Frihet som motstånd - TRE INNEBÖRDER AV FRIHET

KAPITEL 1. TRE INNEBÖRDER AV FRIHET

1.3 Frihet som motstånd

Maxine Greene, professor i utbildningsfilosofi vid Columbia University, publicerade 1988 The Dialectic of Freedom. Greenes ambition var att kriti- sera den negativa innebörden av frihetsbegreppet och hur dess anspråk hade kommit att totalt dominera det offentliga samtalet. Hon konstaterar att i 1980-talets USA har friheten förvandlats till en självklar jargong med betoning på individen som kund, snarare än som medborgare. Hon frågar sig om den negativa frihetens allians med marknaden är allt som kan sägas om friheten. Är verkligen den fria marknadens triumf också en triumf för friheten? Nej, svarar Greene, frihet är något mer än att vara utlämnad till sig själv. Frihet är något mer, mycket mer, än endast reducera individen till en fri konsument. Frihet handlar också om att ”being togheter in a com- munity”(Greene 1988:2). Frihet handlar mer om ”creating what John De- wey called an ’articulated public’” (a.a:2). Den dominerande frihetsretori- ken under 1980-talet negligerar att friheten har dessa dimensioner, därför menar hon, måste dess trånga perspektiv utmanas och breddas. Greenes kritik och hennes projekt att börja tala om frihet på ett annat sätt, hämtar inspiration, som vi kanske redan misstänker, från John Dewey, men också från Jean-Paul Sartre, Hanna Arendt och Paulo Freire. Även om hon i bot- ten är en pragmatist i Deweys mening, kompletterar och väver hon in sin teoretiska ansats både med inslag från existentialismen och med trådar från Freires frigörande humanism.

Vad är då problemet med att tala om frihet som individens frihet att själv få avgöra sitt öde? Jo, menar Greene, hotet mot friheten uppstår då varje misslyckande förklaras bero på individen själv. Och det motsatta, att

egen skull. Man måste tvinga icke-rationella människor att bli rationella, dvs. fria. När deras stumma jag inte talar, måste någon annan träda in som uttolkare och röst. Den positiva logiken blir: ”Frihet är inte frihet att göra det som är irrationellt och dumt eller fel. Att tvinga empiriska jag in i det rätta mönstret är inte tyranni, utan frigörelse” (a.a:159).

Den positiva strävan till självförverkligande eller autonomi, har enligt Berlin, inneburit att någon annan har tagit på sig rätten att tala om vilken typ av bildning eller medvetande som krävs för att bli fri. Den positiva friheten kräver för sitt förverkligande, både en kvalificering och att de rätta yttre villkoren finns till hands innan individen kan nå sin frihet. Kants rationella självstyre, idén om den självstyrande individen, blir ett havererat projekt i mötet med den sociala verkligheten. Det har nämligen visat sig vara omöjligt att alla, alltid, kan rådfrågas och ge sitt samtycke till vad som är den sanna lösningen. Därför menar Berlin:

På detta sätt har den rationalistiska tankegången, med sitt antagande att det finns en enda sann lösning, via om än inte logiskt giltiga så dock historiskt och psykologiskt begripliga steg, lett från en etisk doktrin om individuellt ansvar och individuellt självfullkomnande till en auktoritär stat som följer direktiven från en elit av platonska härskarfilosofer (a.a:163).

Berlin målar upp en dyster bild av det positiva frihetsbegreppets möjlighet. Därför blir det också fullt logiskt att han anser att det negativa begreppet är att föredra. Riskerna med den positiva friheten är helt enkelt för stora. Vad som diskvalificerar, är i Berlins tolkning, att det positiva begreppet tenderar allt för lätt att sammansmälta med olika doktriner och monolitiska idéer, att begreppet paradoxalt kanske, avvisar en pluralistisk synsätt. Parallellerna till Dewey ligger här nära. Bägge ställer de sig kritiska till monolistiska teorier, bägge förespråkar pluralism. Den stora skillnaden är att Dewey ser monolitiska teorier hos både den klassiska liberalismen och Marx, medan Berlin nöjer sig med den senare. Berlin ser snarare den klassiska liberalismen som en pluralistisk teori. En pluralism som han menar uppstår när varje enskild individ tillerkänns ett eget område, ensam i sitt val, och tillerkänns rätten att ensam formulera sina mål. Endast i många av varandra oberoende privata sfären kan friheten existera på ett mångsidigt och oförutsägbart sätt. Och här, i motsatts till Dewey, friheten är inget relationsbegrepp mellan mig och andra individer, friheten är endast något mellan mig och mina egna mål.

Berlins konstruktion av frihet som en distinktion mellan positiv och ne- gativ frihet, och det faktum att hans granskning utföll till den negativa

frihetens fördel, utrustade den fria marknadens förespråkare med använd- bara argument. Den nyliberala diskurs som växte sig allt starkare under 1980-talet, legitimerade sina krav om avreglering, minskad offentlig sektor, privata initiativ och frihet att själv få välja, ofta med hänvisning till aka- demiska auktoriteter. Berlins text var en av dessa, trots, vilket bör nämnas, att Berlin själv under 1980-talet ihärdigt avvisade all samhörighet med nyliberala tankesmedjor (Berlin 2002:37 ff.). Och nu när vi flera decennier senare sitter inne med facit, kan vi konstatera, inte bara den negativa frihetens återkomst som politisk kraft, utan också dess närmast totala tolk- ningsföreträde i den diskursiva striden om vad frihet är. Mot denna ensidi- ga ockupation av frihetsbegreppet höjdes kritik. Vi ska nu övergå till en av dessa kritiker.

1.3 Frihet som motstånd

varje seger enbart är frukten av en individuell prestation. Friheten förvand- las till ofrihet, menar Greene, när vi ensidigt accepterar våra nederlag och våra tillkortakommanden som något vi själva har orsakat. När allt är upp till oss själva. Och även om människor känner sig förhindrade av något, är deras ofrihet något personligt. De har inte arbetat tillräckligt hårt, de har gjort dåliga val, de har haft oturen att hamna på fel plats, fel kön eller fel bakgrund. Och, här kommer Greenes poäng: att göra något åt detta blir i längden meningslöst.

Den negativa frihetens okomplicerade betoning på den enskilda individens rätt att välja, inte individen faktiska möjligheter att välja mellan olika alternativ, passiviserar och isolerar individen. Vad som gäller, menar Gree- ne, är att istället uppfatta hindren som en kollektiv utmaning. Hon exemp- lifierar denna för henne viktiga tes genom att gå till skönlitteraturen. I Dostojevskijs roman ”Anteckningar från ett källarhåll” finner hon en pas- sage där huvudpersonen kommenterar människors oförmåga att gå bortom det invanda, att gå bortom regler och konventioner. Att när de möter en mur så är det en signal att inte gå vidare. Greene citerar: “For these people a wall is not the challenge that it is for people like you and me who think … it is not an excuse to turn back.” (Greene 1988:5)

Muren är ingen ursäkt. Muren är inget hinder. Vad det handlar om är inte vad som begränsar oss, utan hur vi ser, tolkar och namnger det som förhindrar oss. Att det som förhindrar oss, paradoxalt, befriar oss. För att tydliggöra detta argument vänder hon sig till Sartre och ställer sig på hans position att frihet innebär:

The project of acting our freedom involves a rejection of the insufficient or the unendurable, a clarification, an imaging of a better state of things (a.a:5).

Genom samtal med Sartre menar hon att det är i motståndet mot det som förminskar oss, i motståndet mot det vi inte vill vara, som friheten uppenbarar sig. Just detta att friheten visar sig när vi utmanar förtrycket, beskri- ver Sartre, från kanske en extrem situation, men i en klassisk formulering:

Aldrig har vi varit mer fria än under den tyska ockupationen. Vi hade förlo- rat alla våra rättigheter och framför allt den att tala; varje dag förolämpade man oss rakt upp i ansiktet och vi hade bara att tiga; man deporterade oss i klump, som arbetare, som judar, som politiska fångar; överallt på husväg- garna, i tidningarna, på bioduken fann vi den vämjeliga och andefattiga bild som våra förtryckare ville att vi skulle ha av oss själva: på grund av allt det-

ta var vi fria. Eftersom det nazistiska giftet trängde ända in i våra tankar, blev varje riktig tanke en erövring; eftersom en allsmäktig polis försökte tvinga oss till tystnad, blev varje ord lika värdefullt som en principdeklara- tion; eftersom vi var förföljda, fick varje gest vi gjorde förpliktelsens tyngd. (Sartre 1949:11)

Frihet som motstånd, som utmaning är Greenes centrala tema. Problemet är inte bara att våga utmana, att ta risker, problemet är främst att se att saker kan vara annorlunda, att politiska och sociala strukturer är sociala konstruktioner skapade av människor, därför också av människor möjliga att förändra. För att detta skall bli möjligt, menar Greene, behövs något som kan vara en öppning till någonting annat. Detta något är dels ”public space”, dvs. ett rum där våra gemensamma ansträngningar kan mötas, och dels ”private space” ett inre rum där vår fantasi om det annorlunda kan växa. ”Space” är ett centralt begrepp för Greene. När vi sätter oss ner till- samman med andra, öppnas ”spaces as well as perspectives”, alternativen blir fler, om vad vi skall göra, om vad vi borde göra, om vad som skiljer och vad som förenar. Friheten utvecklas “by human beings who have acted to make a space for themselves in the presence of others…”(a.a:56). Frihe- ten uppenbarar sig när vi presenterar oss inför varandra på ett autentiskt sätt, ”without masks, pretenses, badges of office”, när det endast är själva utmaningen att göra något som binder oss samman, när vi frivilligt behö- ver varandra, och Greene fortsätter:

There must be a coming together of those who choose themselves as affected and involved. There must be an opening of space between them, what Han- na Arendt called an “in-between”, deeper and more significant than merely practical or worldly interests (a.a:16-17).

Att våga utmana, att se muren som endast en utmaning, förutsätter att vi inte är ensamma, utan att vi delar en känsla för varandra eller känner en solidaritet med varandra.

Greenes frihetsbegrepp ligger nära Deweys. Bägge ser friheten som en förmåga att handla, frihet; “is the capacity to take initiatives, to begin” (a.a:55). Och båda betonar att denna förmåga är något som uppstår när individer interagerar i jämlika relationer. Vad som skiljer är att Dewey menar att individen måste tränas till en ”scientific attitude” för att kunna lösa problem och inte bli offer för despotisk propaganda. Detta är något som Greene inte betonar, utan snarare väljer att betona förmågan att utmana gränser och det som förhindrar individen att välja alternativ. Om

The project of acting our freedom involves a rejection of the insufficient or the unendurable, a clarification, an imaging of a better state of things (a.a:5).

Att våga utmana, att se muren som endast en utmaning, förutsätter att vi inte är ensamma, utan att vi delar en känsla för varandra eller känner en solidaritet med varandra.

man vill spetsa till det: frihet är för Dewey en förmåga att lösa problem, för Greene är frihet snarare något som inträder när hindrande och för- tryckande strukturer, traditioner och gränser medvetet överträds.

In document Mellan frihet och kontroll : Om läroplanskonstruktioner i svensk skola (Page 40-44)