Forskarens priviligerade position
Att analysera och förstå sin egen biografi och hur denna tolkas av de informanter man möter är en central del av forskningsprocessen, skriver sociologen Diana Mulinari (Mulinari 2005, s. 116). Det handlar om att se informanterna som kunskapsbärande subjekt och inte som objekt. Processen må förefalla enkel men genom forskningsprocessens olika delar är den inte lika självklar. Jag hade vid em-piriinsamlingen inte någon egen erfarenhet av att vara förälder då jag vid tillfället för intervjuerna bodde ensam och inte hade några barn. Till viss del upplevde jag att detta var något positivt. Jag var inte någon som kom med förutfattade meningar, grundade i min egen föräldraerfarenhet, om hur det skulle eller borde vara. Samtidigt menar jag att om jag hade haft barn hade det säkert inneburit att vi hade kunnat mötas som föräldrar med allt vad det betyder. Jag vill däremot hävda att min dåvarande position inte hindrar mig från att förstå vissa sociala fe-nomen eller att närma mig vissa grupper. Också Harding gör oss påminda om att en viss position inte per automatik leder till bättre kunskapsutveckling (Harding 1992). Men det betyder inte att man kan bortse från forskarens roll. Istället är reflexivitet ett sätt att ”uppmärksamma att kunskap är konstruerad och grun-dad i sociala och kulturella kontexter” (Esseveld 2008, s. 189). Däremot var den goda kontakten som jag strävade efter att uppnå inte alltid självklar, något som också blir tydligt i mina anteckningar efter att ha utfört intervjuerna. I dessa fältanteckningar läser jag också om mina funderingar och känslor av att jag i egenskap av forskarstuderande från universitetet befann mig i en överordnad po-sition, samtidigt som jag vid andra tillfällen kunde uppleva mig själv, som ung, forskarstuderande med bristande kunskaper om att vara mat- och måltidsansvarig i underordnad position.
Etiska överväganden
Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning vilar enligt Vetenskapsrådet (Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. 2002) på fyra etiska huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskra-vet och nyttjandekrakonfidentialitetskra-vet. Det första, informationskrakonfidentialitetskra-vet, avser forskarens plikt att
informera deltagarna om syftet med forskningen, deltagarnas uppgift i projektet och vilka villkor de deltar under. I forskningsprojektet inleddes alla kontakter med möjliga intervjupersoner med att jag personligen informerade om projektet, dess syften och varför de tillfrågades medverkan var viktig och relevant, därefter lämnade jag också ut brev med information om projektet och kontaktuppgif-ter – alla deltagare fick med andra ord skriftlig information med kontaktupp-gifter till mig och min handledare. Jag underströk särskilt att det var de som
satt med kunskapen om den problematik forskningsprojektet behandlade och att det inte handlade om att jag var där för att utvärdera deras familjers ätande. Samtyckeskravet syftar på att de deltagande själva har rätt att bestämma över sin medverkan i forskningen och har rätt att avbryta densamma. Det tredje kra-vet handlar om konfidentialitet och avser att deltagarna ska ges största möjliga konfidentialitet men också på det sätt vilket forskaren behandlar de deltagandes uppgifter och att gemene man inte kan komma åt dem. Slutligen handlar nytt-jandekravet om hur insamlad data endast får användas för forskningsändamål. Dessa krav uppfylldes genom att jag vid den allra första kontakten informerade om vikten med anonymitet och att allt deltagande skulle komma att avidentifie-ras och att deltagandet givetvis skedde på frivillig basis och att de hade rätt att avbryta sin medverkan. Detta inträffade vid ett tillfälle under en av fokusgrupp-sintervjuerna då en kvinna efter halva intervjun valde att avbryta, vilket betyder att hon inte heller finns med i avhandlingen. Jag informerade också om vilken typ av skrifter som skulle komma ur projektet, så som den här avhandlingen, ett antal forskningsrapporter och vetenskapliga artiklar. Vid tillfället för intervjuerna och observationerna tog jag åter igen upp dessa frågor och poängterade särskilt hur de gärna fick kontakta mig vid eventuella frågor eller tankar efter vår träff. Efter fältarbetet höll jag kontakt med de intervjuade, jag informerade dem om var i forskningsprocessen jag befann mig, skickade förfrågningar om huruvida de ville träffas igen samt informerade om när vi, inom ramen för projektet, hade publicerat ett antal rapporter.
I avhandlingens text har jag för att bibehålla de intervjuades anonymitet änd-rat namn på barn och föräldrar, föräldrars ålder och barnens kön är också vid ett flertal tillfällen ändrade. Ett par avsteg finns dock och då handlar det om tillfällen där de intervjuade har gett barnens kön en särskild betydelse. Uppgifter om yrke anges inte alltid exakt utan endast ungefärlig yrkesgrupp.
Att få ta del av människors vardag och berättelser om densamma är inte helt oproblematiskt och att ställa frågor om mat och ätande är att ställa frågor om något djupt privat. Syftet med avhandlingen är inte att utvärdera de intervjuades vardag och avgöra vad som är rätt eller fel. Däremot har avhandlingen en kritisk ansats och i likhet med den institutionella etnografin har jag försökt att fånga generella tendenser i materialet, vilket bland annat avser hur de deltagandes be-rättelser knyter an till olika samhälleliga diskurser (DeVault och McCoy 2006, s. 18). Det kan därför hända att de intervjuade inte i alla fall skulle hålla med mig om min analys. Däremot har jag, i största möjliga mån, försökt att också skriva in situationen så som jag uppfattat att de intervjuade såg på det. Trots allt är det ofrånkomligen så att det är jag som forskare som tolkar deras berättelser och där-med också kommer att placera dem i ett visst sammanhang.
Ett kollektivt arbete och en ojämlik relation
Vad som blir till data för en etnograf är alltid ett kollektivt arbete (Smith 2005, s. 125). Samtidigt är det inte ett kollektivt projekt utan förhinder. Jag menar att det är en näst intill omöjlighet att göra forskning till ett helt och hållet jämlikt projekt. Istället befinner sig forskaren oundvikligen i en position i vilken hon oavsett om hon vill eller inte kommer att vara den som skriver texten och har det slutgiltiga ansvaret för den kunskap som produceras (se diskussion i till exempel Acker et al 1983; Davies och Esselveld 1988). I den fas då jag började bearbeta mina intervjuer, och framförallt då jag började transkribera dem, funderade jag mycket över huruvida jag skulle lämna tillbaka dem till de intervjuade eller inte. Efter mycket funderande så valde jag att inte göra det och att istället själv vara den som i alla avseenden står för avhandlingens analys. I samband med att vi som ingick i forskningsprojektet ”Matinspiration under tidspress”41 publicerade ett antal rapporter tillfrågade jag också de intervjuade om de var intresserade av att få läsa dessa. Detta fanns det emellertid inte så stort intresse för och enbart två personer hörde av sig. Eftersom jag under forskningens gång hade jag upplevt att det i en del fall fanns en viss oförståelse för varför det mest vardagliga skulle vara intressant att prata om men också att det kunde vara jobbigt att berätta om den privata vardagen, tyckte jag att det var förvånande. Min tolkning är dock att vardagen ofta är tillräckligt fylld med aktiviteter som den är och forskaren är, i många fall, enbart en högst tillfällig besökare där.
Oundvikligen är jag som forskare den som i slutändan har tolkningsföreträde och kanske också gör tolkningar som inte alla de medverkande skulle hålla med om. Det är också en form av kritik som har riktats mot Smith och som handlar om huruvida det är möjligt att på samma gång hävda att forskningen är ett demo-kratiskt projekt, att det är forskningssubjekten som bidrar med kunskap och nya frågor, samtidigt som forskaren är den som visar på hur kunskap och erfarenheter är knutna till samhälleliga maktrelationer (Smith 1987, 2005; DeVault 1999). På detta sätt kommer forskaren att bli en (för)medlare av kunskap och analyser som inte forskningssubjekten antas kunna göra, en privilegierad position som inte alltid är oproblematisk. Det jag som forskare kan förmedla är intervjuades berättelser och mina analyser av dessa. Deras berättelser skulle på så sätt kunna förstås som ett sätt på vilket de presenterar sig själva för mig (Goffman 2004). Det handlar om hur intervjupersonerna skapar mening utifrån en viss position och hur de väljer att berätta om sin vardag inför mig som intervjuar. Kritiker skulle kunna hävda att detta underminerar trovärdigheten, men jag vill hävda att det inte betyder att berättelserna är mindre intressanta eller relevanta. I linje med
41 Projektet som finansierades av FORMAS och som jag själv, Stine Thorsted, och Ann-Mari Sellerberg ingick i.
den institutionella etnografin förstår jag emellertid berättelserna som en del av en större omgivande kontext. Det betyder inte att min tolkning är den enda möjliga men den innebär att jag lyfter fram vissa problematiker som är återkommande i det empiriska materialet. Jag ser på forskningsprocessen som en dialogisk relation mellan forskare och de delatagande, men där dialogen från forskarens sida fortsät-ter även effortsät-ter det att infortsät-tervjun är slutförd då forskaren under lång tid fortsätfortsät-ter att möta de intervjuades berättelser.
Dialogue is involved in its production, even when the experience is the researcher’s. There is no alternative. Dialogue is the language factory that produces out of the actual the ex-perimental knowledge that can then be further processed in to ethnography (Smith 2005, s. 123).
Intervjuerna och de intervjuades upplevelser och positioner är individuella men utifrån dem går det också, i linje med den institutionella etnografin att upptäcka generella processer inom vilka styranderelationer verkar. Syftet är inte att genera-lisera kring den grupp av människor som intervjuats utan att finna och beskriva sociala processer som har generaliserande effekter (DeVault och McCoy 2006, s. 18).
Efter den här genomgången av forskningens metodologiska utgångspunkter och min presentation av den feministiska ståndpunktsteorin vill jag i det följande gå vidare till det mer praktiskt inriktade delen av kapitlet som där jag presenterar hur jag har gått tillväga och de val som har gjorts under forskningsresans gång.
5.2 Fältet och mitt tillvägagångssätt
Den institutionella etnografin är en metodologi som tar sin utgångspunkt i män-niskors vardag, liv och erfarenheter och avser att upptäcka och förstå det sociala som existerar bortom den enskilda erfarenheten för att upptäcka hur erfarenhet-erna är organiserade i ett nätverk bortom det vardagliga (Smith 2005, s. 10-11). I min studie har den institutionella etnografin varit ett arbetssätt som har inspi-rerat mitt förhållningssätt till såväl de intervjuades vardagsliv som det analytiska tillvägagångssättet.