Undersökningsområdena - Acceptans eller utstötning?

Sollefteå tingslag

Sollefteå tingslag utgjordes under 1860-talet av ett relativt vidsträckt område och bestod förutom moderförsamlingen även av församlingarna Multrå, Ed, Långsele, Graninge, Resele, Ådals-Liden och Junsele. De var då samtliga täm-ligen glesbefolkade landsbygdsförsamlingar som i huvudsak var jordbruks-baserade. Långt ifrån alla jordbrukare var dock självägande bönder, utan det fanns nästan lika många torpare. Marja Taussi Sjöberg, som skrivit om tinget i Sollefteå år 1865, nämner att det då fanns ett ”visst industriellt inslag” i moder församlingen, liksom i Långsele.¹I Graninge hade Västernorrlands första järnbruk anlagts redan 1673, vilket dragit till sig arbetskunnigt folk uti från.² Graninge bruk låg ungefär tre mil sydväst om Sollefteå.

Ett järnbruk anlades även i Sollefteå år 1737 och dess produktion ökade successivt genom resolutioner och privilegier från Bergskollegium, tills det fick

”oinskränkt smidesrätt” år 1851.³I Sollefteå startades också ett bryggeri 1857, vars grundare brygg mästare Zeunert givit namn till det på 1990-talet etablerade ölmärket. I övrigt fanns i modersocknen även ett visst inslag av hantverks-industri. Enligt lantmätare Olof Forslöfs sockenbeskrivning från 1859 var skogshantering och fiske andra binäringar till huvud näringen jordbruk.⁴

Fem av de åtta församlingarna som ingick i Sollefteå tingslag har sin befolk -ning till mycket stor del koncentrerad till Ångermanälvens älvdal (Ådalen).⁵ Så hade det enligt lantmätare Forslöf varit sedan urminnes tider. Uppe på de omgivande skogklädda bergen ovanför älvdalen fanns endast fäbodar.⁶Orsaken är den bördiga jorden i älvdalen. Enligt Nordisk familjebok från 1922 hade

7Nordisk familjebok (Uggleupplagan) 1922, s. 1080.

8M. R. Stiernström, Beskrivning öfver Eds socken i Westernorrlands Län och Södra Ångermanland, 1851, s. 3, msk, Härnösands bibliotek.

9Taussi Sjöberg, 1988a, s. 250.

10http://rystad.ddb.umu.se:8080/Tabellverket/Tabverk?Next=SearchPage1, 2016-11-24;

<https://sok.riksarkivet.se/folkrakningar>, 2016-11-24 (statistik på församlingsnivå till 1910 års folkräkning).

11Forskningsarkivet vid Umeå universitet (FOARK), SCB, Summariska folkmängdsredogörelser, Väster-norrlands län år 1865 för församlingarna Junsele respektive Ådals-Liden. Mikrofiche.

12Johan Viktor Lidblom, Beskrivning över Resele socken i Wester Norrlands län och Södra Ångerman-lands domsaga: upprättad år 1860 av J.V. Lidblom, Näsåker 1987, s. 5, 11.

13Lidblom 1987, s. 11.

landskapet Ångermanland ganska mager jordmån, något som dock inte gällde

”invid vattendragen, i synnerhet Ångermanälven […], som flerstädes bestå av god lermylla”.⁷ Älvdalens fördelaktiga läge beskrivs också av lantmätare Stiernström i hans sockenbeskrivning för Ed, rakt norr om moderför sam lingen, där också den bördiga marken i älvdalen betonas. Han nämner även att det hår dare klimatet i de högre belägna skogstrakterna gjorde att tidiga frostnätter i princip varje år hotade att förstöra korn- och potatis skördarna.⁸

Långsele socken, som är belägen mellan Sollefteå och Graninge, hade på liknande sätt sin befolkning koncentrerad kring Faxälven, som några kilometer norr om Sollefteå sammanflyter med Ångermanälven. I Långsele församling fanns Forsse bruk som anlades år 1805. De tre församlingarna med järnbruk var för övrigt med sina 8–10 per soner/kvadratkilometer tingslagets mest folktäta.⁹

Multrå, som var annexförsamling till Sollefteå, ligger vid Ångermanälven rakt nedströms tingslagets huvudort. Det är en relativt liten församling, som vid tiden för denna avhandlings undersökningsperioder hyste att ganska stort jordbruksproletariat.¹⁰

Den geografiskt största och mest avlägsna församlingen var Junsele. Kyrkbyn ligger drygt sju mil norr om Sollefteå. Där fanns förutom bosättningar vid Ångermanälven också ett flertal skogsbyar och ett inte obetydligt inslag av nybyggare. På 1860talet var dock folktätheten i Junsele, liksom i grann -sock nen Ådals-Liden, endast ca 1–2 personer/kvadratkilometer.¹¹Huvudort i Ådals-Liden är Näsåker, som ligger vid Ångermanälven fyra mil uppströms från Sollefteå och som är berömt för hällristningarna vid Nämforsen från äldre bronsålder och yngre stenålder.

Mellan ÅdalsLiden och Ed ligger Resele församling, som liksom grann -församlingarna är en mycket naturskön trakt, med en djup älvdal omgiven av höga nipor och branter med bakomliggande berg.¹²Enligt lantmätare Lidblom år 1860 var huvudnäringen i Resele jordbruk och boskapsskötsel och man odlade bland annat korn, blandsäd och havre. Han framhöll också att det vid sidan om de självägande bönderna fanns ”en mängd torpare”.¹³

Som tidigare berörts bröts Resele, Junsele och Ådals-Liden ut ur Sollefteå tingslag år 1882 och bildade det nya Resele tingslag, varför dessa socknar inte

14FOARK, SCB, Summariska folkmängdsredogörelser, Västernorrlands län år 1865, följande församlingar:

Ed, Graninge, Junsele, Långsele, Multrå, Resele, Sollefteå och Ådals-Liden. Mikrofiche.

15RAA, SCB:s arkiv, Avdelningen för befolkningsstatistik 1:a avdelningen, 1910 års folkräkning, HIb:5, arbetstabeller ang. ålder, kön och civilstånd för följande församlingar: Ed, Graninge, Långsele, Multrå, Kungl. Norrlands Trängkår i Sollefteå, Sollefteå köping, Sollefteå socken, Nordingrå, Ullånger, Vibyggerå, Bjurholm, Nordmaling.

16Sundbärg 1910, s. 234. Den ökning av invånarantalen som tidigare även ägt rum i jordbrukssocknarna hade enligt Sundbärg avtagit.

17Sundbärg 1910, s. 234.

18 Nordisk familjebok, Konversationslexikon och realencyklopedi (Uggleupplagan), tionde bandet, Stockholm 1909a, s. 129.

19Rolf Stén, Mellan Härnösand och Sollefteå: en återblick över Härnösand-Sollefteå järnvägsaktiebolag, Sundsvall 1994, s. 6. Till Sollefteå kom järnvägen (stambanan) år 1886.

20Erik Nydahl, ”Att göra sig fri eller stagnationsdöden lida? Stadsbildningsprocessen i Sollefteå åren 1885–1917”, i Erik Nydahl & Magnus Perlestam (red.), Från legofolk till stadsfolk: festskrift till Börje Harnesk, Härnösand 2012, s. 195ff; Hildon Mattsson, Sollefteå stad 75 år: jubileumshistorik, Sollefteå 1992, s. 9f.

ingår i studien under den andra undersökningsperioden på 1910- och 1920-talen. Den sammanlagda befolkningen i Sollefteå tingslag uppgick den 31 december 1864 till 10.828 individer.¹⁴År 1910 hade befolkningen trots det mindre geografiska området ökat till 12.097.¹⁵ Vid den tidpunkten hade invånarna i Multrå, Ed och Graninge huvudsakligen sin utkomst från jord- och skogsbruk, medan Sollefteå och Långsele var mer blandat med en del nytill -kommen industri. Det var också i dessa båda socknar som den huvud sakligen folkökningen ägde rum i början av 1900-talet.¹⁶Jordbruken i tingslaget var enligt Gustaf Sundbärg år 1910 ovanligt stora, åkerarealen uppgick då i medel -tal till 15 ½ hektar. Avkastningen per hektar var dock svag och som berörts ovan var andelen självägande bönder relativt låg.¹⁷Samtliga järnbruk som hörde till Graningeverkens Aktiebolag lades ner år 1899, vilket inkluderade det i Sollefteå liksom Forsse bruk. I Forsse togs i stället ett träsliperi (pappers -massefabrik) i drift år 1902.¹⁸

Långsele blev järnvägsknut 1896 i och med färdigställandet av Ådalsbanan till Härnösand, varför SJ:s föregångare Kungliga järnvägsstyrelsen blev den överlägset största arbetsgivaren i kyrkbyn.¹⁹Som framkommit blev Sollefteå tätort municipalsamhälle 1885, köping år 1902 och stad 1917. I anslutning till kyrkbyn fanns en marknadsplats från och med 1600-talet, fram till 1874 då den eldhärjades och de fasta marknadsbodarna förstördes. Dess tillkomst torde ha haft ett samband med att Ångermanälven som längst är segelbar till Sollefteå från havet. På 1860-talet var socknens centrum i princip en vanlig lantlig kyrkby, men köpmän och hantverkare hade börjat etablera sig redan före 1874 och utvecklingen mot en modern tätort tog därefter fart.²⁰Befolkningen och bebyggelsen hade även ett par årtionden före stadsprivilegierna erhållit en stadsliknande karaktär med exempelvis flera hotell och restauranger. En ansenlig del av ortens befolkning tillhörde i 1910 års folkräkning ”allmän tjänst och fria yrken”, vilket till största delen berodde på etableringen av regementet

21RAA, SCB:s arkiv, Avdelningen för befolkningsstatistik 1:a avdelningen, 1910 års folkräkning, HIb:7, arbetstabeller ang. yrken för följande församlingar: Ed, Graninge, Långsele, Multrå, Kungl. Norrlands Träng-kår i Sollefteå, Sollefteå köping, Sollefteå socken.

22Mattsson 1992, s. 49ff.

23Johan Roman, Beskrifning jemte statistisk tabell tillhörande Kartan öfver Ullångers socken uti Wester Norrlands Län och Norra Ångermanlands Fögderi, 1852, s. 1; Otto Sjögren (utg.), Sverige: geografisk beskrivning. Femte delen, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs län och Norrlandslänen samt register, Stockholm 1935, s. 401. Begreppet Höga Kusten uppfanns på 1970-talet, området kallades tidigare för Norra Ångermanlands brantkust.

24<http://rystad.ddb.umu.se:8080/Tabellverket/Tabverk?Next=SearchPage1>, 20101130. Folkmängds -tabeller från 1855 för församlingarna Ullånger och Vibyggerå. Nordingrå socken saknas i tabellverket.

Se tabell 4 sid 70.

25Maria Bergman ”Kvinnorna i Nordingrå och deras familjer under den industriella utvecklingen”, opub -licerad D-uppsats, Institutionen för historiska studier, Umeå Universitet, höstterminen 2003, s. 13.

26M. Bergman 2003, s. 14; Johan Anders Nordlund, ”Har Nordingrå en framtid?”, i Vi i Nordingrå, Nordingrå 1993, s. 16.

27Erik Sjöberg, ”Salsåkers sågverk”, i Gunnar Wiklund & Anna Britta Nilsson (red.), Nordingrå: människor och berättelser, Örnsköldsvik 1985, s. 16.

28 B. O. Sjödin, ”Skogsbruk i industri”, i Alvar Nordström (red.), Ullångers kommun: Ullånger och Vibyggerå socknar, Härnösand 1971, s. 300.

Norrlands Trängkår (T3) 1898.²¹Det kom, tillsammans med att också I 21 (då I 28) förlades till staden (köpingen) 1911, att innebära att Sollefteå blev en militärstad av rang.²²

Nordingrå tingslag

Nordingrå tingslag bestod förutom modersocknen av församlingarna Ullånger och Vibyggerå. De är alla belägna vid den natursköna kuststräcka som numera kallas Höga Kusten, där skogsklädda berg och dalgångar avlöser varandra.²³ Bebyggelsen är jämfört med Sollefteå tingslag mycket mer utspridd, med små byar främst i dalgångarna. Alla tre socknarna hade vid mitten av 1800-talet ett starkt inslag av självägande bönder. I Ullånger och Vibyggerå var t.ex. år 1855 40 procent av hushållsföreståndarna bönder eller motsvarande, vilket är en relativt hög andel (se tabell 4 nedan sid 70).²⁴

Området är rikt på såväl havsvikar som sjöar. Före de moderna vägarnas tillkomst saknades det, bortsett från längs kustlinjen, emellertid länge effektiva transportleder i denna till stor del relativt otillgängliga trakt. Någon industri alisering av stora mått har inte ägt rum i det forna Nordingrå tingslag. I moder -socken anlades dock sågverk i byarna Salsåker, Måviken och Omne under 1800-talets sista decennier.²⁵I början av 1900-talet tillkom ytterligare några sågverk, varav de flesta dock lades ner på 20- och 30-talen.²⁶Det i Salsåker, som anlades på 1860-talet, var i drift till 1943 och var under en period ett av de största i Norrland. I början av 1900-talet hade det över 200 anställda.²⁷En mindre ångsåg drevs i Mäja, Ullånger 1874–1903 och runt sekelskiftet 1900 anlades även ett i det närbelägna Äskja.²⁸Jordbruket i tingslaget uppgavs av Gustaf Sundbärg år 1910 vara medelmåttigt, men var länge den dominerande

näringen.²⁹Tillsammans med fisket försörjde det exempelvis fram till mitten av 1800-talet uppåt 90 procent av befolkningen i Nordingrå socken.³⁰

Området fortsatte att vara en utpräglad jordbruksbygd långt in på 1900-talet.

Ännu 1910 kunde två tredjedelar av invånarna i tingslaget klassificeras som jordbruksbefolkning.³¹Trakten har fortfarande en relativt stor glesbygdsprägel.

Orterna i det forna Nordingrå tingslag är alla förhållandevis små, och den generella folkökningen på riksplanet i slutet av 1800-talet fick inte någon nämnvärd motsvarighet i dessa tre kustsocknar.³² En yrkesgrupp värd att notera vid den aktuella tiden är de så kallade strandfiskarna som var särskilt framträdande i moderförsamlingen, där de bodde och verkade i fiskesamhällen som exempelvis Mjällom och Norrfällsviken. Denna näring hade dock minskat i betydelse i Nordingrå församling redan i mitten av 1800-talet.³³

Enligt lantmätaren Johan Roman var linvävnaden långt in på 1800-talet Ullånger sockens främsta inkomstkälla, men den hade vid århundradets mitt minskat i betydelse.³⁴Den var också av ekonomiskt vikt i Vibyggerå försam -ling.³⁵Före 1900-talet fanns i den församlingen ingen betydande industri. Värt att nämnas är förekomsten av några vattensågar som drevs några veckor per år.³⁶År 1907 startades i kyrkbyn Docksta varv, som snart kom att bygga motor -båtar och som omkring 1915 inledde ett långvarigt samarbete med lotsverket och så småningom byggdes där även bilfärjor.³⁷Vid kustlinjen i Vibyggerå finns några bergstoppar som når omkring 250–300 meters över havet. Den mest kända av dessa är Skuleberget. Folkmängden i de tre försam lingarna uppgick den 31 december 1865 till 6605 personer, varav knappt hälften (3100) bodde i Nordingrå.³⁸År 1910 hade invånarantalet i tingslaget ökat marginellt till 7635.³⁹ Nordmalings tingslag

Nordmalings tingslag omfattade fram till maj 1913 församlingarna Nordmaling och Bjurholm. De ligger i landskapet Ångermanland, men hör sedan över 200

29Sundbärg 1910, s. 235.

30Nordlund 1993, s. 16.

31RAA, SCB:s arkiv, Avdelningen för befolkningsstatistik 1:a avdelningen, 1910 års folkräkning, HIb:7, arbetstabeller ang. yrken för Nordingrå, Ullånger respektive Vibyggerå församling.

32Sundbärg 1910, s. 235; FOARK, SCB, Summariska folkmängdsredogörelser, Västernorrlands län år 1865, Nordingrå, Ullånger, Vibyggerå församling. Mikrofiche; RAA, SCB:s arkiv, Avdelningen för befolknings -statistik 1:a avdelningen, 1910 års folkräkning, HIb:5, arbetstabeller ang. ålder, kön och civilstånd för Nordingrå, Ullånger respektive Vibyggerå församling.

33C. V. Karlsten, Beskrivning hörande till Nordingrå socken, 1855, s. 11, msk, Härnösands bibliotek.

34Roman 1852, s. 2ff

35Sjödin 1971, s. 286.

36Sjödin 1971, s. 285, 292, 204.

37Alvar Nordström, ”Industrin efter 1914”, i Nordström 1971, s. 312.

38FOARK, SCB, Summariska folkmängdsredogörelser för Västernorrlands län år 1865, Nordingrå, Ullånger, respektive Vibyggerå församling. Mikrofiche.

39RAA, SCB:s arkiv, Avdelningen för befolkningsstatistik 1:a avdelningen, 1910 års folkräkning, HIb:5, arbetstabeller angående civilstånd för Nordingrå, Ullånger, Vibyggerås församling.

år tillbaka till Västerbottens län.⁴⁰ In på 1900-talet hade en majoritet av invånarna sin utkomst från jordbruket.⁴¹Tingslaget genomkorsas av Öre älv, vid vilken Bjurholms kyrkby är belägen. Området är starkt religiöst präglat med många missionshus ute i byarna och som framkom i kapitel 1 verkade under 1800-talet bland annat väckelserörelsen Jakob Jansarna i Nordmalings församling.⁴²En inte obetydlig arbetsgivare i socknen var Olofsfors bruk, som grundades 1762 och det fanns även ett antal mindre sågverk. Under 1800-talet var fiske och säljakt viktiga näringar i Nordmaling.⁴³ I Rundvik några kilo -meter söder om Nordmalings kyrkby anlades på 1860-talet en ångsåg som kom att ge upphov till många arbetstillfällen.⁴⁴Vid sekelskiftet 1900 arbetade ungefär 200 personer på Rundvikssågen. Gustaf Sundbärg uppgav i emigra-tionsutredningen att folkökningen i tingslaget var stark under 1800-talet.⁴⁵

Bjurholms församling hade under båda undersökningsperioderna till allra största delen en agrar karaktär.⁴⁶De självägande bönderna dominerade. År 1870 fanns det ungefär 250 självägande bönder i församlingen, vilket kan jämföras med 80 torpare och blott 28 arrendatorer (landbönder).⁴⁷Vad gäller förutsättningarna att bedriva jordbruk var Bjurholm en heterogen socken.

I en reseskildring från 1908 nämns ”jordbrukets goda och säkra utveckling”

i östra delen av socken, medan jordmånen uppgavs vara mager och byarna små och fattiga i den västra delen av socknen som gränsar till Lappland.⁴⁸ Omkring tre fjärdedelar av socknens då 478 hemman brukades fortfarande av själv ägande bönder.⁴⁹Någon industri av betydelse fanns inte. Enligt Sundbärg hade en tidigare befolkningsökning avstannat.⁵⁰

Den 1/5 1913 bildades Hörnefors församling genom att smärre delar av Nordmalings och Umeå landsförsamling bröts ut och sammanfogades. Den nya församlingen kom att höra till Nordmalings tingslag, varför Hörnefors ingår i undersökningsområdet under denna avhandlings andra undersökningsperiod.

Därmed ökades också industribefolkningens andel. Samhället Hörnefors, som tidigare hörde till Umeå landsförsamling, är en gammal bruksort med anor från

40Till år 1810 ingick Nordmaling och Bjurholm i Västernorrlands län.

41<https://sok.riksarkivet.se/folkrakningar>, 2016-12-30, yrkesstatistik till den digitaliserade versionen av 1910 års folkräkning.

42Råde 1988, s. 116–25.

43Tyko Lundkvist m.fl. Hembygdsboken – Nordmalings och Bjurholms socknars historia, Umeå 1962, s. 312.

44Lundkvist m.fl. 1962, s. 312.

45Sundbärg 1910, s. 251.

46<https://sok.riksarkivet.se/folkrakningar> 2016-12-30, yrkesstatistik till den digitaliserade versionen av 1870 års folkräkning. Tyvärr saknas denna statistik för Nordingrå och Sollefteå tingslag eftersom 1870 års folkräkning för Västernorrlands län inte är digitaliserad av SVAR.

47<https://sok.riksarkivet.se/folkrakningar>, 2016-12-30, yrkesstatistik till den digitaliserade versionen av 1870 års folkräkning.

48”Från Västerbottniska bygder. Resebrev II,” i Västerbottens-Kuriren 7/2 1911.

49Lundkvist m.fl. 1962, s. 354.

50Sundbärg 1910, s. 251.

1770-talet.⁵¹ Efter problem med lönsamheten lades bruket slutligen ner år 1902, för att ersättas av en vattensåg.⁵² Mo och Domsjö startade 1906 en sulfitfabrik (massa och pappersbruk) som året därpå erbjöd arbete åt 400 man och var i drift till 1982. Bolagets direktör Frans Kempe anlade också på 1890-talet ett vida omtalat sågverkssamhälle på några skär utanför byn Norrbyn, vilket kom att få namnet Norrbyskär (Mo ångsåg) och som kom att ingå i Hörnefors församling från och med att den bildades. År 1894 flyttade 231 personer till de tidigare obebodda öarna.⁵³Verksamheten fanns kvar till 1952 och den största produktionen nåddes år 1928.⁵⁴ Kring 1925 översteg befolk ningen på Norrbyskär 1000 personer för att därefter sjunka.⁵⁵Samtliga boende hade åtminstone indirekt en relation till sågverket. Antalet fast anställda arbetare ökade från 200 man år 1900 till över 400 30 år senare, för att därefter successivt minska tills sågverket lades ned.⁵⁶Avhandlingens andra undersök nings period ingår således i Norrbyskärs blomstringsperiod.

Den 31 december 1870 hade Nordmalings församling 6006 invånare och Bjurholm 2709.⁵⁷År 1910 hade den sammanlagda befolkningen i de båda socknarna ökat till 14.446, varav 9.101 var hemmahörande i Nordmaling, som nästan uteslutande stod för ökningen sedan 1870. ⁵⁸Hörnefors församling hade den 31 december 1913 3.605 invånare.⁵⁹

Yrkesstatistik utifrån folkräkningar

I detta avsnitt presenteras relevant yrkesstatistik utifrån den tillämpade social gruppsindelningen. Den är baserad på antingen hela befolkningen i de tre tingslagen, eller huvudsakligen på hushållsföreståndarna och har legat till grund för de redan konstaterade socioekonomiska skillnaderna. Uppgifterna är hämtade dels från tabellverkets digitaliserade folkmängdstabeller, dels från digitaliserade folkräkningar från 1880 och 1910.⁶⁰

51Sven-Ingemar Olofsson, Hörnefors historia, Umeå 1964, s. 30.

52Olofsson 1964, s. 69.

53Gudrun Norstedt, Norrbyskär: sågverksön i Bottenhavet, Umeå 1994, s. 27.

54Norstedt 1994, s. 221.

55Norstedt 1994, s. 217.

56Norstedt 1994, s. 215.

57SCB, Summariska folkredogörelser för Västerbottens län 1865 och 1870, Nordmalings respektive Bjurholms församling.

58RAA, SCB:s arkiv, Avdelningen för befolkningsstatistik 1:a avdelningen, 1910 års folkräkning, HIb:5, arbetstabeller ang. ålder, kön och civilstånd, för Nordmalings och Bjurholms församling.

59SCB, Summariska folkmängdsredogörelser för Västerbottens län för år 1913, Hörnefors församling.

60Som framgått ovan har inte 1870 års folkräkning för Västernorrland digitaliserats, varför den inte kan användas för alla tre områdena (den finns endast tillgänglig för Nordmaling och Bjurholm eftersom Västerbottens län har digitaliserats). Därför används yrkesstatistik från tabellverkets befolkningstabeller från 1855 i kombination med uppgifter om titlar från den digitaliserade versionen av 1880 års folkräkning, vilken är tillgänglig för hela landet. Tabellverket var föregångaren till Statistiska Centralbyrån, som inrättades 1860, och är namnet på de statistiska formulär som prästerna hade i uppgift att fylla i och skicka in till Tabellkommissionen från och med 1749 (<http://www.cedar.umu.se/ddb/databaser-public-access/tabellverket-pa-natet/ >, 2016-12 23).

Beträffande yrkestillhörigheten bör påpekas att siffrorna från tabellverket och folkräkningarna inte är helt kompatibla. Folkräkningarna till och med 1940 års baserades visserligen i likhet med folkmängdstabellerna på husför hörs längderna och dess efterföljare församlingsboken.⁶¹Emellertid förefaller det som att antalet pigor och drängar i folkmängdstabellerna ligger mycket närmare det verkliga antalet jämfört med vad som uppges i husförhörslängderna. I de senare var många yngre personer som tjänade ändå skrivna hos sina föräldrar.⁶²För att Tabell 4. Socialgruppstillhörighet i tabellverkets folkmängdstabeller från 1855 för klassificerade hushållsföreståndare med flera, exklusive pigor och drängar.

Kommentarer: Tabellverkets material från 1855 saknas för de båda moderförsamlingarna Sollefteå och Nordingrå. Ett betydande antal hantverkare har i tabellen förts till socialgrupp 2 eftersom de står som mäs-tare, vilket av allt att döma i många fall är felaktigt med tanke på gesällernas ringa antal. Denna problematik finns inte på samma sätt beträffande SVAR:s digita liserade folkräkningar. Anmärkningen ”med flera” i tabell -huvudet kommer sig av att det även ingår hemmavarande barn i statistiken, som t.ex. hemmansägaresöner och torpardöttrar.

Källa: <http://rystad.ddb.umu.se:8080/Tabellverket/Tabverk?Next=SearchPage1>, Folkmängds tabeller från 1855 för församlingarna: Bjurholm, Ed, Graninge, Junsele, Långsele, Multrå, Nordmaling, Resele och Ådals-Liden, 2016-11-24. hantverkare med mästartitel m.fl.

131 8,1% 15 2,3% 44 3,6% 2016-12-23; Lext 1984, s. 333. Tabellverkets material anses inte ha samma tillförlitlighet som folkräkningarna. Det beror bland annat på att man inte kan vara säker på att prästerna i olika församlingar använde samma meto -der, vilket kunde göra att statistiken inte alltid blev helt kompatibel och jämförbar (se Lext 1984, s. 335f;

Peter Sköld, Kunskap och kontroll: den Svenska befolkningsstatistikens historia, Umeå 2001, s. 254).

62Det framgår indirekt av att även uppgifter om pigor och drängar i åldern 10–15 anges som en kategori i tabellverkets material 1855 och i den åldern var barnen, vare sig de tjänade eller inte, nästan alltid skrivna utan titel hos föräldrarna i husförhörslängden.

bättre kunna jämföra med i första hand 1880 års folkräkning är därför pigor och drängar exkluderade från tabell 4, som i stället med få undantag redo visar hushållsföreståndarna. Uteslutandet av legofolket gör dock att andra grup per i den tabellen blir något överskattade i förhållande till hela befolk ningen.

Beträffande den första undersökningsperioden på 1860-talet, ger siffrorna från 1855 och 1880 vid handen att den mest iögonfallande skillnaden mellan områdena är det lägre antalet bönder (socialgrupp 3) i Sollefteå jämfört med de två andra områdena. Det medförde att medelklassen – där även hantverkare

In document Acceptans eller utstötning? (Page 73-84)