I likhet med flera lokala studier av utomäktenskaplighet i 1800-talets Sverige, är det tydligt att nedkomsten av en ”oäkting” på 1860-talets ångermanländska landsbygd inte nödvändigtvis ledde till en social utfrysning, som mer eller mindre uteslöt den ogifta modern från äktenskapsmarknaden. Mellan ungefär 60 (Nordingrå) och 75 procent (Sollefteå) av kvinnorna i de undersökta områd -e na gift-e sig nämlig-en und-er sin f-ertila åld-er. Jämfört m-ed kvinnor i allmänh-et var det i Sollefteå 10 procentenheter färre av de ogifta mödrarna som ingick äkten skap, i de båda andra tingslagen var skillnaden ungefär 20 procentenheter.
Andra har tagit en liknande vigselfrekvens som intäkt för att de ogifta mödrarna inte råkade ut för någon nämnvärd stigmatisering.216Det är vad siffrorna kan tyckas visa när de inte problematiserats. En närmare analys visar emeller tid att man inte i för hög utsträckning bör tona ner de negativa konsekvenserna på äktenskapsmarknaden. Beträffande samtliga områden måste nämligen antas att ett gemensamt barn kan ha haft betydelse för äktenskapets tillkomst i en majoritet av de fall då de ogifta mödrarna så småningom gifte sig. Det faktum att de flesta av dem ingick äktenskap kan alltså till en betydande del förklaras med att den utomäktenskapliga sexualiteten förvandlades till en föräktenskaplig sådan genom giftermål med en barnafader. I en del fall hade naturligtvis man
-nens avsikt hela tiden varit att så småningom gifta sig med modern till hans barn. Så länge barnafadern legaliserade förbindelsen inom rimlig tid går det inte heller att hävda att kvinnorna i de fallen var särskilt socialt utsatta. Snarare handlade det i sådana fall om en ganska kort fas i livscykeln, under vilken kvin-nan hade en mer eller mindre stabil relation med den man hon gifte sig med.
För dem som övergavs av fadern till det första barnet var utsattheten däremot inte obetydlig. Risken att de förblev ogifta ökade utan tvekan som en konse -kvens av det utomäktenskapliga barnet. Räknar man bort de äktenskap där ett gemensamt barn fanns med i bilden var vigselfrekvensen betydligt lägre än för kvinnor i allmänhet, för vilka den varierade mellan ungefär 80 (Nordingrå) och 90 procent (Nordmaling). Exklusive även de fall där kvinnan var gravid vid vigseln var det i Nordingrå endast en tredjedel av de ogifta mödrarna som gifte sig, vilket ska jämföras med hälften i Nordmaling och ungefär 60 procent i Sollefteå. Dessa siffror är således ett tydligt tecken på de ogifta mödrarnas för säm rade position på äktenskapsmarknaden i de fall där de inte ingick äkten -skap med en barnafader, och noteras bör också att de förstärker skillna derna mellan Sollefteå och de andra områdena.
För dem som blev gravida på nytt stod hoppet om äktenskap i stor utsträck -ning till att gifta sig med barnafadern innan det andra barnet föddes. Så blev i samtliga områden fallet för ungefär en av fyra av dessa kvinnor, medan de övriga blev så kallade repeaters, av vilka de allra flesta förblev ogifta. Attityden gent emot de som födde mer än ett utomäktenskapligt barn verkar således ha varit mycket negativ i samtliga områden, varför den andra utom äkten skapliga graviditeten var ett stort risktagande om kvinnan inte kunde räkna med att det blev äktenskap med barnafadern. För dem som ingick äkten skap med någon annan än fadern till det första barnet tog det i genomsnitt 5–10 år att gifta sig.
Det är därför inte förvånande att ganska många kvinnor riskerade en andra graviditet i hopp om äktenskap, vilket dock många gånger i stället ledde till ökad utsatthet och stigmatisering.
Det faktum att kvinnorna i genomsnitt var minst 25 år när de blev ogifta mödrar och således i en ålder när det var vanligt att äktenskap ingicks, talar också för att utomäktenskaplighet var illa sett i samtliga de studerade tings -lagen. Det verkar som att barnlösa pigor som tjänade utanför föräldrahemmet i ett flertal år ”höll på sig” och inlät sig i ett illegitimt sexuellt förhållande först i samband med ett frieri som de trodde eller hoppades skulle leda till äktenskap.
I takt med att de närmade sig 30årsåldern, minskade också kvinnornas möj -lig heter att gifta sig, varför redan den första utomäktenskap-liga graviditeten kunde vara ett relativt stort risktagande för den händelse att barnafadern inte tog sitt ansvar och legitimerade förbindelsen.
Det ovanstående innebär dock inte att jag alltigenom instämmer med Jonas Frykmans mörka bild angående äktenskapsmarknaden för ogifta mödrar i det traditionella bondesamhället under 1800-talet. Trots att utsattheten inte var obetydlig, står ändå det som visats med hjälp av kyrkböckerna från Sollefteå och Nordmalings tingslag i klar kontrast mot hans påstående att de ogifta mödrarna generellt ska ha haft mycket stora svårigheter att hitta en make redan efter att de fött ett barn. Som Ann-Sofie Ohlander har betonat kan det nog i stor utsträckning vara ”normer för beteende”, snarare än skildringar av
”faktiskt beteende” som framkommer i de traditionsanteckningar Frykman studerat.217Om man väljer att bortse från dem som gifte sig med en barnafar verkar dock förekomsten av endast en ”oäkting” ha kunnat vara stigmati se r -ande i Nordingrå. Detta trots att de allra flesta av kvinnorna var i en ålder när det var normalt att ingå äktenskap. Även om det inte var omöjligt att gifta sig, förefaller en övergiven kvinna med ett utomäktenskapligt barn i Nordingrå, onekligen i hög grad ha uppfattats som en sekundär avvikare och stigmatiserats.
Också den vars enda barn hade avlidit eller lämnats bort hade där ganska stora svårigheter på äktenskapsmarknaden, varför det faktiskt verkar som att det ogifta moderskapet i sig kunde vara stigmatiserande om kvinnan övergavs av barnafadern. I de andra områdena verkar den sekundära avvikelsen snarare ha drabbat de som fött två utomäktenskapliga barn, medan ett barn av allt att döma uppfattades som en primär avvikelse, varför kvinnans ära i de fallen var möjlig att återupprätta med hjälp av ett giftermål. För den som fött två
”oäktingar” var däremot möjligheterna till äktenskap små även i Sollefteå och Nordmaling.
Det kärva klimatet för de ogifta mödrarna i Nordingrå framgår också av flera andra faktorer. Där var det vanligast att kvinnorna förblev ogifta under hela sin fertila ålder, trots att relativt sett flest gifte sig med en barnafader och att andelen som födde två eller flera ”oäktingar” var lägst. Kvinnornas ålder spelade också in på ett annat sätt för äktenskapsmöjligheterna. De som gifte sig med en man som de inte dessförinnan hade eller väntade barn med, var nämligen vid vigseln i genomsnitt fyra år yngre än i Sollefteå och Nordmaling. Under strykas ska också att påfallande många varaktigt ogifta mödrar i Nordingrå endast hade ett barn. Många av dem verkar således ha undvikit att riskera en andra graviditet, vilket sannolikt hängde samman med hur de bemöttes av omgivningen. De ogifta mödrarna i Nordingrå var även i genomsnitt något år äldre än i Sollefteå och Nordmaling när de fick sitt första illegitima barn. Det kan eventuellt också vara en indikation på att utomäktenskaplighet inte var lika tolererat, men åldersskillnaden bör inte ha påverkat vigselfrekvensen nämnvärt.
I Nordingrå var möjligheten till giftermål alltså i högre utsträckning begrän -sad till fadern till det första barnet. Den ogifta moderns extra utsatta position där styrks ytterligare av att legitimeringarna i betydande utsträckning verkar
217Ohlander 1985, s. 96.
ha varit beroende av påverkan från kvinnans far. Morfadern levde nämligen i en mycket stor andel av fallen där ett förstfött barn legitimerades och om han var avliden minskade kraftigt möjligheterna till äktenskap med barnets far. I de senare fallen ingicks knappt några äktenskap alls med barna fäderna. Även det faktum att legitimeringarna dröjde hela tre år i genomsnitt kan indikera att äktenskapsmarknaden var begränsad på ett annat sätt, varför det blev extra angeläget att få barnafadern till altaret. I de andra områdena ingicks giftermålen med barnafäderna inom något halvår. Också i Nordmaling hade kvinnans far en viss betydelse för legitimeringarna, medan inget sådant samband fanns i Sollefteå. Dessa resultat är för övrigt i linje med andelen legitimeringar, varigenom det går att sluta sig till att legitimeringar var viktigast i Nordingrå och minst viktiga i Sollefteå. Det styrks ytterligare av att de kvinnor i Sollefteå som gifte sig med barnafadern i genomsnitt endast var 21 år gamla när det första barnet föddes, jämfört med 25 år i de båda andra tingslagen. Det verkar därför troligt att de relativt få legitimeringarna i Sollefteå i högre utsträckning var äktenskap som skjutits upp på grund av ungdom, men där man hela tiden hade avsett att gifta sig snarare än att påtryckningar från t.ex. kvinnans far spelade in.
Den kontroll morfadern utövade i Nordingrå var begränsad till det första barnet. Beträffande att få till stånd en vigsel innan det andra barnet föddes, verkar däremot de ogifta mödrar som blev gravida på nytt i viss utsträckning ha haft hjälp av sina fäder i såväl Nordmaling som Sollefteå. Det tyder på att det blev mer angeläget i Sollefteå att få till stånd ett giftermål innan kvinnan blev repeater och riskerade att stigmatiseras.
I Nordingrå och Nordmaling drabbade en betydande utslagning av allt att döma ogifta mödrar som tillhörde underklassen. Bortsett från dem som legiti -merade minst ett barn, förblev nämligen en majoritet av underklass kvin norna ensamstående i båda dessa områden. Bonddöttrar och andra med hem vist i medelklassen gifte sig i betydligt större utsträckning. Med tanke på att egen -domsöverföring, hemgift och bibehållande av social och ekonomisk status inte hade samma betydelse för lägre grupper, måste det sägas vara förvånande att så pass få underklasskvinnor ingick äktenskap. Förklaringen är troligen före -komsten av extra fördömande normer som mycket väl kan ha varit religiöst betingade. Sådana normer hade också sannolikt sina huvud sakliga rötter i det traditionella bondesamhällets familjevärderingar. Det faktum att drygt 7 av 10 bonddöttrar ändå ingick äktenskap i både Nordingrå och Nordmaling kan förklaras med att många av dem gifte sig med en man med lägre social tillhörig -het. Snarare än att utomäktenskaplighet var mer tolererat bland bönder var det av allt att döma bonddöttrarnas större bargainingpower i form av exem -pel vis en hemgift som låg bakom den högre vigselfrekvensen jämfört med underklasskvinnorna. Även om hemgiften kanske inte alltid var så stor kunde
den säkert vara lockande för t.ex. ett antal män ur lägre grupper.
I Sollefteå var däremot vigselfrekvensen i stort sett densamma, eller omkring 75–80 procent oavsett om kvinnorna tillhörde medel- eller underklassen, vilket indikerar en mindre social utsatthet. Generellt verkar det dock som om bond -döttrar hade mest att förlora statusmässigt på en utomäktenskaplig graviditet, vilket är mycket tydligt beträffande Nordmaling. De som gifte sig inom under -klassen fick däremot inte i någon nämnvärd utsträckning nöja sig med män som var att betrakta som ett extra ofördelaktigt parti. Beträffande överklassen har ingen analys varit möjlig eftersom den inte var nämnvärt representerad bland de ogifta mödrarna i någotdera området. Understrykas bör dock även att det fanns exempel på uppåtgående social mobilitet till en högre klass i alla de studerade miljöerna, vilket talar emot Frykmans påstående om att en övergiven ogift moder helt hade förverkat sina möjligheter till ett förmånligt parti.
Sammantaget var alltså möjligheterna till giftermål sämst i Nordingrå tingslag och bäst i Sollefteå, medan Nordmaling intar en sorts mellanposition. Den större utslagningen av underklasskvinnor och att fler bonddöttrar gifte ner sig socialt sett indikerar dock en relativt svag position på äktenskapsmarknaden även för de ogifta mödrarna i Nordmaling. Resultaten beträffande vigselfrek vensen och äktenskapsmarknaden stämmer således tämligen väl överens med De Langhe och Mechants resultat från Belgien där färre ogifta mödrar ingick äktenskap i mer bondepräglade områden (med större jordbruk).218
I den mån det inte helt obetydliga kvinnoöverskottet i Nordingrå år 1855 var bestående in på 1860talet, kan det dock ha haft en viss betydelse för kvin -nornas sämre position på äktenskapsmarknaden. Det är emellertid inte hela förklaringen, vilket inte minst visas av vilka kvinnor det var som födde utom -äktenskapliga barn. Normalt var nämligen kvinnor i de lägre samhälls grupperna överrepresenterade bland de ogifta mödrarna, vilket dock endast var fallet i någon större omfattning i Sollefteå. Hade den sociala utsattheten varit likvärdig i samtliga områden borde inte minst kvinnoöverskottet i Nordingrå ha orsakat fler utomäktenskapliga födslar i de lägre socialgrupperna. I stället fick under klass kvinnorna jämförelsevis få illegitima barn i såväl Nordingrå som Nordmaling. Precis som den större utslagningen på äktenskaps marknaden för underklasskvinnor, tyder det på att det var mindre socialt accepterat att föda barn utan att vara gift, varför färre än i Sollefteå inlät sig i utomäktenskapliga sexuella relationer. Den klassmässiga distributionen tycks å andra sidan bekräfta bilden av en förhållandevis tolerant attityd gentemot ogifta mödrar ur underklassen i Sollefteå. Att ganska många bonddöttrar ”råkade i olycka”
även i Nordingrå och Nordmaling, bör ha berott på miss lyckade frierier ur kvinnans synvinkel. Folkökningen vid denna tid och den därmed samman -länkade proletariseringen av bondeklassen kan ha gjort att fler än tidigare tog
218De Langhe & Mechant 2009, s. 13.
risken att inleda samlivet i förväg utan att vara säkra på den presumtive makens avsikter. Det är även möjligt att en del barnafäder av lägre börd inte accep -terades som mågar av bonddöttrars föräldrar. Nattfrierier som tidigare nästan alltid lett till äktenskap kan dessutom i ökad utsträckning ha resulterat i utomäktenskapliga barn på grund av att den sociala kontrollen i lokalsamhället börjat luckras upp.
De högre utomäktenskapliga födelsetalen, liksom överrepresentationen av underklasskvinnor bland de ogifta mödrarna i Sollefteå, orsakades av allt att döma till viss del av en större ekonomisk utsatthet bland lägre sociala grupper, som gjorde att många övergavs av fadern till det första barnet. Med det menas att många män – särskilt om de var unga – saknade de rätta ekonomiska möjligheterna att bilda och försörja en familj. Eller med andra ord, fler av de utomäktenskapliga födslarna berodde på att ekonomiska hinder stod i vägen för ett äktenskap med barnafadern. Den mindre stigmatiseringen innebar dock samtidigt att en utomäktenskaplig graviditet inte var samma vågspel för kvin -nan som i Nordmaling och Nordingrå. Det faktum att flest gifte sig i Sollefteå, varav merparten med någon annan än fadern till det första barnet, talar i vilket fall som helst emot en långtgående social utsatthet. I Sollefteå verkar också flest utomäktenskapliga barn ha vetat vem deras far var, vilket framgår av att många verkar ha fått faderns efternamn. Det tyder på att fler män medgav faderskapet, något de inte bör ha varit lika benägna att göra i en miljö där ogifta mödrar kraftigt fördömdes.
Även övriga faktorer bekräftar i allt väsentligt den bild som framkommit genom undersökningen av giftermålsmönstren. Det verkar exempelvis ha varit svårast i Nordingrå att få behålla sin pigtjänst i samband med graviditeten, liksom att få en ny. Där finner vi också den största migrationen ut ur tingslaget, vilket eventuellt skulle kunna tyda på större sociala eller i varje fall ekonomiska konsekvenser för den som blev ogift mor. Utflyttningen var dock inte särskilt omfattande.
Det faktum att det bland de ogifta mödrarna i Nordmaling fanns en över -representation av kvinnor som redan från början uppfattades som ”avvi kande”
på grund av ett lyte, ger ytterligare belägg för ett relativt kärvt socialt klimat.
Några indikationer på en överrepresentation av redan tidigare socialt margina liserade kvinnor har inte observerats i något av de andra tingslagen. Tillsam -mans med den ovanligt låga utomäktenskapliga fruktsam heten i Nordmaling ger det fog för en hypotes om att fler kvinnor i allmänhet undvek att ha samlag utanför äktenskapet på grund av de negativa sociala konsekvenser som en graviditet kunde medföra. Denna selektionseffekt beträffande vilka som fick barn utan att bli gifta tyder alltså indirekt på en relativt stor social utsatthet för ogifta mödrar. Varaktigt ogifta kvinnor i Nordmaling verkar också ha varit
extra utsatta sexuellt för män utan äktenskap i åtanke. Två tredjedelar av dem blev repeaters, vilket är betydligt fler än i de andra områdena. Antalet barn en varaktigt ogift kvinna fick kan således vara dubbeltydigt, då alltså det faktum att färre kvinnor i Nordingrå verkar ha varit villiga att riskera en andra graviditet också tyder på stor social utsatthet. Risken att få fler utomäktenskapliga barn ökade dock i samtliga tingslag för den som hade fött två utomäktenskapliga barn, vilket naturligtvis även det illustrerar en större utsatthet.
Trolovningar i samband med utomäktenskapliga födslar var ovanliga i alla tre tingslagen. Om en hög andel av de ogifta mödrarna varit trolovade och många av trolovningarna följts av äktenskap, hade det annars kunnat tyda på en stark social kontroll gentemot männen och en mindre social utsatthet för kvinnorna. De hittills presenterade resultaten återspeglas inte heller i den utomäktenskapliga spädbarnsdödligheten, utifrån vilken inga säkra slutsatser går att dra. Till skillnad från i de andra områdena där den som brukligt i bety -dande grad var högre i jämförelse med inomäktenskapliga barn, var den dock oväntat låg i Nordingrå, där faktiskt fler legitima barn dog under sitt första levnadsår. Beträffande samtliga barn uppvisade dock Västernorrlands län bland den högsta sammanlagda spädbarnsdödligheten i landet och vid ett sådant förhållande brukar skillnaderna mellan legitima och illegitimt födda till stor del suddas ut, vilket skulle kunna tjäna som en delförklaring till de iögonfal -lan de låga talen för de utomäktenskapliga barnen i Nordingrå.
Sammanfattningsvis bekräftar denna kyrkboksstudie den ena av avhand -lingens huvudhypoteser, nämligen att den minsta sociala utsattheten fanns i Sollefteå. Det framgår såväl av giftermålsmönstren, som av vilka som blev ogifta mödrar och eventuellt också av att fler utomäktenskapliga barn verkade veta vilka deras fäder var. Beträffande giftermålsmönstren förtjänar inte minst den större utslagningen på äktenskapsmarknaden som drabbade underklass -kvinnor i Nordmaling och Nordingrå att lyftas fram. Den andra huvudhypotesen var att den sociala utsattheten under denna tidsperiod ska ha varit störst i Nordmaling. Ett flertal faktorer indikerar dock i stället att den minst toleranta miljön i stället var Nordingrå, där ogifta mödrar av allt att döma stigmatiserades i ganska stor utsträckning om de övergavs av fadern till det första barnet. I de andra områdena kunde man ofta ha överseende med ett utomäktenskapligt barn, medan två barn var stigmatiserande. Samtidigt tyder inte minst över -rep re sentationen av kvinnor som var avvikande redan från början och att bonddöttrar gifte ner sig i hög utsträckning på ett kärvt socialt klimat även i Nordmalings tingslag. Framhållas bör att skillnaderna mellan Sollefteå och de båda andra områdena är i linje med det samband mellan antalet barnamord och andelen utomäktenskapligt födda som Björnfot och Taussi Sjöberg funnit (se forskningsläget sid 23f). Eftersom de delvis studerat samma tidsperiod
styrker det att den sociala utsattheten för ogifta mödrar i Ångermanland vid den aktuella tiden i viss mån var korrelerad till den utomäktenskapliga frukt -samheten. Den lägre giftermålsfrekvensen jämfört med kvinnor i allmän het, samt att kvinnorna i genomsnitt var så pass gamla som 25–26 år när de fick det första utom äktenskapliga barnet, talar också för en negativ attityd gentemot ogifta mödrar i alla de tre tingslagen. De långt gående konsekvenserna skilde sig däremot mellan områdena såsom beskrivits, varför risken att stämp las som en sekundär avvikare varierade.
11734 års lag, ÄB 8:7.
2Lagberedningen 1915, s. 154f. Se även Bäärnhielm 1934, s. 13, 23.
3Så kallade renoverade domböcker, innehållande avskrifter av brottmål från häradsrättens protokoll, skicka des till och med 1848 in till hovrätterna för granskning. Därefter innehöll de bara ärenden rörande
3Så kallade renoverade domböcker, innehållande avskrifter av brottmål från häradsrättens protokoll, skicka des till och med 1848 in till hovrätterna för granskning. Därefter innehöll de bara ärenden rörande