Lärare 3 menar att undervisningen fortfarande är ganska traditionell: ”jag menar, text och glosor och grammatik, det är ju basen […] det kan ju vem som helt säga att det är, att vi kanske bara går på, utan att vara medvetna om vad vi gör, vi gör som vi brukar, men jag tror inte det…”. Lärare 1 som även hon undervisar på ett ganska traditionellt sätt med katederundervisning tycker dock att det finns några aspekter som har ändrats radikalt:
det läggs ju mer ansvar på eleven själv, och det är det jag menade innan också att, och det är ju inte många elever som klarar den, det ansvaret, dom behöver så mycket hjälp och där tycker jag att undervisningen har ändrats enormt mycket, att man lägger över på eleven… men det ska man ju göra va, men jag menar att det passar inte för alla elever, vi måste ha olika typer av undervisning.
I Fagerstöm och Rhenquists artikel i SDS den 6 december 2005,sägs det, som tidigare nämnts, att grupparbeten och enskilt arbete är olämpliga för språkinlärning, medan katederundervisning, även om den enligt Tornberg (2000) är förlegad kan ge den innötning som Inger Enkvist anser nödvändig för språkinlärning. Lärare 1 håller ju med Enkvist, och menar att eleverna inte kan ta det ansvaret (trots att hennes elever är vuxna):
Asså, somliga, asså jag kan bara ta på grundskolan till exempel, dom e är helt lost ifall man är borta då, kan dom inte klara nånting på egen hand. Somliga kan det, men flertalet kan inte det. Eller om dom har nån vikarie eller så va, om nån annan får rycka in. De är så himla låsta vid att det står en person framme och liksom hjälper dom då. Att släppa dom lösa va, hur många gånger har man inte försökt, men det blir bara pannkaka av alltihop […] kan inte du, hur ska vi nu göra? och, kan du inte skriva det på tavlan och asså, såna saker, som e, som var och en ska kunna ta ansvar för. Att kunna fatta att, man kan sitta och gå igenom någonting att dom ska ha en penna och papper till hands, det är ju också självklart,
Enligt Enkvist är det ju då just dessa elever som är de största förlorarna när undervisningen släpps alltför fri. Det faktum att så stor andel elever inte är behöriga till gymnasiet efter
grundskolan, och att den faktor som mäter det är om eleverna har godkänt i Svenska/Svenska 2, Engelska och Matematik, dvs. två av vilka mått är just språk, visar ju på att det är något som inte fungerar:
dom kan mindre, det är mycket sämre. [det har ju också ändrats, ni har kanske inte grammatik och översättningsmetoden eller sitter och översätter stilar eller så] ja det har vi inte längre, men eleverna är ju mycket sämre [är eleverna sämre?] ja, eller kunskaperna är ju sämre, kunskaperna är sämre, [är eleverna verkligen sämre, eller är det så att undervisningen inte funkar?] ja det är ju svårt å säj, men, risken är ju rätt så stor att om man, om man har lagt om, och vi får på oss uppifrån att vi ska ha, eleven ska ansvar själv och hela den biten, så är det klart att eftersom så få klarar det va, då är det ju självklart att resultatet blir sämre…
Skulle det verkligen bli bättre om man gick tillbaka till grammatik och översättningsmetoden och lade mindre tonvikt på den kommunikativa kompetensen? Lärare 3 berättar om ett försök på en skola där hon har arbetat valde lärarna att gå igenom grammatikboken från och med § 1, men de drog slutsatsen att eleverna aldrig skulle titta en grammatikbok igen. Det är bättre, menar hon, om eleverna får lära sig att använda en grammatikbok, ungefär som ett lexikon, och att de får ha den under tiden de till exempel sitter och skriver. Dock har eleverna inga grammatikböcker i nuläget på hennes skola, utan bara små häften med det allra nödvändigaste. Hon berättar att hon förra året undervisade grammatik i tvåan, då delade hon ut gamla häften, annars har de ingen bok de själva kan slå i. Grammatikundervisningen utförs gemensamt på tavlan. Lärare 2 håller med, hon menar att förr kunde man gå in i ett klassrum och ge grammatikläxa, nu ska ni lära er följande oregelbundna verb ”det är läxa till nästa gång, det kan man ju inte göra nu…”. Hon talar om att det finns ”en minigrammatik bak i boken, och man kan knyta varje kapitel till olika sidor i grammatiken, men man gör det ju inte, inte på den nivån i alla fall.” Även Lärare 4 är överens, och hänvisar till den pågående debatten i SDS, och berättar om att hon hade en lärarstudent som inte visste vad vokaler var, vilket närmast chokade henne. Men hon erinrar sig att ”för ett tag så har det varit så att man inte skulle jobba så mycket med såntdär, dom [eleverna] skulle bara känna till, men det blev aldrig några befästade kunskaper. Men jag tycker att vi har kommit tillbaka mera, att barn ska veta vad ett verb är…”. Med lite tur så kan pendeln stanna på halva vägen
Lärare 2 påpekar en annan verkligt stor förändring i undervisningstraditionen över tiden ”nu ska vi kunna kommunicera verbalt, och, ska kunna prata, för var det ju mycket skriva, skriva, skriva. Översätta, översätta grammatiska konstruktioner.” I diskussionen talar vi om att denna form av undervisning lever kvar på universiteten, på vilket hon svarar:
Det ska det göra, det var ju hit jag ville komma till, att nån gång måste man ju sätta den här gränsen. Att nån gång måste det ju vara stopp här nu med grundutbildning, det här ska alla kunna, utan nån gång måste man ju skilja agnarna från vetet, så att säga, och då är det väl senast på universitetet…
Hon menar att det har skett en stor förändring i hur engelskundervisningen bedrivs på det sättet, att riktningen har satts mot kommunikation istället för språkvetenskap. Hon påminner sig om att man förr i världen kunde bli engelsklärare utan att ha satt sin for i ett engelsktalande land, ”det har ändrat sig väldigt mycket va, asså den här kompetensen som alla säger att den ska öka, asså det är ju också för att vi har ökat våra krav”. Att öka våra krav på att tala och förstå känns naturligt, menar hon, eftersom engelskan numera är naturligt förankrad i våra elevers värld genom TV, musik och datorspel.
Lärare 5 menar att ”vi måste bli mer öppna för att alla ska kunna ta till sig undervisningen. Man kan ju mycket om lärstilar idag, och då ska man kunna nå alla. Man tycker att det är mycket, men det är det inte, det blir ju också rutin efter ett tag, man måste bara väva in det”. Hon tror att det är en generationsklyfta mellan äldre lärare som gör som de alltid har gjort, och nya lärare.
Lärare 4 menar att hon även ser andra förändringar i undervisningstraditionen. Enligt de nya läroplanerna arbetar de nu mer individuellt. ”Förr byggde man ju upp mycket kring sin läsebok, och idag läser barnen mer skönlitterärt och det gör ju att var och en läser ju sin bok…”. Här, menar hon, förlorar man den viktiga diskussionen runt texten, som lär barnen at förstå.
6.10 Fråga 12/13: Vilken typ av undervisning anser du är mest effektiv? Hur lär du dina