Positionering i berättelser

När någon berättar något sker positionering på flera nivåer. Eftersom berättelser är representationer av händelseförlopp (se avsnitt 3.1.1 på sidan 58) är två sam-manhang eller situationer närvarande samtidigt: dels berättelsens där-och-då, dels berättandets här-och-nu. När det gäller berättelsens där-och-då är det berättel-sens aktörer som positioneras gentemot varandra. Ofta är detta synonymt med att framställa någon på ett visst sätt: någon framställs som berättelsens protagonist, någon annan antagonist; någon framställs som berömvärd, stark eller attraktiv, någon annan som klandervärd, svag eller motbjudande, och så vidare.

När det gäller berättelsens här-och-nu positionerar berättandet (som språk-handling) de personer som deltar i samtalet gentemot varandra. Någon kan till exempel inta positionen som berättare och någon annan åhörare, så som det of-tast förhåller sig under en forskningsintervju, men det kan lika gärna röra sig om personer som tillsammans väver en berättelse om något de varit med om. Det kan också vara så att någon ifrågasätter berättelsens giltighet eller relevans och därmed också berättarpositionen. Oavsett vilka positioner som är i spel försiggår alltid någon form av positionering i berättandets här-och-nu.

26I andra sammanhang benämns detta obesvärade respektive besvärade subjektspositioner vilket im-plicerar att subjektspositioner är både kulturella fenomen och resultatet av en positioneringspro-cess, men då jag föredrar att betrakta subjektspositioner som ett rent kulturellt fenomen använder jag benämningen obesvärade/besvärade positioner, se ibid., 130–131.

Positioneringen i berättelsens där-och-då och berättandets här-och-nu är för-bundna med varandra. I de fall berättelsen handlar om personer som också är närvarande i samtalet, får det sätt på vilket aktörerna i berättelsens där-och-då framställs också betydelse för hur personerna i berättandets här-och-nu positio-neras gentemot varandra.

För att kunna sortera något i dessa lager på lager av positionering kan man ta hjälp av de tre nivåer Michael Bamberg urskiljer i berättelser och berättande.²⁷ Den första nivån handlar om hur berättelsevärldens aktörer positioneras gente-mot varandra inom ramen för berättelsen som sådan. Positioneringens andra ni-vå handlar om hur samtalspartner positionerar varandra i samtalsinteraktionens här-och-nu, medan den tredje nivån handlar om hur berättaren positionerar sig själv i relation till mer övergripande kulturella föreställningar – det som bero-ende på tanketradition också benämns »diskurser«, »dominerande berättelser« (eng. master narratives), »kulturella texter«, och så vidare²⁸– till exempel före-ställningar om föräldraskap, manlighet, vistelsen på bb och så vidare.

Positioneringens första nivå, alltså hur berättelsens aktörer positioneras inom ramen för berättelsen, blir i Filips berättelse mycket tydlig i den tecknade serien (Figur 4.1 på motstående sida). De fem rutorna motsvarar varje händelse i hän-delseförloppet plus berättelsens upplösning. Här figurerar tre aktörer: Filip själv, hans partner Frida och barnmorskan (det nyfödda barnet är visserligen en per-son, men förekommer inte som ett medvetet, agerande subjekt i berättelsen varför jag tar mig friheten att bortse från spädbarnet i den följande framställningen).

Märk väl att Filip berättar i »vi«-form. I den första rutan framgår det tydligt att berättelsens »vi« består av Filip och Frida: de framställs (eller positioneras) som tafatta, valhänta och villrådiga gentemot barnet och blöjbytet, men inte på ett negativt sätt utan med sympati, förståelse och överseende. De har en delad uppmärksamhet på uppgiften, de står inför ett gemensamt problem, de delar val-häntheten och villrådigheten. Det är tydligt att berättelsens »vi« handlar om två personer med en gemensam tanke, en gemensam upplevelse, som vore de ett sub-jekt (detta gemensamt upplevande och handlande »vi«-subsub-jekt återkommer jag till i avsnitt 4.7). Trots att det i den första rutan uppenbarligen är två personer närvarande, finns bara ett subjekt i berättelsen, nämligen »vi«, och detta vi är vänt mot en gemensam angelägenhet, nämligen barnet och blöjbytet.

Positioner-27Michael G. W. Bamberg, »Positioning Between Structure and Performance«, i »Oral Versions of Personal Experience: Three Decades of Narrative Analysis«, red. Michael G. W. Bamberg, Journal

of Narrative and Life History 7, nr. 1–4 (1997): 335–342; Michael G. W. Bamberg, »Positioning

with Davie Hogan: Stories, Tellings, and Identities«, i Narrative Analysis: Studying the

Develop-ment of Individuals in Society, red. Colette Daiute och Cynthia Lightfoot (London: SAGE, 2004);

Michael G. W. Bamberg, »Positioning«, i The Routledge Encyclopedia of Narrative Theory, red. Da-vid Herman, Manfred Jahn och Marie-Laure Ryan (London: Routledge, 2005), 445–446; Bamberg och Georgakopoulou, »Small Stories as a New Perspective in Narrative and Identity Analysis«.

4.6 Positionering, positioner och subjektspositioner

Figur 4.1: Filips berättelse om vistelsen på bb illustrerad som tecknad serie. De fem

na kan därför sägas vara dyadiska. Detsamma gäller ruta två: det är visserligen bara en av dem som ringer på ringklockan, men det är en gemensam handling, det är »vi« som ringer på klockan.

I den tredje rutan kommer barnmorskan till deras undsättning, och i den fjärde ber Filip och Frida henne om hjälp. Filip och Frida positioneras som hjälp-sökande och barnmorskan som behjälplig. Barnmorskans ankomst innebär också en förändring av de två första rutornas i princip dyadiska positioner. Här före-kommer nu tre personer plus barnet och blöjbytet, men positionerna är triadiska och består av »vi«, barnmorskan och barnet: berättelsens »vi« ber barnmorskan om hjälp med den uppgift de har för handen. Positionerna är komplementära: »vi« är i behov av något och barnmorskan ger dem det de behöver, nämligen »li-te husmorstrick« (fem»li-te rutan); »vi« är tafatta och i behov av hjälp, barnmorskan är välvillig och hjälpsam.

Så långt hur Filip positionerar berättelsens aktörer inom ramen för berättel-sen som sådan. Positioneringens andra nivå handlar om positioneringen i berät-tandets här-och-nu, alltså den situation där jag som forskare intervjuade Filip om hur det var att bli förälder. Eftersom det rörde sig om en forskningsintervju, hade den redan på förhand givna positioner: Filip berättade och jag lyssnade och ställ-de frågor. Dessa positioner var väl etableraställ-de när Filips anekdot om barnbecket dök upp en god bit in i intervjun. Vi tog oss kronologiskt genom den »stora« be-rättelsen om att bli förälder och Filip hade just markerat att han inget mer hade att förtälja om förlossningen (se slutet på utdrag 4.2). Att han självmant fortsat-te att berätta om bb var helt i linje med de etablerade positioner vi intagit och accepterat: Filip berättade och jag lyssnade.

I och med att berättelsen utgjorde en anekdot som vi båda skrattade åt modifi-erades dock positionerna informant–intervjuare något. Som jag nämnde i avsnitt 4.5.2 är det en gemensam förförståelse av hur det är att vara på bb och vad det första barnbecket innebär som gör att berättelsen kan igenkännas som en dråplig anekdot värd att skratta åt – men det innebar också att Filip positionerade mig som intervjuare som en person som förstår vad Filip talar om. Filip berättade in-te bara för mig, utan i någon mening också med mig; vi var två personer som tillsammans betraktade och kände igen det första blöjbytets villrådighet, och vi skrattade tillsammans – det var inte jag som skrattade åt Filip.

Detta illustrerar hur berättelser kan ha flera poänger och tjäna flera syften samtidigt. Å ena sidan upplyste Filip mig om vad som hände och vad han upp-levde på bb; i den meningen positionerade han mig som forskaren som ville höra honom berätta om sitt föräldrablivande. Å andra sidan bjöd han in mig att skratta åt en dråplig situation; i den meningen positionerade han mig – om än under-förstått – som pappan som också en gång valhänt bytt sitt nyfödda barns första blöja. Här var alltså två komplementära positioner i spel samtidigt: Filip vände sig till mig dels som informanten till intervjuaren, dels som en pappa till en annan