Utbildning av vårdpersonal är viktigt för att få förståelse för demenssjukdomens komplexitet och för olika sjukdomssymtom, t ex varför vissa patienter är motsträviga och bråkiga (Hallberg, 2003). För att åstadkomma utbildningsförbättringar har regeringen inlett något som betecknas som Kompetensstegen, en flerårig nationell satsning för långsiktigt stöd av kommunernas kompetensutvecklingsarbete inom vård och omsorg av äldre (Regeringskansliet, 2004). Gruppen som söker till gymnasieskolans omvårdnadsprogram (OP) har de senaste åren genomgått en förändring. Från att tidigare varit välmotiverade och
högpresterande elever ses nu alltfler skoltrötta och svagpresterande elever med sociala problem (Skolverket, 2000).
Problemområde
Föreliggande undersökning är intressant, inte minst eftersom en satsning på äldrevården skall genomföras under de kommande tio åren vilken kommer att vara specifikt inriktad på vården av demenssjuka. Satsningen på äldrevården utgörs bl a av kompetensutveckling. Den formella utbildningsnivån bland undersköterskor och vårdbiträden inom kommunal vård och omsorg är låg och tillgången på personal med gymnasial omvårdnadsutbildning motsvarar inte efterfrågan. För att få reda på vilka kunskaper som krävs i vård och omsorg av demenssjuka är det viktigt att undersöka vad personalen gör, d v s arbetsinnehållet. På detta sätt kan en bild av omvårdnadsbehoven och kraven för att ge kvalitativt god demensvård beskrivas. Därmed kan denna undersökning bidra till att utveckla kunskapen om vad personalens arbete består av och därigenom ge omvårdnadskompetensen en innebörd. Resultaten kan vidare ha betydelse för innehållet i den gymnasiala utbildningen och kommunala vuxenutbildningen. Syftet med studien var att beskriva kompetensens innehåll hos personal vid vård och omsorg av personer med åldersdement beteende inom särskilt boende.
Metod
Undersökningsgruppen består av undersköterskor och vårdbiträden i fyra särskilda boenden, tre boenden i en större stad och ett i en mindre kommun. Av de 22 som skrev dagbok var 20 undersköterskor och två vårdbiträden. Tolv undersköterskor har också intervjuats, tre från vardera av de fyra boendena. Antalet boende per enhet varierar mellan åtta och tolv personer.I studien används två datainsamlingsmetoder nämligen dagböcker och intervjuer. Forskarna besökte de fyra äldreboendena för att ge mer detaljerad information till personalen om studiens syfte och metod, d v s att föra dagbok under fem dagar; tre vardagar och två helgdagar. Vid informationstillfället diskuterades också att senare få komplettera datamaterialet med intervjuer efter att dagböckerna analyserats.
Etik
Tillträde till forskningsfältet gavs av respektive enhetschef vid de fyra särskilda boendena. Personalens deltagande i studien byggde på frivillighet och informerat samtycke. Dagböckerna och utskrivna intervjuer kodades och konfidentialitet garanterades i samband med publicering av resultaten. Forskarna var inte involverade som personal vid något av de fyra särskilda boendeformerna. Studien har således genomförts i enlighet med Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer inom humanistisk‐samhällsvetenskaplig forskning.
Dataanalys
Analysarbetet har skett i tre steg. Först analyserades de 22 dagböckerna med hjälp av konventionell innehållsanalys (Tesch, 1990; Krippendorff, 2004). Steg två utgjordes av innehållsanalys av transkriberat intervjumaterial från 12 undersköterskor.
Resultatredovisningen baseras på dagboks‐ och intervjudata. I steg tre analyserades innehållet i de båda datakällorna. En kombination av handlingsdimensionen i dagböckerna och relationsdimensionen i intervjuerna ger en fyllig beskrivning av kompetensen för vård och omsorgsarbete.
Resultat
Undersökningsgruppens ålder varierade, för de som förde dagbok, mellan 27 och 64 år (M = 42 år). Undersköterskornas erfarenhet av demensvård var i medeltal 11 år och vårdbiträdenas 18 år. För de 12 undersköterskor som intervjuats varierade åldern mellan 25 och 60 år (M = 54 år) och deras sammanlagda erfarenhet av demensvård var i medeltal 11 år, men ett stort antal hade erfarenhet av generell äldreomsorg i betydligt fler år. Resultaten redovisas i form av fyra huvudkategorier nämligen vård och omsorg, omvårdnad med inriktning mot medicinsk kunskap, organisation samt kunskap, dess användning, tillväxt och brister. Vård och omsorg Det mest framträdande och omfattande arbetsinnehållet när det gäller vård och omsorg av demenssjuka personer vid särskilda boenden är variationen i bemötandet av boenden på grund av demenssjukdomens uttryck i form av avvikelser i beteendet som till exempel aggressivitet och oro. Vidare beskrivs innehållet i vardagliga aktiviteter såsom exempelvis
personlig hygien och måltidssituationer samt vilka sociala och fysiska aktiviteter som är av betydelse för de boende.
Omvårdnad med inriktning mot medicinsk kunskap
I kategorin omvårdnad med inriktning mot medicinsk kunskap ingår uppgifter som personalen utför på delegation av sjuksköterskan såsom behandlingar, kontroller och läkemedelshantering. Innehållet och vilken personal som utför uppgifterna varierar.
Organisation
Inom organisationen förekommer samverkan mellan närstående och en stor andel andra befattningshavare inom organisationen och oftast i form av kontaktmannaskap. Dessutom upptas en omfattande del av arbetstiden för personalen av administrativt arbete.
Kunskap dess användning, tillväxt och brister
Kunskapsanvändningen inom vård och omsorg är företrädesvis kunskap som omdöme, förmåga att kunna situationsanpassa kunskapen samt kunskap av medicinsk karaktär som inhämtats i formella vårdutbildningar. Vidare påtalas vikten av att det måste finnas tillgångar i personligheten för att kunna vårda demenssjuka såsom känslighet och stresstålighet. Kunskapstillväxten sker via erfarenhet av vård och omsorgsverksamhet och är unik för den enskilda personen. Slutligen framkommer brister i kunskapen inom områdena vård och omsorg.
Diskussion
Datamaterialet omfattar enbart kvinnor med hög medelålder. I resultaten framkommer en tillfredsställelse med arbetsinnehållet. Personalen uppfattar att boenden uppskattar arbetsprestationen. Uppskattningen visas genom boendes beteende i form av till exempel kramar. Vidare framhåller personalen att de är behövda och till nytta för boende. I flera studier (Franssén, 1997; Mossberg Sand, 2000) visas att kvinnor är omhändertagande och gärna är inriktade mot att tillfredsställa mänskliga behov. Kvinnor väljer således arbete som är relationsinriktat.
I resultaten framgår att det mest betydande och omfattande innehållet i vård och omsorgsarbetet vid särskilda boenden är hur demenssjuka personer bemöts. Vidare framhålls kommunikationen med demenssjuka och närstående som en mycket viktig och svår del av arbetsinnehållet (jfr Nilsson, 2001). Det som betonas är att personalen samtalar
med boende för att minska oro och aggressivitet. Vidare framhålls att beröring är en betydelsefull form för kommunikation. Hur personalen bemöter och kommunicerar med boende varierar beroende på demenssjukas olika beteenden, till exempel vid oro och vägran. Personalen använder varierande strategier för att avleda vid, till exempel aggressivitet. Det finns således en anpassning av förhållningssättet. Hur denna anpassning utformas är beroende av hur personalen tolkar signaler utifrån boendes beteende.
Två olika normsystem framhålls i resultaten. Ett normsystem utgår från boendes självbestämmande och personalens vilja att ge individuell vård och omsorg och ett annat utifrån den så kallade Gyllene regeln, d v s att bemöta boende såsom man själv skulle vilja bli bemött. Detta innebär att de båda normsystemen står mot varandra.
De vardagliga aktiviteter som personalen ägnar en stor del av arbetstiden åt är hjälp och stöd med personlig hygien, måltidssituationer samt tvätt och städning. Tvätt och städning är det arbetsinnehåll personalen helst vill avstå ifrån, främst för att det kräver mycket tid som tas från det direkta vård‐ och omsorgsarbetet, men även för att personalen inte anser att det ska ingå i vård och omsorgsarbetet. I flera studier (Norbergh et al, 2001; Norbergh et al, 2002) framgår att personer med demenssjukdom i såväl särskilda boenden som vid psyko‐ geriatriska kliniker tillbringar mycket tid i ensamhet. Boenden/patienter ägnar tiden åt att sova, vila eller vandra omkring på enheten. Vid de särskilda boendena fanns dock en ambition att förbättra patientens sociala, psykiska och fysiska liv samt åstadkomma en hemlik miljö (Annerstedt, 1995). Att personalen tillbringar en stor del av arbetsdagen åt framförallt städning i stället för att vara tillsammans med boende måste vara en viktig organisatorisk fråga för den kommunala ledningen eller enhetschefen vid det enskilda boendet.
Flertalet av personalen har lång erfarenhet av att vårda demenssjuka personer och understryker att de i stor utsträckning lärt sig på arbetsplatsen. Det erfarenhetsbaserade lärandet utgör således en viktig del i kompetensutvecklingen. Johansson (1989) framhåller att tillväxten av kunskapen, som är baserad på erfarenhet, följer ett fast mönster och sker genom en individuell process. Enligt Eraut (1994) går det inte att särskilja skapandet av kunskap och användningen av kunskap. Personalen, ingående i studien, lär sig genom råd från och diskussion med kolleger samt genom studiecirklar och interna kurser. Kunskapstillväxt baserad på andra personers erfarenheter saknar oftast en teoretisk förankring. De drivkrafter som nämns för kunskapsutvecklingen är motivation, nyfikenhet, intresse och vilja till att lära nytt. Dessa drivkrafter är viktiga för lärandet och därmed kunskapsutvecklingen.
Behovet av kunskapstillväxt inom demensvård har visat sig stor utifrån denna studie och i samhället i övrigt. Regeringen har nyligen satsat ekonomiska resurser och Socialstyrelsen (2007c) har utsett två nationella kompetenscentra inom demens‐ respektive anhörigfrågor.
Avsikten med dessa är bland annat att sprida kunskap samt vara en länk mellan forskning och praktik.
Referenser
Andersson, A. (2003). Olika demenssjukdomar. En översikt. Vårdalinstitutets Tematiska rum: Demens. www.vardalinstitutet.net, Tematiska rum.
Annerstedt (1995). Värdigare vård. Aktuell forskning om Alzheimer och andra demenssjukdomar. Forskningsrådsnämnden. Edberg, A. K. (1999). The nurse‐patient encounter and patien´s state. Effects of individual care and clinical group supervision in dementia care. (Akad. avh.). Lund University. Ekman, S.L., Norberg, A., Viitanen, M. & Winblad, B. (1991). Care of demented patients with severe communication problems. Scandinavian Journal of Caring Sciences. 5, 163‐170. Ellström, P.‐E. (1992). Kompetens, utbildning och lärande i arbetslivet. Problem, begrepp och teoretiska perspektiv. Stockholm: Publica. Ellström, P.‐E. (1996). Rutin och reflektion. Förutsättningar och hinder för lärande i dagligt arbete. Ingår i P.‐E. Ellström, B. Gustavsson & S. Larsson, (Red.), Livslångt lärande (ss. 142 ‐ 179). Lund: Studentlitteratur.
Eraut, M. (1994). Developing Professional Knowledge and Competence. London: The Falmer.
Franssén, A. (1997). Omsorg i tanke och handling. En studie av kvinnors arbete i vården (Akad avh). Lund: Lund Studies in Social Welfare.
Hallberg, I. R. (1997). Problematiska beteenden hos demensdrabbade. Samspel – miljö – patient – vårdare. Stockholm: Liber. Hallberg, I. R. (2003). Vårda vårdarna – en väg till god vårdkvalitet och god arbetsmiljö. www.vardalinstitutet.net.tematiska Johansson, B. (1989). Omvårdnaden och dess villkor. En studie av kunskapsanvändning i förhållande till determinerande faktorer. (Rapport nr 1). Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för vårdlärarutbildning. Johansson, B. (1995). Forskningsprogram i vårdpedagogik (Rapport nr 2). Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för vårdlärarutbildning. Johansson, B. (1996). Från allmänmänsklig kompetens till omvårdnadskompetens (Rapport nr 1). Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för vårdlärarutbildning. Krippendorff, K. (2004). Content Analysis. An introduction to its methodology. London: Sage Mossberg Sand, A.‐B. (2000). Ansvar, kärlek och försörjning. Om anställda anhörigvårdare i Sverige (Akad avh). Göteborg: Göteobrgs universitet, Sociologiska institutionen. Nilsson, A. (2001). Omvårdnadskompetens inom hemsjukvård – en deskriptiv studie. (Akad avh). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Norbergh, K‐G., Asplund, K., Rassmussen, B., Nordal, G., & Sandman, P‐O. (2001). How patients with dementia spend their time in a psycho‐geriatric unit. Scandinavian Journal of Caring. 15, 215‐221.
Norbergh, K‐G., Hellzén, O., Sandman, P‐O & Asplund, K. (2002). The relation between organizational and content of daily life for people with dementia living in a group‐ dwelling. Journal of Clinical Nursing, 11, 237‐246. Proposition Nationell utvecklingsplan för vård av äldre och omsorg om äldre. Stockholm: Socialdepartementet prop 2006:115 Rasmussen, B. & Sandman. P. O. (1998). How patients spend their time in a hospice and in an oncological unit. Journal of Advanced Nursing. 28, 818‐828. Regeringskansliet (2004). Kompetensstegen. 2004:10. Sandberg, J. (1994). Human Competence at Work. An interpretative approach (Akad avh). Göteborg: BAS. Skolverket (2000). Reformering av gymnasieskolan – en sammanfattande analys. Rapport nr 187. Stockholm: Liber. Socialdepartementet (2003). På väg mot en god demensvård. Samhällets insatser för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga. Departementsskrivelse 2003:47.(Ds 2003:47). Socialstyrelsen. (2004a). Lägesrapport. Vård och omsorg om äldre. Socialstyrelsen (2005). Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2004. Stockholm. Ekonomi‐ Print. Socialstyrelsen, (2007a). Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2006. www.socialstyrelsen.se februari 2007. Socialstyrelsen, (2007b). Demenssjukdomarnas samhällskostnader och antalet dementa i Sverige 2005. www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2007/9717. Socialstyrelsen, (2007c). Nya satsningar på demens‐ och anhörigfrågor. www.socialstyrelse.se/Aktuellt/Nyheter/2007/ Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU). (2006). Demenssjukdomar. En systematisk litteraturöversikt. www.sbu.se Söderström, M. (1990). Det svårfångade kompetensbegreppet. Uppsala: Uppsala universitet, Pedagogisk forskning i Uppsala nr 94. Tesch, R. (1990). Qualitative Research: Analysis types and software tools. Bristol, PA: Falmer. Vetenskapsrådet, (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk‐samhällsvetenskaplig forskning. www.vetenskapsradet.se Carina Furåker, Fil.dr, lektor Göteborgs universitet Carina.furaker@fhs.gu.se Agneta Nilsson, Fil.dr, lektor Göteborgs niversitet Agneta.nilsson@fhs.gu.se
Yrkeskunnande
Henrik Andersson och Kerstin Nilsson
Vårdenhetschefers uppfattningar om sjuksköterskors
yrkeskunnande inom akut omhändertagande
Bakgrund och syfte
Sjuksköterskan måste ha kompetens för omvårdnad vid akut insjuknande och olycksfall för att kunna möta patienters akuta omvårdnadsbehov på akutmottagning. Vårdenhetschefen har ansvar för att sjuksköterskan har nödvändig kompetens och att skapa kompetensutvecklingsmöjligheter. Studiens syfte var att beskriva vårdenhetschefers uppfattning om sjuksköterskors yrkeskunnande inom det akuta omhändertagandet och ansvaret att ge sjuksköterskor förutsättningar och möjligheter till kompetensutveckling.Metod
Studien var en totalstudie där alla vårdenhetschefer vid Sveriges akutmottagningar (n=79) tillfrågades om att delta. Datainsamlingen bestod av en postenkät och svarsfrekvensen var 73 %.
Resultat
Vårdenhetscheferna anser att sjuksköterskeexamen ger otillräckligräcklig kompetens och att annan formell kompetens behövs för det akuta omhändertagandet. De framhåller nödvändigheten av en specialistsjuksköterskeexamen som är inriktad mot akutmottagningens verksamhetsområde. Samtidigt saknar flera akutmottagningar utvärderingsrutiner för kompetensutveckling och resurserna att möta sjuksköterskors utbildningsbehov varierar. Flertalet vårdenhetschefer anser dessutom att de inte har ett fullständigt ansvar att ge förutsättningar och möjligheter för sjuksköterskors kompetensutveckling.
Slutsats
Det behövs ytterligare kunskap om vilken kompetens det akuta omhändertagandet kräver. Därtill behövs mätbara rutiner för att säkerställa kompetens och slutligen behöver vårdenhetscheferna sådana betingelser att de kan ge sjuksköterskor förutsättningar och möjligheter att kompetensutvecklas. Studien är en del i ett forskningsprojekt som ska publiceras på annat sätt. Henrik Andersson, leg sjuksköterska, verksamhetsutvecklare Sahlgrenska universitetssjukhuset henrik.andersson@vregion.se Kerstin Nilsson, docent Göteborgs universitet
Lärande i yrkesliv
Susanne Larsson
Omsorg och pedagogik – synen på uppdraget i verksamhet för
personer med utvecklingsstörning och/eller autism
Inledning
Jag handleder och utbildar personal inom omsorgen om personer med funktionshinder (utvecklingsstörning och/eller autism) sedan 1999. Handledning och utbildning inriktas mot metodiska uppdrag där autismverksamheter är vanliga, mot personal‐ och processfrågor samt ledningsfunktion. Jag har skrivit två böcker för området. Den ena om handledning (Larsson 2005) och den andra om pedagogiskt förhållningssätt i omsorgsarbete (Larsson 2006). Inom ramen för vårdpedagogik har jag på grundläggande nivå skrivit om vilka kunskaper verksamma på boende och daglig verksamhet. Jag har också satt fokus på vad verksamma förväntar sig av sin chef. Mina tankar om omsorg och pedagogik har också blivit uppmärksammade i tidningar som Intra (2002:2) och Omvårdaren (senast 2007:1). För närvarande skriver jag ett examensarbete på avancerad nivå och undersöker bland annat Omvårdnadsprogrammets (eller motsvarande) syn på omsorgskunskap. Detta parallellt med min verksamhet som handledare och utbildare av personal inom omsorg och särskola. I arbetet som handledare/utbildare stöter jag dagligen på exempel som visar att kopplingen mellan teori och praktik kan bli bättre. Yrkeskunskapen inom omsorgen, som yrkesområdet kallas i texten från och med nu, vilar till stor del på praktisk grund och är individuellt betingad. Det vill säga utgår mycket ifrån egna värderingar (Larsson 2005). Som studerande i vårdpedagogik erfar jag också att vi är få som representerar omsorgen. Detta i kombination med erfarenheten av att man inom vårdpedagogiken mest utgår från sjukvården kan ses som att den ringa kopplingen mellan teori och praktik handlar om ett samspel. Samspelet är naturligtvis påverkat av den allmänna synen på personer med funktionshinder och olika former av omsorgsuppdrag.
Syftet med reflektionen i anförandet är att sätta ljus på behovet av ökad koppling mellan teori och praktik inom omsorgen. Samt att omsorgsuppdraget innebär pedagogiska utmaningar på ett sätt som det sällan talas om. De handikappolitiska målen, som LSS (1994) också vilar på, talar om delaktighet, självständighet och egenmakt för ”brukaren”. Det krävs pedagogiska kunskaper och insatser för att förverkliga dessa. Som handledare vet jag att frågor om hur man är någons stöd i stället för att ta om hand är vanliga. Liksom om hur man skapar förutsättningar för utveckling och ställer adekvata krav. Eller skapar en miljö som
minskar konsekvenserna av funktionshindret i stället för att öka dem. Här har vårdpedagogiken en viktig funktion att fylla i fråga om att utveckla praktiken och förändra synen på uppdraget.