I denna delstudie ingår 65 faderskapsmål vid häradsrätterna i Sollefteå, Nord-ingrå och Nordmaling på 1860-talet. Utfallen av dessa redovisas i tabell 23 och 24, vars syfte främst är att översiktligt redovisa de rättsfall som ingår i under-sökningen, medan kapitlets huvudfokus kommer att ligga på en strukturerad kvalitativ analys av för undersökningen relevanta mål. Den är tematiskt upp-lagd. Fokus ligger som sagt i första hand på vilken bevisning som krävdes för olika sorters utslag vid respektive häradsrätt och om det skilde sig åt mellan rätterna. Förekomsten av väsentliga skillnader antas ha ett samband med hur socialt utsatta de ogifta mödrarna var. I fokus står även i vilken grad de utpekade männen fullgjorde proceduren om rätten utdömde edgång. I analysen ingår ett genusperspektiv. Bland det som undersöks är om ett samband mellan social status och kön tycks ha kunnat påverka kvinnornas möjlighet att vinna målen?
Också variationer i det avseendet antas till en del vara beroende av attityden gentemot ogifta mödrar i lokalsamhället. Detsamma gäller andelen fall som kom inför rätta i förhållande till andelen utomäktenskapliga födslar, vilket även undersöks.
48Möjligheten att ett fullgånget barn föds efter en graviditet som pågått i mindre än 35 veckor, respektive mer än 41 1/2 vecka efter ägglossningen (ovulationen), har utifrån ett stort underlag uppskattats till endast 2,7 promille (Sam Brody, Obstetrik och gynekologi: medicinsk grundutbildning, Uppsala 1984, s. 147).
Att en graviditet pågår i 44 veckor bör således vara betydligt mer ovanligt än så. Observera att detta tids-spann inte ska förväxlas med det nuvarande sättet att räkna graviditetsveckor, vilket räknas från den senaste menstruationen och därför inkluderar 1–2 veckor före konceptionstillfället i samband med ägg- lossningen.(<http://www.1177.se/Vasterbotten/Tema/Gravid/Graviditeten/vecka-for-vecka/Graviditeten-vecka-for-vecka/>, 2015-04-21). Enligt det moderna sättet att räkna kvinnan är således i 43:e eller 44:e veckan om graviditeten de facto pågått i 41 1/2 vecka från konceptionstillfället.
49NJA, Avd. I, 1928, s. 209.
Inledningsvis undersöks på vilka grunder värjemålsed för mannen dömts ut.
Därefter behandlas de två mål i undersökningen, ett i Nordingrå och ett vid Sollefteå häradsrätt, där käromålet ogillades utan edgång för att bevisningen inte ansågs tillräcklig. Sedan följer ett avsnitt om omständigheterna i ett antal fall vid Sollefteå häradsrätt, som saknar motsvarigheter vid de andra båda häradsrätterna. Endast från Sollefteå finns nämligen exempel på att käromålet fastställdes mot mannens nekande utan att man använde sig av edgångs instru -mentet. Detsamma gäller att kvinnorna i några fall ålades att själva svära på att de stämt rätt man, liksom att mannen i ett par fall medgav faderskapet och enbart tvistade om underhållets storlek. En djupanalys av ett av andra anled ningar särskilt intressant mål ingår också. Därefter följer avsnitt om benägen -heten för männen respektive kvinnorna att fullgöra en utdömd edgång och om mål som förlikades. Sedan undersöks om något tyder på att kvinnornas sociala tillhörighet i förhållande till männens kan ha påverkat målens utgång och hur stor andel av de utomäktenskapliga födslarna som gav upphov till en rättegångs -tvist. Avslutningsvis ingår även en undersökning av i vilken utsträck ning kvinnor som fött tre utomäktenskapliga barn eller flera bötfälldes för lönskaläge under perioden 1860–63. Det sistnämnda var att beteckna som ett sedlighets -brott och var således inte en faderskapsrättegång. Allt det studerade antas i viss mån ha ett samband med normer i lokalsamhället som påverkade kvinnans sociala utsatthet. Exempelvis bör i vilken utsträckning männen falskeligen svor sig fria både ha varit beroende av deras religiösa övertygelse och hur socialt accepterat det var att neka till faderskapet. Det sistnämnda bör i sin tur ha påverkats av attityderna till det ogifta moderskapet i lokal sam hället.
Utöver de 65 faderskapsmålen stadfästes i de undersökta domböckerna totalt 14 förlikningar som ingicks utan att någon rättegångsförhandling ägde rum.
Eftersom någon tvist i samband med den första och enda gången de togs upp i domboksprotokollet inte förelåg, har de inte klassats som faderskaps pro -cesser, även om de överenskomna villkoren blev juridiskt bindande.50 Har förlikning ingåtts någon gång efter eller i samband med den första rättegångs -förhandlingen, vid vilken faderskapet således hade bestridits, har däremot rättegången klassats som ett faderskapsmål och medtagits i undersökningen.
Undersökningen utförs med hjälp av följande frågeställningar:
– Hur hanterade häradsrätterna stämningar om faderskap?
– Vilken bevisning krävdes för olika sorters domslut i ett faderskapsmål?
50En del av dessa hade dock uppenbarligen ingåtts efter det att kvinnan uttagit stämning, andra verkar enbart ha inneburit stadfästelsen av en inlämnad och av båda parterna undertecknad förlikningsskrift som upprättats i förväg.
– Hur varierade männens och kvinnornas benägenhet att svära en dem av häradsrätten ålagd ed beträffande faderskapet?
– Hur stor var kvinnans benägenhet att stämma barnafadern och vad kan ha påverkat om en faderskapstvist kom inför rätta eller inte?
– Verkar kvinnans sociala status i förhållande till mannens ha påverkat hennes möjlighet att vinna ett faderskapsmål?
– Hur hanterade rätten lönskalägesbrott begångna av ogifta mödrar de sista åren före det avkriminaliserades 1864?
Mål där värjemålsed utdömdes
Vid undersökningen av hur rätterna hanterade målen kunde snabbt konsta-teras att edgångsinstrumentet är av central betydelse, då det tillämpades i 39 av totalt 43 kompletta mål vid de tre domstolarna, där ord fortsatte att stå mot ord till dess att rätten förkunnat ett utslag.51Eller med andra ord fall som inte förlikades eller återkallades utan att edgång först blivit utdömd, alterna-tivt att mannen medgav faderskapet innan rätten hade dömt i målet. De fyra fall där edgång inte utdömdes utgjordes av ett ogillat vardera i Sollefteå respek tive Nordmaling, samt två fall i Sollefteå där faderskapet fastställdes utan inblandning av ed. Dessa behandlas nedan under särskilda rubriker.
Inled ningsvis undersöks om några märkbara skillnader i rättspraxis och bevis -krav förelåg mellan rätterna beträffande värjemålsedens utdömande. För att en nekande man skulle åläggas att värja sig med ed, skulle som sagt formellt kriterierna för så kallat halvt bevis vara uppfyllda. Frågeställningen i detta avsnitt är vad som krävdes vid respektive rätt för att så skulle anses vara fallet? Som framgått hävdade lagberedningen år 1915 i linje med juristen Ivar Afzelius 36 år tidigare, att det behövdes ”ytterst ringa” bevisning utöver kvin-nans utpekande.52 Mot den bakgrunden är det relevant att undersöka hur mycket respektive rätt i så fall avvek från de formella beviskraven för värje-målsed. Utvalda exempel från de tre häradsrätterna presenteras nedan var för sig, följt av en sammanfattning.
Inledningsvis är det dock relevant att nämna att det vid alla tre rätterna förekom flera fall där minst ett vittne sett parterna ligga i lag i samma säng, antingen på kvällen, nattetid eller tidigt på morgonen. Inte i ett enda av dem kunde någon intyga att de haft eller verkade ha haft samlag – eller ”köttsligt umgänge”, alternativt ”beblandelse” – som det oftast benämns i protokollen.
Att frågan ställdes till vittnena framgår av ett flertal fall där minst ett vittne
51Att siffran för det totala antalet edgångsbeslut (39) inte korresponderar med summan för värjemål s -ederna i tabell 25 (32, se nedan sid 211), beror på att även sju så kallade fyllnadseder utdömdes vid Sollefteå häradsrätt (se särskilt avsnitt nedan, sid. 192ff).
52Lagberedningen 1915, s. 167.
Tabell 23. Utfall i de faderskapsmål som inleddes vid Sollefteå häradsrätt 1862–67, samt vid Nordingrå respektive Nordmalings häradsrätt 1860–69.
Kommentarer: Siffrorna inom parentes är antalet fullständiga mål. De direkt stadfästa förlikningarna har inte klassificerats som faderskapsmål eftersom en eventuell tvist i de fallen helt och hållet lösts utanför domstolen. Kolumnen längst till höger ingår därför inte i totalsumman för antal mål.Siffran för de förlikade målen i Nordingrå inkluderar tre fall där målet avskrivits ur domboken med frasen att parterna har ”i vän-lighet bilagt saken”.
Källor: Domböcker från Sollefteå häradsrätt, AIa:104–117 (1862–69), Nordingrå häradsrätt, AIa: 75–90 (1860–69) och Nordmalings häradsrätt, AIa: 67–89 (1860–71).
Tabell 24. Bifallna käromål efter orsak.
Kommentarer. Årtalen i tabellen är när målen inleddes. De sju bifallna käromålen vid Sollefteå häradsrätt som ingår i kolumnen ”utfall av edgång”, utgjordes, förutom av tre ej fullgjorda värjemålseder som stämda män ålagts, också av fyra fullgjorda så kallade fyllnadseder av kärande kvinnor. I Nordingrå och Nordmaling var samtliga fall i den kolumnen ej fullgjorda värjemålseder. I de fall vid Sollefteå häradsrätt där mannen erkände faderskapet gällde tvisten vilket belopp underhållet skulle uppgå till.
Källor: Domböcker från Sollefteå häradsrätt, AIa:104–117 (1862–69), Nordingrå häradsrätt, AIa: 75–90 (1860–69) och Nordmalings häradsrätt, AIa: 67–89 (1860–71).
inför tingsmenigheten berättade att de sett parterna dela bädd.53Däremot finns ett stort antal exempel där vittnet eller vittnena uppgav att minst den ena parten varit avklädd.54Om det uppgavs att parterna legat i lag förefaller alltid frågan ha ställts om en eller båda parterna varit avklädda, samt ibland om de legat under eller ovanpå täcket. I ”avklädd” innefattades av allt att döma, vilket
53Se t.ex. HLA, Nordmalings häradsrätt, AIa:76, Ht 1864 § 18.
54Se t.ex. HLA, Sollefteå häradsrätt, Ht 1863 § 35; Nordmalings häradsrätt, AIa:77, Ht 1865 § 12; Nordingrå häradsrätt, AIa:82, Ht 1863 § 107.
Antal mål Bifallna käromål Ej
bifallna Förlikning Återkallade Ofullst. Direkt stadfästa förlikningar Sollefteå
häradsrätt
33 (26) 12 1 10 3 7 10
Nordingrå
häradsrätt 22 (18) 3 6 7 2 4 2
Nordmalings häradsrätt
10 (9) 2 2 4 1 1 2
Käromålet bifallet genom Summa bifallna käromål
Domslut Erkännande Utfall av
edgång
Sollefteå häradsrätt 1862–67 3 2 7 12
Nordingrå häradsrätt 1860–69 0 0 3 3
Nordmalings häradsrätt 1860–69 0 0 2 2
verkar ha varit det vanliga i dylika fall, att personen i fråga uppträtt i under -kläder, exempelvis långkalsonger och undertröja om det var mannen, eller ett nattlinne om det rörde sig om kvinnan. Dylika observationer var naturligtvis komprometterande för mannen, och det speciellt om det inträffat vid en tidpunkt som kunde innefattas i ”å sådan tid” att han kunde vara far till barnet, vilket alltså var vad edgången gällde. Det förefaller onekligen ha varit en sorts huvudprincip att utifrån vittnesutsagor först och främst utröna huruvida parterna legat i lag vid en sådan tidpunkt, och på ett sådant sätt att möjligheten fanns att de haft samlag. Det hade av allt döma ett samband med principen om ett vittne om själva saken utifrån 1734 års lag.55Kunde kvinnan presentera en sådan bevisning, var det vid alla de tre häradsrätterna tillräckligt för att mannen skulle åläggas värjemålsed i de fall där ord fortsatte att stå mot ord.56Det kunde t.ex. röra sig om att ett vittne uppmärksammat att parterna delat bädd när vederbörande avlägsnade sig från rummet.57
Vid den här aktuella tiden verkar det som sagt inte ha funnits någon direkt praxis angående vad som innefattades i den juridiskt sett möjliga tiden för barnets avlelse. Avsaknaden av en sådan praxis angående konceptionstiden förefaller onekligen ha gjort det möjligt för häradsrätterna att göra en relativt självständig bedömning beträffande om mannen skulle åläggas edgång på grund av ett omvittnat sänglag. Formuleringen ”å sådan tid” öppnade ju för att tänja på de tidsmässiga gränserna för om ett sänglag ansågs tillräckligt för en edgång och några direkta prejudikat att utgå ifrån verkar som sagt inte ha funnits före 1910-talet. Det blir därför desto intressantare att skaffa sig en uppfattning om vilka tidsgränser som tillämpades. Låt oss därmed titta närmare på underlagen för värjemålsed vid respektive häradsrätt, vilket också innefattar en analys av utifrån vilka andra kriterier än ett omvittnat sänglag som mannen kunde åläggas edgång.
Nordmaling
I åtminstone fyra av sex fall där Nordmalings häradsrätt beslutade om värje-målsed, hade minst ett vittne sett parterna dela säng vid en tidpunkt när bar-net helt uppenbart kunde ha avlats.58I exempelvis målet mellan pigan Helena Ericsdotter i Klöse, Nordmaling och skräddaren Johan Grundström i Baggård, samma socken, hade ett vittne sett svaranden ligga avklädd under samma
551734 års lag, RB 17:29; Afzelius 1879, s. 121.
56Naturligtvis förutsätter det att vittnet ansågs trovärdigt, men något fall där en sådan utsaga ifrågasatts av rätten förekommer inte.
57Björn Furuhagen har också i sin 1700-talsundersökning konstaterat att ”vittnesmål om ’sängelag’ var ett mycket starkt indicium” (Furuhagen 1996, s. 181).
58Tre av dessa mål refereras ej nedan och kan i domböckerna återfinnas med hjälp av följande hän -visningar: HLA, Nordmalings häradsrätt, AIa:74, Ht 1863 § 6, AIa:75, Vt 1864 § 5, AIa:76, Ht 1864 § 12;
Nordmalings häradsrätt, AIa:76, Ht 1864 § 79, AIa:77, Vt 1865 § 45, AIa:78, Ht 1865 § 45, AIa:79, Vt 1866
§ 74, AIa:80, Ht 1866 § 39; Nordmalings häradsrätt, AIa:78, Ht 1865 § 12, AIa:79, Vt 1866 § 62, AIa:80, Ht 1866 § 1.
täcke som Helena drygt åtta månader före nedkomsten.59Det erkände också Johan, men han förnekade likväl att han varken då eller någon annan gång haft samlag med henne.60 Uppenbarligen tog rätten ingen notis om sådana undanflykter, utan om det styrktes att parterna delat säng vid en tidpunkt då barnet kunde ha blivit till, ansågs det tillräckligt komprometterande för att mannen skulle åläggas att värja sig med ed.
Det var förstås även känt på 1860-talet att en gravid kvinna kunde gå några veckor över tiden, men, som framkommit, verkar det dock inte ha funnits någon klar uppfattning om maxgränsen för en graviditet. Hur mycket tidpunkten vägdes in i rätternas beslut har inte heller visat sig möjligt att avgöra.
Exempelvis kan man fråga sig hur det ska tolkas att arbetaren Emanuel Lindström i Levar, Nordmaling, dömdes att värja sig med ed efter att ha blivit stämd av pigan Johanna Elisabet Schedin från Baggård i samma socken. Målets enda vittne, en kvinna som hette Christina Nyberg, berättade att hon haft sin nattlogi hos svaranden under ”Bartholomee marknaden” i Nordmaling år 1866 och då märkt att Johanna Elisabet legat hos Lindström ”till långt in på natten”.61 Marknaden i fråga torde ha ägt rum runt den 24/8, vilket är det datum då Bartolomeus har namnsdag. Det var drygt 10 månader, eller uppskattningsvis 44 veckor innan Johanna Elisabets dotter kom till världen den 30/6 1867.62I domslutet nämndes emellertid inte tidpunkten, utan där hänvisades enbart till vittnesmålet och de ”besvärande omständigheter” det innebar för man -nen.63 Därmed är det möjligt att rätten kan ha ansett enbart det faktum att parterna delat säng som tillräcklig grund för edgångsbeslutet, trots att det inte skett vid rätt tid. Häradsrätten kan dock lika gärna ha varit av den uppfatt -ningen att 44 veckor innefattades i konceptionstiden, då klara riktlinjer som sagt saknades och att det vid denna tid inte verkar ha varit riktigt klarlagt hur länge en graviditet kunde pågå. Inom svensk rätt tillämpades för övrigt 50-talet år senare, på 1910-talet, exempelvis 310 dagar, eller 44 veckor och 2 dagar, som övre gräns för den då i juridisk mening möjliga konceptionstiden.64
I faderskapsrättegången mellan pigan Clara Fredrika Ahlström och bond sonen Jonas Peter Jonsson, båda från Norrbyn, Nordmaling, liknade den star -kaste utsagan vad det nyss nämnda vittnet Christina Nyberg berättat. En väsentlig skillnad var dock att den i detta fall härrörde från en tidpunkt då det var helt omöjligt att barnet kunde ha avlats. Ett vittne hade sett svaranden
59Vittnesmålet härrörde i detta fall från slutet av maj 1862 och barnet föddes den 9/2 året därpå. (HLA, Nordmalings häradsrätt, Vt 1864 § 5).
60HLA, Nordmalings häradsrätt, Vt 1864 § 5.
61HLA, Nordmalings häradsrätt, Ht 1870 § 76.
62Lågt räknat bör ca 44 veckor ha förflutit mellan det omvittnade tillfället och födseln, beroende på exakt när marknaden i fråga hölls.
63HLA, Nordmalings häradsrätt, Vt 1871 § 5.
64Lagberedningen 1915, s. 158; NJA, Avd. I 1912, s. 119. Som nämnts i en föregående not vet vi i dag att chansen att föda ett fullgånget barn efter en så pass lång graviditet är mycket, för att inte säga försvinnande liten (Brody 1984, s. 147).
ligga avklädd tillsammans med käranden vid tre tillfällen, vilka alla ägt rum ca 12 månader innan barnet föddes. Självklart kände man på 1860-talet till att en graviditet inte kunde pågå i ett helt år. Av den anledningen hade därför detta fall kunnat vara principiellt intressant, om det inte varit för det faktum att svaranden, vid målets inledande, själv inför rätten förklarat att han var villig att svära på att han inte kunde vara far till barnet. Rätten beslöt därför om edgång dels på grund av svarandens erbjudande och dels på grund av vittnes -målet.65Något motsvarande fall med liknande bevisning där mannen ålades edgång utan att först själv ha erbjudit sig förekom inte ibland fallen från Nordmaling. Därför är det inte möjligt att med säkerhet säga något om i vilken utsträckning Nordmalings häradsrätt kunde tänka sig att utdöma värjemålsed, trots att vittnesmål saknades om att parterna delat säng vid ett möjligt koncep tionstillfälle. Beträffande Schedin mot Lindström är det som sagt fullt tänk -bart att 10 månader och 6 dagar kan ha ansetts vara inom en möjlig tid för konceptionen och i de övriga fallen där männen dömdes att värja sig med ed fanns alltså vittnesmål från en tidpunkt som otvetydigt ingick i koncep tions -tiden. Några tydliga avvikelser från vad som med säkerhet bör ha varit praxis beträffande utdömandet av värjemålsed, har därmed inte kunnat konstateras beträffande Nordmalings häradsrätt.
Nordingrå
Vid Nordingrå häradsrätt utdömdes hela 14 värjemålseder bland de 18 komp -letta mål därifrån som ingår i studien.66 I de flesta av dem hade minst ett vittne sett kvinnan och mannen ligga i lag när det var fullt möjligt att barnet kunde ha blivit till och under sådana omständigheter att det var tänkbart att de kunde ha haft samlag. Som framkommit blev domslutet konsekvent värje -målsed om omständigheterna var sådana, vilket kan sägas ha varit fallet i minst 9 av de 14 edgångsfallen.67
65HLA, Nordmalings häradsrätt, AIa:83, Ht 1868 § 21.
66Se tabellerna 23 och 25, sid. 180 respektive 211.
67Se HLA, Nordingrå häradsrätt, AIa:77, Vt 1861 § 41, AIa:78, Ht 1861 § 18; Nordingrå häradsrätt, AIa:77, Vt 1861 § 132, AIa:78, Ht 1861 § 109, AIa:79, Vt 1862 § 106, AIa:80, Ht 1862 § 10, AIa:81, Vt 1863 § 6;
Nordingrå häradsrätt AIa:78, Ht 1861 § 86, AIa:79, Vt 1862 § 4, AIa:80, Ht 1862 § 2, AIa:81, Vt 1863 § 4;
Nordingrå häradsrätt AIa:80, Ht 1862 § 38, AIa:81, Vt 1863 § 11, AIa:82, Ht 1863 § 5; Nordingrå Häradsrätt AIa:81, Vt 1863 § 42, AIa:82, Ht 1863 § 23, AIa:83 Vt 1864 § 24, AIa:84, Ht 1864 § 5; Nordingrå häradsrätt, AIa:82, Ht 1863 § 87, AIa:83, Vt 1864 § 86; Nordingrå häradsrätt, AIa:85, Vt 1865 § 56, AIa:86, Ht 1865
§ 13; Nordingrå häradsrätt, AIa: 88, Vt 1867 § 25, § 77, Ht 1867 § 19. I ovanstående åtta fall fanns vittnes-mål på att parterna legat i lag under konceptionstiden. I ett nionde fall hade en dräng, som från och med okto ber 1858 tjänat tillsammans med käranden i ett års tid, under den tiden flera gånger sett parterna ligga tillsammans. Närmare än så anges dock inte tidpunkten i häradsrättens protokoll, men det innefattade den tid under vilken kvinnans son (f. 19/11 1859) kunde ha blivit till. Sannolikt hade den omständigheten betydelse för edgångsbeslutet, för i rättens utslag angavs drängens vittnesmål som domskäl, till skillnad från andra vittnesuppgifter, som exempelvis att svaranden för ett annat vittne skulle ha medgivit att han var fadern. (HLA, Nordingrå häradsrätt, AIa:76, Ht 1860 § 45, AIa:77, Vt 1861 § 30, AIa:78, Ht 1861 § 24, AIa:79, Vt 1862 § 12).
Också i ytterligare ett fall fanns vittnesmål på att parterna legat i samma säng under vad som borde ha bedömts som konceptionstiden, men omständig -heterna i det var något annorlunda än de övriga. I juli månad 1861, ungefär åtta månader innan pigan Märta Stina Nilsdotter från Sjöland i Vibyggerå församling den 17/3 1862 födde dottern Marta Margareta, hade hon vistats vid några fäbodar tillsammans med flera andra inklusive svaranden.68En natt hade hon tillsammans med denne, bonden Jonas Hägglund från Skidsta i Ullångers församling, haft sin sovplats i samma säng som två andra. En av de sistnämnda personerna, båtsmanshustrun Stina Cajsa Svarfvare, intygade dock inför rätten att Hägglund hela natten legat ”wänd åt Wäggen”. Hon uppgav också att hon
Också i ytterligare ett fall fanns vittnesmål på att parterna legat i samma säng under vad som borde ha bedömts som konceptionstiden, men omständig -heterna i det var något annorlunda än de övriga. I juli månad 1861, ungefär åtta månader innan pigan Märta Stina Nilsdotter från Sjöland i Vibyggerå församling den 17/3 1862 födde dottern Marta Margareta, hade hon vistats vid några fäbodar tillsammans med flera andra inklusive svaranden.68En natt hade hon tillsammans med denne, bonden Jonas Hägglund från Skidsta i Ullångers församling, haft sin sovplats i samma säng som två andra. En av de sistnämnda personerna, båtsmanshustrun Stina Cajsa Svarfvare, intygade dock inför rätten att Hägglund hela natten legat ”wänd åt Wäggen”. Hon uppgav också att hon