Intervjuer som grund för kunskapsanspråk

Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick?

Att fjärdarna gnistra och jorden är varm och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år, vem är jag, vad bär jag för namn? Du skrattande knyte med solblekt hår hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står. Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år på denna enda minut.

Dikten hade en starkt inverkan på Johan:

Ja det är ju strålande! Den får jag ju rysningar av. Det är ju verkligen… det är ju träffande. Det är ju så jag menar, egentligen. Det är ju just det jag menar med klyscha ((skrattar till)) otaliga poeter och konstnärer som har förklarat det här jättebra […]

Dikten, som alltså jag som intervjuare bidrog med i Johans berättelse, gav honom nya och betydelsemättade ord för att förstå sin egen upplevelse. Snarare än en klargörande fråga eller ett tolkningsförslag (»menar du att…?«) utgjorde min recitation av Erik Lindorms dikt en terapeutisk intervention som inte bara formade Johans berättelse, utan möjligen också formade honom själv. Min place-ring av Erik Lindorms dikt mitt i Johans försök att sätta ord på sina känslor kan mycket väl ha sträckt sig långt bortom intervjusituationen som sådan. Nästa gång Johan berättade om sonens födelse, kanske han vävde in Erik Lindorms ord i sin berättelse? Detta är något som forskare bör undvika i forskningsintervjuer.

2.6 Intervjuer som grund för kunskapsanspråk

Som avslutning skall jag nämna något om det faktum att jag i denna avhandling på grundval av intervjuer uttalar mig om de händelser som dessa intervjuer hand-lar om. Är det över huvud taget möjligt? Här måste först khand-largöras att jag inte är ute efter att fastställa vad som egentligen hände. Tolkande forskning är något helt annat än exempelvis vittnesförhör vid en domstol. Det jag är ute efter är att förstå pappornas upplevelser, inte att rekonstruera ett händelseförlopp. Denna förståelse söker jag framför allt genom att analysera hur papporna positionerar sig själva och de aktörer som figurerar i deras berättelser (de analytiska begreppen positione-ring, positioner och subjektspositioner redogör jag för utförligt i avsnitt 4.6). Att uttala sig om upplevelser baserat på berättelser förutsätter också att det föreligger

någon form av meningsmässig förbindelse mellan dem. Denna meningsmässiga förbindelse är vad nästa kapitel handlar om.

3

Filosofiska perspektiv på berättelser, berättande

och upplevande

Världens berättelser är oräkneliga. De är först och främst en enastående va-riation av genrer, fördelade på olika material – som om varje material var som gjort för att ta emot människans berättelser. Berättelser kan bäras upp av språk, talat eller skrivet; av stillbilder eller rörliga bilder; av gester eller av en kombination av dessa. Berättelser förekommer som myter, legender, fabler, sagor, romaner, epos, historier, tragedier, draman, komedier, pan-tomimer, konst (tänk på Carpaccios »Sankta Ursulas dröm«), kyrkfönster, filmer, tecknade serier, nyheter och samtal. Berättelser, i deras näst intill oändliga former, förekommer i varje tidsålder, på varje plats, i varje sam-hälle – med berättandet börjar mänsklighetens egen historia. Det finns inte och har aldrig funnits människor utan berättelser; alla klasser, alla grupper av människor har sina egna berättelser, berättelser som många gånger delas med och avnjuts av människor från skilda – ibland mycket olika – kulturer. Berättandet bryr sig inte om skillnaden mellan god och dålig litteratur: det är internationellt, transhistoriskt, transkulturellt: berättandet är helt enkelt

där, som livet självt.1

När vi människor återger någonting vi varit med om gör vi det genom att be-rätta vad vi upplevt; berättelser är det huvudsakliga sätt genom vilket vi förstår

1Roland Barthes, »Introduction à l’analyse structurale des récits«, i »Recherches sémiologiques: L’analyse structurale du récit«, Communications 8 (1966): 1, min översättning.

såväl våra egna som andras upplevelser. Men vad är egentligen berättelser och på vilket sätt hänger de ihop med upplevandet? Om jag, såsom här är fallet, är intresserad av blivande pappors upplevelser i mötet med mödrahälsovård, för-lossningsvård och bb-vård, på vilket sätt kan studiet av deras berättelser hjälpa mig att nå upplevelsen som på något sätt döljer sig bortom berättelsen? Det är den frågan jag kommer att ta mig an i detta kapitel genom att redogöra för den fenomenologiskt–hermeneutiska utgångspunkt som ligger till grund för de nar-rativa forskningsansatser som presenteras i kapitel 4. Denna utgångspunkt skall förstås som en filosofisk eller metateoretisk sådan; att utgå ett fenomenologiskt– hermeneutiskt perspektiv inte detsamma som att ansluta till eller använda sig av vissa narrativa teorier, utan att placera de narrativa teoriernas aprioriska förut-sättningar – deras »filosofiska hemvist« – i en viss tanketradition.

Det kan vara värt att påpeka att den fenomenologiskt–hermeneutiska tan-ketraditionen är besläktad med – eller snarare en del av – det som ibland benämns den »narrativa vändningen«,²nämligen vidhållandet att berättelser inte bara är något som hör litteraturen till utan något fundamentalt mänskligt. De berättelser vi dagligen berättar om oss själva och om andra – berättelser som många gång-er tar form i intgång-eraktion med andra och som vi därför aldrig helt äggång-er själva – är inte bara de »välspunna« berättelsernas »kusiner från landet«3utan tvärtom grunden för allt berättande; de litterära berättelserna är i själva verket »förädla-de« vardagsberättelser. Vill vi förstå de litterära berättelserna måste vi först förstå middagsbordets till synes triviala berättande.

Till att börja med skall jag klargöra vad som utmärker berättelsen som spe-cifik texttyp vid sidan om exempelvis beskrivningar, omdömen och förklaringar (avsnitt 3.1). Berättelser kan dock aldrig helt kan frikopplas från det sammanhang i vilka de uppstått, varför förståelsen av berättelser-som-text behöver komplette-ras med en förståelse av berättande som interaktion (avsnitt 3.2). Eftersom jag här är intresserad av berättelser om sådant man själv upplevt, skall jag också beröra förhållandet mellan upplevelse och berättelse (avsnitt 3.3).

I dagligt tal används »berättelse« och »historia« i delvis överlappande betydel-ser. I den här avhandlingen används endast ordet »berättelse« och då i den spe-cifika betydelsen »representation av ett händelseförlopp« (se avsnitt 3.1.1). Inom narrativ forskning och narrativ analys förekommer ibland att man på svenska an-vänder ordet »narrativ« i denna specifika betydelse. Detta är dock en anglicism som jag inte funnit några goda skäl för, varför jag endast använder »narrativ«

2Matti Hyvärinen, »Prototypes, Genres, and Concepts: Travelling with Narratives«, Narrative

Works: Issues, Investigations, & Interventions 2, nr. 1 (2012): 10–32; Hanna Meretoja,

»Philosop-hical Underpinnings of the Narrative Turn in Theory and Fiction«, i The Travelling Concepts of

Narrative, red. Matti Hyvärinen, Mari Hatavara och Lars-Christer Hydén (2013), 93–117.

3Elinor Ochs och Lisa Capps, Living Narrative: Creating Lives in Everyday Storytelling (Cambridge, MA: Harvard University Press, 2001), 3, min översättning.

3.1 Berättelser som text

som adjektiv (inte substantiv), till exempel i uttryck som »narrativ analys« och »narrativa forskningsansatser«.

3.1 Berättelser som text

Berättelser är text. Text (av latinets textus, »sammanfogning av ord«, »vävnad«, »flätverk«, av texō, »väva«) är ett språkligt yttrande: text i denna betydelse kan vara skrivna eller talade ord, gester eller bilder.⁴All text är dock inte berättelser; var och en, barn inkluderade,⁵vet att spänningsromaner och sagor är berättelser, medan instruktionsböcker och avhandlingar inte är det. Berättelser är således en särskild texttyp.⁶Ofta, som med sagor och instruktionsböcker, är det enkelt att avgöra vad som är berättelser och vad som inte är det. Andra gånger är det mer tveksamt. Är filmer berättelser? Nyheter? Samtalen vid middagsbordet?

Att ställa upp kriterier som entydigt kan särskilja berättelser från andra text-typer är inte helt enkelt. Det går alltid att finna gränsfall som inte enkelt låter sig infogas i någon distinkt kategori, vare sig det handlar om berättelser, beskriv-ningar, omdömen, förklaringar eller något annat slag av text. Om man däremot betraktar texttyper som »platser« snarare än tydligt demarkerade områden, kan man föreställa sig ett »metropolis« (μητρόπολις, »moderstad«) av texter som man likt spänningsromaner och sagor omedelbart igenkänner som berättelser, medan det i dess utmarker finns texter som gränsar till andra texttyper och inte lika en-kelt låter sig klassificeras.⁷En sådan ansats tar David Herman när han anger ett antal karaktäristika eller grundläggande beståndsdelar som utgör ett slags minsta gemensamma nämnare för vad han benämner en prototypisk eller kanonisk be-rättelse.⁸Texter kan således vara mer eller mindre »kanoniska« i den meningen att de i större eller mindre utsträckning bär dessa karaktäristika.

Den följande framställningen baserar sig på denna tanke om berättelser-som-text som en »plats« eller »kanonisk berättelser-som-texttyp«. Den kanoniska berättelsen

karaktä-4Shaun Gallagher, »Self and Narrative«, i The Routledge Companion to Philosophical Hermeneutics, red. Jeff Malpas och Hans-Helmuth Gander (London: Routledge, 2014), 403–414.

5Se Dan P. McAdams, The Stories We Live By: Personal Myths and the Making of Self (New York: William Morrow, 1993); Daniel N. Stern, Spädbarnets interpersonella värld: ett psykoanalytiskt och

utvecklingspsykologiskt perspektiv, 2:a utg., övers. Björn Nilsson (Stockholm: Natur & Kultur, 2003).

6Vad som utgör »texttyper«, vilka dessa är och hur de skiljer sig från »textgenrer« är omdiskuterat. Eftersom jag här är ute efter att avgränsa en enstaka texttyp – berättelser – och dessutom förstå den på ett visst sätt, hoppas jag kunna undvika denna snårskog. Se Per Ledin, Genrebegreppet: en

forskningsöversikt, Rapporter från projektet svensk sakprosa 2 (Lunds universitet, Institutionen för

nordiska språk, 1996).

7Denna idé om texttyp som »plats« har jag, mutatis mutandis, lånat från Tamara Andersson, »Den ensamma sjöjungfrun: om Carina Rydbergs jagberättande ur ett genreperspektiv« (doktorsavhand-ling, Umeå universitet, Humanistiska fakulteten, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, 2015).

riseras av att den (1) utgör en representation av ett händelseförlopp, (2) inordnar den kronologiska tiden i ett narrativt tidsförlopp, (3) förutsätter subjektivitet, (4) handlar om mänskliga eller människolika aktörer, (5) har en moralisk dimension, samt (6) förutsätter någon form av diskontinuitet i flödet av upplevelser.

3.1.1 Representation av händelseförlopp

Berättelser sammanfogar händelser till händelseförlopp. När vi får något berät-tat för oss, förstår vi genast att det rör sig om någonting som inte inträffar här och nu, utan då och där – oavsett om detta »då« hänför sig till dåtid, nutid eller framtid och oavsett om »där« är en verklig värld (som när man berättar om ett besök på barnmorskemottagningen) eller en påhittad fantasivärld (som när man läser en fantasyroman). Berättelser kan sålunda definieras som representationer av händelseförlopp.⁹

Att händelser sammanfogas till händelseförlopp är dock inte tillräckligt för att ett händelseförlopp skall bli en berättelse. En medicinsk journal över en för-lossning är också en text (i vid bemärkelse) som anger händelser och klockslag och därmed ordnar händelser i ett förlopp, men få, om någon, skulle kalla det för en berättelse. »Berättelser«, skriver Hanna Meretoja, »är inte blott och bart uppräkningar av vad som händer, utan framhäver eller skapar meningsfulla för-bindelser mellan händelser eller upplevelser och gör dem därigenom (åtminstone delvis) begripliga«.¹⁰

Vari består dessa meningsfulla förbindelser? De handlar inte i första hand om kausalitet på så sätt att händelse A orsakar händelse B, utan om mänskligt handlande och vilka skäl en person har att handla si eller så. Händelser behöver inte nödvändigtvis vara resultatet av mitt eller någon annans handlande, men de föranleder ett handlande. Att solen går upp varje morgon ger mig anledning att masa mig ur sängen och ta mig till jobbet – men soluppgången är naturligtvis inte resultatet av mina handlingar, lika lite som soluppgången »orsakar« att jag stiger upp.¹¹

Berättelser handlar alltså om om människors avsikter, förväntningar och för-hoppningar. Det i sin tur betyder att det enda man möjligen kan förutsäga är hur någon skulle kunna uppleva en situation, inte hur denne kommer att la. »Den lösa förbindelsen mellan intentionala tillstånd och efterföljande hand-ling är anledningen till att berättelser inte kan utgöra orsaksförklaringar«, skriver Jerome Bruner. »Däremot utgör de en grund för att tolka varför en person

hand-9H. Porter Abbott, The Cambridge Introduction to Narrative (Cambridge University Press, 2002).

10Hanna Meretoja, »Narrative and Human Existence: Ontology, Epistemology, and Ethics«, New

Li-terary History 45, nr. 1 (2014): 89, min översättning.

3.1 Berättelser som text

lade så som han eller hon gjorde. Tolkning handlar om av vilka ›skäl‹ händelser inträffar, inte vad som i strikt mening ›orsakar‹ dem«.¹²

Här kan vara på sin plats att klargöra de mångskiftande betydelserna av de svenska orden »handling« och »handla«. En »handling« kan vara en »enstaka ytt-ring av målinriktad verksamhet«, men också en »kedja av händelser som bildar stomme i berättelse«;¹³det förra är vad som avses med »mänskligt handlande«, det senare är synonymt med begreppet »intrig«. Att »handla« kan – förutom att »bedriva handel« – betyda att »utveckla målinriktad verksamhet ofta föregången av medvetet beslut«, men också att »ha som ämne eller innehåll« som när man säger att berättelser handlar om någonting.¹⁴Man kan således säga att berättelser har en handling och att de handlar om mänsklig handling – men det blir lätt för-virrande, varför jag i fortsättningen kommer att skriva om människors handlande när jag avser handling i den förra betydelsen, och intrig när jag avser handling i den senare betydelsen.

I den klassiska narratologin (studiet av berättarkonsten) skiljer man mellan händelseförloppet som sådant och dess textuella framställning, mellan berättel-sens intrig och dess disposition, mellan story och narrative. Vi känner igen Röd-luvan som samma saga oavsett om den återges av Charles Perrault (1697) eller bröderna Grimm (1812) eftersom de har samma intrig, samma händelseförlopp. Berättelsens intrig som en abstraherad kronologisk följd av händelser benämnde det tidiga 1900-talets ryska litteraturvetare fábula (фабула), medan den ordning och det sätt i vilket »berättelsestoffet« presenteras benämndes sjuzjet (сюжет).

Denna distinktion mellan händelseförlopp och berättelse, där den senare ut-gör en representation av den förra, är fundamental för förståelsen av berättel-ser. Den är dock inte invändningsfri. Att re-presentera betyder att »åter göra när-varande«, vilket implicerar att det finns något slags ursprunglig »närvaro« som »åter« görs närvarande – som om berättelsens händelseförlopp, dess fábula, skul-le ha en självständig existens bortom texten, dess sjuzjet. När det rör sig om be-rättelser om sådant vi själva varit med om, kan man förstås föreställa sig en sådan »ursprunglig närvaro« – men hur är det med skönlitterära berättelser? Var finns de innan de blir skrivna? Av detta skäl menar en del att berättelser snarare än att re-presentera händelseförlopp, presenterar dem.¹⁵Man kan också, som David Herman, använda mindre anspråksfulla formuleringar som att berättelser ound-vikligen får oss att »inferera ett händelseförlopp«.16Detta sagt, kommer jag

lik-12Jerome Bruner, »The Narrative Construction of Reality«, Critical Inquiry 18, nr. 1 (1991): 7, min översättning.

13Nationalencyklopedin, s. v. »handling«, senast hämtad 18 april 2016, http://www.ne.se/

uppslagsverk/ordbok/svensk/handling.

14Nationalencyklopedin, s. v. »handla«, senast hämtad 18 april 2016, http://www.ne.se/

uppslagsverk/ordbok/svensk/handla.

15Abbott, The Cambridge Introduction to Narrative, 13–14.

väl att hålla mig till berättelser som representationer av händelseförlopp eftersom de händelseförlopp som vi abstraherar ur två berättelser så lätt känns igen som samma händelseförlopp, på samma sätt som två föremålsbeskrivningar ger vid handen att det rör sig om samma föremål.

3.1.2 Kronologisk tid och narrativ tid

Berättelser har ett märkligt förhållande till tid. Berättelser är diakroniska, deras händelser vecklas ut över en viss tidsrymd. Det händelseförlopp som berättel-sen repreberättel-senterar förs framåt genom de händelser som berättelberättel-sen förbundit med varandra – inte den objektivt mätbara tidsrymd som händelseförloppet spänner över och inte heller den tidsrymd själva berättandet upptar. Den kronologiska tid som såväl händelseförloppet som berättandet spänner över är helt oberoende av den narrativa tid i vilken händelseförloppet berättas. Den kronologiska tiden har sig själv som referenspunkt – i minuter, sekunder och millisekunder – medan den narrativa tiden har berättelsens händelser som referenspunkt.¹⁷Berättelser så att säga mejslar ut ett stycke kronologisk tid och gör det till »mänsklig tid«, ett tidsligt skeende strukturerat kring de händelser som inträffade, inte kring den kronologiska, objektivt mätbara tiden. »Den värld som varje berättelse uppenba-rar är alltid en temporal värld«, skriver Paul Ricœur. »Tid blir mänsklig tid i den mån den organiseras narrativt; berättelser, å andra sidan, är meningsfulla i den mån de skildrar tidsupplevelsens särdrag«.¹⁸Berättelser är det huvudsakliga sätt på vilket människan förstår tid. Kort sagt: berättelser gör tiden gripbar, begriplig. Det är tack vare denna »inkapslade« narrativa tid som berättelser kan resu-meras (samanfattas) och expanderas. Att expandera en berättelse gör händelse-förloppet mer detaljrikt, men inte långsammare. Glasburken med äppelmos faller inte långsammare till marken för att jag gör en utbroderad berättelse om hur jag kände den glida ur mitt grepp, hur jag i ögonvrån såg den falla mot golvet, hur jag hann tänka på allt kladd och glassplitter innan den krossades mot golvet, och så vidare – men utbroderandet expanderar händelseförloppet och ökar anspänning-en i berättelsanspänning-en ganspänning-enom att stegra danspänning-en mot ett klimax: det oundvikliga golvkraset, röran av äppelsubstans och glasskärvor. Inte heller faller den snabbare om jag kort och lakoniskt konstaterar att jag tappade äppelmosburken i golvet och den gick sönder – men i berättelsen passerar den förbi som en relativt obemärkt hän-delse, en incident bland många andra. Den narrativa tiden är, i princip, oändligt tänjbar.

particularized events.« Herman, Basic Elements of Narrative, 75.

17Gallagher, »Self and Narrative«.

18Paul Ricœur, Time and Narrative, övers. Kathleen McLaughlin och David Pellauer, 3 bd. (University of Chicago Press, 1984–1988), bd. 1, s. 3, min översättning.

3.1 Berättelser som text

Att den narrativa tiden är avhängig berättelsens händelser gör att vissa för-lopp eller skeenden blir svåra att fånga i form av en berättelse, nämligen skeenden där »ingenting händer«. Om jag befinner mig ensam i Saharas öken och vandrar dag efter dag över ett till synes oändligt hav av sanddyner, händer det visserligen hela tiden någonting – jag tar ett steg, och så ett till, jag får sand i skon, solens hetta blir outhärdlig, svetten rinner ned i ögonen, och så vidare – men det går inte att formulera som en berättelse, åtminstone inte en som någon skulle orka lyssna på. Det går bara att göra något slags sammanfattning: »Jag vandrade i flera outhärdligt långa dagar« – och denna sammanfattning blir i sig en händelse, en händelse som sträcker sig över flera dagar.

Detta innebär två saker. För det första, om berättelsens tidsförlopp är upp-hängt på de enskilda händelserna, måste det hända någonting, och för att något skall hända, förutsätts någon form av diskonkordans som låter en händelse skil-ja sig från en annan (detta återkommer skil-jag till i avsnitt 3.1.6). För det andra, de enskilda händelserna måste på något sätt låta sig förbindas med varandra för att inordnas i ett händelseförlopp (som nyss nämndes i avsnitt 3.1.1). Som kommer att framgå av kapitel 8 (och särskilt avsnitt 8.11.2) tycks förlossningen – närmare bestämt den ofta utdragna aktiva fasen och utdrivningsskedet – utgöra ett sådant händelseförlopp som likt en ökenvandring inte riktigt låter sig fångas i narrativ tid.

3.1.3 Subjektivitet

Om berättelser sammanbinder händelser till händelseförlopp och om dessa för-bindelser har att göra med mening, innebörd, skäl och handling, så innebär det