Frihet som privat rättighet

Isaiah Berlin presenterade sin uppfattning om frihet under en tid som ka- raktäriseras av en accelererande motsättning mellan två konkurrerande maktblock. Två globala antagonister, Sovjetunionen och USA, var insnärj- da i ett ödesmättat spel där insatserna hela tiden eskalerades. Spelet och mottsättningarna fick med kärnvapenkapprustning och hot om ett framti- da kärnvapenkrig allt tydligare apokalyptiska drag. Retoriskt framförde de två stridande blocken fördelarna med det egna systemet kontra nackdelar- na med motpartens. I denna retoriska kapplöpning användes paradoxalt ibland samma termer, två sådana termer var frihet och demokrati. Att frihet kunde anlitas som argument för två helt olika politiska och ekono-

miska system, uppfattade den brittiske idéhistorikern Isaiah Berlin (1909- 1997) som ett allvarligt problematiskt och filosofiskt dilemma. I sin be- römda installationsföreläsning 1958 vid universitetet i Oxford, förde han fram tesen att problemet med begreppet frihet, dvs. att det kunde låna sig till en totalitär retorik, inträdde då man lät den ingå som en relation till andra värden och begrepp. Då man inte insåg att: ”Allt är vad det är: frihet är frihet, varken jämlikhet eller rättvisa eller kultur, eller mänsklig lycka eller ett lugnt samvete” (Berlin 1984:136).

Friheten kunde räddas om man erkände och använde det som ett ato- mistiskt begrepp. Att man analytiskt frilägger dess egentliga kärna, isolerad från andra värden, och när man undviker att förena friheten med andra för människan positiva värden. Den rena friheten kan eller får inte besudlas av andra begrepp. Så något kortfattat kan man sammanfatta föreläsningens poäng. Föreläsningen publicerades under namnet, Two Concepts of Liber- ty, fick en snabb spridning och genererade en omfattande internationell akademisk debatt om frihetens innebörd och villkor. Hotet mot frihet var alltså att dess innebörd hade suddats ut, blivit otydlig och av den anled- ningen kunde tjäna olika syften. Friheten kunde tjäna ofriheten. Därmed var udden riktad mot Sovjetunionen och till ett försvar av den i väst etable- rade sociala, ekonomiska och politiska ordningen.

Utgångspunkten för Berlins resonemang, är att idéhistoriskt har frihets- begreppet utvecklats från två åtskilda antaganden, som i sin tur med tiden har resulterat i två skilda innebörder. För att kunna leda sin tes i bevis återvänder Berlin till Hegels gamla distinktion av frihet som antingen nega- tiv frihet eller positiv frihet. Och med hjälp av denna distinktion formule- rar han två frågeställningar som skall tydliggöra den principiella tudelning- en av begreppet frihet.

Den ”negativa” betydelsen kommer till uttryck i svaret på frågan ”Inom vil- ket område låter man eller bör man låta samhällets medlemmar – personer eller grupper av personer – göra eller vara det som de kan göra eller vara, utan inblandning av andra?” Den andra betydelsen, som jag kommer att kalla den ”positiva”, kommer till uttryck i svaret på frågan ”Vad eller vem är det som genom att styra eller ingripa kan bestämma att någon skall göra eller vara det ena snarare än det andra?” (a.a:133)

Innan vi går vidare och ser hur Berlin hanterar dessa, av honom själv for- mulerade frågorna, kan det vara en poäng att redan nu konstatera att nyckelorden han anger för negativ frihet är: område och icke-inblandning. Och för den positiva friheten: styra, göra och vara. Vi får en konstruktion

is that secure release and fulfillment of personal potentialities which takes place only in rich and manifold association with others: the power to be an individualized self making a distinctive contribution and enjoying in its own way the fruits of association” (Dewey 1932: 57)

En individ är fri när han eller hon tillsammans med andra har förmågan och viljan att påverka den sociala miljö de lever i till en plats där allas po- tentialer ges möjlighet och resurser att fritt få utvecklas.

För det tredje, Frihet som förmåga och mångfald är en förutsättning för individens självförverkligande, eller med Deweys ord: varied and flexible growth.

Deweys frihetsbegrepp ingår i den tradition som argumenterar att vi är fria först när vi aktivt engagerar oss i handlingar som bejakar humanistiska värden (Festenstein 1997: 66-71). Det är ett begrepp som efterlyser allas jämlika möjlighet att välja bland olika alternativ. Det är ett begrepp som förutsätter att alla, i princip, har tillgång till de resurser som krävs för att kunna välja handlingsalternativ. Ett begrepp vars verkställighet efterlyser att samhällets resurser måste fördelas så att alla får denna möjlighet. Den som lider brist av något som krävs för att man ska kunna vara fri att välja, måste därför tillgodoses på något sätt. Men hur? Dewey menar att det naturliga är att resurser måste fördelas lika, att någon som har mycket måste dela med sig (Dewey 1939: 123-124). Men att ta något ifrån någon, är inte detta att reducera en individs frihet? Har inte det som skulle möjlig- göra frihet, förvandlats till ofrihet. Isaiah Berlin tillhör dem som förfäktar en sådan ståndpunkt.

1.2 Frihet som privat rättighet

Isaiah Berlin presenterade sin uppfattning om frihet under en tid som ka- raktäriseras av en accelererande motsättning mellan två konkurrerande maktblock. Två globala antagonister, Sovjetunionen och USA, var insnärj- da i ett ödesmättat spel där insatserna hela tiden eskalerades. Spelet och mottsättningarna fick med kärnvapenkapprustning och hot om ett framti- da kärnvapenkrig allt tydligare apokalyptiska drag. Retoriskt framförde de två stridande blocken fördelarna med det egna systemet kontra nackdelar- na med motpartens. I denna retoriska kapplöpning användes paradoxalt ibland samma termer, två sådana termer var frihet och demokrati. Att frihet kunde anlitas som argument för två helt olika politiska och ekono-

miska system, uppfattade den brittiske idéhistorikern Isaiah Berlin (1909- 1997) som ett allvarligt problematiskt och filosofiskt dilemma. I sin be- römda installationsföreläsning 1958 vid universitetet i Oxford, förde han fram tesen att problemet med begreppet frihet, dvs. att det kunde låna sig till en totalitär retorik, inträdde då man lät den ingå som en relation till andra värden och begrepp. Då man inte insåg att: ”Allt är vad det är: frihet är frihet, varken jämlikhet eller rättvisa eller kultur, eller mänsklig lycka eller ett lugnt samvete” (Berlin 1984:136).

Friheten kunde räddas om man erkände och använde det som ett ato- mistiskt begrepp. Att man analytiskt frilägger dess egentliga kärna, isolerad från andra värden, och när man undviker att förena friheten med andra för människan positiva värden. Den rena friheten kan eller får inte besudlas av andra begrepp. Så något kortfattat kan man sammanfatta föreläsningens poäng. Föreläsningen publicerades under namnet, Two Concepts of Liber- ty, fick en snabb spridning och genererade en omfattande internationell akademisk debatt om frihetens innebörd och villkor. Hotet mot frihet var alltså att dess innebörd hade suddats ut, blivit otydlig och av den anled- ningen kunde tjäna olika syften. Friheten kunde tjäna ofriheten. Därmed var udden riktad mot Sovjetunionen och till ett försvar av den i väst etable- rade sociala, ekonomiska och politiska ordningen.

Utgångspunkten för Berlins resonemang, är att idéhistoriskt har frihets- begreppet utvecklats från två åtskilda antaganden, som i sin tur med tiden har resulterat i två skilda innebörder. För att kunna leda sin tes i bevis återvänder Berlin till Hegels gamla distinktion av frihet som antingen nega- tiv frihet eller positiv frihet. Och med hjälp av denna distinktion formule- rar han två frågeställningar som skall tydliggöra den principiella tudelning- en av begreppet frihet.

Den ”negativa” betydelsen kommer till uttryck i svaret på frågan ”Inom vil- ket område låter man eller bör man låta samhällets medlemmar – personer eller grupper av personer – göra eller vara det som de kan göra eller vara, utan inblandning av andra?” Den andra betydelsen, som jag kommer att kalla den ”positiva”, kommer till uttryck i svaret på frågan ”Vad eller vem är det som genom att styra eller ingripa kan bestämma att någon skall göra eller vara det ena snarare än det andra?” (a.a:133)

Innan vi går vidare och ser hur Berlin hanterar dessa, av honom själv for- mulerade frågorna, kan det vara en poäng att redan nu konstatera att nyckelorden han anger för negativ frihet är: område och icke-inblandning. Och för den positiva friheten: styra, göra och vara. Vi får en konstruktion

där substantiv står mot verb. Och om nu Berlins räddningsförsök av be- greppet går ut på att få det atomistiskt och rent, dvs. omöjligt att omtolka, förvanska eller missbruka. Indikerar redan hans frågeställningar att det är lättare att avgränsa något som har formen av ett ting, eller ett objekt, än något som har ett förlopp, orsaker och normativa konsekvenser. Om pro- blemet med begreppet frihet uppstår i dess mångtydighet och att det tillåter sig att tolkas på olika sätt, blir det uppenbart menar Berlin, att det är den positiva innebörden av begreppet frihet som utgör problemet. Dess mång- tydighet lånar sig nämligen alltför lättvindigt till totalitära krafter, och han fortsätter:

Samhälleliga former av den utgör, trots att de är vittskiftande och motstridi- ga, kärnpunkten i många av vår tids nationalistiska, kommunistiska, aukto- ritära och totalitära åskådningar (a.a:155-156).

Varför det positiva frihetsbegreppet har kunnat användas i en totalitär retorik, beror enligt Berlin, att den från att ursprungligen, i upplysningens positiva anda, successivt av historien transformerats till sin egen negation. Denna för frihetsbegreppets dystra utveckling kan tydliggöras genom att ställa de två innebörderna mot varandra.

Vad utgör den negativa frihetens kärna? Till skillnad från Dewey menar Berlin, och i nära sällskap med den klassiska liberalismen, att den som är fri är ensam med sina val. Kärnan i den negativa frihetsuppfattningen är att jaget uppfattar sig själv som fri när ingen annan lägger sig i vad som bör göras. En fri individ är en enskild individ, därför att sociala relationer till andra människor riskerar att spela rollen som hinder. Varje mänsklig rela- tion innebär en reducering av den egna friheten, för när friheten blir för- handlingsbar blir den också per definition reducerad.

Tvång innebär att andra människor medvetet gör intrång på det område inom vilket jag annars hade kunnat handla obehindrad. Man saknar poli- tiskt frihet endast om man av människor hindras att uppnå ett mål. Den blotta oförmågan att uppnå ett mål är inte detsamma som brist på politisk frihet (a.a:133).

Detta är en central tes. Och om vi följer med i Berlins resonemang och likt Berlin menar att Hobbes har helt rätt när han slår fast, att: ”En fri man är en som inte hindras att göra det som han vill göra” (a.a:134), uppstår två besvärande frågor. Dels frågan om man kan kallas fri även om man inte

har medel att bruka sin frihet, och dels hur och efter vilka principer av- gränsas ett område där jaget utan inblandning kan praktisera sin frihet. Den första frågan menar Berlin tillhör den typen av frågor som är fel ställ- da. Därför att man i den typen av frågor blandar samman frihetsbegreppet med andra begrepp, t.ex. jämlikhet eller rättvisa. Politisk frihet har bara med frihet att göra. Och utifrån en negativ position är friheten endast en fråga om hur mänskligheten konstruerar områden eller sfärer där individen kan handla fritt utan inblandning. Om jag uppger detta område för att andra ska få resurser att reducera sin oförmåga att förverkliga sina mål, uppstår ingen vinst för friheten, tvärtom, friheten som en totalitet reduce- ras.

Den andra frågan däremot, om nödvändigheten av ett avgränsat områ- de, är en genuin fråga därför att denna besvarar hur individens politiska frihet kan förverkligas och samtidigt avgör hur stor friheten är i ett samhäl- le. Berlin menar att just detta kvalificerar frihetens kärna, viljan att tiller- känna individen en egen domän, ett eget rum. Och storleken på detta rum fastställer graden av frihet, och Berlin fortsätter: ”Ju vidare icke- inblandningens område är, desto mer omfattande är min frihet” (a.a:134). Striden om eller problemet med friheten gäller detta område, hur alla kan tillerkännas en egen provins. Frågan fick sin aktualitet när de klassiska liberalerna skulle förena Hobbes definition av frihet med det praktiska livet. En oinskränkt frihet skulle leda till socialt kaos, och om friheten skul- le bli en praktisk möjlighet måste den avgränsas och skyddas genom någon typ av lagstiftning. Genom en tydlig avgränsning kunde man ge friheten ett anvisat utrymme som på inga villkor fick kränkas. Och ”av detta följer att en gräns måste dras mellan privatlivets område och den offentliga mak- tens”(a.a:135). Hur denna uppdelning skulle ske, finns enligt Berlin, olika möjligheter, men det viktiga är inte hur, utan att individen tillförsäkras ett område utan inblandning. Detta är den negativa frihetens kärna, och han fortsätter:

Men oavsett på grundval av vilken princip området för icke-inblandning skall avgränsas – naturrätten eller de mänskliga rättigheterna, en nyttoprin- cip eller ett kategoriskt imperativ, samhällskontraktets helgd eller något an- nat begrepp varmed människor har försökt klargöra eller rättfärdiga sina övertygelser – så betyder frihet i denna mening frihet från: frånvaron av in- blandning som överskrider den skiftande, men alltid skönjbara gränsen. (a.a:138)

där substantiv står mot verb. Och om nu Berlins räddningsförsök av be- greppet går ut på att få det atomistiskt och rent, dvs. omöjligt att omtolka, förvanska eller missbruka. Indikerar redan hans frågeställningar att det är lättare att avgränsa något som har formen av ett ting, eller ett objekt, än något som har ett förlopp, orsaker och normativa konsekvenser. Om pro- blemet med begreppet frihet uppstår i dess mångtydighet och att det tillåter sig att tolkas på olika sätt, blir det uppenbart menar Berlin, att det är den positiva innebörden av begreppet frihet som utgör problemet. Dess mång- tydighet lånar sig nämligen alltför lättvindigt till totalitära krafter, och han fortsätter:

Samhälleliga former av den utgör, trots att de är vittskiftande och motstridi- ga, kärnpunkten i många av vår tids nationalistiska, kommunistiska, aukto- ritära och totalitära åskådningar (a.a:155-156).

Varför det positiva frihetsbegreppet har kunnat användas i en totalitär retorik, beror enligt Berlin, att den från att ursprungligen, i upplysningens positiva anda, successivt av historien transformerats till sin egen negation. Denna för frihetsbegreppets dystra utveckling kan tydliggöras genom att ställa de två innebörderna mot varandra.

Vad utgör den negativa frihetens kärna? Till skillnad från Dewey menar Berlin, och i nära sällskap med den klassiska liberalismen, att den som är fri är ensam med sina val. Kärnan i den negativa frihetsuppfattningen är att jaget uppfattar sig själv som fri när ingen annan lägger sig i vad som bör göras. En fri individ är en enskild individ, därför att sociala relationer till andra människor riskerar att spela rollen som hinder. Varje mänsklig rela- tion innebär en reducering av den egna friheten, för när friheten blir för- handlingsbar blir den också per definition reducerad.

Tvång innebär att andra människor medvetet gör intrång på det område inom vilket jag annars hade kunnat handla obehindrad. Man saknar poli- tiskt frihet endast om man av människor hindras att uppnå ett mål. Den blotta oförmågan att uppnå ett mål är inte detsamma som brist på politisk frihet (a.a:133).

Detta är en central tes. Och om vi följer med i Berlins resonemang och likt Berlin menar att Hobbes har helt rätt när han slår fast, att: ”En fri man är en som inte hindras att göra det som han vill göra” (a.a:134), uppstår två besvärande frågor. Dels frågan om man kan kallas fri även om man inte

har medel att bruka sin frihet, och dels hur och efter vilka principer av- gränsas ett område där jaget utan inblandning kan praktisera sin frihet. Den första frågan menar Berlin tillhör den typen av frågor som är fel ställ- da. Därför att man i den typen av frågor blandar samman frihetsbegreppet med andra begrepp, t.ex. jämlikhet eller rättvisa. Politisk frihet har bara med frihet att göra. Och utifrån en negativ position är friheten endast en fråga om hur mänskligheten konstruerar områden eller sfärer där individen kan handla fritt utan inblandning. Om jag uppger detta område för att andra ska få resurser att reducera sin oförmåga att förverkliga sina mål, uppstår ingen vinst för friheten, tvärtom, friheten som en totalitet reduce- ras.

Den andra frågan däremot, om nödvändigheten av ett avgränsat områ- de, är en genuin fråga därför att denna besvarar hur individens politiska frihet kan förverkligas och samtidigt avgör hur stor friheten är i ett samhäl- le. Berlin menar att just detta kvalificerar frihetens kärna, viljan att tiller- känna individen en egen domän, ett eget rum. Och storleken på detta rum fastställer graden av frihet, och Berlin fortsätter: ”Ju vidare icke- inblandningens område är, desto mer omfattande är min frihet” (a.a:134). Striden om eller problemet med friheten gäller detta område, hur alla kan tillerkännas en egen provins. Frågan fick sin aktualitet när de klassiska liberalerna skulle förena Hobbes definition av frihet med det praktiska livet. En oinskränkt frihet skulle leda till socialt kaos, och om friheten skul- le bli en praktisk möjlighet måste den avgränsas och skyddas genom någon typ av lagstiftning. Genom en tydlig avgränsning kunde man ge friheten ett anvisat utrymme som på inga villkor fick kränkas. Och ”av detta följer att en gräns måste dras mellan privatlivets område och den offentliga mak- tens”(a.a:135). Hur denna uppdelning skulle ske, finns enligt Berlin, olika möjligheter, men det viktiga är inte hur, utan att individen tillförsäkras ett område utan inblandning. Detta är den negativa frihetens kärna, och han fortsätter:

Men oavsett på grundval av vilken princip området för icke-inblandning skall avgränsas – naturrätten eller de mänskliga rättigheterna, en nyttoprin- cip eller ett kategoriskt imperativ, samhällskontraktets helgd eller något an- nat begrepp varmed människor har försökt klargöra eller rättfärdiga sina övertygelser – så betyder frihet i denna mening frihet från: frånvaron av in- blandning som överskrider den skiftande, men alltid skönjbara gränsen. (a.a:138)

När väl gränsen var dragen, återstod egentligen bara en sak: att försvara dess domän mot frihetens antagonister, dvs. de som befann sig utanför min gräns. Framförallt innebar det att se till att staten, denna av nödtvång kon- struerade institution, inte växte och hotade att kolonialisera mitt privata område. Staten blir ett nödvändigt ont. Men hur denna stat är styrd, är ur en negativ definition av frihet, utan betydelse. Den enda fråga som är rele- vant blir enligt Berlin, ”i hur stor utsträckning lägger sig staten i mina fö- rehavanden?” och den frågan har inget med vare sig demokrati eller despo- tiskt styrda stater att göra. För precis som Dewey konstaterar Berlin, ”det finns inget nödvändigt samband mellan individuell frihet och demokratiskt styre” (a.a:142). Den enda anledningen varför de som argumenterar för en negativ innebörd av begreppet, ändå ser mer positivt på en fungerande demokratisk stat, är att demokratin i historien har visat sig mer pålitlig i