De handikappolitiska målen, som LSS (Bergstrand 2005) utgår ifrån behandlar i paragraf fem begreppen tillgänglighet, inflytande, delaktighet, självbestämmande, helhetssyn och kontinuitet. I paragraf sex står att ”Verksamheten skall vara grundad på respekt för den
enskildes bestämmanderätt och integritet” (s.19).
I paragraf nio beskrivs olika insatser enligt LSS. Vid avsnittet om bostad definieras omvårdnad som att den ska ges på ett sätt som stärker omsorgstagarens tilltro till sin egen förmåga. Det handlar alltså om att vara stöd så att den det handlar om kan själv, utifrån sina förutsättningar. Man ska som verksam till och med stärka den enskildes tilltro till sig själv. Det ligger nära ord som utveckling. I beskrivningen av vad brukaren ska erbjudas i daglig verksamhet finns ordet utveckling med. Tillsammans med stimulans och gemenskap.
Inget av ovan nämnda talar om hur man går till väga för att ge begrepp som utveckling, tilltro till sin egen förmåga eller självbestämmanderätt substans. Vilket inte är konstigt då lagar inte är metodböcker. I arbete med personer som i många fall inte talar/förstår verbal information eller kan tänka abstrakt kräver det dock specifik kunskap. Av pedagogisk och ibland specialpedagogisk karaktär. Detta anser jag däremot att intentionerna i LSS påtalar med tydlighet.
Omsorgsuppdraget
Varför är det så att man kan få arbete i omsorgen utan adekvat utbildning? Att yrket inte har högre status och en tygligare vetenskaplig koppling? Varför tar det så lång tid att förändra värdegrunden?I grund och botten handlar det om yrkesområdets placering på statusskalan och om samhällets syn på målgruppen och uppdraget. Det är likväl nödvändigt att titta på olika faktorer som påverkar för att bättre rikta in eventuella åtgärder. En förklaring till situationen är omsorgens historia och tradition av att ta om hand omsorgstagare i stället för att skapa stöd för den enskildes självständighet spelar roll. Historiskt sett har synen på omsorgstagare förändrats. Tidskriften Intra har kontinuerligt artiklar där tiden med stora vårdhems‐ institutioner skildras. Från att ha skyddat samhället från ”idioter” till att skydda personer
med utvecklingsstörning från samhället. Vidare genom historien mot att skapa förutsättningar för dem att få vara en del av samhället (Grunewald 2002, Hallerfors & Söder 2000). LSS (1994) lägger vikt vid begrepp som självständighet och ställer brukaren i fokus. Den pedagogiska utmaningen i detta är dock ännu inte helt förankrad i värdegrunden. Och de pedagogiska kunskaper det kräver kan ökas (Larsson 2006). Relevant är väl att förändringar tar tid. Precis som skolan beskrivs är omsorgen en komplex verksamhet där även delar som inställning och föreställningar ska förändras (Lindensjö & Lundgren 2000). LSS (1994) är ett styrdokument med vida formuleringar. Stora värdeladdade begrepp berörs. Ord som respekt, självständighet och värdigt liv har olika innebörd för oss människor. Det behöver synliggöras (Söderman 2006). Det är vanligt i handledningsgrupper att verksamma önskar större tydlighet runt vilka regler som gäller, vad och hur man ska göra. Framförallt att tid krävs för att reflektera runt egna och områdets officiella värderingar. Yrkets karaktär med den många gånger hemlika arbetsmiljön, relationer till den man arbetar för och det vardagsnära man är en del av, är andra faktorer som påverkar. Hjert och Nilsson (1997) beskriver arbetet som en pedagogisk utmaning Inom omsorgen finns en tendens till att lägga mycket vikt vid det personliga. Det talas om empati, respektfullt bemötande och att sätta brukaren i fokus (Bergstrand 2005, Gotthard 2002). Exempel på att det personliga spelar roll är den härbärgerande funktion man ofta har som verksam (Crafoord 1991, Nordenstam & Sommarström 1995). Eller som Hallerfors (2006) beskriver att det hänger på personalen. Andersson och Heyman (1987) skriver att när sjuksköterskors arbete sätts i fokus påverkar även ekonomiska ramar, kultur och ideologisk inriktning. Just på grund av den personliga kopplingen, den praktiskt betonade kunskapen och relationsaspekten är det kanske extra viktigt att beakta.
En stor del av kunskapen inom omsorgen är tyst och praktisk. Det spelar roll för överföring av kunskapen och koppling till teorin. Det är svårare att undersöka och beskriva. Dahlberg (1996) beskriver den tysta kunskapen som att den kan föras vidare men vara statisk och utvecklas långsamt. Vidare att den oreflekterade utövaren saknar kritiskt förhållningssätt med koppling till teorin. Dahlberg understryker det olyckliga i att polarisera praktisk och teoretisk kunskap och manar till en förening där det ena utgår ifrån det andra. Med hänvisning till Bengtsson ges tre exempel på hur man kan skapa distans till praktiken; självreflektion, dialog och vetenskaplig forskning. Här har, bredvid forskningen, handledning stor betydelse (Kroksmark & Åberg 2007).
Förutom lön och låga utbildningskrav, är frånvaron av enhetliga yrkestitlar talande för synen på uppdraget. Det förkommer till och med att förvaltningar ändrar titeln i anställningsavtal från arbetshandledare (daglig verksamhet) till vårdare. Jag har också vid flera tillfällen varit med om att deltagare i handledningsgrupper söker och vill ha en arbetsbeskrivning av sin arbetsgivare. Anledningen är att de är osäkra på om de gör rätt saker och vad som ingår i
uppdraget. Intrycket är att det sällan lyckas eller att det tar lång tid att få dem. Talande, och motsägelsefullt med tanke på LSS (1994) intentioner, kan också den minskade tiden för reflektion, handledning, rapportering, dokumentation, information, introducering och arbetskonferenser ses (Larsson 2005). Att omsorgen om personer med utvecklingsstörning och/eller autism många gånger slås ihop med äldreomsorg i förvaltningar är beklagligt. Det handlar om olika målgrupper, olika insatser och olika personalkategorier. När jag i inledningen av arbetet med mitt examensarbete sökt vårdlärare inom social omsorg eller med kurser om utvecklingsstörning har jag fått erfara att de är svåra att få tag i. Anledningen är att man dragit ner på kurser med inriktning mot utvecklingstörning för att så få studenter söker dessa. Vilket säger mycket om att yrket måste synliggöras och uppvärderas.