k a p i t e l
Familjeliv och måltider i
Sverige – då och nu
Avhandlingen knyter an till ett antal forskningsfält som handlar om familj, mål-tider och till den betydelse den svenska välfärdsstaten har haft och har för vad vi äter. Följande kapitel har tre syften, jag vill för det första introducera och kon-textualisera ätandet i Sverige, hur olika försök till att påverka människors ätande sett ut och varför de skett vid en viss tidpunkt. För det andra vill jag presentera ett antal, för Sverige, centrala teoretiska perspektiv på familjer och för det tredje vill jag föra de två fälten samman och visa på hur kopplingen mellan måltider och familjer, på en samhällsnivå, sett ut över tid.14 Framställningen gör inga anspråk på att vara en heltäckande beskrivning utan vad som tas upp är för avhandlingen särskilt relevanta skeenden och perspektiv. Främst handlar det om kopplingar mellan den pedagogiska konsumtionen15 och hur den vid olika tidpunkter har riktats till föräldrar (och främst till mödrar) i syfte att fostra barn in i ett visst ätande men också hur kollektiva insatser syftat till att främja ett visst ätande. Med avseende på måltiden är det främst den, vad måltidsforskaren Inger M Jonsson (2005) kallar, officiella arenan som fokuseras. Denna utmynnar i råd och rikt-linjer på en nationell nivå. Till viss del fokuseras även utbildningsarenan vilken Jonsson menar är den överförande länken mellan den officiella och den praktiska arenan. Detta kan handla om råd som ges via BVC, vårdcentraler, barnomsorg, skola och äldrevård, här åsyftas emellertid även de råd som förmedlas via kom-mersiella aktörer (Jonsson 2005, s. 2-3).16
14 Vad jag däremot inte diskuterar är den betydelse sådant som traditioner och vanor har för vad vi äter.
15 Jag väljer här att använda mig av termen pedagogisk konsumtion. Andra har använt termen uppfostrad konsumtion (Hirdman 1989) men jag vill här särskilt betona den pedagogiska aspekt dessa råd haft. Med pedagogisk konsumtion avser jag att de utredningar, rekommendationer och inrättande av nya institutioner som gjordes har alla i någon mån syftat till att få människor att äta på ett visst sätt.
16 Jonsson identifierar sammanlagt tre arenor: den officiella arenan, utbildningsarenan (se ovan) och slutligen den praktiska arenan där hon menar att basen är familjemåltiden och den tysta
Sociologen och måltidsforskaren Torbjörn Bildtgård gör i sin avhandling
När maten blev en risk. Medicinens bidrag till regleringen av det svenska ätandet
(2002) en periodisering av försöken till styrning av ätandet i Sverige.17 Bildtgårds perioder utgörs av hushållningsformationen (1789-1880), den näringshygieniska
formationen (1880-1935) och riskformationen (1945-2000). I den periodisering
som detta kapitel utgörs av har Bildtgårds indelning varit en inspiration men har modifierats. Här utgörs den första perioden istället av tidsspannet mellan 1930-1950. Denna period kännetecknas av socialvetenskapernas centrala plats i familje politiken och uppbyggnaden av välfärdsstaten Sverige. I syfte att skapa en stark befolkning hade måltiden en viktig plats att fylla. Därefter följer tidspe-rioden mellan 1950-1980. Denna kännetecknas av ökat fokus på jämställdhet mellan könen och på försöken till att få människor att välja rätt sorts mat genom olika pedagogiska redskap. Den tredje och sista perioden behandlar 1980-talet och framåt, en period där begreppet individualisering och risk fått en framträ-dande plats, både i familjelivet och i relation till måltiden.
3.1 På väg mot det moderna, 1930-1950
”Välfärdspolitiken växte fram ur trygghetsproblemet”, så inleder historikern Klas Åmark sin bok Hundra år av välfärdspolitik om välfärdsstatens framväxt i Sverige och Norge (Åmark 2005, s. 11). Under 1800-talet och början av 1900-talet rådde det brist på mat och stora delar av befolkningen levde i fattigdom. För staten var huvudmålet att sprida kunskap om hur man på bästa och billigaste sätt kompone-rade en måltid som gav energi till den arbetande kroppen och återuppbyggande
och ofta förgivet tagna kunskap som den består av. Tillsammans bildar de tre arenorna enligt Jonsson en måltidstriangel som kommer att ha betydelse för vad som slutligen hamnar på matbordet. Den praktiska arenan kommer jag emellertid inte att fokusera på här utan relationen dem emellan återkommer jag istället till i de empiriska kapitlen. Jonssons måltidstriangel utelämnar och bortser emellertid från att råd inte mottas på ett likartat sätt av alla och att dessa också inkorporeras på olika vis i vardagen. Ordningen är med andra ord inte entydig, inte fullt så hierarkisk utan långt mycket mer organisk. Trots detta tjänar den ovan som en illustration för vilken nivå jag i kapitlet avser att diskutera.
17 Bildtgård tar i in analys av regleringen av ätandet i Sverige sin utgångspunkt i poststrukturalistisk tradition. Han är intresserad av hur olika former av interventioner, främst hur medicinska och politiska regleringar format den individuella smaken och synen på normala och önskvärda kostvanor. Härigenom synliggörs normaliseringsprocesser och hur politiska idéer och modeller påverkat och påverkar vårt ätande. Det som däremot osynliggörs är den betydelse till exempel sociala rörelser med rättviseargument och politiska visioner (Åmark 2005) haft för statliga ingripanden i människors privata liv, men också hur människor mottar de råd som beskrivs.
av densamma. Eftersom den förvärvsarbetande mannen ansågs lägga grunden för hushållets och nationens inkomster var det han som prioriterades. Mellan kost och nation rådde här ett tätt samband, den friske arbetaren var viktig för nationen. Däremot tog staten inget helhetsansvar över befolkningens ätande. Fortfarande låg det största ansvaret på individen som också hade en skyldighet i att hålla en god ekonomi i fråga om matlagning och ätande (Bildtgård 2002, s. 79). Trots att det var den manlige arbetaren som stod i fokus för själva näringsintaget så var det kvinnan som var föremål för kunskapsinformationen. Kvinnorna lagade maten (som åts hemma, alternativt att man hade med sig hemlagad mat till jobbet) och var på så vis ”nyckeln till rationaliseringen av hela befolkningens matvanor” (Bildtgård 2002, s. 82; Hirdman 1983, s. 121 ff). Mer specifikt gällde informa-tionen främst arbetarklasskvinnorna, det var de som skulle informeras om den nya kunskapen. Bildtgård skriver: ”Utmaningen var därmed att ta den okunniga (eller snarare felaktigt kunniga) (arbetarklass)kvinnan och förvandla henne till ett önskat ekonomiskt och moraliskt subjekt som förmådde ta ansvar för sin familjs hälsa och som en del av det för att rationalisera dess kostvanor” (Bildtgård 2002, s. 82). Interventioner i ätandet under denna tid syftade till att stärka en fattig och hungrig befolkning, motverka orättvisor och bekämpa fattigdom.
Under den 1900-talets första hälft kopplades befolkningens matvanor allt starkare till nationen som behövde vara stor och frisk (Bildtgård 2002). Under 30-talet argumenterade till exempel makarna Gunnar och Alva Myrdal i Kris i
befolkningsfrågan (1934/1997) för att nativiteten stod i relation till befolkningens
mående och klassmässiga skillnader. För att skapa ett starkare samhälle var det därför viktigt att utjämna dessa skillnader (Myrdal och Myrdal 1934/1997, s. 66-75). I takt med att samhället stod inför ett antal förändringar och det mo-derna samhället stod på tröskeln menade de att det inte räckte med att göra be-folkningen friskare och starkare utan att även radikala förändringar i familjefor-mer och levnadssätt var av betydelse. Myrdals argumenterade för att storfamiljen som under tidigare skeden ansetts vara den mest rationella samlevnadsformen nu framstod som både förlegad och patriarkal. Istället var den demokratiska kärn-familjen där såväl män som kvinnor förvärvsarbetade en av de centrala delarna i Myrdals vision om det goda, rättvisa och jämlika samhället. 1930-talet kan därför beskrivas som en tid då hemmet fick en allt större plats inom politiken och till och med blev politikens kärna (Hirdman 1989, s. 159).
Den första offentliga utredningen som behandlade näringsfrågor i Sverige var SOU 1938:6, Näringsfrågan. I denna var det huvudsakliga syftet att komma åt problem som rörde den sjunkande nativiteten och brister i näringsintaget, något som man menade hade sin bakgrund i fattigdom men också i vad man menade
vara bristande kunskaper om vad man borde äta (Ekström 1990, s. 33 ff)18. Det område som traditionellt sett varit kvinnornas vetenskapliggjordes och kvinnorna själva amatöriserades och återutbildades till ”yrkeskvinnor” i hemmet (Hirdman 1989, s. 225). På så sätt kom också kvinnornas sfär att institutionaliseras (Hirdman 1989, s. 197-211). Samtidigt som detta skedde främjades också kvinnors inträde på arbetsmarknaden (Hirdman 1989, s. 192-194; Lundqvist 2007, s. 161) och 30-talet var på många sätt också en progressiv tid där ”socialvetenskapen skulle vara ett redskap för politiska företrädare i försöken att skapa drägligare livsvillkor för framförallt barnfamiljer” (Lundqvist 2007, s. 100). Under efterkrigstiden och i uppbyggnaden av folkhemmet och välfärden sågs kvinnor som experter på hem-met och familjefrågor men att förena äktenskap, moderskap och förvärvsarbete var även det en kvinnopolitisk fråga. Det innebar att hemarbetet rationalisera-des och centrala aktörer i denna utveckling var de organiserade yrkeskvinnorna, bland annat Husmodersförbundet och det Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Tillsammans tog de avstånd från tidigare kvinnoideal och talade istället om den ”nya kvinnan” som var fri, handlingskraftig och kunnig i såväl hushållsarbete som barnuppfostran och samhällsarbete (Friberg et al 2005, s. 12-13). På initia-tiv från bland annat Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund (SHR) inrät-tades Hemmens forskningsinstitut (HFI) år 1944 vars primära uppgift var att rationalisera hem- och hushållsarbete. HFI var den första statligt organiserade verksamheten som bevakade konsumentfrågor (Hirdman 1989, s. 206). Eftersom matlagningen var den syssla som tog mest tid föreslogs till exempel olika mat-tekniker som industriell torkning och djupfrysning. Djupfrysningen ansågs dock som en något tveksam metod då många inte hade något frysskåp och det var inte helt säkert hur mycket tid som kunde sparas.
För att skapa ett ”kunnigt moraliskt subjekt som förmådde välja en optimal kost” (Bildtgård 2002, s. 101) räckte det däremot inte med enbart informations-insatser. Tidigare hade arbetarnas fysiologi stått i centrum men från och med mitten på 1930-talet så stod barnen i centrum för de politiska insatserna. Av befolkningskommissionen sågs fattigdomen som det största problemet och för att motverka fattigdomen, men också hålla den borta, var ekonomiska insatser och upplysningsinsatser centrala redskap. Den politiska ambitionen var att utjämna de sociala villkoren (Lundqvist 2007, s. 209) och omsorgen om samhället innebar en omsorg om barnen (Hirdman 1989, s. 219).19 Eftersom man ansåg att barnen
18 Ekström delar in forskningen om kosten i två grupper: kost och hälsa och kost och kultur. Vad gäller kost och hälsa menar hon att denna typ av forskning främst omfattas av näringslivsforskning och avgränsar sig därför till att studera svenska näringsrekommendationer och hur de har förändrats över tid.
19 Värt att notera är att barnfattigdomen fortfarande är en del av vardagen i Sverige där andelen fattiga barn har ökat från 8-9 procent för tio år sedan till 15 procent idag (Salonen 2010), något som enligt sociologen Tapio Salonen beror på att den förda familjepolitiken leder till att
ofta fick allt för dålig kost började barns ätande också att främjas genom en ny institution, skolbespisningen. År 1946 antogs befolkningskommissionens förslag om fria skolluncher. Samtidigt gjordes under 30-talet skolköksundervisningen till obligatorisk undervisning för flickor. Detta ansågs också, hos befolknings-kommissionen, som ett sätt att stärka familjen och skapa goda möjligheter för barnafödande. Statens ansvar kom i förlängningen främst att betyda att skolbe-spisningen, en institution alla barn mötte, blev den apparat som skulle garantera barns näringsintag och bidra till goda kostvanor, detta oavsett hur man hade det hemma. Införandet av skolbespisningar var en rättvisefråga som på samma gång främjade en viss typ av ätande. Genom skollunchen skulle alla barn få i sig ett or-dentligt och näringsriktigt mål mat om dagen. Samtidigt önskade man att barnen skulle lära sig hur en god måltid såg ut samt att efterfråga en näringsmässigt riktig sammansatt måltid (Bildtgård 2002, s. 107).