I den bibliska mytologin frälsade Gud sina trogna följeslagare, efter att ha först hårt prövat dem. Detta hände efter flykten till Egypten och efter den babyloniska fångenskapen.
I medborgarkrigets Finland lovade präster, som anställts av den vita arméns befälhavare, att vitgardisternas offer och lidande skulle lönas med frälsning. Frälsningen innebar politiskt att vitgardister inte skulle åtalas för krigsbrott. En lag därom stiftades i slutet av året 1918.
Den borgerliga vita befolkningen ansåg sig ha frälsts från bolsjevism och barbari genom sin seger. Faran för barbarvälde hade
10 SANU Memorandum 1986:45, 70-73; SANU Memorandum 1995:30. 11 Torsti 2003:197-248; Karge och Batarilo 2009:325-341; Pingel
2009:284f.
12 Beljo 1985:8; MacDonald 2002:116-119.
framprovocerats av en av 1910-talets bestsellers, Gustave Le Bons La psychologie des foules, som hade översatts till finska och spritts i tusental. Le Bon varnade bourgeoisien för en primitiv och grym folk- massa, som, om den tog makten, skulle förstöra sedligheten och civi- lisationen. Den vita arméns seger betydde att. Gud hade fått sina
martyrer och frälst det sanna finska folket.13
På den röda sidan hänvisade man inte till Gud utan till historiens deterministiska gång som ett löfte om frälsning. Revolutionen skulle komma och gottgöra offren och lidanden i kriget. Även efter neder- laget litade socialister på en revolution i framtid. Den vita kampen kallades kontrarevolution, vilken oundvikligen skulle följas av en frälsning i form av en lyckad socialistisk revolution.
På Balkan var alla parter övertygade om den egna kampens be- rättigande. Frälsningen var garanterad genom Guds rättvisa. Kroater förväntade sig frälsning genom den romerska kyrkans seger, serber genom den ortodoxa kyrkans seger och muslimer genom islamsk umma, som hade bebådats av deras ledare Alija Izetbegović i Islamic Declaration i år 1970. Islamic Declaration hade tolkats av mot- ståndarna som ett hot men av muslimer som ett löfte för framtiden.
I ett etos av frälsning sublimerades lidande till martyrskap. I finska 1920-talets minnesmärken och minnesskrifter som restes för de fallna vita, påminde gestalternas spirituellt lyftade ansikten och bedjande hållningar om martyrskap. Likaledes utsmyckades minnes- märken i Bosnien-Hercegovina med religiösa symboler och politisk retorik med ärkemyter. För serberna var furst Lazar en ärkemartyr. Kroaterna å sin sida lyfte under kriget 1992–95 minnet av Bleiburg till en martyrberättelse. I Bleiburg 1945 hade Titos partisaner, de flesta av dem serber, arkebuserat tusentals flyende kroater. Under och efter kriget i kroatbebodda områden i Bosnien-Hercegovina restes korsformade minnesmärken över Bleiburg. Bleiburgs martyrer skulle bidra till kroaternas frälsning i form av en självständig stat Herzeg- Bosna i den västra delen av Bosnien-Hercegovina. I Dayton 1995 blev det inget Herzeg-Bosna, men hoppet om frälsning levde kvar.
Myten om militär tapperhet
I Finland framställdes vitgardisterna i vit historiekultur som ren- hjärtade unga män, som kämpade för ’hem, tro och fädernesland’. Vitgardisternas tapperhet uttrycktes i bildkonst genom rak hållning
13 Om de utbildade finnarnas allmogefientliga fördomar se t ex Kilpi
1917:168f; Kunnas 1976:48.
och militär symbolik. En rik flora av hjälteberättelser växte upp under 1920-talet omkring vitgardisternas vapenbragd och hjältedåd.
Då tapperhet retoriskt förenades med oskyldighet – tappra män hade kämpat för en rättvis sak – ansåg de vita sin seger och mot- partens straffande berättigade. Amnestin som infördes i slutet av år 1918 var grundad på argumentet att tappra hjältar som hade kämpat för en rättvis sak inte kan bära skuld. Tusentals terrordåd som drab- bade rödgardister samt deras familjer och anhängare under krigets slutfas förblev följaktligen oundersökta och odömda.
Rödgardister visade också de prov på mod i kriget. Till och med den vita generalen Carl Gustaf Mannerheim medgav att den röda officeren Ali Aaltonen som ledde de röda i krigets största slag vid Tammerfors var en oerhört modig soldat. Då de rödas sak dock inte ansågs ren, berättigade tapperheten inte till någon belöning. Röd- gardister själv förväntade sig dock ett moraliskt erkännande i fram- tiden och fortsatte att omhulda röda hjälteberättelser. Det var först efter det andra världskriget som monument började resas ’för dem
som dog för sin övertygelse’.14
Bilden av barbariska rödgardister försvann från skolböckerna efter det andra världskriget. I en populär historiebok för gymnasiestadiet i år 1965 framställdes bilderna av två vitgardister och två rödgardister sida vid sida, med texten ’Dessa unga män med sina rena ansiktsdrag
kämpade mot varandra i kriget 1918.’15
I Bosnien-Hercegovina hade militära hjältebilder om kommunis- tiska partisaner omhuldats under Titos regim, såväl i skönlitteraturen som i monument och skolböcker. Partisanhjältarna fyllde piedestaler och läseböcker. Minnen om deras motståndare, serbiska četniki eller kroatiska ustaše gömdes för offentligheten. Tito strävade efter folk- gruppernas försoning genom ’broderskap och enhet’. Som ofta när en officiell historietolkning påtvingas folket bevarades četnik- och ustašaminnen med berättelser om både skuld och offer bland vanliga människor. När kriget började år 1992 grävdes de separatistiska minnena upp och blev en grogrund för serbers, kroaters och muslimers idiosynkratiska hjälteberättelser.
Under kriget 1992-95 förmedlades föreställningar om ’de andras’ grymheter och ’våra egna’ offer. Tapperhetsmyterna förstärktes ytter- ligare när serber, kroater och muslimer åtalades för krigsförbrytelser och folkmord i domstolar i Sarajevo och Haag. Graffiti som ’Milo –
14 Peltonen 2003:301f.
15 Vehvilä & Castrén 1965:183.
hero’ och ’Rado – hero’ blev synlig i Belgrad i Serbien och Banja Luka i Republika Sprska. Även för muslimer var det svårt att medge att åtalade trosförvanter gjorde annat än försvarade sina hem, eller för kroater att medge att general Ante Gotovina, när han lät flyende
serber dödas i Krajina, inte bara hade för avsikt att rädda kroater.16
Folkmord
Myten om folkmord som ett argument för en folkgrupps upphöjda moraliska ställning och särskilda rättigheter skapades ursprungligen i förbindelse med Förintelsen. Sedan dess har talrika folkgrupper sökt erkännande som offer för folkmord. Detta gäller också Bosnien- Hercegovina.
Serber, kroater och muslimer har alla å sina håll föreställt sig som offer för folkmord. Muslimernas massaker i Srebrenica 1995 blev officiellt erkänt som folkmord av den internationella krigsförbrytar- domstolen i Haag i år 2007. Liksom i ärkemyten om Förintelsen gällde det i Srebrenica att eliminera en hel etnisk grupp, muslimerna, från trakten.
I Bosnien-Hercegovinas historiekultur är Srebrenica jämförbar med Auschwitz. Srebrenicas minnespark attraherar sedan början av 2000-talet pilgrimer och studentgrupper samt stöds av talrika med- borgarorganisationer såsom Srebrenicas mödrar och Srebrenicas kvin- nor. En årlig minnesvandring från Srebrenica till Tuzla återskapar de evakuerade kvinnornas och barnens färd i juli 1995. Srebrenica blev också ett ställe för en av tidens många offentliga ursäkter, då Serbiens premiärminister Tadić bad om ursäkt om Serbiens delaktighet i folk- mordet – även om domstolen i Haag aldrig förklarat den serbiska staten skyldig.
Serbiska nationalister betraktar serberna som offer för folkmord. Den serbiska vetenskaps- och konstakademin (SANU) utgav 1999 en deklaration angående folkmord på det serbiska folket:
Serbiens historia […] är full av fall av folkmord och fördrivningar som serberna från tid till annan har utsatts för. En mångfald ytterst brutala elimineringsprocesser mot serber har fortsatt från tid till tid. Genom hela sin historia har de utsatts för grymmaste folkmord och för- drivningar, vilka har satt deras tillvaro på spel...17
16 Grundad på författarens observationer i Sarajevo domstol i 2008 och i
internationella media år 2003-2011.
17 Citerat i Anzulovic 1999:123f.
Den kroatiske historikern Branimir Anzulovic har hänvisat till flera andra texter med likadana påståenden och hävdat att serberna har en tvångsföreställning om att vara hotad av folkmord. Anzulovics eget folk, kroaterna, har dock på samma sätt odlat föreställningar om att ha varit offer för etnisk förföljelse. Den nationalistiska historikern Ante Beljo har summerat kroaternas historia på följande sätt:
Genom hela historien kan knappast någon annan nation anses ha lidit lika mycket, skänkt så många offer men på samma gång så ofta stämplats som kriminell som det kroatiska folket.18
En föreställning om en direkt hot genom utrotande uppenbarade sig redan under 1980-talet hos kroatiska nationalistiska publicister såsom Miroslav Brandt:
Kroatien är ett rövat land som har plundrats och ut- armats ända till den yttersta gränsen av tillvaron. Dess befolkning har tvingats till en massiv utflyttning och till kamp för existens och utsatts för likvidation under [Titos] ockupation.19
Alla folkgrupper i Bosnien-Hercegovina har identifierat sig med my- ten om folkmord, Folkmordsprägeln förväntas etiskt lyfta en folk- grupp till ett kollektivt martyrskap och vidare till rangen av fordrings- ägare inför den internationella gemenskapen. Folkmordsretoriken har sålunda riktats framför allt till yttervärlden.