar att »mannen har som intention att stärka och stödja kvinnan«. Nå-got senare i resultatavsnittet, under rubriken »att beskydda och stötta kvinnan«, skriver författarna:

Pappans deltagande och stöd av sin partner under förlossningen görs för att ge henne styrka och trygghet. Vidare undviker han att oroa föderskan genom att sålla, skyla över eller negligera all negativ information från sjuk-vårdspersonalen och inte dryfta eventuella avvikelser eller oroande tecken. Han döljer sin egen oro genom att vända sig bort från kvinnan. […] Man-nen är också redo att föra kvinnans talan eller konfrontera sjukvårdsperso-nalen om en konflikt uppstår.65

I och med att detta framställs som ett resultat ges intrycket av att detta är vad pappor (obestämd form pluralis) gör i förlossningsrummet, som om »pappor« el-ler »män« vore en viss art som i förlossningsrummet beter sig på vissa artspecifika sätt. Vad som helt lyser med sin frånvaro är en problematisering av vilka förvänt-ningar som pappan i förlossningsrummet försöker leva upp till – förväntförvänt-ningar som bland annat delgetts honom vid besöken på barnmorskemottagningen och i den förlossningsförberedande utbildningen – och vilka möjligheter han har att leva upp till dem.

Förhållandet mellan den förlossningsförberedande utbildningen och upple-velsen av förlossningen berörs i en studie av Anita Hallgren, Mona Kihlgren, Lars Forslin och Astrid Norberg. De elva pappor som deltog i studien intervjuades fö-re och efter den förlossningsförbefö-redande utbildningen samt några veckor efter förlossningen. De noterar att »efter förlossningsförberedelsen uttrycktes förvänt-ningar på en aktiv, deltagande roll under förlossningen«,⁶⁶vilket inte är så förvå-nande med tanke på att detta är vad den förlossningsförberedande utbildningen som regel eftersträvar.⁶⁷I studien framgår att papporna, med varierande fram-gång, lyckades inta en »aktiv, deltagande roll«. När de lyckades, tolkade författar-na detta som ett tecken på »vitalt engagemang« enligt Erik Erikssons psykosociala

64Camilla Berntsson och Anne Blomgren, »Pappors närvaro under förlossning: barnmorskors upp-levelser och erfarenheter« (examensarbete, Göteborgs universitet, Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, 2010).

65Premberg m. fl., »First-Time Fathers’ Experiences of Childbirth«, 851, min översättning.

66Hallgren m. fl., »Swedish Fathers’ Involvement in and Experiences of Childbirth Preparation and Childbirth«, 11, min översättning.

1.2 Tidigare forskning

utvecklingsteori,⁶⁸medan ett misslyckande tolkades som »en negativ lösning på konflikten ›närhet kontra isolering‹«.⁶⁹Det som i författarnas »meningskonden-sering« av pappornas uppfattning om förlossning och deras egen »roll« i denna kan tolkas som en diskrepans mellan upplevda förväntningar och reala möjlighe-ter ges en individualpsykologisk tolkning av den blivande pappans psykosociala mognad.⁷⁰

Den enda studie jag funnit som problematiserar diskrepansen mellan för-väntningar och möjligheter är genomförd av en psykologiforskare, nämligen Mar-tin Johnson, vid studiens genomförande stationerad vid Keele University i Stor-britannien. Den brittiska mödrahälsovården och förlossningsvården skiljer sig från den svenska, men inte mer än att hans observationer är relevanta också för svenska förhållanden. Johnson noterar att den blivande pappan inte alltid är klar över sin »roll« i förlossningsrummet och även om han eftersträvar en viss »roll« är det inte säkert att det finns »utrymme« för den:

Individer skapar och anpassar sina roller snarare än faller in i något slags känt och förutbestämt mönster av förväntat beteende. Då roller sällan är »givna« utan provisoriskt skapade i social interaktion och inbegriper någon form av ömsesidiga roller å andra aktörers vägnar, blir det tydligare varför den närvarande mannen skulle vara osäker på de exakta förväntningarna på sin roll under stora delar av den tid han tillbringar i förlossningsrummet. Medan en specifik roll normalt förväntas vara centrerad kring en specifik »uppgift«, finns här inte någon för mannen tydlig uppgift – och detta i ett sammanhang där hans partners och den närvarande medicinska persona-lens roller knappast kunde ha varit tydligare. Barnmorskan har stor frihet i det sätt hon eller han spelar sin roll i relation till honom, och i avsaknad av annan vägledning kan också barnmorskans anmärkningar i förbigående rörande hans duglighet få stor betydelse.71

Det behöver givetvis inte på något sätt vara ett problem att blivande pappor i förlossningsrummet stöttar föderskan så gott de kan, inte heller att det är den roll i vilken barnmorskan helst ser den blivande pappan – att ha en någorlunda tydlig roll och uppgift bidrar som regel till en mer positiv upplevelse⁷²– men i den tidigare forskningen är frånvaron av problematisering kring förväntningar, möjligheter och det mellanmänskliga samspelet i förlossningsrummet påfallande.

68Se Erik H. Erikson, Den fullbordade livscykeln, 3:e utg., övers. Margareta Wentz-Edgardh (Stock-holm: Natur & Kultur, 2000).

69Hallgren m. fl., »Swedish Fathers’ Involvement in and Experiences of Childbirth Preparation and Childbirth«, 13, min översättning.

70Ibid., 10, Figur 2.

71Johnson, »An Exploration of Men’s Experience and Role at Childbirth«, 179, min översättning.

72Se till exempel Malin Bergström m. fl., »Fear of Childbirth in Expectant Fathers, Subsequent Child-birth Experience and Impact of Antenatal Education: Subanalysis of Results From a Randomized Controlled Trial«, Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica 92 (2013): 967–973.