Läroplanerna har inget att säga om lust och lärande. Det lustfyllda lärandet är som vi sett förbehållet förskolan. Konst och estetik är över huvud inte något som uttryckligen kopplas ihop med lärande. Det är därför intressant att ”Kultur och skola”-uppdragets text utan vidare förutsätter ett positivt samband mellan kultur, d.v.s. konst och estetik, och lärande. Om det är både viktigt och självklart, varför har det inte kommit till uttryck i läroplanerna? Alternativt kan man fråga sig vad det är som plötsligt har gjort sambandet så självklart.

Kerstin Borhagen och Ulla Lind sammanfattar grund- skolans mål med kulturen i tre punkter. Eleverna ska ”få lära sig ta del av det kulturutbud som finns, få ett kulturhistoriskt perspektiv samt kunna använda kulturella uttrycksformer och

40 Borhagen (2000) s. 6.

få interkulturell förståelse.42 Läroplanerna har inte något att säga om att konst och estetik eventuellt skulle kunna kvalificera skolkunskaperna på något sätt. Det har inte lärarna heller.43

I nästan alla svar från lärarna finns det enligt författarna en gemensam nämnare. Det ska vara roligt att gå i skolan och kulturinslagen ska underlätta mer teoretiska och intellektuella verksamheter. Ett typiskt svar är: ”Det är inte jobbigt att räkna när man vet att man skall få träna på en musikal och agera timmen efter. Det hjälper upp mycket, sådant som känns jobbigt annars, det blir lättare för alla. Vi brukar ha musik under arbetet. Då får det vara sådan musik som lugnar.”44

Man får alltså ingen klar bild av vad lärarna menar att eleverna kan lära sig genom att ägna sig åt estetiska verksamheter. De talar om att det är viktigt att ha roligt tillsammans, att lätta upp skolvardagen och att puffa för god kultur. De s.k. kulturinslagen gör att eleverna trivs bättre i skolan, känner trygghet och får bättre relationer till kamraterna. Livskvalitet är ett ord som nämns några gånger.

Lärarna tycks främst söka lite andra kvaliteter i skollivet och ett bra socialt klimat med hjälp av detta som kallas ”kultur

42 Lind & Borhagen (2000) s. 21.

43 Praktiken är säkert inte så nedslående som påståendet kan antyda. Se t.ex. Bendroth Karlsson (1998), Media, estetik, pedagogik (1999). 44 Lind & Borhagen (2000) s. 12.

i skolan”. Därutöver, menar författarna, är lärarnas språk för att beskriva lärande ”väldigt trevande”45. Om det stämmer – och inget i deras material talar mot det – är det naturligtvis hämmande. Det är helt klart att lärarna t.ex. inte formulerar några särskilda insikter eller kompetenser som eleverna borde skaffa sig i arbetet med ”kultur i skolan”.

Det är kanske inte underligt att lärarna hellre talar om skapande och lust än om kultur och lärande. De två ord man föredrar förefaller vara entydigt positiva och lätta att hantera – åtminstone för lärare på lägre skolstadier. Skapande verksamhet har länge varit en etablerad term för just sådant som man normalt sysslar med på lägre stadier. Det är lagom vagt och gränslöst. Den invändning som kan ligga nära till hands är att allt skolarbete kanske borde vara skapande. Men skapande har trots allt något större hemmahörighet i speciellt konstnärliga sammanhang än t.ex. ordet kreativ.

Med ordet lust förhåller det sig lite annorlunda enligt Kerstin Borhagen och Ulla Lind.46 De menar att de nära sammankopplade orden lek och lust i modern tid ingått i en motdiskurs till kunskap och lärande. Lek eller fri lek har ansetts viktig för små barn men något som eleven måste lämna bakom sig i sin utveckling mot en vuxen mogenhet.

45 Lind & Borhagen (2000) s. 43. 46 Lind & Borhagen (2000) s. 35.

Lust är inte heller enbart något positivt. De ungas lust kan vara något som är farligt och svårt att kontrollera. Den kan kräva omedelbar tillfredsställelse, när så mycket i skolan handlar om att uppskjuta sina behov. Man kan tillägga att en omedelbar utlevelse av lustar också förbundits med populärkulturen eller den låga kulturen.

Om det ligger något i detta, kan det bidra till att förklara varför estetisk praktik är något som främst hör hemma på lägre skolstadier och som nästan gått gymnasieskolan förbi. Man kan också fråga sig om dessa föreställningar har bidragit till de uppenbara svårigheterna att koppla samman lust och lärande på något tydligt vis. Men man bör kanske också fråga sig om det inte har skett stora förändringar i möjligheterna att hålla lust och lärande åtskilda. Accepterar de unga i dag den uppskjutna behovstillfredsställelse som skolan i så hög grad kräver.

En annan aspekt på lustbegreppet som redan skymtat förbi är åtskillnaden mellan leklust och arbetslust. Leklust definierar författarna som fantasins lustfyllda låtsasvärldar. Leken skapar alternativa världar eller simuleringar med ett fint ord. Arbetslusten däremot hänger samman med meningsfulla kunskaper och färdigheter i en värld som är ”på riktigt”. De här olika typerna av lust kan säkert kombineras eller leva sida vid sida, tror författarna. Men ”inte sällan är företrädare för

dessa lustbegrepp ovetandes om vilken diskurs de utövar eller ansluter sig till”47.

Det är säkert en viktig distinktion de gör här. Båda typerna av lust står i motsats till pluggskolan och föreställningen att det måste vara tråkigt och slitsamt att lära sig något. Det kan kanske vara dags att nyansera den föreställningen. Om man får tro att intervjuundersökningarna till någon del speglar en verklighet, borde det i så fall finnas mer av leklust på högre stadier och mer av arbetslust på alla. Möjligen är det just det som en del lärare har på känn, när de talar om livskvalitet och glada barn som har roligt.

I dokument Den goda kulturen och det fria skapandet : Diskurser om "Kultur i skolan" (sidor 41-45)