Om informantens motiv att delta i en forskningsintervju 48

De två personer som möts under forskningsintervjun – forskaren/intervjuaren och informanten – kommer till detta möte med förväntningar om vad som kom-mer att hända. Forskaren komkom-mer dit med förhoppningen att genomföra en in-tervju som kan belysa det forskningsområde som han eller hon är intresserad av; informanten kommer dit medveten om att det är just en forskningsintervju och därmed också sina egna föreställningar om vad forskaren förväntar sig. Många gånger har också informanten fler motiv att delta i en forskningsintervju än att skänka ett ädelt bidrag till forskningen. Det informanten säger till forskaren i intervjun är skräddarsytt för just den mottagaren i den specifika situation som forskningsintervjun innebär. Därför är det viktigt att försöka utröna vilka dessa motiv är och om de på något sätt kan tänkas hänga samman med vad informanten berättar.

En fråga jag ställde i alla intervjuer var hur det kom sig att informanten ställde upp i en forskningsintervju. De svar jag fick harmonierade för det mesta väl med vad de berättade och hur de berättade det. Ett sådant exempel är min intervju med David:

Hur kommer det sig förresten att du ville vara med i den här studien?

Ehm (—) därför att (—) ehm (—) jag hoppades på någonstans att (—) kanske det här kan ändra synen litegrann på (—) pappor i hela apparaten, liksom.

Du tänker på bemötandet på mvc och=

=På bemötandet på mvc, ja, bara en sån enkel jävla grej att (—) pappor kan också må- graviditet är (·) också (·) en pappa är också gravid, liksom. Om det någonstans kan rippla ner i någon (—) till någon annan pappa då som kanske får frågan hur mår du (—) kan vi hjälpa dig med någonting liksom (—) så vore det helt fantastiskt.

Mycket riktigt ägnade också David stora delar av intervjun om »att bli pappa« åt att berätta om sina möten med mödrahälsovård, förlossningsvård och bb-vård. Samtidigt innebär det att man bör odla en viss misstänksamhet när man analy-serar Davids berättelser. Han berättade till exempel mycket utförligt om hur han blev osynliggjord i samband med rutinultraljudsundersökningen (avsnitt 7.5 på sidan 135) och hur han stred med avdelningsföreståndaren om att få övernatta på bb (avsnitt 9.5 på sidan 200), samtidigt som de positiva erfarenheterna – som till exempel förlossningsbarnmorskan (avsnitt 8.1 på sidan 145) – fick betydligt mindre utrymme.

2.5 Forskningsintervjun som en samskapad produkt

Min intervju med Carl är ett exempel på en intervju där informantens motiv inte lika enkelt kunde skönjas. Den allra första frågan jag ställde till Carl handlade just om hans motiv att delta i studien:

Min första fråga det är då hur kom det sig att du ville vara med i den här studien?

Ehm (—) Ja, jag såg ju ((skrattar)) ditt anslag på Twitter ((skrattar)) och tänkte att ja, varför inte? Jag kan väl dela med mig av mina erfarenheter av att bli pappa (—) så (—) och (—) för jag har ändå en del tankar och åsikter om det.

Mm. Okej.

Så att (·) det kanske kan komma till praktisk användning.

Här tolkar jag Carls motiv som att han vill lämna ett bidrag till forskningen, men under intervjun framgick att den första förlossningen var besvärlig, att hans partner Cecilia fick stödsamtal och att han själv, i efterhand, ångrade att han inte också gick till någon för att »bara prata av sig«. Mot slutet av intervjun frågade jag Carl – precis som alla informanter – hur det var att genomföra intervjun:

En del kan tycka att det är lite besvärligt och obehagligt (—) att prata om sådana här saker och genomföra en sådan här intervju. Jag tänkte fråga hur det var för dig?

Nej, det var inte ((skrattar)) särskilt jobbigt eller besvärligt (.) faktiskt.

Nej, det har inte känts så för mig heller.

Nej, det har faktiskt känts ganska skönt alltså (—) du är nog den första jag har pratat (.) väldigt öppenhjärtligt om (.) exempelvis förlossningen (—) för det (—) det har känts ganska bra för att det (—) ((lätt skratt)) vi känner inte varandra=

=Nej, precis, och jag funderade faktiskt på det för att du sa ju det att du (.) du skulle kanske ha pratat om det här med någon och hade velat prata ensam och så där så att (.) hur var det för dig att prata om det nu?

Bra (—) väldigt bra faktiskt (.) att få det sagt (.) till någon (—) som (—) ja (—) alltså (—) som jag inte är (.) bekant med eller vän med heller släkt med liksom så att det känns väldigt bra.

Detta förstår jag som att min intervju för honom också fyllde funktionen av att »bara prata av sig«. Även om det kanske inte var den främsta anledningen till att Carl hörde av sig till mig och inte heller en baktanke han hade, utvecklades in-tervjun successivt till att också fylla en terapeutisk funktion – något som jag som yrkesutbildad psykolog måste vara uppmärksam på så att forskningsintervjun in-te förvandlas till psykoin-terapi. Forskningsinin-tervjuer och in-terapeutiska samtal har helt olika syften; detta återkommer jag till i avsnitt 2.5.3.

Forskaren förväntar sig vanligtvis att informanten kommer till intervjun nå-gorlunda införstådd med vad den kommer att handla om och att informanten också är beredd att dela med sig till forskaren. Om informanten inte riktigt vet varför han eller hon är med i forskningsintervjun, kan det bli knepigt. Ett sådant exempel är min intervju med Björn. Björn kom till intervjun efter att hans partner Bodil sett mitt anslag på en förskola och föreslagit att han skulle kontakta mig. Detta var tidigt i forskningsprocessen när jag i större utsträckning än senare sökte efter pappor som upplevt föräldrablivandet som motigt, svårt eller besvärligt. Det var således med en förväntan om att få höra en berättelse som åtminstone delvis inbegrep något slags »svårigheter« som jag mötte Björn på uttalad tid och plats. Efter att ha frågat Björn om hans bakgrund och familj frågade jag efter hans skäl att delta i studien:

Hur kommer det sig att du vill vara med i den här studien?

Ja, jag vet inte, jag tänkte, ja, det är väl lika bra att ställa upp ((skrattar)) jag vet inte riktigt, jag hade tid och…

Ja, när du såg anslaget, vad tänkte du då? För visst var det anslaget du=

=Ja, eller egentligen var det min fru som (·) som såg det där och frågade-och sen frågade hon vi- ja, om jag ville ställa upp frågade-och sen ja, varför inte?

((skrattar)) Mm.

Ehm (—) ja, jag hade väl ingen egentligen motivation varför jag (·) ville ställa upp.

Mm.

Ja.

Detta gjorde mig förvirrad. Visste inte Björn varför han var här? Var det Bo-dil som tyckte att Björn hade haft »svårigheter« att bli pappa och därför skickat honom till mig? Tyvärr öppnade jag munnen lite för snabbt och frågade Björn:

Så varför är du här?

((skrattar)) För att vara snäll. ((skrattar)) Mot din hustru?

Nej, mot dig, [Mot mig?] för att du skall få lite forsknings(·)data. ((skrattar))

Genom att ifrågasätta Björns motiv och dessutom insinuera att det var hans partner Bodil som skickat hit honom – som om han inte hade någon egen vil-ja – gjorde vil-jag i praktiken klart för Björn att hans motiv att medverka i studien var ogiltiga och att han upptog min tid i onödan. Under den resterande intervjun

2.5 Forskningsintervjun som en samskapad produkt

föreföll Björn förlägen: han pillade med sina händer, mötte ogärna min blick nå-gon längre stund, berättade sällan självmant om nånå-gonting utan svarade lydigt på mina frågor. Jag kan förstås inte vara säker på att det berodde på att jag ifråga-satte hans motiv redan i början av intervjun – men jag är övertygad om att det åtminstone inte underlättade någonting.

Detta betyder dock inte att intervjun med Björn är bortkastad – men man skall vara försiktig med att tolka Björn som en fåordig, motvillig berättare när hans motvilja mycket väl kan ha varit befogad. Dessutom var intervjun enormt lärorik för mig som tolkande forskare.

2.5.2 Om att hålla sig till ämnet

I tolkande forskning är utgångspunkten att det är informanten som är expert på sina egna upplevelser och erfarenheter rörande det område forskaren är intresse-rad av. Vad som har att göra med detta område och vad som är ovidkommande är därför en fråga där forskaren i viss utsträckning behöver förlita sig på sin infor-mant, men till syvende och sist är det forskaren som sätter agendan och ramarna för samtalet. Vissa saker är helt uppenbart ovidkommande, och det är då fors-karens ansvar att föra samtalet tillbaka till ämnet. Detta illustrerar min intervju med Hans mycket väl.

Hans berättade visserligen utförligt och rikligt om hur han blev förälder, men han berättade också gärna om sitt liv i övrigt, sin yrkeskarriär och sina intressen. När han berättade om hur han träffade sin hustru Helena förlorade han sig i en berättelse om hur detta möte hängde ihop med hans kontaktnät från tidigare i yrkeslivet. Efter ett tag avbröt jag honom och återförde samtalet till det som in-tresserade mig som forskare:

Men tillbaka till… kan du berätta hur en sådan här – de här enstaka dagarna du var pappaledig – kan du kan du berätta hur en sådan dag kunde se ut, morgon till kväll?

Morgon till kväll? Det första är ju alltid – var även då – frukost åt Helena. […]

Detta hände flera gånger under intervjun, och Hans fick också med nyfikna frågor mig att prata om sådant som låg utanför forskningsområdet, varför jag fick anledning att korrigera mig själv:

Nämen jag tänker också efter doktorandtjänsten du får inte något jättetill-skott i inkomsten?

Nej men jag är psykolog också […]. Men. Nu. Tillbaka till min intervjuguide här tänkte jag. Skulle du kunna beskriva en situation, en specifik situation eller händelse där du kände dig som en särskilt bra förälder?

Allteftersom samtalet förlöpte etablerades ett samförstånd kring våra »roller« eller positioner (se avsnitt 4.6): Hans berättade och jag ägde rätten att definiera vad som var relevant och vad som inte var det. Nästan två och en halv timme in i intervjun (det här var en mycket lång intervju) kunde jag således avbryta Hans i ganska bryska ordalag utan att han blev förnärmad:

Hörrudu. Tillbaka till min intervjuguide.

Ja.

På detta sätt agerade jag som intervjuare likt en vallhund som ser till att fåren håller sig där de skall vara. Samtidigt bidrog de många utsvävningarna – och att jag i viss utsträckning tillät dem – till det lediga, otvungna och informella sam-talsklimat jag som tolkande forskare eftersträvade.