Det är i en tingssal ute på landsbygden. Vid dombordet högst uppe i rummet sitter en gammal häradshövding, en lång och starkt byggd karl med ett brett och grovhugget ansikte. [...] Han har just nu börjat med ett av de sista målen, som skola komma före under dagen. Det rör sig om en fordran på uppfost ringshjälp. Detta ärende har avhandlats redan ett par gånger förut, och proto kollet från de föregående tingen håller på att läsas upp. Därav får man för det första veta, att käranden är en fattig torpardotter, att svaranden är en gift man. Vidare heter det i protokollet, att svaran-den har förklarat, att käransvaran-den med orätt och endast av vinningslystnad har stämt honom. Han erkänner att käranden under någon tid har haft tjänst på hans gård, men han har inte under denna tid bedrivit någon kärlekshandel med henne, och hon har ingen rätt att begära någon hjälp av honom. Käranden har dock hållit fast vid sitt yrkande, och sedan några vittnen ha blivit hörda, har svaranden blivit ålagd att värja sig med edgång, för så vitt han inte vill bli dömd att lämna understöd till käranden. [...] Så snart som protokollet är uppläst, vänder sig domaren till svaranden och frågar honom om han håller fast vid sitt nekande, och om han är beredd att avlägga eden. Till dessa frågor säger svaranden genast ett raskt ja. Han börjar gräva i västfickan och tar fram ett betyg från prästen, som intygar, att han känner edens vikt och betydelse och är oförhindrad att avlägga den. [...] Käranden lyssnar till detta med den yttersta förskräckelse. [...] Alltså skall eden komma att försiggå. Han ska få avlägga den. Ingen skall hindra honom från att svära bort sin själ. [...] Det är således hans mening att draga över sig den eviga fördömelsen. [...] Det finns inget så förfärligt som mened. Det är något hemlighetsfullt och rysligt med den synden.
Det finns ingen nåd eller tillgift för den. Avgrundens portar öppna sig av sig själva, då menedarens namn nämnes.6
Ovanstående citat är hämtat från de första sidorna av Selma Lagerlöfs roman Tösen från Stormyrtorpet. Det skildrar en slutförhandling i ett faderskapsmål från 1800-talet eller det tidiga 1900-talet och kan sägas vara fortsättningen på den berättelse som, utifrån stumfilmsversionen av Lagerlöfs bok, berördes i
5Exempelvis har domböcker och saköreslängder för Umeå häradsrätt och Umeå rådhusrätt åren 1860–63, vilka i ett skede var tänkta att ingå i avhandlingen, kontrollerats utan att några kvinnor som åtalades för lönskaläge påträffats (HLA, Umeå häradsrätt AIa:189–97 (1860–63); Umeå rådhusrätt, AIa:33–36 (1860–
63).
6Selma Lagerlöf, Tösen från Stormyrtorpet och andra sagor, Göteborg 1913, s. 7–13.
7Boken inleds med ovanstående citat, medan filmen också ger en bakgrundsbeskrivning till vad som för-anleder rättegången.
8Se Elin Malmer, ”De försvunna ederna: samhällets rationalisering och avskaffandet av tro och huld hets -eden samt befattningsederna”, i Scandia nr 2 1996, s. 239f; André Holenstein, ”Seelenheil und Unterta-nenpflicht”, i Peter Blicke (red.), Der Fluch und der Eid: die metaphysische Begründung gesellschaftlichen Zusammenlebens und politischer Ordnung in der ständischen Gesellschaft, Berlin 1993, s. 12f, 26ff, 33ff.
9Detta framgår av den i bakgrundskapitlet omnämnde prästen Hagbard Isbergs memoarer (Isberg 1959, s. 156, 165f). Isberg uppger inte var någonstans det faderskapsmål som Lagerlöf sannolikt inspirerats av ägde rum.
10Siffran avser båda tidsperioderna och således även de faderskapsmål som avhandlas i kapitel 6.
111734 års lag, RB 17:31.
inledningen av denna avhandling.7Citatet illustrerar inte minst den religiösa vånda som var förknippad med att svära en ed på bibeln. Det var en utväg som rätten tog till i vissa typer av mål när det förelåg en bevisning som inte räckte till en fällande dom, men som ändå i tillräcklig utsträckning var besvär ande för den tilltalade, eller som i faderskapsrättegångar, den stämde mannen.
Den som lade två fingrar på bibeln och falskt intygade något kunde enligt den dåtida religiösa uppfattningen inte få syndernas förlåtelse, utan ansågs oåter kalleligt vara en förtappad själ som skulle straffas av Gud. Anledningen var att den som svor i så fall tog Gud till vittne och hämnare.8Lagerlöf hade tro ligen baserat sin berättelse på en faderskapsrättegång som det skrivits om i pressen år 1907, i vilken den i målet kärande kvinnan ska ha uppmanat svaran den att inte svära bort sin själ och därför visats ut ur salen när mannen svor eden.9I berättelsen, som i övrigt starkt ska påminna om det som refererats i tidningarna, lägger kvinnan ner rättegången eftersom hon inte vill att mannen ska begå en så svår synd och därigenom svära bort sin själ. Som framgick av inledningen återkallade även Cajsa Lisa Björner sitt käromål för att mannen var beredd att svära, men hon är också det enda exemplet på det bland de sam -manlagt 136 fullständiga faderskapsmål som undersökts.10Ett sådant agerande var sällsynt när målet nått så långt att det var dags att plocka fram bibeln. Då var det i regel upp till mannen att antingen svära sig fri eller låta bli.
Något förenklat kan sägas att om en kvinna, som stämt en man angående barnuppfostringsbidrag, producerat tillräcklig bevisning för att det skulle finnas anledning att tro att han kunde vara barnafadern, så ålades han i regel att värja sig med ed om han fortfor att neka till faderskapet. Som Lagerlöf så målande beskriver ansåg många det vara en i det närmaste ofattbar synd att lägga sina fingrar på bibeln och svära falskt. Detta tvärtemot en i dag levande föreställning att det var tämligen enkelt för en stämd barnafader att placera handen på bibeln och på det viset snabbt få saken avklarad. I själva verket tilläts ingen att svära sig fri vid första tingsbehandlingen, utan i edgångsförfarandet ingick att mannen dels skulle ha betänketid till nästa ting om han verkligen ville gå eden och dels var praxis att han innan dess skulle undervisas av prästen i församlingen.11 Syftet med det senare var att själasörjaren skulle avgöra om den stämde man
-12Ivar Afzelius, Om parts ed såsom processuelt institut, Uppsala 1879, s. 140.
13HLA, Nordingrå häradsrätt, AIa:82, Ht 1863 § 2, bilaga Litt A.
14HLA, Sollefteå häradsrätt, AIa:81, Vt 1863 § 74, bilaga Fö.
nen verkligen förstod ”edens vikt och faran av mened”.12Ansåg prästen att hans insikt var tillräcklig, fick han det behövliga intyget – som mannen i Lagerlöfs berättelse tar upp från fickan – och först därefter var det fritt fram att på nästa ting lägga fingrarna på bibeln. Ett intyg från prästen kunde se ut så här:
Bondsonen Per Ödberg i Öd, hvilken af Nordingrå Wälloflige häradsRätt den 4de Februari detta år, ånyo blifvit ålaggd, att å första rättegångsdagen, detta ting, vita och värja att han icke är fader till det gossebarn, som pigan Brita Lisa Ersdotter i Utvik framfödt den 6te April 1862, är född i denna församling den 9de februari 1840;
har godkänd Christendomskunskap i förening med ärlig vandel och vördsamt bruk av Salighetsmedlen; begick herrans hla [anm. heliga] nattvard den 2[n]dra augusti detta år; har vid alla de tillfällen han af mig blifvit kallad, ordentligen infunnit sig, erhållit undervisning i salighetsläran förnämligast i den delen deraf, som rörer Edgångs vigt och värde; och synnerligast blifvit uppmärksamgjord och varnad för de rysliga följder för tid och evigt som Mened medföra; Och då jag tror mig hafva fullgjort hvad mitt dyra och ansvarsfulla kall fordrar, så må han nu på eget ansvar Wärjemålseden vid detta ting, aflägga! Måtte det alltseende ögat, som ser till hjertat och ransakar njurarna, väcka och röra hans hjerta och mund till sanningens uppenbarande!
Ullånger d. 15 Sept. 1863. Attesterar A. Lidblom.
Komminister13 (min kursivering, RE)
Som framgår av intyget lades vikt vid kristendomskunskapen i allmänhet, lik-som vid mannens frejd och vandel, det vill säga hans anseende och levnads-sätt så vitt det var känt. Noteras bör också att komminister Lidblom talar om rysliga följ der vid mened. Ett intyg från prästen kunde emellertid också se ut enligt föl jan de:
Jöns Persson Nyberg i Tjäll av Multrå församling, hvilken enligt Sollefteå Härads Rätts utslag den 15 December 1862 blifvit kallad till sin själasörjare för att erhålla undervisning i sin salighets lära i och för wärjemåledens afläggande uppvisade för mig ofwan-nämnde Härads rätts utslag Tisdagen den 3d[je] sistlidne mars och har sedan, så ofta han blifvit på kallad, ordentligt infunnit sig för att undervisas i Christna läran, särskilt hwad den rörer eden, hwarför det betyg lemnas honom, att han, som är född den 4de Maji 1833, läser försvarligt så väl innan som utantill samt har någorlunda försvarligt begrepp om salighetsläran, ehuru det af mig ej kan afgöras, om han tillräckligt ”Förstått” edens wigt och betydelse för att utan wåda begå den.
I enlighet med kyrkoboken intygas om hans wandel, att han är ärlig och välfrejdad samt oförhindrad begagnar H H [anm. Herrans Heliga] nattvard.
Sollefteå 13de april 1863, Johan Julin t.f. pastor.14 (min kursivering, RE)
Här framkommer att prästens subjektiva åsikt hade en inte obetydlig inver-kan. Det hade stor betydelse om denne ansåg att mannen i fråga tillräckligt förstod menedens oåterkalleliga följder. Att Jöns, liksom den nyss nämnde och av prästen godkände Per Ödberg, ansågs ärlig i kombination med god frejd, samt att han hade försvarlig kristendomskunskap, räckte alltså inte för att han skulle få gå eden.15I samtliga förekommande fall i denna undersökning där det som stod på prästens intyg inte ansågs tillräckligt, återremitterades emellertid männen till denne för mer undervisning. Så skedde exempelvis med Per Ödberg. Första gången ansåg prästen att han behövde mera betänke -tid, andra gången blev han godkänd.16I föreliggande studie var det flera som så anmodats som inte infann sig hos prästen en andra gång, bland annat Jöns Persson Nyberg, vars mål så småningom slutade med förlikning.17 Präs tens betydelse i dessa fall ska inte förringas. Det är lätt att tänka sig att han spän -de blicken i exempelvis en fattig dräng och allvarligt fråga-de om han ämna-de svära bort sin själ och om han i så fall dessutom även hade fräckheten att ljuga inför sin själasörjare. Högt ansedda personer kunde däremot säkert ibland ha en viss fördel av sin position och lättare bli godkända av prästen.
En del män infann sig överhuvudtaget inte hos prästen, vilket tyder på att de kan ha varit rädda för att möta honom mellan fyra ögon. Den som inte gjorde det senast ett visst datum före nästa tingsförhandling ansågs ”hafva åt eden brustit”, varför han i juridisk mening antogs vara far till barnet.18Vid näst -kommande rättegångsförhandling fastställde rätten därför ett underhåll till kvinnan och barnet. Detsamma gällde om mannen uteblev från rätten på det utsatta edgångsdatumet eller själv valde att avstå från att svära.
Värjemålsedens förutsättningar enligt lagen
Många faderskapsmål där mannen nekade avgjordes genom värjemålsed. I sitt klassiska arbete Om Parts Ed från 1879 beskriver den på sin tid framstå-ende juristen Ivar Afzelius villkoren för edens användande.19För edgång kräv-des så kallat halvt bevis enligt den fram till 1948 gällande regleringen av bevisning i rättegång utifrån den legala bevisteorin.20 Som en grundprincip
15Med ”ärlig” avsågs att det inte hade noterats i kyrkböckerna (husförhörslängden) att han var dömd för något brott. Frejd och vandel anspelar på en persons anseende och allmänna rykte. Vandel syftar på levnadssättet och god frejd är synonymt med gott rykte, motsatsen till det senare är vanfrejd (National-encyklopedin, Band 7, Höganäs 1992, s. 14).
16HLA, Nordingrå häradsrätt, AIa:81, Vt 1863 § 11, bilaga E, AIa:82, Ht 1863 § 2, bilaga Litt A.
17HLA, Sollefteå häradsrätt, AIa:107, Ht 1863 § 77.
18Datumet när mannen senast skulle infinna sig hos prästen för en första omgång undervisning om edens vikt och vådan av mened stipulerades av rätten i edgångsbeslutet. Ansåg prästen att det behövdes mera undervisning kunde han kalla honom fler gånger under tiden som återstod fram till nästkommande ting.
19Ivar Afzelius (1848–1921) blev e.o. professor i processrätt 1879 och var senare bland annat hovrätts-president 1910–18.
20Legal bevisteori betyder att det är reglerat vilka bevis som är tillåtna och hur de ska värderas. Förelåg inte ett fullt bevis i enlighet med lagen kunde inte domaren fälla en tilltalad som nekade, utan skulle döma
gällde följande: ”när det förebragta beviset väl icke är sådant som Lagen ford-rar, men dock svårligen utan vidare kan lämnas å sido”.21Som framkommit räckte det således inte med enbart ett utpekande för att värjemålsed skulle utdömas i ett faderskapsmål, utan en viss bevisning var nödvändig innan en edgång blev aktuell.22Afzelius förklarade närmare vad som gällde formellt ut-ifrån två paragrafer i 1734 års lag (RB 17:29–30):
För användande af ed erfordras åtminstone halft bevis. [...] Såsom huvudform för halft bevis nämnes väl tillvaron af ett vittne om själfva saken, d.v.s. rörande just det faktum som skall bevisas; men Lagen likställer därmed ”uppenbart och på sannolika skäl grundadt rykte” samt ”bindande liknelser och omständigheter”.23
Två samstämmiga vittnen eller ett erkännande gällde i allmänhet som ett fullt bevis och om ett sådant ansågs föreligga kunde målet avgöras utan edgång.24 Enligt rättshistorikern Göran Inger kunde indicier däremot inte ensamt ut-göra ett fullt bevis.25Formuleringen ”själfva saken” i ovanstående citat härrör från rättegångsbalken 17:29, medan övriga kriterier står att läsa i 17:30.26 I faderskapsmål fanns det av förståeliga skäl sällan eller aldrig ett direkt vittne om själva saken, det vill säga ett samlag då befruktningen kunde ha ägt rum, men det förekom ibland vittnen som sett parterna ”ligga i lag” i samma säng.
Som det uttrycks i förarbetet till 1917 års Lag om barn utom äktenskap fick man i faderskapsrättegångar ”nöja sig med de slutsatser, till vilka man på in-direkt väg kan komma”.27
Enligt Afzelius utdömdes det emellertid edgång i faderskapsmål ända upp i högsta instans ”på skäl hvilkas öfvertygande kraft är så godt som ingen”.28Den formuleringen kan kanske till en del förklaras av att Afzelius var jurist, men sannolikt saknar ändå inte nedanstående citat grund:
Att här någon lindring i bevisbördan medgifves, är utan tvifvel påkalladt af svårigheten att i dylika fall föra ett legalt giltigt bevis. Att man emellertid går ännu längre och låter snart sagdt blotta uppgiften vara tillräckligt edgångsskäl, har sin grund icke i denna svårighet att bevisa, utan i den i vår rättsskipning starkt utpräglade benägenheten att i alla hänseenden gynna en kvinna i denna ställning.29
efter ”framlagda bevis” oavsett hur övertygad han var om vederbörandes skuld. Legal bevisprövning ersattes av fri bevisprövning i och med att en ny rättegångsbalk infördes år 1948. (Göran Inger, Svensk rättshistoria, Lund 1980, s. 56; Hans-Gunnar Axberger, Feyral Mentes, Karin Palmgren Goohde & Jens Västberg, Felaktigt dömda: rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, Visby 2006, s. 39).
21Afzelius 1879, s. 121.
22Se 1734 års lag, RB 17:33, som stadgar att det ålåg käranden att lagligen bevisa sitt käromål.
23Afzelius 1879, s.121f.
241734 års lag, RB 17:29; Inger 1980, s. 56.
25Inger 1980, s. 56.
26I 1734 års lag, RB 17:29, används formuleringen ”sielfva målet”.
27Lagberedningen 1915, s. 155.
28Afzelius 1879, s. 123.
29Afzelius 1879, s. 123.
En lindring av bevisbördan förefaller också mycket riktigt att ha praktiserats i faderskapsrättegångar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, varför det således verkar ligga en del i påståendet om att gynna kvinnan judiciellt sett.30 I förarbetet till 1917 års lag hävdas nämligen att praxis i faderskapsmål var att det ”för åläggande av värjemålsed [fordrades] ytterst ringa bevisning utöver moderns uppgift” .31Detta torde dels, som Afzelius antyder i det sista citatet, kunna förklaras av svårigheten att få fram bevisning från intima situationer, samt dels även att det sannolikt fanns ett intresse hos myndigheterna av att ett antal utomäktenskapliga barnafäder dömdes att betala underhåll.
Syftet med värjemålseden var nämligen ingalunda att ge mannen en möjlig -het att undkomma ansvar. Enligt Afzelius var inte dess uppgift primärt att erhålla en trovärdig utsaga, utan i stället att försätta svaranden ”i sådant läge, att han skall nödgas tyst erkänna, hvad han antages icke med godt samvete kunna för -neka”.32Det vill säga att sätta press på mannen om han var skyldig. I princip förutsattes nog mer eller mindre att ett antal män som ålagts att värja sig med ed, antingen skulle falla till föga och erkänna faderskapet, eller inte fullgöra edgången inom utdömd tid. Ett syfte med edgångsinstrumentet och den betän -ke tid som ingick var självklart också att svaranden, såvida han övervägde att svära falskt, skulle få tid att fundera över om han verkligen ville riskera sin plats i evigheten. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att även om inte alla var djupt religiösa, eller handlade utifrån kristna värde ringar i sitt dagliga liv, så var ändå det dåtida samhället så mycket mer präglat av religionen jämfört med idag, att det kunde vara svårt att inte alls påverkas av den.