Högtidligt möte - Högtidlighållande av Europaparlamentets 50-årsjubileum (Kort framträdande av Europeiska unionens ungdomsorkester, under ledning av Pavel Kotla.)

Talmannen. − Det var ett vackert framträdande av Europeiska unionens ungdomsorkester med Pavel Kotla som dirigent. Tack så mycket.

Mina damer och herrar! Jag hälsar er alla varmt välkomna till kammaren för att fira femtioårsjubileet av Europeiska parlamentariska församlingens konstituerande sammanträde. Först och främst skulle jag vilja föreslå att vi med acklamation välkomnar alla tidigare talmän som är här i dag: Emilio Colombo, Lord Henry Plumb, Enrique Barón Crespo, Egon Klepsch, Klaus Hänsch, José Maria Gil Robles, Nicole Fontaine och Josep Borrell Fontelles. Välkomna alla högt aktade tidigare talmän för Europaparlamentet.

(Ihållande applåder)

Dessutom skulle jag varmt vilja välkomna Janez Janša, Europeiska rådets tjänstgörande ordförande, och José Manuel Durão Barroso, Europeiska kommissionens ordförande.

Kommissionsordförande Barroso! Ni är givetvis ett välbekant ansikte här i kammaren, men ni är särskilt välkommen i dag.

(Applåder)

Jag är extra glad att kunna välkomna Lluís Maria de Puig, talman i Europarådets parlamentariska församling, hit till kammaren i dag. Ni är varmt välkommen.

(Applåder)

Det är ett nöje att kunna välkomna ordförandena och talmännen i de belgiska parlamenten, Herman van Rompuy, det italienska parlamentet, Fausto Bertinotti och den nederländska senaten, Yvonne Timmerman-Buck. De har samlats här i dag i Europaparlamentet tillsammans med andra företrädare för parlamenten i Bulgarien, Tjeckien, Estland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien och Storbritannien.

Även dessa hälsar jag välkomna.

(Applåder)

Jag välkomnar ordförandena för de övriga EU-institutionerna: ordföranden för EG-domstolens första avdelning, Peter Jann, revisionsrättens ordförande Vítor Caldeira, Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande Dimitris Dimitriadis, Regionkommitténs ordförande Luc Van den Brande och EU:s ombudsman Nikoforos Diamandouros. Välkomna till Europaparlamentet.

(Applåder)

Det är ett nöje att kunna välkomna följande lokala och regionala företrädare: Strasbourgs borgmästare Fabienne Keller, ordföranden för Alsaces regionala rådsförsamling Adrien Zeller, ordföranden för Conseil Général du Bas-Rhin Philippe Richert och prefekten för regionen Alsace och Bas-Rhin Jean-Marc Rebière. Välkomna till Europaparlamentet.

(Applåder)

Mina damer och herrar! På stol 146 sitter vår kollega Astrid Lulling. Hon är den enda av oss som var ledamot av Europaparlamentet innan det blev en direktvald församling.

(Ihållande applåder)

För nästan exakt 50 år sedan, den 19 mars 1958, sammanträdde den gemensamma församlingen för de tre europeiska institutionerna – Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska atomenergigemenskapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen – för första gången här i Strasbourg i vad som då hette Maison de l’Europe. Församlingen bestod enligt Romfördraget, som hade antagits några veckor tidigare, av ”företrädare för folken i de medlemsstater som förenas i Europeiska gemenskapen”.

I dag firar vi detta jubileum eftersom vi, i rakt nedstigande led, är direkta arvtagare till denna parlamentariska församling och dess ursprungliga 142 ledamöter.

Den förste talmannen i denna gemensamma församling var den store Robert Schuman. I sitt installationstal sa han att församlingen skulle spela en nyckelroll för att utveckla den europeiska andan, som församlingen enligt honom ”hade varit och var en smältdegel för”.

Detta är lika sant nu som då. Vid det konstituerande sammanträdet varnade samtidigt Robert Schuman sina kolleger för att ett parlamentsarbete med 142 ledamöter – från vid denna tidpunkt sex länder – skulle kräva disciplin från alla. Detta är som vi alla vet givetvis än mer relevant i dag, med 785 ledamöter från 27 länder!

Inte långt efter det konstituerande sammanträdet började våra företrädare att kalla institutionen ”Europaparlamentet”. Först skedde detta informellt eftersom termen inte fanns i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. Det var inte förrän fyra år senare, i mars 1962, som den parlamentariska församlingen fattade ett formellt beslut om att kalla sig för ”Europaparlamentet”.

Trots att det i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna föreskrevs att församlingen ”ska utarbeta förslag till allmänna direkta val enligt en i alla medlemsstater enhetlig ordning” och att ” rådet ska enhälligt fastställa bestämmelserna och rekommendera medlemsstaterna att anta dessa i överensstämmelse med deras konstitutionella bestämmelser” var det inte förrän 1976 som rådet – på grundval av Europaparlamentets rekommendation av den 20 september 1976 – antog en rättsakt om att hålla direkta och allmänna val till Europaparlamentet.

Mina damer och herrar! Den parlamentariska församlingen hade inledningsvis nästan inga som helst egna befogenheter. Våra företrädare visste att det skulle ta lång tid att utveckla

den europeiska parlamentariska dimensionen och att detta skulle kräva en tydlig kompass, engagemang, tålamod och uthållighet från dem och kommande generationer. Steg för steg har Europaparlamentet tillskansat sig mer och mer egna befogenheter och blivit allt mer medvetet om sina skyldigheter och handlingsutrymme. Jag tror att jag talar för alla här när jag säger att i dag är parlamentet verkligen värt sitt namn.

(Applåder)

I dag företräder vi nästan 500 miljoner EU-medborgare och vi speglar hela det politiska spektrumet i EU. Vi är EU:s fritt valda parlament, enat i vår strävan att nå de bästa och mest övertygande lösningarna. Vi har blivit självsäkra och en central aktör i europeisk politik.

Vi har rätt att vara nöjda.

Denna process inleddes 1958 och det har funnits flera milstolpar längs vägen, på vår gemensamma färd mot europeisk integration. Europeiska gemenskapen fick sin egen budget 1971och sedan dess har Europaparlamentet spelat en central roll vid antagandet av budgeten. Det första direkta valet till Europaparlamentet hölls 1979. Genom enhetsakten 1986 fick namnet Europaparlamentet äntligen rättslig status. Genom Maastrichtfördragets ikraftträdande för 15 år sedan fick Europaparlamentet äntligen full medbeslutanderätt på vissa områden av gemenskapspolitiken, vilket gjorde det möjligt för parlamentet att verkligen bidra till utarbetandet av lagstiftning, och vid behov dra i nödbromsen, mot rådets vilja. I Amsterdamfördraget utökades medbeslutandebefogenheterna, medan Lissabonfördraget kommer att göra medbeslutandeförfarandet till normalförfarandet när EU-lagstiftning utarbetas. Det har därför fått det passande namnet ”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”.

I dag är vi 785 ledamöter från 27 europeiska länder. Vi företräder fler än 150 nationella politiska partier, varav de flesta har slagit sig samman i någon av Europaparlamentets sju politiska grupper. Vi är både en lagstiftande församling och en budgetmyndighet, jämbördig med rådet. Vi utövar kontroll över kommissionen och utser dess ordförande. Och kommissionen kan inte tillsättas utan vårt godkännande. Vi förespråkar gemenskapsrättens företräde och vi är EU:s folkvalda församling.

För tre veckor sedan antog vi Lissabonfördraget, som ytterligare kommer att stärka våra befogenheter. I framtiden kommer beslut i viktiga frågor som rör EU:s medborgare endast att kunna fattas om en majoritet i Europaparlamentet ger sitt samtycke. Detta gäller även centrala frågor på det rättsliga och inrikespolitiska området. Vi får emellertid inte slå oss till ro och det är verkligen inte fråga om en oundviklig process. Vi har varit att tvungna att kämpa hårt hela vägen.

Jag skulle vilja tacka alla som under de senaste fem decennierna, i våra talmäns trygga händer, har arbetat för att stärka den europeiska integrationens parlamentariska dimension och gett ett värdefullt bidrag till denna process. Ett stort tack till både tidigare och nuvarande ledamöter av Europarlamentet!

(Applåder)

Jean Monnet sa en gång att inget är möjligt utan människor, och inget är permanent utan institutioner. Jag skulle också vilja ta tillfället i akt för att skänka Paul-Henri Spaak en tanke, den förste talmannen i Europeiska kol och stålgemenskapens (EKSG) gemensamma församling – den institution som föregick Europaparlamentet. Han gav med sin rapport efter Messinakonferensen i juni 1955 ett viktigt bidrag till utarbetandet av Romfördraget.

Vägen mot parlamentarisk demokrati i EU har följt en logik som vi känner igen från de europeiska ländernas historia. Vi har skapat en institutionell balans mellan nationell nivå och EU-nivå som har varit en stor framgång och speglar samspelet mellan EU:s olika maktfördelningsnivåer. Ett viktigt element i denna balans är Europaparlamentets goda samarbete med de nationella parlamenten, som är särskilt viktigt för oss. Jag är mycket glad att nästan alla medlemsstaters nationella parlament har skickat företrädare på hög nivå för att närvara vid denna sammankomst.

(Applåder)

Jag skulle vilja be er alla – ledamöterna av Europaparlamentet och ledamöterna av de nationella parlamenten – att dra sitt strå till stacken i vår strävan efter att fortsätta detta samarbete i framtiden.

Lissabonfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att vara avgörande för att förverkliga demokrati och parlamentarism i EU på alla nivåer. Vi kan vara stolta över vårt konsekventa och tydliga stöd för reformfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

(Applåder)

Vi behöver en kritisk allmänhet och kritisk granskning av vårt arbete. Men vi har även rätt till rättvisa. EU, i all sin mångfald, är mer komplext än någon annan gemenskap i världen.

Jag skulle vilja be medierna – som spelar en viktig roll i kommunikationen med medborgarna – att tänka på det. EU bör inte göras till syndabock för nationella tillkortakommanden.

(Applåder)

En av de största framgångarna i vår europeiska vision under de senaste 50 åren har varit vårt försvar av demokrati och frihet i hela Europa. I dag är Estland, Lettland. Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Bulgarien, Rumänien och det återförenade Tyskland EU-medlemmar – ett resultat som vi bara hade kunnat drömma om och som har förverkligats under vår livstid. I dag är vi medborgare i Europeiska unionen – enligt Berlinförklaringen av den 25 mars 2007 – ”nu lyckligtvis förenade”. Detta är något vi bör glädjas åt.

När vi ser tillbaka på de senaste 50 åren är det viktigt att även se framåt. Vi bör självkritiskt påminna oss själva om vilka aspekter i EU:s parlamentariska dimension som fortfarande är otillfredsställande.

Till skillnad från de nationella parlamenten har vi fortfarande inte möjlighet att i budgetprocessen fatta beslut om våra egna finansiella resurser.

Parlamentariskt styre innebär i allmänhet parlamentarisk kontroll över militären. Men EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik är fortfarande ofullständig och ger en otillräcklig koppling mellan nationella skyldigheter och skyldigheter på EU-nivå.

Vi saknar fortfarande en enhetlig valordning, vilket innebär att vi fortfarande saknar en viktig förutsättning för effektiva europeiska politiska partier som kan ställa upp i val till Europaparlamentet med gemensamma valsedlar.

Med tålamod, uthållighet och en god kompass har Europaparlamentet ända sedan Europeiska parlamentariska församlingens första session kämpat för att försvara sin position i Europa. Och det måste och kommer det att fortsätta att göra även i framtiden. Som EU:s

direktvalda överstatliga församling visas Europaparlamentet upp som en modell för liknande ansträngningar i andra regioner i världen. Jag har blivit vittne till detta, och det har ni också, när vi besöker andra delar av världen.

Denna positiva utveckling av Europas parlamentariska dimension hade nästan varit omöjlig att förutse när Rober Schuman installerades som den parlamentariska församlingens första talman den 19 mars 1958. Men Robert Schuman hade en vision. Han talade om en Europatanke som måste återuppväckas och beskrev denna som ”la relance de l’idee européenne”.

Vad skulle i dag, efter krisen i samband med misslyckandet med det konstitutionella fördraget, kunna vara ett bättre ledmotiv för den uppgift som vi har framför oss?

Den 19 mars 1958 uttryckte Robert Schuman i sitt korta tal sina farhågor för att en teknokratisk syn kunde få den europeiska integrationen att vittra sönder. Detta gäller i lika hög grad nu som då. Robert Schuman var realistisk, blygsam och tydlig i sin beskrivning av möjligheterna för den parlamentariska församling som han ledde till 1960: ”Nous désirons contribuer”, sa han med sin varma och klangfulla röst, ”à créer un noyau de la structure européenne.”

Robert Schuman avslutade sitt första anförande som talman för Europeiska parlamentariska församlingen med ett åtagande om att arbeta för att ena den europeiska kontinenten. Han ansåg att Europa måste betrakta sig själv som en värdegemenskap som förenar kontinentens fria nationer: ”Ainsi seulement l’Europe réussira à mettre en valeur le patrimoine total qui est commun à tous les pays libres.”

Jag skulle vilja bygga vidare på detta. EU är en värdegemenskap. Våra institutioner är inte ett mål i sig själva, utan existerar för att tjäna våra värderingar: individens värdighet, mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och ekonomiskt och socialt välstånd.

De tjänar solidaritets- och subsidiaritetsprincipen. Europa betyder respekt för varandra, respekt för vår mångfald, respekt för våra medlemsstaters värdighet, stora som små. Denna respekt kan inte påtvingas, men är en viktig grundförutsättning för vår ömsesidiga förståelse och gemensamma verksamhet. Respekt för EG-rätten, som gör det möjligt för oss att lösa våra tvister i godo och på fredlig väg uppnå en balans mellan olika intressen, måste ständigt förnyas genom de oskrivna regler som styr våra relationer i Europa: omtanke om och respekt för varandra.

(Applåder)

Jag skulle vilja uppmuntra och uppmana alla – oavsett politisk hemvist – att fortsätta visa varandra denna respekt.

Om denna ömsesidiga respekt – som kännetecknas av att visa tolerans för varandras övertygelser, men vara trogen sina egna och samtidigt vara beredd att sluta kompromisser – är framgångsrik, kan EU och Europaparlamentet stå modell för fred i världen.

Vårt europeiska arv bevaras i våra nationers enighet och fredliga samexistens. De har gått samman och bildat Europeiska unionen. Vi hedrar Robert Schuman och alla ledamöter i den första europeiska parlamentariska församlingen genom att sträva efter att verka i deras anda, och genom att arbeta för ett ansvarsfullt och öppet Europaparlament som finns nära medborgarna, men som om det behövs har kraften att visa politiskt ledarskap. Om vi fortsätter vårt resoluta arbete har vi inget att frukta vid våra efterträdares bedömning av vårt arbete när de 2058 firar Europaparlamentets hundraårsjubileum.

Kolleger, mina damer och herrar! Låt oss tillsammans glädjas åt den frihet, fred och enighet som präglar den europeiska kontinenten, och som det är ett privilegium för oss att arbeta för.

(Kraftiga och ihållande applåder)

Janez Janša, rådets ordförande. − (SL) Mitt anförande kan inte hållas utan känslor, så sa Europeiska parlamentariska församlingens första talman, Robert Schuman, när han för första gången talade i denna respekterade kammare den 19 mars 1958. Femtio år senare, vid detta festliga jubileum, känner vi precis likadant.

Jag talar här inte bara till 142 nationella ledamöter utan till 785 direktvalda ledamöter av Europaparlamentet. Om man ser tillbaka på den väg som vi har vandrat och hur den europeiska demokratin har blomstrat de senaste 50 åren blir man stolt och mycket tacksam gentemot dem som skapade Europatanken. Samtidigt är det vårt ansvar att så bra vi kan fortsätta den europeiska traditionen av fred, samarbete och välstånd.

Låt oss gå tillbaka till 1958. Ett samhälle som led av effekterna av två destruktiva krig, en bipolär värld där väst stod mot öst, det kalla kriget, den kubanska revolutionen, det första chipset, atomexperiment och uppskjutningen av den första rymdsatelliten.

Etthundrasextioåtta miljoner européer i de sex grundarländerna slöt sig samman och bildade Europeiska unionen, vilket läkte krigsår, gav ekonomiskt välstånd och tillsammans med Atlantpakten tryggade fred och demokrati i området. Tyvärr levde större delen av resten av Europa i en totalitär miljö med civil och ekonomisk stagnation eller till och med tillbakagång.

År 2008 är bilden en helt annan. För att hitta lösningar på dagens utmaningar bryr man sig i vår multipolära värld inte bara om ekonomisk och politisk konkurrens utan även i allt högre grad om samarbete. Avskaffandet av de gränser som delade Europa längs Berlinmuren, avskaffandet av järnridån och övervakningen av de interna gränserna kommer att fortsätta den här månaden genom att luftrumsgränserna avskaffas inom det utökade Schengenområdet.

Europeiska unionens territorium är mer än tre gånger så stort som för 50 år sedan och unionen har tre gånger så stor befolkning, 23 officiella språk, en starkare inre marknad och en gemensam valuta. EU-medborgarnas medellivslängd är åtta år längre. Tjugosju stats- och regeringschefer – en tredjedel av oss levde under totalitära regimer för 20 år sedan – kommer att fatta beslut runt samma bord i morgon. I dag lever nästan hela Europa i frihet och i demokratier. Vi bör uppmärksamma denna framgång och fira den.

Europaparlamentets arbete sedan 1958 speglar tydligt de framsteg som har åstadkommits tack vare de senaste 50 årens integration. Efter er inledande rådgivande roll fick ni under det tidiga sjuttiotalet era första riktiga befogenheter i samband med gemenskapsbudgeten.

Och i slutet av sjuttiotalet höll ni era första direkta val. Tack vare nya avtal fick ni starkare befogenheter vid antagandet av lagstiftning och vid utnämningen av de högsta europeiska politiska företrädarna. Den nya Europeiska kommissionen kan inte heller existera utan ert förtroende.

På samma sätt som Romfördraget gav parlamentet nya ansvarsområden 1958, innebär Lissabonfördraget 50 år senare ett stort steg framåt för Europaparlamentet.

Medbeslutandeförfarandet kommer att utvidgas till att omfatta nästan all EU-politik och Europaparlamentets demokratiska kontroll, upprättandet av internationella avtal och utnämningen av de högsta EU-företrädarna kommer att stärkas.

Det gladde mig mycket när ni vid sammanträdesperioden förra månaden antog betänkandet om Lissabonfördraget med stor majoritet. Jag skulle också vilja gratulera alla medlemsstater som redan har ratificerat detta fördrag. Och jag hoppas att de snart ska följas av de återstående medlemsstaterna.

Medan EU:s första 50 år ägnades åt den europeiska agendan, vår politiska och ekonomiska utveckling och reformer kommer de kommande 50 åren säkerligen även att inriktas på den globala agendan. Detta framgår tydligt av de ämnen som ska tas upp vid Europeiska rådets möte i morgon.

Det råder ingen tvekan om att vi endast kan hitta godtagbara lösningar på utmaningarna från Lissabon, miljö- och energifrågorna och oron på finansmarknaderna om vi tar hänsyn till globala trender och aktörer och inkluderar dessa i vår verksamhet.

Detta gäller även mänskliga rättigheter och interkulturell dialog, där Europaparlamentet verkligen spelar en ledande roll. Jag skulle vilja utnyttja detta tillfälle till att på Europeiska rådets vägnar tacka er för er roll när det gäller att uppmärksamma människorättskränkningar och ert valövervakningsarbete och för era delegationers arbete i internationella organ som FN:s råd för mänskliga rättigheter. Er roll inom de gemensamma parlamentarikerkommittéerna är också viktig och skapar ett mervärde för EU:s politik gentemot tredjeländer och regioner.

Genom er verksamhet och möten med framstående gäster under Europeiska året för interkulturell dialog stärker ni en av de grundläggande europeiska traditionerna, dvs. att ömsesidig respekt och förståelse är grundpelarna för samexistens såväl i Europa som i resten av världen.

EU:s verksamhet breddas ständigt. Men den styrs av en enda regel. Framgången står i proportion till graden av enighet bland medlemsstater, sektorer, gemensamma intressegrupper och generationer och inom regionala, nationella, europeiska och globala faktorer. Här måste EU-institutionerna föregå med gott exempel.

”Varje person är en ny värld. Endast institutioner som bevarar den kollektiva erfarenheten kan mogna.” Med dessa ord tar Jean Monnet oss ett steg närmare en förklaring till varför EU:s vision fortfarande ofta skiljer sig från verkligheten, och varför många européer, trots de uppenbara framgångarna de senaste 50 åren, fortfarande tvivlar på den europeiska integrationens fördelar. För att förstå och värdera frihet, fred och mångfald, avsaknaden av gränser och fördelarna med och framtida utsikter till ett enat Europa måste vi alltid vara medvetna om att det finns andra, mycket värre alternativ.

Det är därför som vi måste hålla den europeiska kollektiva tanken vid liv. Från den kan vi hämta styrka att möta dagens utmaningar. Gårdagens tankar måste förenas med framtidens tankar. Hade vi inte slagit oss samman för 50 år sedan skulle vi förmodligen inte ha levt i frihet och välstånd i dag. Samma sak kan sägas om de kommande 50 åren. Om vi inte tillsammans försöker hitta lösningar för att minska koldioxidutsläppen och spara energi kommer vi inte att lyckas bromsa klimatförändringen. Vi kommer att drabbas av fler och fler översvämningar, orkaner, torka, nya sjukdomar, hotade ekosystem och miljöflyktingar.

Det är viktigt att resultaten av EU:s beslut och verksamhet är tillräckligt konkreta och påtagliga för medborgarna för att de ska förstå hur oerhört viktigt EU är för att bevara och

Det är viktigt att resultaten av EU:s beslut och verksamhet är tillräckligt konkreta och påtagliga för medborgarna för att de ska förstå hur oerhört viktigt EU är för att bevara och