Intervjuguiden modifierades några gånger mellan de första intervjuerna som en följd av vad som dök upp i dem, vilket också det är något som ofta förekommer inom tolkande forskning.7Den förändring som är av störst relevans för avhand-lingen är att jag lade till några frågor på slutet om mötet med mödrahälsovård och förlossningsvård i den händelse informanten själv inte tog upp det under in-tervjun. Det var dock bara en av informanterna som berättade så lite om detta att jag behövde ställa frågan.
2.3 Informanter
I det följande skall jag kortfattat presentera de tio pappor jag intervjuade och ge ett komprimerat sammandrag av deras berättelser. Dessa »vinjetter« kan tjäna som minnesstöd i läsningen av kapitel 5 till 10 där för det mesta endast korta utdrag ut intervjuerna redovisas. Det kan vara värt att känna till att även om papporna fått fingerade namn med alfabetets tio första bokstäver som initialer, är det inte i den ordningen jag gjorde intervjuerna.
Anders
Anders var vid intervjutillfället 33 år gammal, gift med Anna och pappa till Adam, 4 år. Han hade nyss fullföljt sin gymnasieutbildning på komvux och studerade vid högskola samtidigt som han körde taxi. Han hade tidigare haft flera olika tekniskt–mekaniska yrken. Familjen bodde i en hyreslägenhet i en stad i norra Sverige.
Anders berättade att deras första graviditet slutade med missfall. Missfallet konstaterades efter att Anna fått magsmärtor och de åkt in till akuten (avsnitt 7.4 på sidan 134). Anders berättelse om den andra graviditeten och sonens födelse handlade framför allt om diskrepansen mellan hans förväntningar och verklig-heten: den överväldigande kärlek som borde överväldigat honom i samma ögon-blick som sonen föddes uteblev (kärleken kom så småningom, men den lät dröja på sig). Den uteblivna kärleken var det enda Anders berättade om förlossningen (avsnitt 8.9 på sidan 185).
Anders uppgav att han deltog i studien eftersom han tyckte att »man bör tala lite mer om [svårigheter] för att underlätta för dom som skall bli mammor och pappor«. De svårigheter Anders syftade på var dels missfallet, dels den överväl-digande kärleken till det nyfödda barnet som uteblev.
Björn
Björn var vid intervjutillfället 32 år gammal, gift med Bodil och pappa till Benny (2 år) och Beatrice (½ år). Efter gymnasiet arbetade Björn några år inom till-verkningsindustri, men hamnade sedan inom dagligvaruhandeln. Vid intervju-tillfället arbetade han som ansvarig för en avdelning i en livsmedelsbutik. Bodil arbetade också inom dagligvaruhandel. Familjen bodde i ett radhus i en stad i norra Sverige.
Björn berättar att han och Bodil länge försökte bli gravida och de till slut tog kontakt med en fertilitetsklinik. Bodil hann dock bli gravid innan de blev ditkal-lade. Även om Björn inte berättade mycket från förlossningen, framgick att det för honom var en omvälvande upplevelse (avsnitt 8.10 på sidan 186). Björn hör till de pappors om inte kunde beredas plats på bb-avdelningen, något som han uppfattade som »förlegat« (avsnitt 9.4 på sidan 198).
Min intervju med Björn kändes besvärad och tvungen. Jag fick intrycket att Björn var förlägen och obekväm. Han svarade mer på frågor än berättade själv-mant och han mötte sällan min blick. Min gissning är att detta har att göra med att jag i början av intervjun ifrågasatte hans motiv att delta i studien; detta åter-kommer jag till i avsnitt 2.5.1.
Carl
Carl var vid intervjutillfället 29 år gammal, sambo med Cecilia och pappa till Cornelia (2 år) och Caroline (1 år). Carl högskolestudier kom av sig när han blev pappa och han arbetade nu som taxichaufför. Familjen bodde i en hyreslägenhet i en stad i norra Sverige.
Carl berättade att den första graviditeten visserligen inte var oönskad, men väl oväntad (avsnitt 5.1 på sidan 104). Han berättade utförligt och graviditeten, om ultraljudsundersökningen (avsnitt 7.1 på sidan 126), om förlossningen (av-snitt 8.3 på sidan 162). Liksom Björn kunde Carl inte beredas plats över natten på bb-avdelningen (avsnitt 9.3 på sidan 196). Han berättade också att förlossningen var jobbig för både Cecilia och honom, att hon erbjöds stödsamtal inför andra barnets födelse och att han själv kanske också hade behövt samtalsstöd, men ald-rig sökt det.
Min intervju med Carl kändes ledig och otvungen, mer som ett förtroligt sam-tal än ett uppstyrt frågande och svarande. Angående Carls motiv att ställa upp på en intervju, uppgav han att det var för forskningens skull, men som jag diskuterar i avsnitt 2.5.1 misstänker jag att vårt samtal för honom åtminstone delvis också fyllde ett terapeutiskt syfte.
2.3 Informanter
David
David var vid intervjutillfället 37 år gammal, gift med Denise och pappa till Dani-el, 2 år gammal. Han arbetade som konsult inom it-branschen. Såväl David som Denise hade studerat vid högskola. Familjen bodde i en bostadsrätt i en svensk storstad.
David berättade att de länge försökt få barn men att det var först med assi-sterad befruktning som Denise blev gravid. Graviditeten kantades av medicinska komplikationer, vilket innebar att de gjorde fler besök på barnmorskemottagning och sjukhus än vad som normalt är fallet. Den första ultraljudsundersökningen fann han »bisarr«, dels för att barnmorskan eller obstetrikern inte hälsade på ho-nom (avsnitt 7.5 på sidan 135), men också för att han inte kunde koppla ihop det han såg på ultraljudsapparatens bildskärm med sitt framtida barn (avsnitt 7.6 på sidan 138). Davids berättelse om förlossningen hade en dramatisk inledning – den startade oväntat när de befann sig på en skärgårdsö – men allt förlöpte väl från det att de anlänt till förlossningsavdelningen (avsnitt 8.1 på sidan 145). När David och Denise anlände till bb-avdelningen skar det sig dock ordentligt mellan David och personalen och en stor del av intervjun handlade om denna konflikt (avsnitt 9.5 på sidan 200); av de pappor jag intervjuade var David den som var mest kritisk till mödrahälsovården, förlossningsvården och bb-vården (avsnitt 6.2 på sidan 119).
David uppgav att hans främsta skäl att delta i studien var att försöka »ändra synen på pappor« i mödrahälsovård, förlossningsvård och bb-vård (detta disku-terar jag vidare i avsnitt 2.5.1).
Erik
Erik var vid intervjutillfället 40 år gammal, gift med Elisabeth och pappa till fyra barn: Emil (12 år), Elias (10 år), Elin (6 år) och Elsa (3 år). Han var egenföretagare och arbetade som pr-konsult. Såväl Erik som Elisabeth hade studerat vid högsko-la eller universitet. Familjen bodde i en vilhögsko-la i en förort till en svensk storstad.
Erik berättade att det tredje barnets förlossning var mycket speciell eftersom han upplevde det som någonting han och Elisabeth gjorde tillsammans (avsnitt 8.4 på sidan 173). Erik berättade också om hur äldsta sonen Emil på familje-bb kär-leksfullt höll sin nyfödda lillasyster i famnen (avsnitt 9.2 på sidan 195).
Erik vävde samman sin berättelse om att bli och vara förälder med berättelsen om sin yrkesmässiga karriär; varje graviditet och varje barns födelse hängde ihop med vilken arbetsplats och vilken position han haft vid tillfället. Hans intervju utmärker sig också på det sättet att den genomgående är mycket positiv; sällan eller aldrig nämner Erik några »svårigheter«. Erik var också den enda pappa jag
särskilt behövde fråga om mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och bb-vård eftersom det inte kom upp naturligt under intervjun.
Filip
Filip var vid intervjutillfället 38 år gammal, gift med Frida, pappa till Felix (7 år) och Felicia (3 år). Han arbetade som journalist i en stad i norra Sverige. Såväl Filip som Frida hade studerat vid högskola eller universitet. Familjen bodde i en villa strax utanför nyss nämnda stad.
Filip berättade att beskedet att de väntade barn mer var ett konstaterande än ett »YouTube-moment« och att det var en självklarhet att följas åt till barnmors-kemottagningen (avsnitt 5.1 på sidan 104). I början av förlossningsskedet erbjöds Frida att övernatta på förlossningsavdelningen, men Filip fann det oacceptabelt att han skulle behöva åka hem; Filip var en av de pappor som uttryckligen kriti-serade mödrahälsovården, förlossningsvården och bb-vården (avsnitt 6.1 på si-dan 116). Själva förlossningen var dock »komplikationsfri« och födelseögonblic-ket var för Filip en närmast religiös upplevelse (avsnitt 8.2 på sidan 152). Filip hör också till de pappor som erbjöds att övernatta på bb-avdelningen (avsnitt 9.1 på sidan 194).
Filip uppgav att han ställde upp på en intervju dels för att han tycker om att reflektera över sin tillvaro, dels för att han som journalist tycker att man bör ställa upp och »bidra med svar på frågor«.
Gustav
Gustav var vid intervjutillfället 34 år gammal, skild från Gisela med delad vårdnad om sönerna Gabriel (5 år) och Gillis (3 år). Han arbetade som produktionsledare inom tillverkningsindustrin. Innan separationen bodde familjen i en villa i en stad i norra Sverige, men hade nu flyttat till varsin lägenhet.
Gustav berättade att den första graviditeten slutade med ett missfall, något som var svårt både för honom och Gisela. Detta återspeglas i hans berättelse om ultraljudsundersökningen (avsnitt 7.2 på sidan 129). Det första barnets födelse var också en svår händelse för både Gisela och Gustav, eftersom den drog ut så länge på tiden att man fattade beslut om akut kejsarsnitt (avsnitt 8.5 på sidan 176). Gustav och Gisela separerade kort efter andra barnets födelse, och huvuddelen av intervjun handlade om svårigheterna som följde på separationen.
Min intervju med Gustav är ett exempel på hur en intervju kan »starta om«. När jag mot slutet av intervjun frågade om det var något mer som Gustav och jag borde ha talat om, börjar han berätta igen, men den här gången mer personligt och känslosamt.
2.3 Informanter
Hans
Hans var vid intervjutillfället 59 år gammal, gift med Helena och pappa till Han-na (7 år) och Hampus (2½ år). Han arbetade som projektledare inom en indu-strikoncern. Såväl Hans som Helena hade studerat vid högskola eller universitet. Familjen bodde i en villa en stad i mellersta Sverige.
Hans berättade att det för honom var en självklarhet att vara med vid besöken på barnmorskemottagningen, men han fann den särskilda pappagruppen under föräldrautbildningen överflödig (avsnitt 5.2 på sidan 107). Förlossningen slutade med ett urakut kejsarsnitt eftersom fostret inte kom igenom bäckenet (avsnitt 8.6 på sidan 179).
Hans presenterade sig som en »lite udda pappa« eftersom han hade passerat 50 när han blev pappa för första gången. I likhet med Erik var Hans berättelse om föräldrablivandet och föräldraskapet sammanvävd med berättelsen om hans yrkesmässiga karriär. Hans förlorade sig gärna i ganska långa utvikningar om händelser och problem han stött på under sitt yrkesliv, och det var många gång-er jag behövde föra honom tillbaka till samtalsämnet (detta ggång-er jag exempel på i avsnitt 2.5.2).
Isak
Isak var vid intervjutillfället 25 år gammal, separerad från Ida och pappa till Isa-belle (2 år). Han arbetade med teknisk support och bodde i en lägenhet i en stad i norra Sverige.
Isak berättade att graviditeten inte var planerad. Visserligen var det främst Ida som ville behålla barnet, men Isak betraktade det som en självklarhet att man »får ta ansvar för det man gjort«. Strax efter förlossningen hade Isak och Ida dock separerat. Ett genomgående drag i Isaks berättelse är att han aldrig tycks ha fun-nit en bekväm position i mötet med mödrahälsovården. Han berättade att han upplevde sig som blott en »kompis som följer med« vid ultraljudsundersökning-en (avsnitt 7.3 på sidan 132) och förlossningultraljudsundersökning-en återgav han som ultraljudsundersökning-en alltigultraljudsundersökning-enom obehaglig upplevelse (avsnitt 8.7 på sidan 181).
Under intervjun var Isak relativt fåordig utan att för den skull verka besvärad. Jag fick mer intrycket att Isak återgav det kärnfulla och bemödade sig inte med brodera ut berättelserna i onödan.
Johan
Johan var vid intervjutillfället 37 år, sambo med Juanita och pappa till Julia (4 år) och Jacob (1 år). Familjen bodde i en lägenhet i en svensk storstad där han stu-derade vid högskola samtidigt som han arbetade inom nöjesbranschen. Tidigare hade han arbetat med administration och som musiker.
Johan berättade att det var en självklarhet att följa med Juanita till barnmors-kemottagningen, men att barnmorskan tycktes tro att han egentligen inte ville det (avsnitt 5.2 på sidan 107). Han berättade också de, när det var dags för barnet att födas, blev hänvisade till ett annat sjukhus och att personalen på det andra sjukhuset inte kunde tyda remissen de fått vid det första sjukhuset. Detta lämna-de Johan i en obekväm sits, eftersom han ville kunna lita på att personalen visste vad de gjorde (avsnitt 8.8 på sidan 184).
Johan uppgav att han ställde upp på en intervju eftersom han sett min efter-lysning och blev nyfiken på vad det hela handlade om. Min intervju med Johan var en av de mest krävande att transkribera, eftersom han talade mycket fort sam-tidigt som kvaliteten på ljudupptagningen var mycket dålig (lärdomen av detta är att alltid använda mygga när man gör intervjuer).