Lingvisten William Labovs narrativa analys förutsätter ett särskilt slag av såväl berättelse som berättarsituation, nämligen den situation som uppstår när någon ber en annan person berätta om en avgörande livshändelse – till exempel när en forskare i lingvistik ber en person berätta om en händelse då denne varit nära att dö (vilket var precis vad Labov gjorde). Det rör sig alltså om en person som utan att bli avbruten berättar för en (eller flera) intresserade lyssnare om något som faktiskt hänt, en person som därmed äger sin egen berättelse och därför också kan betraktas som dess upphovsman. Detta är en berättarsituation som mycket sällan uppstår i vardaglig interaktion och det är också därför Alexandra Georga-kopoulou inte så lite syrligt benämner dem »uppvisningar«15– men när man väl har att göra med detta mycket speciella slag av berättelse och berättarsituation är Labovs analys svåröverträffad.
Det är snart snart 50 år sedan William Labov och Joshua Waletzky presente-rade det ramverk för att analysera »muntliga versioner av egna upplevelser« som fick ett sådant genomslag inom samhällsvetenskaperna och humanvetenskaper-na.16Sedan dess har Labov reviderat sin metod, inte minst för att ta hänsyn till den kritik som riktats mot den. Den följande presentationen utgår från den re-viderade version som Labov publicerade i specialnumret av Journal of Narrative and Life History 30 år efter den ursprungliga artikeln.17
15Georgakopoulou, Small Stories, Interaction and Identities, 70.
16Labov och Waletzky, »Narrative Analysis«.
17William Labov, »Some Further Steps in Narrative Analysis«, i »Oral Versions of Personal Experi-ence: Three Decades of Narrative Analysis«, red. Michael G. W. Bamberg, Journal of Narrative and
4.5 William Labovs narrativa analys
Labovs analys är rent syntaktisk, dvs. den utgår från språkets syntax (satslä-ra) och därmed från berättelsen-som-text. Den minsta analytiska enheten är den grammatiska satsen (se avsnitt 4.3) som förutsätts vara yttrad av berättaren. Även om Labov i sin reviderade version tar viss hänsyn till det berättarsammanhang som kringgärdar berättandet, kvarstår faktum att ingen hänsyn tas till vem som yttrar vad; analysen rör grammatiska satser och deras inbördes relation – inte samspelet mellan samtalspartners.
De satser som stakar ut själva händelseförloppet benämner Labov sekventiel-la satser. Dessa återger enskilda, icke-samtidiga händelser18och deras inbördes ordning kan inte ändras utan att berättelsen blir en helt annan berättelse. I ut-drag 4.3 på föregående sida utgör sats 3, 4, 6 och 7 sådana sekventiella satser som, om man parafraserar dem, ger följande händelseförlopp:
(4.4)
3 Vi undrade hur vi skulle göra. 4 Vi ringde på klockan
6 och en barnmorska kom
7 och vi frågade »hur skall vi göra det här?«
Dessa fyra satser utgör fyra distinkta händelser, och ordningen på dem kan inte ändras utan att berättelsen i grunden förändras. Om de först frågade hur de skulle göra, en barnmorska dök upp och de därefter ringde på klockan skulle det inte bara vara en helt annat händelseförlopp, berättelsen skulle också framstå som obegriplig och förvirrad. Här bör dock påpekas att händelserna i en berättelse inte nödvändigtvis behöver berättas kronologiskt: sats 4 och 6 skulle till exempel kunna kastas om och bindas ihop med adverbet efter: »en barnmorska kom efter att vi ringt på klockan« (se avsnitt 3.1.2).
En berättelseform som framhäver berättelsens särart som ett förlopp av di-stinkta händelser är den tecknade serien. Varje serieruta motsvarar en enskild händelse och där den muntliga berättelsen måste använda ord för att förmedla de i berättelsen förekommande aktörernas intentioner och orientera händelse-förloppet i tid och rum använder den tecknade serien bilder. Filips anekdot om barnbecket återfinns som tecknad serie i serie i Figur 4.1 på sidan 99.
Satsen »vi stod där båda två med honom liggande på skötbordet« (sats 2) är däremot inte en sekventiell sats, eftersom den inte utgör en distinkt händelse ut-an ut-anger något som gäller under det att händelseförloppet utspelar sig: medut-an de undrade hur de skulle göra, ringde på klockan och så vidare stod de där båda två
18Detta uttrycker Labov som att de sekventiella satserna åtskiljs av temporala fogar (eng. temporal
med honom liggande på skötbordet.19Detta är ett exempel på vad Labov benäm-ner en orienterande sats, en sats som klargör händelseförloppets »när?«, »var?«, »vilka?« och »vad pågick?«
Upplysningen att barnmorskan »hade lite husmorstrick« (sats 8 och 9) fun-gerar nu som ett slags slutkläm på berättelsen, men skulle lika gärna kunna inleda berättelsen (till exempel »barnmorskorna har ju lite husmorstrick, och nu skall du få höra vad som hände oss…«) utan att händelseförloppet förändras. Likaså skul-le upplysningen om barnbecket (mekonium, spädbarnets första avföring), som nu fungerar som ett slags inledning, lika gärna kunna avsluta berättelsen. Kort sagt: sats 1, 8 och 9 är inte sekventiella satser eftersom deras placering och inbördes ordning i berättelsen inte påverkar hur själva händelseförloppet uppfattas.
4.5.1 Sekventiella satser
De sekventiella satserna (alltså de som stakar ut själva händelseförloppet) benäm-ner Labov – med anspelning på den klassiska dramaturgins form exposition– förveckling–kulmen–upplösning – förvecklande handling (eng. complicating ac-tion). De förvecklande handlingarna kan stegras till en kulmen följd av en upplös-ning, men för att förstå hur detta tillämpas i analysen behöver först två centrala begrepp i Labovs analys klargöras, nämligen »evaluering« och »rapporterbarhet«. Med evaluering20(eng. evaluation) syftar Labov på allt som röjer vad händel-serna betyder för berättaren själv, dels i den meningen att berättaren tillskriver händelserna en viss innebörd (dvs. »betyda« i betydelsen »ha ett meningsinne-håll«), dels i den meningen att händelserna är viktiga för berättaren (dvs. »be-tyda« i betydelsen »vara viktig för en person«). I sin reviderade ansats uttrycker Labov det också på det sättet att evalueringen har att göra med »händelsernas konsekvenser för mänskliga behov och önskningar«,21 vilket är snarlikt det jag benämner subjektivitet (se avsnitt 3.1.3). Ofta sker evalueringen med satser som återger händelser som inte inträffade eller skulle ha kunnat inträffa,22men den kan lika gärna vävas in i övriga satser (något som enligt Labov kännetecknar en skicklig berättare).
Men evalueringen har inte bara med berättelsens betydelse att göra. Här gör Labov ett av sina få kliv utanför berättelsen-som-text och påpekar att det är eva-lueringen som ger berättelsen dess berättigade plats i samtalsinteraktionens här-och-nu. Eftersom det slag av berättelse Labov utgår från kräver avsevärt
samtals-19Sats 2 är alltså inte skild från de sekventiella satserna med några temporala fogar och därmed en »fri« sats; Labov, »Some Further Steps in Narrative Analysis«.
20»[B]edöma värdet eller resultatet av ngn aktion, ngt projekt e.d.«, Nationalencyklopedin, s. v. »evaluera«, senast hämtad 22 februari 2016, http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/ evaluera.
21Labov, »Some Further Steps in Narrative Analysis«, 4.1, min översättning.
4.5 William Labovs narrativa analys
utrymme – minns att det i princip rör sig om en ensam berättare och en eller flera stumma åhörare – måste berättelsen vara värd att lyssna på. Det är just detta som Labov benämner rapportervärdhet (eng. reportability) och det är berättelsens rapportervärdhet som berättigar talaren detta samtalsutrymme.
Den kulmen eller det klimax som den förvecklande handlingarna leder fram till är i Labovs terminologi den mest rapportervärda händelsen (eng. most repor-table event), den händelse som utgör berättelsens själva »poäng« – en poäng som alltså är avhängig berättarsammanhanget. Samtidigt är den mest rapportervärda händelsen den av händelseförloppets händelser som tydligast utmärker sig, som är minst vanlig eller kanske »mest udda« och därför har störst inverkan på de i berättelsen förekommande personernas behov och önskningar; den mest rappor-tervärda händelsen är med andra ord också den mest evaluerade händelsen (eng. evaluated most strongly).23
De sekventiella satser som följer efter den mest rapportervärda händelsen ut-gör berättelsens upplösning (eng. resolution) eller svaret på frågan: »Hur gick det sedan?«. I den fullt utvecklade berättelsen återfinns alltså, i Labovs terminolo-gi, ett antal sekventiella satser som återger en eller flera förvecklande handlingar, kulminerar i den mest rapportervärda händelsen och följs av en upplösning.
I det avskalade händelseförloppet i utdrag 4.4 på sidan 91 kan det vara svårt att urskilja en tydlig kulmen, mest rapportervärd händelse eller starkast evalue-rad händelse. De fyra satserna skulle kunna betraktas som ett rakt händelseför-lopp eller som fyra förvecklande händelser utan någon kulmen, men det rim-mar å andra sidan illa med berättarsammanhanget där berättelsen framstår som en dråplig anekdot värd att skratta åt. Både informant och intervjuare skrattar (se utdrag 4.3 på sidan 90) och gör man sig dessutom besväret att gå tillbaka till transkriberingen (se avsnitt 4.3 på sidan 87) eller rentav själva ljudupptagningen framgår att skrattandet kulminerar efter »ringde på klockan« (sats 4). Med andra ord bör sats 4 betraktas som den mest rapportervärda händelsen – den händelse som samtidigt utgör berättelsens »poäng« och motiverar dess plats i samtalsin-teraktionens här-och-nu. Detta är för övrigt en god illustration av det faktum att även om Labovs narrativa analys i grunden är syntaktisk, är det sällan eller aldrig möjligt att utröna vare sig berättelsens struktur eller dess mening utan att beakta berättarsammanhanget; berättelser är oundvikligen situationsavhängiga.
4.5.2 Fria satser
De satser som inte är sekventiella satser och vars placering i berättelsen således är »fria« tjänar också olika funktioner i Labovs taxonomi. Den första satsen i
23även om Labov inte uttryckligen hänvisar till Jerome Bruner, är hans sätt att resonera här mycket likt Bruners resonemang kring »vicissitudes of human intentions« och »canonicity and breach«; se avsnitt 3.1.3 och 3.1.6.
utdrag 4.3 på sidan 90 är ett exempel på vad Labov benämner sammanfattning eller sammandrag (eng. abstract), ett slags »förhandsinformation« om vad berät-telsen kommer att handla om. Denna fyller två funktioner: dels signalerar den att »här kommer en berättelse« vilket (förhoppningsvis) får till följd att talaren bereds samtalsutrymme för att framföra sin berättelse, dels hjälper den åhöraren eller åhörarna att förstå när berättelsen når sin »poäng«.
I just det här exemplet framgår att berättelsen kommer att handla om »den första blöjan vi skulle byta«. Detta signalerar för intervjuaren inte bara att Filip ämnar berätta något och vad berättelsen kommer att handla om, utan också vil-ken genre berättelsen tillhör. Det sistnämnda ger sig av det sätt på vilket Filip uttrycker sig (»det här jävla barnbecket som är som någon slags seg sörja som det knappt går att få bort«) vilket intervjuaren – och detta är viktigt – utifrån sin egen erfarenhet av bb, blöjor och barnbeck genast förstår kommer att utgöra en dråplig situation, en anekdot värd att skratta åt. Filip, å sin sida, är väl medveten om att intervjuaren har egna barn och att han därför kan presentera sin berättelse på just detta sätt och bli förstådd. Här finns, med andra ord, en gemensam förförståelse som inte bara gör det möjligt för intervjuaren att förstå vad berättelsen kommer att handla om, utan också på förhand avgöra vilken genre berättelsen tillhör.
De två sista satserna i utdrag 4.3 skulle kunna betraktas som det Labov be-nämner coda, ett slags »svans« på berättelsen som återför lyssnaren från berät-telsen till samtalsinteraktionens här-och-nu. Codan klargör ofta hur berätberät-telsen påverkat berättelsen och öppnar för den potentiella följdfrågan: »Vad hände se-dan?« I just det här fallet är satserna också tydligt evaluerande på så sätt att de röjer en del av berättelsens poäng, nämligen att barnmorskorna kunde vissa »hus-morstrick« som Filip och hans partner uppenbarligen fann användbara.
Det skall dock påpekas att Labov fått utstå mycket kritik för att den förståelse av samtalsinteraktion som här lyser igenom – ett sammandrag som lämnar plats för ett berättande – är förenklad intill generande trivialisering; som både Alexan-dra Georgakopoulou och Ellinor Ochs påpekar, är berättandets början och slut i en samtalsinteraktion långt mer komplext och nyanserat än vad Labovs analys ger sken av.24Det Labov här benämner sammanfattning och coda kan endast tilläm-pas på den mycket tillrättalagda form av berättande som forskningsintervjuer av det här slaget utgör – och även då med största försiktighet och eftertänksamhet. foo
4.5.3 Sammanfattning
Enligt Labovs taxonomi består således den fullständiga berättelsen av ett sam-mandrag (a) som både signalerar ett berättande och ger »förhandsinformation«