Detta paper är en del av mitt arbetsmaterial som låg till grund för min presentation på Vård‐ pedagogiska konferensen. Delar av texten har tidigare presenterats vid konferensen för nordisk pedagogisk forskning, [NFPF] i Örebro 2006. Då frågade jag mig om lärande i arbetslivet har någon betydelse för individens hälsa.
Sammanfattning
Har en individs hälsa någon betydelse för hennes lärande? Begreppen hälsa och lärande är båda flerdimensionella och vida. Mina utgångspunkter för begreppet lärandet är att människan lär sig hela livet, det är livslångt och omfattar livet i dess fulla vidd. Lärandet omfattar därmed blanda annat förmågan att lära i handling och sätta kunskap i ett sammanhang. Begreppet hälsa utifrån ett holistiskt filosofiskt perspektiv utgår ifrån att människan är en socialt handlande varelse. Hälsans motpol är inte sjukdom utan ohälsa. Att ha hälsa innebär att individen har förmåga att handla och att hon kan nå de mål som hon har satt som eftersträvansvärda. Ett möjligt sätt att försöka fånga om och hur begreppen lärande och hälsa har något samband kan vara att studera hur individer anpassar sig till de förutsättningar som finns på en arbetsplats.
Inledning
Min fråga är: Kan de anställdas hälsa förstås som en förutsättning eller hinder för att lära i arbetslivet? Tankarna om lärande och hälsa har ett samband och i så fall, hur det kan förstås, kommer från mina erfarenheter av ett utvärderingsuppdrag jag genomfört (Andersson & Jonsson, 2006). Utvärderingsuppdraget rörde DU‐projektet (Delaktighet och Utveckling) som Vuxenförvaltningen i Eskilstuna kommun bedrev från mars 2004 till maj 2006. Projektets mål skulle då vara en naturlig del i arbetets vardag. Vuxenförvaltningen ansvarar för vård och omsorg av vuxna, samtliga 2600 anställda berördes av projektet. Syftet med DU‐projektet var att utveckla verksamheten, sänka sjukfrånvaron och höja verksamheternas attraktionskraft för framtida rekrytering. En utgångspunkt för DU‐projektet var att om anställda ska kunna vara delaktiga i ett förändringsarbete måste de få möjligheter att mötas för att reflektera kring sina erfarenheter. För att därigenom tillsammans nå nya kunskaper. Mötesplatser skapades genom DU‐projektet för erfarenhetsutbyte. Projektets idé krävde att de anställda har beredskap för ett kontinuerligt lärande, en förutsättning för att projektet
skulle bli framgångsrikt och för kvaliteten i verksamheten. En tanke med projektet var att verksamheten kommer att utvecklas i önskvärd riktning om personalen ger sig själva utrymme att pröva andra sätt att arbeta än de beprövade rutinerna. Ledningen vill också stimulera de anställda att utveckla sitt förhållningssätt till omvärlden. De ska se att och hur det som sker i omvärlden också påverkar dem själva och verksamheten. Att informera sig om förändringar i omvärlden kan vara ett sätt att stärka den egna delaktigheten. Ett annat syfte med att utveckla verksamheten är att det ska ha ett värde för brukarna. Får de anställda större möjligheter att utveckla sättet att arbeta kommer det att gynna dem verksamheten är till för.
Lärande
Vi lär oss hela tiden, menar Döös (2005). Att lära innebär, enligt författaren, att förändra och utveckla sina föreställningar om något för att sedan kunna använda detta i det egna handlandet. Det innebär att vi lär oavsett om vi är på arbetet eller hemma. Denna syn på lärandet påminner om både Larssons (1996; 1997), Molanders (1998), Mezirows (2000) och Ellströms (1992) beskrivningar av lärande och kunskap. Vardagslärandet, enligt Larsson (1996), utgår ifrån att vi inte kan låta bli att tänka och att vårt medvetande inte är annat än dess innehåll. Det är när intrycken vi utsätts för ordnas upp i sinnena som vi tolkar dem som vår omvärld. När tolkningen omvandlats till kunskap, fortsätter processen och när den ”gamla” kunskapen revideras har kunskapen utvecklats till att man har lärt sig något. Detta sätt att formulera lärandet på påminner om transformativt lärande. Enligt Mezirow (2000) är transformativt lärande en process varigenom vi omformulerar våra förgivet tagande, så som meningsperspektiv, tankesätt, och gör dem mer inkluderande och känslomässigt kapabla för förändring. Ett transformativt lärande involverar ett deltagande i konstruktiv diskussion, med andra. En diskussion där nya eller revidera meningstolkningar av andras erfarenheter, används som en guide för framtida handlingar. Att ha möjlighet till egenkontroll, menar Ellström (1992), har betydelse för personlig utveckling, välbefinnande och hälsa.
Hälsa
Antonovsky (1987/1991) ser hälsa som en känsla av sammanhang, vilket han benämner med begreppet KASAM. Antonovsky menar att de påfrestningar människan utsätts för, privata och eller samhälleliga, måste hon lära sig att hantera. Att kunna hantera olika situationer är beroende av människans förmåga att skapa sammanhang i sin tillvaro. Känsla av sammanhang, KASAM, innefattar tre centrala komponenter; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Begriplighet syftar på i vilken utsträckning individen upplever inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt gripbara, det vill säga hur hon kan hantera information av olika
slag och sina upplevelser. Allt går inte att förutse, men överraskningar måste kunna gå att ordna och förklara, oavsett vad överraskningen rör till exempel bingovinst, sorg eller naturkatastrof. Hanterbarhet rör vilken grad av resurser som står till individens förfogande. Resurser, exempelvis familjen, arbetskamrater är de med vars hjälp individen kan möta de krav av stimuli som hon hela tiden utsätts för så att hon inte upplever sig som offer för omständigheterna utan kan reda ut och klara sig genom olika påfrestningar och olyckliga händelser i livet. Meningsfullhet innefattar vikten av att vara delaktig, inte bara intellektuellt utan även känslomässigt. Det handlar om att individen känner att livet har en känslomässig innebörd och att livet är värt att investera energi i, utmaningar är välkomna och ses inte som bördor.
Utifrån ett holistiskt hälsoperspektiv (Nordenfelt, 1995) är människan en handlande varelse i sociala relationer och har ett engagemang och intresse för hälsan. Nordenfelt menar att hälsa är dels en känsla, dels en förmåga eller en oförmåga till handling. En sjukdom kan orsaka ohälsa men utgör inte ohälsan. Ohälsa infinner sig då bäraren av en sjukdom upplever att handlingsförmågan begränsas, inte av att vara sjuk. Att ha hälsa, menar Nordenfelt, är att förverkliga sin minimala lycka under standardomständigheter som är relaterade till en viss kultur där varje förmåga är kopplad till vissa förutsättningar. Hälsan kan även ha en instrumentell innebörd; som en förutsättning för ett rikt och skapande liv (Nordenfelt, 1989). Möjligheten att uppleva hälsa beror på att människans kropp och själ kan klara av att utföra en handling eller får hjälp att utföra dem och att naturliga mål, till exempel mat, trygghet, respekt, antingen är uppnådda eller bibehållna. Utöver detta, menar Nordenfelt, måste standardomständigheterna kring handlingen vara naturliga. Standardomständigheter är den miljö, kultur och samhälle individen lever i, vilket i sig gör att de är relativa, de skiftar mellan olika samhällen och tidsepoker. Vad som räknas till standardomständligheter är i huvudsak samhällsprofilerade mål så som lagar, avtal och av professioner bestämda uppfattningar och bestämmelser, till exempel vilka sjukdomar som kräver vård och/eller sjukskrivning.
En person med hälsa måste ha möjlighet att uppnå en rad mål som bland annat ska vara utmanade, självbestämda, i viss mån rimliga att uppnå och inte för få eller för lågt satta. Utöver mål så menar Nordenfelt att människan har behov som hon vill få uppfyllda. Behov som kan skifta över tid, vara beroende på situation och kan i sig vara att nå ett mål för individen eller för samhället. Nordenfelt menar att hälsa är basen i välfärdssamhällets föreställning om den. Om föreställningen om hälsa ändras, ändras också vad hälsa är, kan vara och upplevas som, för människorna i samhället.