Här presenteras den lagstiftning som hade relevans för de studerade fader-skapsrättegångarna, liksom för de sedlighetsmål mot ogifta mödrar som före-kom fram till 1864. I ett särskilt avsnitt beskrivs utvecklingen som ledde fram till Lag om barn utom äktenskap 1917, som till stor del hade sin grund i en utomparlamentarisk debatt som tog fart från och med 1906/07. Syftet med det är att beskriva den samhälleliga kontext under vilken den nya lagen kom till.
Utomäktenskaplig sexualitet var utan undantag ett straffbelagt brott för både mannen och kvinnan före 1810 som medförde världsliga böter. Det hade gällt generellt från och med utfärdandet av ett kungligt brev 1694 som bestämt påföljden för lönskaläge (lägersmål), det vill säga samlag mellan en ogift man och kvinna, till 10 daler för mannen och 5 daler för kvinnan.122Det förtjänar dock att påpekas att lönskaläge var ett betydligt lindrigare brott än hor (äkten -skapsbrott). Både enkelt och dubbelt hor – vilket kommer av hur många av parterna som var gifta – skulle före 1779 formellt leda till dödsstraff och kunde ännu efter 1864 ge fängelse.123Längre tillbaka hade dock alla sedlighets inbrott inklusive lönskaläge också medfört uppenbar kyrkoplikt, vilket stipule rats i 1571 års kyrkoordning och 1686 års kyrkolag.124Den uppenbara kyrko plikten
Handlingar rörande prestmötet i Härnösand den 1, 2 och 3 Juli 1890, Härnösand 1891, s. 82; Handlingar rörande prestmötet i Härnösand den 30 juni samt 1 och 2 juli 1897, s. 54f.
121Som resonerats om i kapitel 1 kunde omständigheterna under vilka utomäktenskapliga barn blev till variera avsevärt och det är mycket möjligt att prästerskapet överskattade nattfrieriernas betydelse i sam-manhanget. I 1890 års prästmöteshandlingar utmålades i linje med Frykman manliga arbetsvandrare som en viktig anledning till det ökade antalet illegitima födslar (Handlingar rörande prestmötet i Härnösand den 1, 2 och 3 Juli 1890, Härnösand 1891, s. 83; Handlingar rörande prestmötet i Härnösand den 30 juni samt 1 och 2 juli 1897, s. 54).
122Thomson 1966, s. 169; Lindstedt Cronberg 1997, s. 85. Se även 1734 års lag, MB 53:1. De dubbla böterna antyder att mannen i någon mån gjort sig skyldig till en allvarligare gärning, men det finns även de som anser att skillnaden motiverades av att mannen hade större betalningsförmåga. Också tidigare hade mannen straffats hårdare. Under medeltiden och in på 1600-talet fälldes på många håll endast män i värdsliga dom-stolar för mökränkning som brottet då benämndes (kyrkan tog från och med 1500-talet ut ett litet bötes-belopp av kvinnan). Som begreppet antyder ansågs det att mannen hade kränkt kvinnans ätt (se t.ex.
Sundin 1992, s. 324).
123Oftast, även i ganska många fall under 1600-talet, benådades dock de dödsdömda. Det förefaller i princip endast ha varit i vissa fall av begånget dubbelt hor som dödsdomar verkställdes under 1600-talet och på 1770-talet avskaffades dödsstraffet som en anpassning till praxis (Thunander, 1993, s. 98). Mot slutet av 1800-talet blev det alltmer sällsynt att man åtalade för horsbrott, men formellt avkriminaliserades det först 1937 (Sundin 1992, s. 340). Om horsbrott se Sundin 1992, s. 127ff , 335–40; Lindstedt Cronberg 1997, s. 54f, 68, 74; Nils Stjernberg, ”Några blad ur horsbrottens historia i svensk rätt”, i Festskrift för presidenten, jur. utr. dr Berndt Julius Grotenfelt, Helsingfors 1929, s. 100–139; Marja Taussi Sjöberg, Dufvans fångar:
brot tet, straffet och människan i 1800-talets Sverige, Stockholm 1986, s. 24f; Eva Bergenlöv, Skuld och oskuld: barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680–1800, Lund 2004, s. 73f.
124Lindstedt Cronberg 1997, s. 58.
omfattade både mannen och kvinnan, men oftare kvinnan eftersom mannen inte alltid lagfördes, medan kvinnans synd var uppenbar i och med att hon hade fött barn.125Kyrkoplikt innebar att den som syndat under en hel guds -tjänst skulle stå på en pall på en särskild plats inne i kyrkan (vid dörren) och be Gud och församlingen om förlåtelse och lova bättring, varpå veder börande efter absolution återupptogs i församlingen.126Det ligger i sakens natur att den uppenbara kyrkoplikten av vissa kunde uppfattas som ett mer eller mindre outhärdligt skamstraff och det till den grad att den ansågs orsaka ett antal barnamord.127 Inte minst därför väcktes opinion för en mildring och i en förordning från 1741 lindrades straffet till enskild kyrkoplikt, eller ”skrift” som det också kallades, som förrättades av prästen i sakristian med tre eller fyra vittnen närvarande.128Församlingen fick sedan bara veta att enskild skrift hade ägt rum, inte vem den gällt. Den enskilda skriften avskaffades i juridisk mening år 1855, men många ogifta mödrar kom även därefter att undergå den eftersom skriften var en förutsättning för att de skulle få ta emot nattvarden.129
Att kräva underhåll från barnafadern
I ärvdabalken 8:7 i 1734 års lag fanns det lagrum som fram till 1917 var det som gjorde det möjligt att i domstol kräva finansiell ersättning från barnafa-dern. Där fanns stadgat att barnet hade rätt till ”nödtorftig föda” från båda för-äldrarna.130 Denna vaga formulering var allt man hade att gå på, det stod exempelvis inte ett ord om fastställande av faderskap, utan hur det skulle lösas juridiskt lämnades till rättspraxis.131Formuleringen i lagtexten hade utan tve-kan ett återhållande syfte.132Inte minst ansågs den vara motiverad för att förhindra att kvinnor krävde höga belopp av välbeställda män. Ständer na (lag -kom missionen) -kom i en granskning av lagparagrafen om nödtorftigt underhåll på 1800-talet fram till att om den slopades så skulle ”mången lättfärdig kona
125Männen hade dessutom möjligheten att slippa kyrkoplikten om de svor sig fria. (Arthur Thomson,
”Från ’horpall’ till ’tjuvpall’ ”, i Saga och Sed, 1967b, s. 35)
126Arthur Thomson, Barnkvävningen: en rättshistorisk studie; Lund 1960, s. 59; Lindstedt Cronberg 1997, s. 58. Tidigare hade den brottslige fått stå vid kyrkodörren i samband med att folk anlände (Thomson 1967b, s. 8) Om vad som skulle sägas till den som genomgick den uppenbara kyrkoplikten se Lindstedt Cronberg 1997, s. 59.
127Thomson 1967b, s. 24, 35–38.; Lindstedt Cronberg 1997, s. 61; Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686–1736, band 7, Uppsala 1908, s. 353.
128Thomson 1967b, s. 24, 35ff; Lindstedt Cronberg 1997, s. 64f.
129Lindstedt Cronberg 1997, s. 65, 73, 269.
1301734 års lag, ÄB 8:7. Formuleringen ”nödtorftigt” innebar ur kvinnans och barnets synpunkt en för-sämring mot tidigare beträffande hur stora belopp som var möjliga att kräva (Lindstedt Cronberg 1997, s. 120; Gösta Bäärnhielm, ”Utomäktenskapliga barns ställning, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag av jurister i Sverige och Finland den 13 december 1934, 200-årsdagen av riksens ständers beslut, band 2, Stockholm 1934, s. 12).
131Se Bäärnhielm 1934, s. 13, 23.
1321734 års lag trädde i kraft 1736.
igenom lägersmål komma till egendom”, som hon fick ärva om barnet dog före henne, exempelvis i späd ålder.133 Även juristen David Nehrman hade på 1700-talet betonat att de oäkta barnen inte nödvändigtvis hade rätt till under-håll från fadern efter dennes ”stånd och wilkor”.134Enligt historikern Helena Bergman var motivet bakom lagstiftningen om den nödtorftiga födan att man
”ville att barnen skulle ha möjlighet att överleva” samtidigt som det var en mar kering att utomäktenskapliga barn ”inte var något som samhället accepte -rade”.135Praxis var vanligen att underhållsskyldigheten skulle gälla i 15 år, men det kunde upphävas om barnet självt kunde klara sin försörjning tidigare.136 Straffrättsliga reformer 1778–1864
Gustaf III:s barnamordsplakat, ett åtgärdsprogram som omfattade nio punkter, tillkom 1778 i syfte att minska det relativt höga antalet barnamord, vars orsa-ker ansågs ha ett visst samband med den rådande lagstiftningen.137 Om än kungen och rådet såg negativt på utomäktenskapliga födslar, så insåg man att en stor del av dessa barnamord berodde på den betydande skam och stigma-tisering som den ogifta modern utsattes för .138För att lindra de ogifta mödrar-nas situation infördes därför bland annat i barnmordsplakatet en be stäm melse om att kvinnan skulle få föda anonymt, vilket främst kom att utnyttjas av bättre bemedlade, som åkte till annan ort.139 Det kom att bli särskilt vanligt i Stockholm.140Konsekvensen blev att dessa barn, som i huvudstaden för övrigt ofta lämnades till Allmänna barnhuset, blev utan både mor och far i kyrk -böcker na. Även modern kunde alltså förbli helt okänd även om det från 1856 i vissa fall förekom att hennes födelsedatum antecknades i födelseboken.141
133Fredrik Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civil-rätt. Tredje delen, Familjerätten, Lund 1858, s. 163.
134David Ehrenstråle, Föreläsningar öfver Ärvda-Balken hållne vid kongl. academien i Lund af D.
Nehrman, Stockholm, s. 119f.
135H. Bergman 2003, s. 61.
136Hafström 1974, s. 86. Det torde dock ha varit ovanligt att mannen av den anledningen inte betalade i 15 år. I de för denna avhandling studerade rättsprotokollen förekommer även barnets 16-årsdag som gräns för underhållsskyldigheten.
137Erik Anners, Humanitet och rationalism: studier i upplysningstidens strafflagsreformer – särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning, Stockholm 1965, s. 207ff; Lindstedt Cronberg 1997, s. 66f, 143.
138Anners 1965, s. 208; Lindstedt Cronberg 1997, s. 66.
139Se t.ex. Hagbard Isberg, Så var det, Malmö 1959, s. 187. I SCB undersökningen om utomäktenskapliga barn från 1910-talet ingår avsnittet ”Barn av okända mödrar” (SCB 1916, s. 84–94).
140SCB 1916, s. 86; Persson 1972, s. 127.
141Birgit Persson, ”Vem är min mor? Om anonymitetsrätten”, i Gunilla Halldén & Eva Lis Bjurman (red.), Se barnet! Tankegångar från tre århundraden, Stockholm 1990, s. 44f; Isberg 1959, s. 188f . För att kvin-nan skulle kunna styrka sin identitet om hon ångrade sig och ville ge sig till känna för barnet blev barn-morskorna i och med 1856 års barnmorskereglemente (§ 21) ålagda att råda en kvinna som födde anonymt att anteckna vad hon hette och var hon bodde och lägga anteckningen i ett kuvert. I sådana fall antecknade prästen i nedkomstförsamlingen hennes födelsedatum (men inte namnet) i födelseboken och försåg kuver -tet med två sigill (SCB 1916, s. 84; Isberg, 1959, s. 188f; Hafström 1974, s. 87).
Störst implikationer verkar barnamordsplakatets femte punkt ha haft. Den gav dels parterna i ett sedlighetsmål rätten att skriftligen svara vid domstolen.
Det vill säga att om de erkände att de haft en utomäktenskaplig sexuell för bindelse kunde de slippa den skam det innebar att framträda inför tings menig -heten. Vad som dock framförallt verkar ha fått stor betydelse i praktiken var det faktum att vid rätten närvarande och åtalade kvinnor inte skulle genom
”hwarjehanda så otjenliga som onödiga frågor blottställas för skymf och andras begabberi”.142Därmed blev det till skillnad från tidigare fullt tillåtet för kvinnan att inför domstolen förtiga barnafaderns namn eller uppge att hon inte visste vad han hette. Tidigare hade såväl folk i lokalsamhället – inte minst barn -morskor – som rättsliga myndigheter gjort stora ansträngningar för att utröna vem barnafadern var, vilket också hade lyckats i hög utsträckning.143Som en direkt konsekvens av barnamordsplakatets femte punkt infördes alltså i stället sanktioner åt andra hållet, varför det blev allt mer ovanligt att männen lagfördes för lönskaläge. Det var helt uppenbart inte tanken med paragrafen i fråga.144 Som berörts ovan menar Lindstedt Cronberg att det fick till konse kvens att de utomäktenskapliga födslarna ökade i hela landet just för att det blev lättare för männen att undkomma ansvar, vilket finner stöd i statistiken.145
År 1810 togs det världsliga straffet bort för kvinnan för de två första resorna lönskaläge, det vill säga de två första förseelserna. I praktiken innebar detta att bara en liten minoritet – de kvinnor som hade tre utomäktenskapliga barn eller fler – kom att dömas i den världsliga domstolen. Det var nämligen nästan
142Lindstedt Cronberg 1997, s. 67.
143Lindstedt Cronberg 1997, s. 86, 140. Den sociala kontrollen gentemot männen hade dittills varit stark.
I 20 fall av 22 från Everlövs socken, Torna härad, som Lindstedt Cronberg undersökt erkände mannen faderskapet. Under perioden 1688–1717 fälldes mannen för lönskaläge i 230 mål av 318 i hela Torna härad.
En effekt av barnamordsplakatet blev också att barnmorskorna slutade att efterforska barnafaderns iden-titet under förlossningen, något som tidigare varit regel snarare än undantag. Det hade varit en viktig metod för att ta reda på vem fadern var och hade föreskrivits i medicinalordningen från 1688. Enligt Elisabeth Reuterswärd hade det funnits en föreställning om att ”ingen vågade ljuga” i samband med för-lossningen, eftersom kvinnan ju i värsta fall kunde dö under barnsbörden och att dö med en lögn hade de flesta velat undvika av religiösa skäl (Reuterswärd 2016, s. 25). Lindstedt Cronberg har visat att de utom -äktenskapliga barnaföderskorna i Torna härad i början av 1700-talet förefaller ”ha sett sig nödsakade att besvara frågan [om faderskapet] sanningsenligt” trots att barnmorskan formellt inte hade några sanktioner att sätta in mot en kvinna som valde att tiga (Lindstedt Cronberg 1997, s. 93).
144Lindstedt Cronberg 1997, s. 143f, 178.
145Lindstedt Cronberg 1997, s. 181. Jfr figur 1 och 2 här ovan, sid. 28. Bland barnamordsplakatets övriga punkter kan nämnas ett förbud mot att göra skillnad mellan inom- och utomäktenskapliga barn vid dopet (punkt 3); att den ogifta modern ”vid lysningar till äktenskap eller andre handlingar icke må utmärkas, såsom mindre ärlig och kallas kona, qwinsperson eller fästeqwinna” (punkt 4); och att föräldrar och hus-bondfolk skulle dölja kvinnans havandetillstånd och ha henne i sin vård fram till förlossningen i fall hon avslöjade graviditeten för dem (punkt 6). För avskrift av hela det tryckta kungliga cirkuläret se Johanna Sköld, ”Skammen och nöden: kommentar till texter om utom äktenskapet födda barn och deras mödrar”, i Klara Arnberg, Pia Laskar & Fia Sundevall, Sexualpolitiska nyckeltexter, Stockholm 2015, s. 126–29. För en sammanfattad version med moderniserat språk se Lindstedt Cronberg 1997, s. 67;
Gun-Britt Johansson, Synderskan och lagen: barnamord i tre Norrlandslän 1830–70, Umeå 2006, s. 100ff; Anita Maria Karlsson, Obemärkta kvinnor och okända män, Nora 2016, s. 22f.
uteslutande förekomsten av ett utomäktenskapligt barn som avslöjade brottet.146Till kyrkan skulle kvinnan däremot böta två daler för första resan och fyra daler för andra resan.147Före 1810 hade ett underhåll till barnet i vissa fall fastställts av rätten i samband med att båda föräldrarna fälldes för lönskaläge och troligen aktualiserades frågan först om kvinnan eller mannen så önskade.148I och med lagändringen det året fick målen, som fortfarande var klassificerade som brottmål, i de allra flesta fall en rent civilrättslig karaktär.
Det ålåg nu kvinnan att stämma mannen om hon ville ha underhåll till sitt barn för att saken skulle komma inför rätta. Mannen skulle enligt lagen fort -farande bötfällas för lägersmål om han blev fälld, men det blev mindre och mindre vanligt.149 Avkriminaliseringen av de två första resorna lönskaläge medförde en betydligt större fokusering än tidigare på mannens eventuella faderskap. Som framgick av forskningsläget, kunde han om ord stod mot ord och tillräcklig bevisning ansågs föreligga, undkomma en sådan beskyllning genom att gå ed på att han inte var barnafadern (se vidare kapitel 4). För att använda Jan Sundins begrepp hade man nu ”blivit mindre intresserad av kampen mot synden” och som tidigare i den mer lokala rättsskipningen i äldre tider mer intresserad av de ekonomiska aspekterna.150I och med 1864 års strafflag upphörde lönskaläge helt att vara ett brott för kvinnan, medan möjlig heten att få mannen fälld för lägersmål kvarstod om kvinnan krävde det i stäm -ningen.151Som berörts slopades på samma gång böterna till kyrkan för otidigt sängelag, det vill säga ett gift par som haft samlag före vigseln.152
Arvsrätt
Samhällets syn på så kallade ”oäkta” barn som något icke önskvärt framgår med all tydlighet av sjunde paragrafen i ärvdabalkens åttonde kapitel i 1734 års lag, det vill säga samma paragraf som slog fast att det utomäktenskapliga barnet enbart hade rätt till nödtorftig föda från sina föräldrar. Den frånkände
146Se t.ex. Sundin 1992, s. 319, angående att ”brott [i princip endast ansågs] föreligga om det lett till en graviditet”; Lindstedt Cronberg 1997, s. 86, 151.
147Kunglig förordning 10 april 1810, i Kongl. Maj:ts förordningar: årstrycket. Förordningar för år 1810, Stockholm 1810. Som framkommit i en tidigare not var det samma belopp som kvinnan (och mannen) bötade till kyrkan för otidigt sängelag.
148Lindstedt Cronberg har funnit att 54 procent av de barn som förekom i lönskalägesmål i Torna härad, Skåne under perioden 1688–1717 fick ett underhåll fastställt av häradsrätten och menar att det är troligt att rätten endast ”befattade sig […] med underhållsfrågan om parterna själva bad om det”. Andelstalet är exklusive de barn som avlidit före rättegången (Lindstedt Cronberg 1997, s. 117).
149Lindstedt Cronberg 1997, s. 148; Birgit Petersson, Den farliga underklassen: studier i fattigdom och brottslighet i 1800-talets Sverige, Umeå 1983, s. 151f.
150Sundin 1992, s. 326.
1511864 års strafflag 18:9, införd i Carl Backman, Ny Lag-samling, nionde häftet, Örebro 1874; Lindstedt Cronberg 1997, s. 149. Antalet män som fälldes för lägersmål, sjönk successivt från exempelvis 474 i hela riket år 1865, till blott 56 tio år senare (Lindstedt Cronberg 1997, s. 150).
152Thomson 1966, s. 97f.
dessutom de illegitima barnen all arvsrätt, förutom efter egna barn och övriga bröstarvingar.153Som framgick av denna avhandlings inledning hade de alltså inte ens rätt att ärva sin egen mor och naturligtvis än mindre fadern (undan-taget trolovningsbarn som hade full arvsrätt). Det förstnämnda förändrades inte förrän år 1866, då de utomäktenskapliga barnen, med vissa begränsningar, tillerkändes arvsrätt efter modern.154För det krävdes för det första att modern anhöll hos prästen i församlingen om att, som det hette, ”låta anteck na barnet som sitt”, genom att en särskild notering infördes i kolumnen för anmärk-ningar i husförhörslängden. Fanns det inomäktenskapliga barn, hade dock de illegitima halvsyskonen inte rätt till någon laglott, men de ärvde där emot lika mycket i den övriga kvarlåtenskapen. De fick alltså dela halva arvet med sina halvsyskon av ”äkta säng”. Avsaknaden av laglott innebar för övrigt också att modern genom testamente kunde göra det ”oäkta” barnet arvlöst. De utom -äkten skapliga barnen var även undantagna från arv efter moderns släktingar, inklusive morföräldrarna. Den bakomliggande orsaken till dessa begränsningar, liksom stadgandet i ÄB 8:7 i 1734 års lag, har uppgivits vara att rätten till arv
”grundar sig på familjen”.155Bakom denna syn fanns naturligtvis den dåtida genusordningen där äktenskapet var den enda godkända formen av samlevnad och den grund som samhället och reproduktionen vilade på.156
Under slutet av 1800-talet fanns en opinion för att arvsrätten efter modern skulle förbättras, om vilket ett flertal motioner väcktes från och med 1881.157 Det ledde slutligen fram till en lagändring 1905 som beträffande rätten till moderns kvarlåtenskap helt likställde hennes inom- och utomäktenskapliga barn.158 Det enda undantaget var att en icke känd arvinge skulle anmäla sig inom en viss tid för att inte förlora sin rätt, vilket hade samband med att modern fortfarande hade rätt att föda anonymt enligt det ännu gällande barnamords -plakatet.159Rätt att ärva sin far fick utomäktenskapliga barn som framkommit ovan först 1970.160
1531734 års lag, ÄB 8:7. Modern och andra släktingar ärvde däremot det utomäktenskapliga barnet (Lag-beredningen 1915, s. 133; 1734 års lag, ÄB 8:8). Gifte sig barnets föräldrar erhöll det dock som framgått ovan full legal status inklusive arvsrätt (1734 års lag, ÄB 8:1). Enligt Gerhard Hafström var det nödtorftiga underhållet från båda föräldrarna ”en slags ersättning” för arvet (Hafström 1974, s. 86).
154SFS 1866:21.
155Nytt juridiskt arkiv (NJA), Afd. II, nr 7, Stockholm 1905, s. 2. (”Öfversikt af de vid 1905 års riksdag behandlade ärenden, i hvilka lagutskottet meddelat utlåtande; så och redogörelse för de sedermera af K.M.
i dessa ärenden vidtagna åtgärder”).
156Se t.ex. Taussi Sjöberg 1996, s. 136, 141f och NJA, Afd. II:7 1905, s. 2. I NJA står bland annat: ”det [är] icke tillrådigt, att arfsrätt efter moder tillades oäkta barn jämväl i bröstarfvinges laglott, hvilket vore att erkänna en annan grund för familjen än det lagliga äktenskapet”.
157Riksdagstrycket, Andra kammaren, motion nr 81 1881; Andra kammaren, motion nr 47 1882; Andra kammaren, motion nr 3, 9, 11 och 14 1885; Andra kammaren, motion nr 47 1892; Andra kammaren, motion nr 48 1893; Andra kammaren, motion nr 72 1894; Andra kammaren, motion nr 110 1900.
158SFS 1905:9. Se Lagberedningen 1915, s. 66f.
159Lagberedningen 1915, s. 67.
160År 1928 hade även införts att barnet kunde ärva fadern om han därom ”avgivit förklaring” (SFS 1928:279, 3 kap. § 2).
Tillkomsten av Lag om barn utom äktenskap
Lagen om full arvsrätt efter såväl modern som hennes släktingar tillkom i en tid när det sociala problem som de många utomäktenskapliga barnen utgjorde hade blivit allt större och mer och mer började uppmärksammas.161Under 1900-talets första decennium uppgick de i genomsnitt till mer än 17.000 nyfödda i hela landet, eller 12,7 procent av samtliga födda barn perioden 1901–10.162Inte minst ansåg många att det var fel att barnen skulle lastas för
”de fel föräldrarna begått” och kanske tvingas växa upp med en skamstämpel i fattigdom utan ekonomiskt bistånd från fadern, vilket många gånger var
”de fel föräldrarna begått” och kanske tvingas växa upp med en skamstämpel i fattigdom utan ekonomiskt bistånd från fadern, vilket många gånger var