Den här frågan, som rör hur de pedagoger som jag intervjuat anpassar sin undervisning till sina elever, är ju en variant av den förra, men jag söker mer specifika svar. Dock tycker jag inte nödvändigtvis att jag har fått det. Lärare 1 säger ju som nämndes i 6.4 att det största nya språkproblemet att ”dom har ju, om man nu tänker på en invandrarklass som det är på grundskolan, deras problem är ju att deras underbyggnad är svag. Dom har inte läst så mycket, dom är inte vana vi kulturen i skolan i Sverige och dom är inte vana vid kulturen över huvud taget.” På hennes skola erbjuds extrakurser i grammatik, skivning och tal. Dessa är frivilliga, och hon menar att de elever som verkligen behöver dem i flesta fall inte går, det är bara de som inser vikten av att studera. Dessa kurser ingår alltså inte i något gymnasieprogram. Hon känner sig lite övergiven av ledningen och menar att de tycker att ”Ni ska göra så eleverna att våra elever klarar det här, va, så får ni hitta på hur ni gör, va”. De får handskas med helt nya problem, men de får inte tillräckliga resurser elever hjälp för att möjligen kunna lösa dem.
Lärare 3 har liknande erfarenheter:
…det största problemet som vi har här det är att våra elever kommer hit utan dom grundkunskaper som ska ha, det är vårt problem. Om dom kommer från Irak eller Japan eller var som helst, det är egentligen inget problem för oss, men att dom inte kan engelska så att dom kan börja där dom ska va, trots att dom får godkänt, det är vårt problem. Och det är klart att, man anpassar ju på så vis att man uträknar att den här klassen KAN inte läsa tre sidor, och då får man ju ta det en sida i taget. Och lite, som när jag hade den här grundskolegruppen, då trodde jag, och det var nog ett misstag, men jag tänkte om dom får samma bok som dom andra som är duktiga, så känns det inte så taskigt att gå i den här gruppen, och då kan jag läsa halva sidor med dom och gå igenom allting väldigt noggrant, och så liksom hur dom gör. Så kommer vi inte lika långt som dom andra men vi har åtminstone samma bok. Men den var för svår. Så jag fick ju ge mig efter ett tag […] det var för hög nivå…
Här ger hon ju en praktisk lösning på problemet. På den skola där Lärare 3 arbetar nivågrupperar de, och i den här gruppen siktar de på G och VG, de behöver alltså inte, för att tillfredsstalla de mer högpresterande eleverna hålla en högre studietakt. Även i starkare
grupper använder hon sig av metoden med de svagare eleverna, och på så sätt individualiserar hon ju sin undervisning, helt i enlighet med läroplanen:
Jag har gjort så förr, när jag har haft speciellt svaga elever som jag man märker dom ger upp, då har jag sagt till dom att om du läser dom tio första raderna jättenoga, till och med sex rader har jag gett, så lovar jag att ställa alla frågor till dig på den första delen. Bara du gör det, för det är bättre än att inte göra nånting. Och det har ju funkat. Och jag tror på det va, för i klassen kan de svara på frågor och det är bara dom då som…[…] så att om man håller på med två sidor och läser, så ger dom upp va, och så skiter dom i det och så börjar dom fäkta istället. Det är ju en typ av anpassning.
Lärare 5 gör på samma sätt. Hon kan till exempel ge fem glosor till de svagaste eleverna, och sedan 20 till resten. Även för henne är det viktigt att eleverna inte misslyckas hela tiden. Hon ”tussar [gärna] ihop” elever som hon tror kan ha utbyte av varandra, till exempel en från Serbien och en från Pakistan, de kan ju inte ’fuska’ som två svenska elever kan, och på så sätt pratar de ju bara engelska med varandra, och det hjälper dem att utveckla kommunikationsstrategier.
Lärare 3 anpassar även undervisningen genom att ge längre tid på sina kurser. På de program som kräver både Engelska A och B kan hon säga till sina elever att ” vi riktar in oss på Engelska A nu va, för att Engelska B kan ni läsa in på Komvux efteråt. Har ni bara det kvar så fungerar ju det medan ni jobbar eller gör nåt annat ett år.”
Lärare 2 talar istället om nivågruppering som en typ av anpassning av undervisningen till eleverna:
vi delar in i A och B kurser, då betyder inte A som på gymnasiet första och andra kursen utan en normal studietakt där man [som allmän och särskild engelska?] ja på sätt och vis är det det va, fast ändå med det, med den saktningen att betygskriterierna e ju där dom e så att i den här A kursen så strävar man mot G och VG och i den här B kursen så kan man sträva mot VG och MVG. Så att I A kursen kan vissa moment, asså, ska du filtrera bort vissa svåra moment så att eleven inte behöver befatta sig med dom här absoluta klurigheterna, och VG ska man kunna nå ändå. [vad tycker du om att nivågruppera eleverna?] jo, jag tycker det är bra. Eleverna tycker att det är bra. Vår uppgift är nu att inte göra A kursen till den dåliga, och B kursen till den bra, du vet, eleverna är ju snabba med att sätta be… asså värdera… […] nä, så att det är väl vår uppgift att göra det ändå, att lägga det på en bra nivå så att elever som har valt A ändå är trygg i det här asså, ‘jag är inte dålig för det, utan, G och VG är bra’. Jag menar, hur många kan egentligen nå MVG?
Som det framgår av citatet så lägger hon stor vikt på att eleverna ska känna sig trygga i sitt lärande, och att mycket av individualiserandet av undervisningen ligger i att varje elev ska lära sig det den tycker är kapabel eller villig till. Eleverna ska inte behöva gå till skolan och känna att de ständigt misslyckas, ett moment som ju också återfinns hos Lärare 3 och 5. Lärare 5 är dock emot att nivågruppera i språk, hon menar att på den här nivån så är det som är bra för de svagare eleverna också bra för de starkare. De starkare, även om de inte tycker det själva, mår ofta bra av att få befästa och sätta ord på den kunskap som de omedvetet har lärt sig.
Lärare 5 som ju har samma klass i alla ämnen ser också till att arbeta med språk i de andra ämnena. De tar till exempel ut verb i texter om vikingatiden och liknande. Det gör hon, säger hon, för att nå så många olika elever hon kan med olika inlärningsstilar. Till exempel ordinlärning har visat sig fungera bättre i sådana kontextuella sammanhang, speciellt för hennes invandrarelever.
Lärare 4, arbetar ju inte direkt med engelskan och har således inte svarat på den här frågan rent metodologiskt. Däremot påtalar att hon har en stor spridning i LUS (Läs- Utvecklings Schema) bland sina elever, och att även hon hon fångar upp varje elev där den befinner sig. De läser alltså individuellt redan i tvåan, även om även Lärare 4 tycker att det är viktigt att de i gruppen ibland utgår från gemensamma texter så att dessa kan diskuteras och förstås i helklass. Detta kommer, menar jag, att utgöra grunden för deras framtida förmåga att lära sig språk, speciellt engelska som de ju kommer att möta tidigt och ofta. Här kan man ju påminna sig om att på den gymnasieskola som Lärare 3 arbetar testas eleverna i läsning och graderas på STANINE skalan: ”Ja, vi har ju många som ligger under den där gränsen på STANINE skalan, vi gör ju ett test… och det är många som ligger, asså man säger att dom ska ligga på 4 för att klara normalt… men vi har ju elever som ligger på noll och ett.”
6.5 Fråga 6: Känner du att det finns ett samarbete mellan de olika stadierna? Tas det