Här går åsikterna en aning isär. Lärare 1 svarar att hon tycker att vi har det. Alla får gå, alla får studiemedel, ja alla får chansen. Lärare 2 menar att skolan förvisso är bra, men ”skolan idag är inte för alla, många har fått sina behov tillgodosedda, och det är ju bra, men den är ju inte för alla”. Engelska menar hon dock ges till alla, och det blir bara enklare ju mer världen öppnar sig. EU tanken menar hon är väldigt bra ur engelsklärarsynpunkt ”engelskan kommer alltså att etablera sig som det gängse kommunikationsspråket, det finns ingen väg förbi det, det är ju min teori”. Lärare 3 menar att invandrarelever läser tre språk, modersmål, svenska och engelska. De ges dessutom möjligheten att läsa ett av de moderna språken om de vill, och sen välja vilka poäng de vill räkna ”så dom har ju verkligen chanser att lyckas där va. Dom som vill. Och dom som då inte orkar, det är ju skönt för dom att dom slipper det”. Hon säger också att det nog ges för lite engelskundervisning till invandrarna, men att hon är osäker på
vad som är rätt ”för nu bor dom i Sverige, så dom måste ju ha svenskan, annars klarar dom ju inte Sverige. Om svenskundervisning till flyktingar säger hon att de istället för att få ”en duvning på svenska” och sen avvisas istället skulle undervisas i engelska, som de kunde ha nytta av hela livet, varesig de stannade i Sverige eller inte, men, det finns ju psykologiska aspekter i det valet också. Lärare 4 tycker även hon att vi har en skola för alla, en skola där barn kan få känna att de duger. Men hon tycker att det är för mycket upp till den enskilde läraren, och att de får för lite stöd från skolan. Lärare 5 däremot håller inte med:
Nej, det tycker jag inte. Inte efter att ha lyssnat på vilken inställning folk har. Så många lärare som har invandrarelever bara rycker på axlarna och menar att de ska kunna lära sig lika lätt som svenska elever och kan de inte de, ja då är dom sämre och ska ha sämre betyg. Dom kan ju inte det, det ar ju det som är det svåra. Jag tycker att det är jättehemskt.
7ANALYS
Syftet med den här undersökningen var att genom intervjuer ta reda på hur engelskundervisning riktad mot elever med invandrarbakgrund bedrivs i den svenska skolan idag. Genom att genomföra dessa intervjuer har fått ta emot otroligt mycket information om allt från skolpolitik, skolhistoria, läraryrkets historia, fackförbundens inblandning till olika syn på språkundervisning vilket ju var det jag frågade efter. I många fall har jag fått svar som jag inte alls väntade mig och i många fall har jag fått svar som verkligen gladde mig.
När det först och främst gäller hur pedagogerna som ingått i min intervju förhåller sig till styrdokumenten svarade samtliga att målen kan vara svåra att nå upp till. Alla lärarna menar att de gemensamt i skolorna går igenom hur de ska tolkas och de diskuterar även med eleverna, även i Lärare 5s fall, trots att hon undervisar yngre barn. Hon har i sitt klassrum ett väl synligt diagram av klossar och ballonger som visar hur kunskap bygger på vartannat. De flesta av lärarna menar att de har kursplaner och betygskriterier lätttillgängliga och tittar i dem ofta. Det verkar dock som poängen med att ha målrelaterade betyg, i viss mån förbises eftersom betygen, speciellt betyget Godkänd är så vida. Detta kan på skolornas olika tolkningar av målen, samt ”den mänskliga faktorn” som Lärare 2 menar är en av orsakerna till det som hon kallar för ”gummigaktiga G”. Konsekvensen av detta är att vid varje byte av stadium måste eleverna på nytt diagnoseras, eller som en av lärarna uttrycker det, att man måste börja om på noll igen. Alla lärare uttrycker en brist i samarbetet över stadierna, även om det tycks vara lättare mellan låg- och mellanstadiet än någon annan stans, troligen eftersom de ofta fysiskt är på samma skola. En av lärarna menar på att det nya systemet som innebär att eleverna själva får välja skola gör att detta samarbete blir svårare, eftersom man nu inte har ett och samma upptagningsområde och man därmed inte har ett visst antal skolor man kan samarbeta med.
Att målen, framförallt de som uttrycks i betygskriterierna, är svåra att nå upp till verkar vara fallet i högre grad för de elever som läser in framför allt grundskolans, men också gymnasiets engelska i vuxen ålder. Anledningarna till detta är flera, till exempel att de får för få undervisningstimmar, att deras svenska i många fall inte är tillräckligt befäst för att kunna vara ett stöd i engelskundervisningen, de har ofta mycket annat som pågår i livet runtom studierna samt att många elever av finansiella anledningar läser mer än de klarar av. Lärarna känner sig också stressade av att det finns för få undervisningstimmar, framförallt eftersom de har kravet på sig att alla ska klara sig, vilket kan vara ännu en faktor till det ”gummiaktiga” betyget Godkänd. En av lärarna menar dessutom att för mycket av lektionstiden går åt till
väldigt triviala saker som försen ankomst och till att förklara att de ska ha penna och papper med sig till lektionen. Framförallt Lärare 1 uttrycker frustration över att skolledningen inte hjälper till med att till exempel sätta upp klara regler för försen ankomst, hon menar att den svenska skolan inte är tillräckligt auktoritär, och att den av många uppfattas som alltför slapp för att man ska bry sig om triviala saker som att komma i tid. Lärarna uttrycker också att de får för lite stöd av skolledningen, men även från högre instanser med att klara av alla nya krav som ständigt ställs på dem. Alla är överens om att arbetsbördan har blivit tyngre, och även om det inte är invandrarelevernas fel, ligger en del av bördan hos dem. Lärare 1 vågar säga att det till viss mån beror på dem att elevunderlaget är sämre, även Lärare 3 ger uttryck för liknande åsikter, men hon lägger skulden mer konkret på systemet vi har för invandring i Sveige.
Kontentan av det hela är att elever med invandrarbakgrund, speciellt de elever som är första generationens invandrare och kanske inte har varit i Sverige så länge behöver mycket mer hjälp och tid at lära sig både svenska och engelska, och det ska poängteras att det är systemet som måste ändras, allt ansvar för att dessa människor ska integrerasas i vårt samhälle genom att få tillgång till den kunskap andra svenskar har ligger inte hos lärarna.
Enligt min undersökning är det också så att ju äldre eleverna är, ju mer låst känner sig läraren till sitt läromedel, och till betygskriterier och kursplaner. Även Lärare 2, som ju arbetar på högstadiet och ska sätta betyg ger ju uttryck för en viss frihet i kursinnehållet när hon säger att hon kan välja att läsa om mopeder istället för om Shakespeare om det passar bättre i en klass, medan Lärare 1 och 3 meanar att de mest av allt sysslar med textbearbetning med utgångspunkt från sina läromedel. De lärare som arbetar med de äldre eleverna upplever också det som mycket svårare att låta sina elever ta ansvar för sitt lärande, än de lärare som arbetar med yngre elever. Detta kan bero på flera saker som att lärare som undervisar i grundskolan, speciellt på de lägre stadierna, har mycket större kontroll över sina elever att de träffas oftare eller helt enkelt att de yngre eleverna har en större vana att arbeta målrelaterat. Lärare 5, som ju är relativt nyutexaminerad, menar också att det finns en generationsklyfta mellan de lärare som har arbetat länge och gör som de alltid har gjort och nyutexaminerade lärare. Speciellt undervisning riktad till vuxna elever med utländsk bakgrund kan ju falla på att elever med invandrarbakgrund inte har någon som helst vana att arbeta på det sätt som den svenska skolan föreskriver. De svårigheter med att arbeta med många elever med utländsk bakgrund som togs upp var till största delen sociala, vilket förvånade mig. Min förutfattade mening att lärarna skulle ha mer specifika problem med elever från olika områden, och att vissa transferfel skulle återkomma hos vissa elever. Att arbetet med kontrastiv grammatikundervisning till exempel, skulle bli svårare. Istället visade
det sig att det undervisas mycket mindre grammatik än väntat, något som ju säkert bidrar till den försämrade förkunskap som universiteten menar finns hos nya studenter. Jag håller med Lärare 2 om att man någon gång måste skilja agnarna från vetet, men jag tror att det måste ske tidigare än på universitet, åtminstone på de studieförberedande programmen. Speciellt Lärare 3 uttrycker att det lärs ut mycket mindre grammatik nu än det gjorde förr, och att eleverna inte ens har några egna grammtikböcker. Då är det inte konstigt att universiteten rasar över studenternas bristande förkunskaper.
Lärare 5 uppfattar det som Lunds Universitet tolkar som mindre kunskap (enligt Fagerström & Rhenquist, 2005) som en förändrad kunskapssyn. Det som menas med kunskap idag är förmågan att lära sig, en kunskap som inte är mätbar, medan den kunskap som universiteten kräver är av den traditionella sorten, den kvantitativa, mätbara. Genom den här undersökningen kan jag inte svara på vilken som är bättre eller sämre, bara på att samverkan mellan universiteten och gymnasieskolorna måste förbättras betydligt om deras förhållande inte ska rasera fullständigt. Fagerström & Rehnquists artikel i SDS talar ju om att Lunds Universitets språkkurser börjar närma sig nybörjarnivå, och att studenterna inte kan ordklasserna, vilket ju kan betraktas som ganska fundamentalt i språkundervisningen. Frågan om den förändrade kunskapssynen blir ju aktuell också när det gäller de nationella proven. Vissa menar att elevernas resultat på dessa prov har blivit sämre, andra menar att proven blivit lättare, det vill säga att kraven sänkts, men vad är det egentligen de mäter? Lärare 3, som arbetar på gymnasiet, det stadium som Berglund pekar ut som skyldigt till förfallet av studentunderlaget på Lunds Univeristet (Fagerström & Rhenquist, 2005) menar att hon tillhör den skara som verkligen gillar de nationella proven, av den anledning att de mäter allt från kommunikativ till formell kompetens. Frågan är om de nationella proven har utvecklats i samma riktning som Lärare 5 menar att kunskapsbegreppet i skolan har gjort.
För det andra frågade jag om lärarnas attityder till att arbeta i klassrum där det finns många elever med olika modersmål. De svarade övervägande positivt, det är lättare att hålla sig till målspråket, och, världen finns representerad i klassrummet. Den sociala biten med att det var intressant att lära känna människor med olika bakgrund verkade vara det allra viktigaste, men också att det är lättare att syssla med autentiska frågor och diskussioner i ett klassrum där eleverna har en heterogen kunskapsbakgrund. Viljan att kunna berätta om sitt och andras länder och seder och sin bakgrund driver till kommunikation, vilket numera, enligt styrdokumenten, utgjör tyngdpunkten lärandet. En av lärarna uttryckte dock frustration över att när man arbetar med en blandad klass, så kan det ta alltför lång tid att förklara ord som finns i till exempel läromedlen, som förväntas bli förstådda av eleverna. Ord som tussilago
och Valborgsmässoafton förstås ju lätt av svenska elever, men kanske inte lika lätt av elever som inte har spenderat någon längre tid i Sverige.
Åsikterna om hur man ska använda svenskan i undervisning riktad till elever med invandrarbakgrund går isär. Några lärare menar att de har ju precis lärt sig svenska så det är lättare för dem än för svenska elever att tillgodogöra sig grammatiska koncept, och andra menar att det är mycket svårare för dem eftersom de inte har fått befästa sin svenska ordentligt, och eftersom språken är så lika är det lätt att de blandar ihop dem. En tredje åsikt är att svenskan är det språk vi talar i Sverige, och det är det medel de kommer att behöva använda till allt som ingår i sitt leverne här, och då nödvändigtvis också som medel att lära sig. En av lärarna menade ju till och med att de inte skulle lära sig svenska alls, utan de skulle börja med engelskan, som ju ur ett världsperspektiv är mycket mer användbar. Detta är naturligtvis ingen fråga som går att besvara. Jag tror tyvärr att det är så att de befinner sig i Sverige nu, då är det såhär, det är svårare för dem. Däremot så hoppas jag att skolminister Ibrahim Baylan gör slag i saken och delar ut, inte bara kunnig personal men kunniga pedagoger som stöd för dessa elever oberoende av valets utgång.
Den fråga som jag allra helst ville ha svaret på var vilka metoder som gör sig bäst i ett klassrum där flera språk talas fick jag egentligen inget svar på. Det kan hända att lärarna inte reflekterar över metodvalen längre, utan de använder sig av sin erfarenhet och vet vad som fungerar. En annan trolig orsak är de klara direktiv om individualiserad undervisning som finns i våra styrdokument, det är inte meningen att en viss metodik ska fungera på en hel klass, utan av varje elev ska söka sin egen kunskap men läraren som handledare istället för föreläsare. Flera av lärarna menar ju att det bästa sättet att arbeta är att utgå från elevernas eget arbete. På den skola där Lärare 2 arbetar har det ett nytt system för hur eleverna ska kunna sätta upp och mäga sina egna mål och prestationer, mycket i enlighet med Foxs föreläsning om portfoliometoden.
Jag fick en del väldigt bra tips på vad man kan göra med svaga elever i klassrummet, men några speciella metoder för att underlätta just invandrarelevers inlärning av engelska fick jag inte. Detta beror på, menar jag, det faktum att lärarna som ingått i min undersökning inte delar upp sina elever i grupper om invandrare och svenskar, utan istället i hög- och lågpresterande, vem som ingår i vilken grupp är inte relevant. Det är intressant att Skolverket gör indelningen, både i sin riksstatistik, och i det faktum att ämnet svenska delats in i svenska och svenska 2. Den sistnämda indelningen tyder ju på att det skulle behövas en indelning även när det gäller engelska, speciellt med tanke på den ställning som det engelska språket har i sverige, även bland relativt unga barn. Att det i många fall nivågrupperas på de
skolor där mina respondenter arbetar tyder ju på att Lärare 2 har rätt när hon påstår att spannet i kunskper hos eleverna har ökat. Det finns inte längre någon heterogen kunskapsgrund, något som det svenska skolystemet har byggt på länge, och detta tyder ju i sin tur på att systemet borde läggas om.
Istället för att få ett direkt svar på min frågeställning har jag fått ta del av en bit av verkligheten. Något som jag naivt trodde att erfarna lärare gick runt och grubblade på oavbrutet visade sig vara en mycket liten nisch i deras arbete. Problemet är så mycket mer övergripande, och det ligger egentligen inte alls i första hand hos lärarna, det är bara det att de som sista instans, den instans som ligger närmast de verkliga människorna kring vilka problematiken rör sig faktiskt måste göra något. De flesta av lärarna med mycket erfarenhet har likande åsikter om vad som borde eller måste hända i samhället, men deras lösningar på dagliga problem skiljer sig efter just deras specifika behov. För att ledigt kunna arbeta under sådanahär omständigheter krävs det en bra lärarutbildning med gedigna kunskaper om lärstilar och metodik och mycket fortbildning på skolorna, samt ett mycket mer övergripande samarbete mellan stadiegränserna för att undervisningen ska bli så effektiv som möjligt för både lärare och elever, oberoende av ursprung.