Mat, distinktion och disidentifikation

föra med Ekströms fjärde kategori 1990 ,s. 174 f). Nadia (och till viss del även Malin) befinner sig i en ansträngd ekonomisk situation som också påverkar vad man har möjlighet att laga för mat och där man inte alltid kan välja.

Här har jag fokuserat hur de intervjuade på olika sätt förhåller sig till vad som betraktas som onyttig mat i allmänhet och till sockerdiskursen i synnerhet. Jag har identifierat tre förhållningssätt som tycks dominera, dels de som menar att det finns en överdriven återhållsamhet kring socker, dels de som talar särskilt om vikten av att ha olika former av restriktioner kring sockret i vardagen, slutligen de som låter godsakerna vara mer tillgängliga i vardagen. Debatten kring socker har ofta varit både högljudd och haft moraliska undertoner, inte minst har den hand-lat om föräldrars och förskolors ansvar för att barn inte ska äta för mycket socker eller andra onyttigheter. Sockermotståndet har också länge varit en del i det na-tionella projektet för att få människor att äta rätt och att göra motstånd mot sockerdiskursen kan därför också förstås som en typ av motstånd mot den peda-gogiska konsumtionen (Olsson 1997). Hur föräldrar förhåller sig till diskursen kring socker är emellertid även ett sätt på vilket föräldraskap och respektabilitet görs. På samma gång är det som hamnar på bordet ett resultat av de villkor man lever under, vilka ”strider” med barnen man väljer att ta, ekonomiska möjligheter och motstånd eller misstro gentemot de råd som förevisas. Det handlar därför inte enbart om kunskaper utan också om arbetsmässig och ekonomisk möjlighet att välja ”rätt” (se även Charles och Kerr 1988, DeVault 1991, Green et al 2009, s. 210).

8.3 Mat, distinktion och disidentifikation

I det följande vill jag fokusera hur mat och måltider är ett sätt på vilket de intervju-ade positionerar sig själva genom att uttrycka distinktioner och att disidentifiera sig med en förmodad ”andre”, positioneringar som inte minst bär moraliska impli-kationer. Att handla moraliskt rätt och riktigt handlar därför inte för individen en-bart om att fatta rätt beslut ”but whether they reflect upon the decision they take and weigh up the consequences of their actions” (Smart och Neale 1999, s. 114). Du är vad du äter heter ett program som visas på tv. I programmet försöker programledaren få dess deltagare att förändra sina matvanor till förmån för en mer hälsosam livsstil. Oavsett programmets inte sällan tvivelaktiga (uppfostrings) metoder så ligger det något i dess titel – Du är vad du äter – eller ännu hellre, ”som du äter förstås du av andra”. Att mat ger upphov till skilda sätt att

posi- tionera sig själv i relation till andra var en central tes hos Bourdieu (1984) som såg mat som en bland flera bärare av kulturellt kapital. I Bourdieus Frankrike handlade det om varor som ostar, viner och andra delikatesser. I vardagen hos en barnfamilj i Sverige är det kanske inte främst dessa varor som har betydelse för hur positionering och distansering från andra sker. Snarare handlar det här om uppfostran och ”in-fostran” av barn i ett visst sammanhang. Att vardagens mat inte alltid är så fantasifull är något som många av de jag intervjuat berättat om, samtidigt har maten i sig, vad man äter och kanske ännu mer vad man inte äter, varit ett sätt att positionera sig själv i det omgivande samhället. Anna urskiljer förbindelsen mellan mat och klass i förskolans och skolans barnfamiljer:

Anna: Ja, där kanske inte alltid finns utrymme för dom som inte passar in i mallen [pratar om förskolan, min anmärkning]. […] Ja det är väldigt mycket Bullerby och där ska man hålla sig. Och det är ju härligt på ett sätt men sen så finns det ju en annan värld också som man måste kunna vara öppen för och ta in, och andra infallsvinklar. Och vi är rätt lika vi som är där nere, för vi har ju valt. Vi har ju gjort ett aktivt val och allt det här. Det är ju inte alls som att man råkar hamna i en församling, som på skolan där det finns hela spektret av folk som äter godis till frukost. Du vet så här låter sina barn vara ute halva natten, till då jag som är så jävla präktig. Det kan jag känna mig i det sammanhanget [skrattar]. Men det känner jag ju inte på dagis utan där är det mer som att jag avviker lite. Men på skolan är jag oerhört ordentlig. Man får liksom olika perspektiv beroende på var man befinner sig. Och jag är nog någonstans emellan och tassar liksom.

Ovan berättar Anna, som har delad vårdnad om sina två söner, om hur hon uppfattar att det på den förskola där hennes ene son går (den andre går i skolan) finns en idylliserad förväntan om hur man bör bete sig. Sonens förskola är ett föräldrakooperativ och ligger i ett område där det bor såväl välutbildade akade-miker som grupper av arbetslösa – två grupper som hon relaterar sig själv till. På föräldrakooperativet har de flesta barn föräldrar med akademisk utbildning, medan så inte är fallet i skolan. Detta har betydelse för hur ordentlig hon känner sig på de båda ställena. Förskolan beskriver Anna som en skyddad värld där hon menar att alla är ganska lika. Hon framhåller kontrasten till den skola som hennes son går på. Där kommer barnen från olika förhållanden och där har föräldrarna skilda synsätt på föräldraskap, något som illustreras i citatet genom beskrivningen av barnen som äter godis till frukost.

Annas olika sätt att disidentifiera sig med andra föräldrar blir även ett sätt för henne att definiera sin egen position och sitt eget föräldraskap. Själv menar hon att hon befinner sig och ”tassar” mittemellan och inte riktigt vet var hon hör hemma. Anna finner sin position genom att positionera sig i förhållande till vad hon inte är. Hon är inte lika ”Bullerbyaktig” som föräldrarna på förskolan och inte lika ”slarvig” som föräldrarna på skolan. Anna tar avstånd från de välutbil-dade akademikerföräldrarna, som hon även senare i intervjun beskriver som ”lite



för mycket”. När Anna beskriver en del av föräldrarna på skolan så talar hon dock i nedlåtande termer om de barn som äter en ohälsosam frukost, en frukost hon menar består av chips och energidryck. Att identifiera sig och disidentifiera (Skeggs 1999) sig med andra föräldrar blir på så sätt till en aspekt av hur det egna föräldraskapet och den egna klasspositionen konstrueras och kommuniceras, i detta fall bland annat med hjälp av vad de egna barnen får till frukost.

Att vara ”präktig” och att förhålla sig till ”präktighet” är återkommande i be-rättelsen om föräldraskap. Malin berättar om sitt förhållningssätt till de ”präktiga föräldrarna”:

Malin: Ja men en del ska vara så himla präktiga och de ska vara så himla duktiga och ”Jag är förälder”. Ja det är väl klart att man är förälder men, jag vet inte. Jag har inte tänkt på det. Jag vet inte. Det är ju mina barn och jag får ju ta hand om dom så gott jag kan, alltså jag menar mer kan jag ju inte göra ju. Så är det ju bara. Jag menar jag kan ju inte sitta och diktera för barnen och sen vända mig om och sitta och käka godis själv till exempel. Jag menar det funkar ju inte.

När Malin pratar om föräldraskap och föräldrarollen markerar hon distans till och disidentifierar sig med de ”präktiga” föräldrar som tror sig göra ”rätt”. Samtidigt är citatet en moralisk navigation där hon argumenterar fram sin egen moraliska position. Jag tolkar det som att hon i en mening gör motstånd mot de dominerande diskurserna om hur man bör uppfostra små barn och vad man bör servera dem. Hon uttalar dock aldrig vilka dessa präktiga föräldrar exakt är, de är en kategori av tänkta föräldrar. Hon tycks snarast förhålla sig till vad hon uppfat-tar som en diskurs om föräldraskap i stort i Sverige idag, och till antaganden om att man bör utöva sitt föräldraskap på ett visst sätt. Andra av de intervjuade har mer tydligt definierat vilka dessa som man disidentifierar sig med är. Sofie som just nu arbetar extra inom kök och omsorg berättar:

Sofie: Jag tror att framförallt handlar det om såna som ska göra karriär. Du vet de ska jobba minst 40 timmar i veckan på sina fina kontor eller var de nu sitter någonstans, de ska ha dyra kläder och barnen måste ha allt det senaste, märkeskläder och du vet. Och jag kan förstå om de tycker att det finns mycket krav, och att de ska springa på gym varje dag och ja…

Senare i intervjun beskriver Sofie dessa andra som ”nördar”, de är inte präktiga utan snarare perfektionister. Jag tolkar Sofies nedlåtande attityd som ett sätt att upprätthålla och uppvärdera sin egen moraliska hållning som barnuppfostrare. Hos Bourdieu (1984) finns ett antagande om att människor i de lägre sociala klasserna strävar uppåt, ett antagande som med utgångspunkt i mitt empiriska material ställer mig tveksam till. De intervjuade förhåller sig till de ”präktiga” och till ”nördarna” men de ser samtidigt ner på dem som de tycker är ”för myck-et” och vill inte vara som dem. Samma sätt att disidentifiera sig återkommer i

 Karolins berättelse. Karolin är frånskild och bor tillsammans med sin dotter (8 år) i en lägenhet på landsbygden. Dottern är endast hos sin pappa varannan helg så den mesta tiden spenderar Karolin och dottern tillsammans. Vid tillfället för intervjun hade Karolin fått ett tillfälligt jobb på ett kontor från att tidigare ha varit arbetslös. I Karolins berättelse handlar det inte enbart om de egenskaper hon disidentifierar sig med utan också hur deras konsumtionsmönster såg ut. Hon berättar:

Karolin: […] och jag handlar ju alltid på Willys eller Valen, eller Netto. Kvantum är jag portad från i min egen värld.

Terese: För att?

Karolin: Nej det är lyxkonsumtion. Dit går människor för att visa upp sig och så. Dom som inte behöver tänka så mycket på vad det kostar kanske. Men dom är ju lika mycket där för att visa upp sig. Nej jag hårddrar det, jag larvar mig och så.

Terese: Ja, ja.

Karolin: Men det är inte flashigt att handla på Netto och det är ingen som vill bli sedd där. Terese: Tror du att det är så?

Karolin: Ja, det är så. Terese: Känns det så?

Karolin: Ja, oh ja. Det är sjukt att handla där.

Terese: Handla på Netto? För att det är en billighetsaffär? Karolin: Ja, och så är det konstigt också.

De som har pengar handlar i vissa affärer och vill enligt Karolin inte bli sedda i affärer som, enligt henne, inte är lika fina utan mer kan karaktäriseras som låg-prisaffärer. Att handla i vissa butiker innebär för Karolin att man tillskanskar sig en viss form av kulturellt men också socialt kapital. En viss grupp av människor går dit och i affären träffar de varandra och de är en grupp Karolin inte upplever sig tillhöra.

Men att framstå inför andra föräldrar som präktig är inte heller odelat positivt. Linda och Gustav, som vid tillfället för intervjun båda är studenter, lider båda av övervikt och maten har för dem tidigare varit en källa både till njutning och ångest. Eftersom de är rädda att överföra sin övervikt till sitt barn har maten kom-mit att bli mycket viktig för dem och de berättar att de försöker att äta ordentligt varierat och nyttigt. Till barnet har de från början själva tillagat all barnmat. Samtidigt har de som studenter haft en sämre ekonomi och även av detta skäl känt sig tvungna att laga barnmaten själva. De berättar om hur dessa matvanor har uppfattats som ”präktiga” och lett till att personer i deras omgivning distan-serat sig.

Linda: […] det är jättemånga som tycker att jag har varit väldigt präktig under tiden. Terese: Ja.



Linda: Det har jag ju fått höra på, på föräldragrupper och så där. ”Ja där kommer du med dina hemlagade…”. ”Du är ju präktig”, säger de. Och så hör man att det är inte bara beund-ran där, utan det är verkligen jobbigt för dem.

Terese: Att se?

Linda: Att jag kommer och prioriterar kanske annorlunda än dem. Och jag har ju inte varit fördömande mot dem.[…] Och det är, om det spelar på folks, på andra människors dåliga samvete eller vad det är... Jag vet ju några av våra kompisar som också är nyblivna mammor att det är, de har ju sagt att, just det här att ”åhhh, jag får så dåligt samvete och du är så jädra duktig”.

Att vara för ”präktig” kan således ifrågasättas från omgivningens sida. I de in-tervjuades berättelser finns en ambivalens gentemot epitet ”präktig”. Man ska inte bry sig för mycket, men heller inte för lite. När de intervjuade talar om att någon som är präktig eller att de själva är präktiga uppfattar jag det som att det betyder att ideal och verklighet sammanfaller (Ekström 1990, s. 174 f). Marianne Ekström menar att detta skulle leda till att man inte känner något dåligt samvete eller otillräcklighet för att man inte gör som man borde. Jag menar att detta till viss del stämmer men samtidigt finns det bland de intervjuade en uppfattning om att man inte ska vara för ”präktig”. Den ”präktiga” har brytt sig för mycket om det rätta sättet att vara som förälder. Detta kan tolkas som att man inte är en tillräckligt självständig individ som kan göra egna val utan följer andras råd och reglerna utan distans. Även om både Linda och Gustav har upplevt det som besvärande att bli ansedda som ”präktiga” så berättar de om sitt val med stolthet och distanserar sig från de föräldrar som gör andra val. Idealet kan istället beskri-vas som att man har möjligheten att vara och göra ”rätt” men som självständig individ så förhåller man sig distanserad.

Mat är ett sätt på vilket vi skapar relationer men också ett sätt att uttrycka dis-tans från andra. Grova distinktionsmarkörer så som yrke (i förhållande till klass) och inkomst kan tjäna som variabler för klassindelning. Det är emellertid genom empirisk analys av praktiker och erfarenheter såsom till exempel måltiden som vi kan komma åt, ofta, subtila distinktioner. I de intervjuades olika berättelser om matvanor visar sig klassposition genom att de intervjuade förhåller sig till vad de själva inte är och gör och i olika berättelser tecknas en bild av dem man disidentifierar sig med. Att distansera sig från och förhålla sig till andra är ett sätt att definiera sig själv. Skillnaderna de intervjuade berättar om avseende mat är materiella men de urskiljs dock genom konsumtionsmönster och livsstilar. De är effekter av klass (Ebert och Zavarzadeh 2008), men det är också ett sätt på vilket klass uttrycks och urskiljs i människors vardag och hur klasshierarkier konstrueras genom vardagliga praktiker. Klass är utifrån detta synsätt en dialogisk praktik där man i omdömen om sig själv mäter sig gentemot en föreställd annan. Dess dialogiska innebörd innebär att klass förstås som en strukturerande frånvaro av

 vad man inte är eller har (man är inte medelklass, inte arbetarklass, inte präktig, inte slarvig och så vidare) (Skeggs 1999, s. 119-120 och 131). Statusdistinktioner kan därav förstås som sociala uttryck för klassförhållanden (Skeggs 1999, s. 128). Klasspraktiker är på så sätt grundade i en erfarenhet och upplevda känslor där en medelklassposition oftare kommer med privilegier som handlar om förmågan och kapitalet att leva upp till en normerande föräldraroll, positioner som sällan behöver förklaras utan tas för självklara och konstrueras som naturliga.

8.4 Sammanfattningsvis

I kapitlet har jag försökt att visa hur de intervjuades olika förhållningssätt till vad de äter är en viktig del i hur en respektabel och ordentlig familj görs och hur de styranderelationer som omger måltiden skapar en viss moralisk diskurs. Styranderelationer påverkar människors förhållningssätt och har i Sverige en djup institutionell förankring genom en historia av pedagogisk konsumtion vilket be-tytt att viss mat har setts som mer moraliskt riktig att äta än annan. Idag läggs ansvaret på den enskilde individen att kontrollera sin egen och sina barns krop-par och hälsa vilket betyder att den pedagogiska konsumtionen sker genom mer subtila tekniker och där självpresentation är en teknik i skapandet av (o)moraliska subjekt.

I kapitlet framträder styranderelationer genom de intervjuades berättelser om sina vardagspraktiker. Vad vi äter är också ett resultat av vår ekonomiska position men maten i familjer måste förstås som en aspekt av hur man kommunicerar sin position till vår omgivning. Klass har en central plats för hur familj görs men också för hur familj förstås av andra. Mat rymmer en form av hierarkisering och de intervjuade föräldrarna framhåller till exempel de egna barnens (för barn) ovanliga smak och att viss mat anses ”roligare” än annan. Dessa uttryck måste förstås i relation till klass (Bourdieu 1984; DeVault 1991; Bahr Bugge och Almås 2006, s. 222). Att utgå ifrån måltidspraktiken och matkonsumtion blir så ett sätt att peka på klassgränser på ett mer differentierat sätt än om man skulle ha gjort en kategorisering utifrån inkomst eller yrkestillhörighet, även kategorier som dessa är grundläggande för hur man sedan förhåller sig (Hirdman 1983, s. 10). Alla har däremot inte samma möjligheter att presentera sig själva som ”mo-rally serious individuals” i sin roll som föräldrar avseende barnens mat. För detta krävs ett reflexivt förhållningssätt som ligger i linje med rådande normer (Morgan 2011). I det här kapitlet har jag velat visa hur man berättar om familjens och

bar-

nens ätande utifrån att man befinner sig i vissa positioner och skapar ett utbytes-värde (”exchange value”) (Skeggs 2004). Föräldrar här framstår som självständiga och öppna genom att till exempel förhålla sig kritiska till rådande normer och berätta om viss mat som mer intressant än annan. Det handlar om hur barnen blir en aspekt i föräldrars projekt att göra familj på ”rätt” sätt. Detta genererar en form av utbytesvärde som genom dess förankring i habitus kan ge avkastning för barnen senare i livet. Barns fostran in i en viss matkultur handlar också om en fostran in i något större, fostran in i ett samhälle och fostran in i ett socialt sammanhang, en livslång kultivering, med tillhörande koder, vari maten är en (Charles och Kerr 1988; Lareau 2003; Sellerberg och Anving 2010).

I de intervjuades praktiker tillskrivs verkliga och föreställda andra föräld-rar skilda moraliska attribut. Vissa är för slappa föräldföräld-rar, andra är för mycket ”Bullerby”. Denna form av moralisk navigation innebär att man placerar in sig själv. Morgan beskiver hur ”etiska familjepraktiker” involverar andra, men däre-mot inte en föreställd andre (Morgan 2011, s.134-135). Jag vill däredäre-mot hävda att de också involverar en föreställd andre. Det egna etiska navigerandet leder till att handlande får reella konsekvenser för familjemedlemmarna (till exempel att man äter McDonaldsmaten hemma istället för på McDonalds). Genom dessa etiska familjepraktiker handlar man gentemot en moralisk diskurs där en före-ställd andre har betydelse för de val man gör och de handlingar man utför. Ett synsätt där vi bortser från klass innebär att de val man gör och hur man presenterar sig själv framstår som något som är likt för alla. För att berätta och presentera sig själv på rätt sätt måste man däremot ha både tillgång till materiella resurser, i detta fall viss mat, och rätt kunskap för att kunna berätta om den mat man äter. Den individ som agerar utanför rådande dominerande normer upplevs agera ”felaktigt” (Skeggs 2005, s. 973). Det handlar därför inte enbart om att ha möjlighet att ge sitt barn den mat som råden föreskriver utan också att på ”rätt” kunna förhålla sig självständigt till dessa: ”This is why self-making is class-ma-king” (Skeggs 2004, s. 91). Problemet här är att inte bidra till att återigen