Att närma sig fältet och deltagarna
Att möta fältet är, som så många andra också vittnar om, en spännande, om-tumlande men inte alltid helt igenom enkel process. Mitt empiriarbete bedrevs i först hand i avhandlingens inledande skede och jag började göra intervjuer under våren 2006, strax efter att jag hade börjat på forskarutbildningen. Därefter fort-satte arbetet med att utföra intervjuer, fokusgruppsintervjuer och observationer under hösten 2006 och våren 2007. De sista observationerna gjordes under hös-ten 2007. Under arbetet med att träffa personer som var intresserade av att delta i min studie insåg jag också att mitt ämne, mat och måltider, som jag från början inte trodde skulle vara så känsligt faktiskt var det. Det berörde sjukdomar såväl som familjerelationer liksom skam för vad man åt och hur man såg ut. Det var inte alltid enkelt att få människor att vilja delta och det var ännu svårare att få dem att också att låta mig följa dem i vardagen, och göra så kallade go-alongs. För att komma i kontakt med intervjupersoner med barn under 8 år valde jag ett antal olika tillvägagångssätt. Det var främst tre tillvägagångssätt som jag kom att använda, kontakter med olika organisationer, kontakter via förskolor, och en så kallad snöbollsmetod där de personer jag träffat i sin tur satte mig i kontakt med andra personer. Kontakterna med fältet skedde således genom ett antal olika kanaler och så kallade portvakter (Fangen 2005, s. 72). Redan från början hade jag för avsikt att fånga berättelser från människor med olika bakgrund och famil-jesituationer. Därför bestämde jag mig för att ta kontakter i olika stadsdelar, på såväl mindre som större orter, för att på så sätt få en viss spridning. Mina första kontakter med fältet gick via en av kommunen anställd boendestödjare som in-troducerade mig för två kvinnor som invandrat till Sverige ett par år tidigare och som gärna ville vara med i studien. Via snöbollsmetoden fick jag också ett antal olika kontakter på en mindre ort och i en större stad. De intervjuade där satte mig sedermera i kontakt med ytterligare ett antal personer. Jag kontaktade också flertalet förskolor med en förfrågan om att få komma och informera om mitt projekt på deras föräldramöten, alternativt om det bättre passade dem att låta mig lämna informationslappar. Sammanlagt kontaktade jag inledningsvis 17 försko-lor, av dessa var det tre förskolor som bjöd in mig till att komma och berätta om projektet. Genom dessa tre förskolor fick jag kontakt med föräldrar som ville vara med i studien. Bland de förskolor jag personligen var och informerade på skilde sig antalet intresserade intervjupersoner i hög grad. Vid det första tillfället, en förskola i ett invandrartätt område var det ingen som anmälde sitt intresse. Detta menar jag har ett flertal förklaringar. Till att börja med menar jag att det helt enkelt berodde på mig och huruvida jag lyckades förmedla vad studiens syfte var. Ytterligare möjliga anledningar kan ha varit att personerna redan hade fullt upp och därför inte tid eller ork att ta emot mig, men också att det rådde vissa
språk- förbistringar som jag inte helt lyckades att bemästra. Samma upplevelse hade jag på en förskola i en mycket välbärgad stadsdel. Där informerade jag en kväll vid ett föräldramöte och efter mötet var det endast en person som hörde av sig till mig. Av personalen på förskolan fick jag också veta att många av barnen hade barnflickor och möjligt är att föräldrarna själva inte utförde den största delen av mat- och måltidsarbetet. Den stadsdel där jag däremot upplevde att det var enkelt att få tag på intervjupersoner var i ett medelklassområde. Efter tillfället då jag informerade fick jag många e-postmeddelanden och telefonsamtal från personer som gärna vill vara med i studien. Min tolkning av att intresset var större där är att många som var där sedan tidigare var bekanta med forskning. En av dem som jag senare kom att intervjua berättade till och med för mig om hur hon gärna ville ställa upp eftersom hon själv visst hur svårt det kan vara att få tag på personer att intervjua. De tycktes inte heller vara rädda för att prata om sin vardag och sina upplevelser av den. Flera personer berättade om hur de tyckte att barns mat var en särskilt viktig fråga och att de därför gärna ville vara med.
Ytterligare kontakt med föräldrar togs via ett internetforum för föräldrar. Detta satte oss, mig och min kollega i det inledande projektet, Stine Thorsted, i kontakt med ytterligare en person som ville delta. Vi fick också, via mejlväxling, kontakt med Internationella Kvinnoföreningen (IKF), en religiöst och politiskt oberoende ideell förening för kvinnor av alla nationaliteter som i sin tur satte oss i kontakt med en klass kvinnor som läste Svenska för invandrare på Komvux (SFI). Jag träffade kvinnorna i föreningens lokaler och berättade om projektet samt frå-gade om det var någon som kunde tänka sig att vara med och då bli intervjuad ensam. De flesta i gruppen var mycket positivt inställda till projektet och började genast berätta om sina erfarenheter. Däremot ställde sig många tveksamma till att bli intervjuade ensamma. Jag föreslog därför att vi också kunde ses i grupp och att vi då skulle göra en eller flera fokusgruppsintervjuer. Detta var något som kvinnorna på Komvux tyckte lät bra och vi bestämde oss för detta. Någon vecka senare, efter kontakter med kvinnornas lärare som var hjälpsamma och välvilligt inställda, utförde jag och Stine Thorsted tillsammans vid två olika tillfällen två fokusgruppsintervjuer. I dessa deltog föräldrar med såväl yngre barn som tonårs-barn. I mitt material ingår däremot endast de som hade yngre tonårs-barn.
Jag har strävat efter att få en bredd i erfarenheter och berättelser av vardagen, en bredd som dels syftar till att visa på liknande upplevelser i att ha yngre barn och dels till att synliggöra vardagens olika villkor och hur olika positioner också är avgörande för vårt vardagsliv. Min utgångspunkt då jag började kontakta per-soner som ville delta i studien var att kontakta förskolor i skilda socioekonomiska områden. Detta ledde till att jag nådde personer med olika klassbakgrund men också nådde dels personer som var födda i Sverige, dels de som hade sina rötter i andra länder. Det innebar också att jag nådde såväl frånskilda eller separerade
per-
soner, gifta och samboende par, familjer med flera barn och familjer med endast ett barn. Tillsammans bidrar de deltagande med ett brett register av berättelser om vardagens måltider.
Urval
När arbetet med att söka efter personer som var intresserade av att vara med i studien inleddes var huvudkriteriet, förutom att personen i fråga hade barn under 8 år, att den definierade sig själv som huvudansvarig för mat- och måltidsarbetet i hemmet, det vill säga den eller de personer i hushållet som de tillfrågade upp-fattade till största delen ansvariga för mat- och måltidsarbetet. Var det sedan så att man i hushållet ansåg sig dela arbetet och var villiga att ställa upp fler än en person så ville jag gärna att dessa personer deltog, tillsammans eller var för sig. Att valet föll på att samtala med den eller de måltidsansvariga handlar om att jag i avhandlingen är intresserad av arbetet bakom och kring måltiden, dock inte en-bart det konkreta arbetet men också det omsorgsarbete som kringgärdar det och utgångspunkten var att med mer ansvar i termer av större arbetsinsats följer ofta mer kunskap om och insikt i arbetet.
Inledningsvis förväntade jag mig att detta skulle innebär att jag skulle närma mig en blandad grupp av män och kvinnor. De forum jag närmade mig var i alla fall, förutom då jag fick kontakt med IKF som introducerade mig till en grupp kvinnor i en SFI-klass (tre av dessa kvinnor medverkar i avhandlingen), inte sär-skilt riktade till kvinnor. Däremot visade det sig att det näst intill endast var kvin-nor som anmälde sitt intresse och ville delta. Av 30 intervjupersoner var fyra män, tre av dem intervjuades i par och en ensam. Av de tre som intervjuades i par var det två män som jag bestämt intervjuträff med för en individuell intervju, men väl där så deltog dock också deras partner. Utav de fyra männen var det en (dock inte den som intervjuades enskilt) som ansåg sig vara huvudansvarig för varda-gens mat- och måltidsarbete. De övriga tre ansåg sig dela lika med sin partner på arbetet. De fyra männen hade alla högskoleutbildning, en studerade fortfarande och de övriga tre förvärvsarbetade. Att det var just dessa män som anmälde sitt intresse för att bli intervjuade ligger i linje med tidigare studier som visat att väl-utbildade medelklassmän tar ett större omsorgsansvar och utför en större del av hushållsarbetet i hemmet (Ekström och Fürst 2001; Forsberg 2009; Roman och Peterson 2011). Sammantaget är det stora flertalet av dem jag har intervjuat kvin-nor. Detta innebär att det främst är kvinnors röster som hörs. Däremot förekom män i flera av de intervjuade kvinnornas berättelser, en del berättade om hur de delade på matlagningen medan andra berättade om hur deras partners ofta skötte
helgens måltider.42 I analysen är också en del av de intervjuade mer synliga än andra. Detta har att göra med att citaten är utvalda på grund av att de beskriver och illustrerar en återkommande tendens i materialet särskilt väl. Metoden med individuella intervjuer liksom intervjuer med två personer i samboende par inne-bär emellertid att vissa av de intervjuade har fått komma mer till tals. I fokus-gruppsintervjuerna blev de individuella inläggen kortare. Detta har också betytt att citat från de enskilda intervjuerna är något mer förekommande än de från fokusgruppsintervjuerna.