lästräning, grammatik etc.? Vilken svarar eleverna bäst på?
Lärare 1 svarar att den undervisning som hon anser mest effektiv är studieteknik. Hon säger sig anstränga sig mycket för att få eleverna att inse hur mycket jobb det innebär att lära sig ett språk, och hur mycket tid som krävs att de lägger ner, och hon ser det som en av sina absolut viktigaste uppgifter för att ”dom bara famlar i luften om man inte hjälper dom med det va. Jag brukar alltid gå igenom, så här kan man… i början då, så här kan man göra, såhär gör många, hur gör du?” Hon försöker alltså medvetandegöra eleverna inte bara om den arbetsinsats som krävs av dem, utan också om olika strategier för språkinlärning. Hon menar att språk är extra svårt eftersom det är så mångsidigt, det är ju både ”realia och samhällskunskap… allt, historia, litteratur… och en färdighet…” Hon säger sig också tycka att det är jätteviktigt att ”ta till såna saker som händer” dvs. att syssla med nutidshistoria men hon känner sig alltför ”låst av allt det där som man måste hinna gå igenom för att dom ska kunna klara nästa nivå i systemet va, och det tycker [hon] blir på bekostnad av såna här roliga grejor, sånt som [hon]
vill göra mer…” I verkligheten säger hon, så har de lite av varje men eftersom de har så få lektioner på Komvux går den mesta tiden åt till att förklara ”hur saker och ting fungerar” och försäkra sig om att de kan systemet, och de måste få hinna öva på att tala. Det är ”svårt att hinna med”. Lärare 5 säger sig också syssla med studieteknik, de får till exempel i sina tankeböcker reflektera över vad de har gjort och vad de har lärt sig. De sysslar också med informationssökning, bland annat till att skriva sina ”läroböcker”. När eleverna har analyserat sin egen roll i klassrummet har ”alltför många” kommit fram till att deras roll är att lyssna och att lärarens roll är att tala. Lärare 5 däremot är av åsikten att ”allt viktigt som sägs i klassrummet ska sägas av eleverna”, och att lärarens roll är att lyfta deras tankar och hjälpa eleverna att sätta ord på dem.
Lärare 4 svarar på frågan om vad hennes elever tycker är roligast att det inte är meningen att de ska ha roligt hela tiden. ”Jag brukar säj att dom ska inte ha roligt.” Lärare 2 håller med och vill inför varje klass försäkra att hon inte är någonn entertainer, det som ska vara roligt med skolan är känslan av att de åstadkommer något:
…till alla nya elever jag möter att jag förmedlar just motsatsen till det därför att jag tänker inte vara den stora clownen, underhållaren, entertainern: aah vi har en sån bra lärare, fan vad hon är rolig, [det är inte det det handlar om], nä det gör det verkligen inte, därför att skolan ska inte vara rolig, den ska va, den ska upplevas som rolig därför att man lyckas med någonting an.., därför att man lyckas med sig själv, inte med dom man har framför sig, utan det roliga, det lustfyllda, det kommer av att man trivs med det man gör, och dom resultat man lyckas…
Lärare 3 och 4 finner att den mest effektiva undervisningen är att utgå från elevernas eget arbete. Bådas undervisning går ut på att låta eleverna skriva något, och sedan vid rättningen så ser man dels vad den enskilde eleven gör för fel, och på vilken nivå vederbörande ligger, och dels om det finns ett mönster i klassen, så att man kan jobba med viss, till exempel grammatik gemensamt i gruppen. Lärare 3 berättar att hon låter sina elever skriva en uppsats, vilken hon rättar genom att endast stryka under de ord eller fraser som är fel, och sen för att rätta det får eleverna rätta det. De behöver aldrig skriva om det, om det blir för mycket arbete för dem, resonerar Lärare 3, så blir det inte gjort. Lärare 3 skriver sedan en kommentar i slutet av uppsatsen om vad eleven behöver arbeta mer med. Det tar mycket tid och arbete säger hon, men:
Jag ser ju det, hur allvarligt, asså ja hur tungt skrivandet väger, och det har ju vatt nåt sånär va, därför att våra elever har ju sånt flyt och dom har ju sånt dagligt flyt, dom tror ju att dom kan allt. Och dom kan ju jättemycket asså, vi, när jag gick i skolan kunde inte vi så mycket, när det gällde det, liksom det, dialoger, asså dom talar ju engelska. Vi hade inte alls det flytet.
Lärare 4 utgår från barnens tankeböcker och väljer ut moment ur dessa som hon sedan tar upp i hela klassen. Att utgå från barnens egna texter försäkrar ju om att de lär sig ord och fraser
som de verkligen använder, och dessa måste ju rimligen komma först så att barnen ska kunna få en säkerhet och trygghet i sitt språkanvändande.
Trots vad som sades av Inger Enkvist i Fagerström och Rehnquists artikel i SDS 6 december 2005 menar Lärare 1 att det som eleverna svarar bäst på själva är självständigt arbete, ”sånadär dom ska ta reda på saker och ting och redovisa det” då tycker hon att man får fram jättemycket som lärare. Likaså, inte helt överraskande, om man har väldigt små grupper, och de till exempel får diskutera någonting två och två, när de får använda språket till verklig kommunikation. Som tidigare sagts är det ju då man kan känna det verkligt positiva med att ha ett kulturellt heterogent klassrum. Lärare 5 tycker också att det är effektivt att arbeta i grupp, på så sätt kan hon ju hjälpa en hel grupp samtidigt, med nästan samma resultat som hon skulle kunna med dem en och en, fast på mycket kortare tid.
Skrivande tycker Lärare 1, i motsats till Lärare 3, ger alldeles för stora möjligheter till fusk, dvs. att hon inte kan vara säker på att hennes elever har producerat språket själva, och många gånger vet hon säker att det inte har varit så, texterna har legat allt för långt över deras språkliga nivå. Hon tycker ändå att skrivning kan vara en bra träning i språk:
det är klart att skrivningen också visar, det är klart att den gör, men jag tycker nog mest, kommunikationen, hur fungerar kommunikationen. […] det är ju det det leder till ju, men för att kunna kommunicera så får man ju mäta, på vilken, asså hur pass kan dom kommunicera egentligen, det är ju det. Hur mycket fel blir där? Och sådär… det beror ju på mycket men även såna som har svårt för, för å, systemet och så, dom kan ju ändå klara sig alldeles utmärkt just därför dom har förmåga, i och med deras personlighet att lägga fram saker och ting och att använda kroppsspråk och du vet, hela den biten, göra sig ändå förstådd, och inte vara rädd för att lägga sig i, och försöka förklara, och, du vet. Det betyder ju väldigt mycket.
I detta citat tycker jag att man kan se just det som Birgitta Berglund talade om i ovan nämnda artikel, att gymnasieelever lär sig att det är okej att göra fel, att undervisningen är alltför långt riktad mot den kommunikativa kompetensen. När jag Frågar Lärare 1 om hur hon mäter elevernas färdighet i engelska talar hon om speaking- testerna på de nationella proven. Hon tycker att det ”är väldigt avslöjande att se just hur de kommunicerar med varandra. Hon ser naturligtvis också till att tala med sina elever vid andra tillfällen än det nationella provet.
Lärare 3 och 4 tycker att ordkunskapen är det som är lättast att lära ut och att mäta. Även lärare 2 betonar vikten av ”små steg, uppnåbara mål. Speciellt om du har med invandrare att göra, som ju redan har offrat så mycket” Eftersom även eleverna uppfattar det som det lättaste, så känner de sig duktiga och mår bra, enligt henne så föder framgång framgång. Lärare 3 lägger dock ett varningens ord, ”för sen har man ett glosprov och sen är man av med det, och det är ju farligt, för det är ju, det betyder ingenting, och det säger jag till
dom också, om du har full pott på alla dina glosprov så kan du inte engelska för det, om inte du förstår texten och liksom kan binda ihop orden”. Men hon tycker att det är viktigt att låta eleverna lyckas och arbeta med något som de klarar av håller motivationen uppe. Här berättar hon hur ett läxförhör kan gå till:
…vad står där i texten när detta ordet användes? Det gjorde förresten i HP i Engelska A var det. Var står abroad? Vad stod det i texten, varför använde dom det ordet? Och då fick jag rätt bra svar på dom frågorna också. Då fick dom ju använda ordet en gång till, för det är ju det som är, det säger jag ju till dom, att när ni har den gloslistan framför er, och jag ställer frågor så får ni leta i dom ju, er lista, och så kan ni använda dom när ni stavar. Men det kan jag ju säga hur många gånger som helst. Dom använder ju dom andra orden ju.
Det faktum att hennes elever inte i någon egentlig mening tillåter ju inte enskild inläsning av grammatik på samma sätt som engelskböcker i allmänhet tillåter glosinlärning. Att Lärare 1 inte nämner glosinlärning som det som hennes elever tycker är enklast att mäta kan möjligen förklaras av det tidigare nämnda faktum att eftersom hennes elever håller på att lära sig två språk samtidigt gör mängden nya ord det svårt att få dem att fastna. Lärare 3 har dock något av samma problem, hennes elever är dock yngre, och har tillgång till hemspråk i den mån de är intresserade.
Det är intressant att ingen av lärarna, utom Lärare 4 har ens nämnt lästräning. Lärare 1 läser skönlitterärt med både en Engelska A kurs och sin grundskoleklass i vinter, men hon nämner det inte som någonting som de tränar på i klassen. Lärare 4, som ju arbetar i en andraklass sysslar mycket med läsning av skönlitteratur, med utgångspunkt från elevernas förmåga.