Habitus som en inre moralisk kompass – Christians

Christians berättelse utgör ett exempel på hur grundläggande moraliska

föreställningar som internaliserats i habitus gnager på samvetet när man inte lever i enlighet med dessa. Christian upplevde under tiden han använde heroin att han gjorde något som i grund och botten avvek från vad han lärt sig var rätt och att han därför borde sluta. Så varför gjorde han bara inte det?

För att förstå hur det kommer sig behöver man känna till något om den sociala värld Christian levde i när han började använda narkotika.

Christian: Ja... Som ung var jag sån strulpojke. När jag drack så hamnade jag på sjukhuset två gånger. Medvetslös, man hamnade på sjukhuset. Jag minns inte hur jag kom dit, jag bara vaknade där. Jag fick en kontaktperson genom socialtjänsten. Och den här kontaktpersonen... Ja, han rökte hasch liksom. Och eftersom jag var från Sydamerika så tänkte han att jag rökte hasch. Och så började vi röka hasch.

Christian upplevde att det fanns tydliga fördelar med haschet jämfört med alkoholen. Minnesluckorna uteblev och han upplevde att han kunde kontrollera effekterna av haschet mycket bättre än alkoholen. Dessutom innebar det att Christian fick vänner.

Christian: Det var ju så att mina kompisar började röka hasch innan jag gjorde det. Jag började röka hasch när jag fick den här kontaktpersonen. Åsså då fick ju jag en bättre relation med mina polare som rökte hasch, när jag också gjorde det. För jag tyckte liksom att när dom började röka hasch där i högstadiet... Vad fan håller ni på med? Är inte det där bara skit, liksom. Men sen fick jag den här kontaktpersonen, då vart vi liksom polare igen på nåt sätt. “Kolla, Chrille har börjat rökt hasch!”.

Det dröjer inte särskilt lång tid förrän Christian röker hasch varje dag, antingen med de personer som tagit Christian till sig därför att han börjat röka hasch, eller tillsammans med den kontaktperson som socialtjänsten tillförordnat Christian. En dag, strax innan Christian ska fylla 18, bestämmer sig kontaktpersonen för att

introducera Christian till en ny drog som kontaktpersonen experimenterade med. Kontaktpersonen bjuder Christian på heroin och lär honom att “jaga drake”, dvs. värma heroinet på en bit metallfolie och inhalera ångorna. En ny social värld öppnas för Christian, en värld som de flesta bara sett på TV. Christian lär genom kontaktpersonen känna olika aktörer som är involverade i narkotikarelaterad kriminalitet i staden – kinesiska heroinsmugglare, cannabisodlare, finska

amfetaminister, vapenförsäljare och, hör och häpna, sin socialsekreterares make.

Christian: Och den här socialsekreteraren som jag hade... Jag rökte heroin med hennes man också. För vi var en gång i huset. Jag visste inte att det var dom som... Vi var i källaren och rökte heroin och så gick vi upp och så stod min socialsekreterare där och killen som vi rökte heroin med var hennes man.

Christian socialiserades in i en tillvaro där narkotikaanvändning framstod som fullständigt normalt. Christian tyckte det var spännande att bli del av denna sociala värld, men han insåg att det inte var en särskilt god idé att fortsätta röka heroin. Sommaren efter att han gått ut gymnasiet bestämmer han sig för att lägga av med heroinet.

Christian: Så hade jag sökt in på en konstkurs. Så tänkte jag att när jag börjar den där konstkursen så ska jag sluta med heroin liksom. Det här är bara en sommargrej liksom. Men i den konstkursen så började den killen som jag köpte heroin av också [skrattar]. Så då blev det att man rökte heroin med honom på rasterna och såhär. Och jag umgicks ju med den här kontaktpersonen också och alla kände varandra på nåt sätt. Så det blev lite så.

Det verkar inte varit det fysiska beroendet som drev honom att fortsätta röka heroin, utan förväntningarna som fanns på honom i hans sociala närhet. På något sätt dyker det hela tiden upp personer i Christians sociala miljö som gör det svårt för Christian att inte använda heroin, oavsett vad han tänker är rätt och oavsett vad han planerar. Christians berättelse är på så vis ett exempel på vad Bateson (1973) kallar “larger mind”, dvs. att det inflytande människorna i omgivningen utövar på individen i handlingsögonblicket ofta är mer avgörande för en individs handlingar än vad individen egentligen vill göra. När de grundläggande moraliska/normativa föreställningar som internaliserats i habitus – samvetet – inte finner stöd i

individens sociala miljö, drar samvetet det korta strået.

För Christian har de normer om att ta ansvar för sig själv som grundlagts tidigt i livet varit mycket betydelsefulla under tiden han använde heroin. Christian har t.ex. inte smittats av några blodsjukdomar.

Christian: Så nånstans så har jag iallafall haft det såhär... Ja, förnuft. Även om jag har delat sprutor med folk. Men att jag har liksom haft sån här desinfektionssprit med mig [skrattar]. Hela tiden. Men det har liksom... Det känner jag liksom... Det har varit bra för att killen som jag delade sprutor med mycket där en sommar, han har HIV nu liksom. Och jag är frisk. Samma med andra kompisar som har Hepatit C och såhär liksom att man har delat sprutor hejvilt liksom. Jag har väl varit försiktig nånstans.

Bengt: Du har inte ens Hepatit C?

Christian: Näe. Jag har väl varit försiktig just med det hära med att... Ja, dela sprutor så har jag haft det här desinficeringsmedlet. Jag gick in på apoteket och sa att jag var tatuerare och jag behövde någonting att göra ren mina verktyg med såhär, som dödar allt, och då så gav hon mig nån sån här flaska. Jomen det här dödar allt. Och då har jag liksom använt det och gjort rent sprutor dårå.

Petter: Är det vanligt att folk gör så?

Christian: Nej, jag tror nog att det var bara jag som hade, vafan... [Skrattar]. En kompis sa att det räcker med att koka lite vatten på en sked och dra upp det en gång och såhär liksom, men jag tänkte att, näe, du får nog köra lite det här, liksom, spriten ett par gånger.

För Christian blev det också förnuftsmässiga överväganden som möjliggjorde att han, elva år efter att hans kontaktperson bjudit honom på heroin för första gången, lyckades sluta med heroinet. Efter att ha tillbringat ett år på La Strada58, en

miljöterapeutisk behandlingsverksamhet, kommer Christian vintern 2006 tillbaks till sin hemstad. Han börjar återigen använda heroin och vill tillbaka till La Strada. Christians socialsekreterare har vid det här laget tröttnat – istället för att åka iväg på behandling ännu en gång tycker socialsekreteraren att Christian ska påbörja substitutionsbehandling med buprenorfin. Christian, som aldrig varit intresserad av att ha substitutionsbehandling, tackar nej till förslaget och bestämmer sig för att försöka hitta en annan kommun som kan tänka sig att hjälpa honom. Han känner till att en annan kommun har avtal med La Strada och tänker att om han kan lura socialtjänsten att han bor i kommunen, då måste de bevilja honom behandling. Planen går i lås och efter några månader sitter Christian återigen på ett plan på väg till La Strada – sedan dess har han varit drogfri.

7.1.3 Alexandars berättelse om uppgång och fall

Alexandars berättelse är likt Christians en berättelse om skuldkänslor som

kommer av att bryta mot normer som internaliserats i habitus. Den det är också en berättelse om att gång efter annan straffa ut sig från olika sociala världar och de komplexa verkningar skammen för att ha visat sig ovärdig skapar. Alexandar växte upp i en familj där det fanns starka normativa föreställningar om att man ska uppföra sig korrekt och göra vad som är rätt.

Alexandar: Och sen när jag var, jag tror jag var 17, då testade jag heroin. Provade på bara. Men det var mycket mer amfetamin och såhär. Sen kände jag att jag vill inte hålla på med det längre, jag har haft en sån varningsklocka, det här är inte rätt, jag visste det var fel. För trots min uppväxt med en far som var alkoholist så var det ändå en mamma och en pappa som ändå lärde mig det sociala beteendet, ett socialt liv, hur man ska vara va. Även om jag tyckte det var lite dubbla budskap, han drack och betedde sig illa ibland mot mamma och så, så fick jag ändå en uppväxt, ett socialt beteende, en uppfostran. Och jag visste ju att det inte var rätt det livet längre.

Alexandars familj kom till Sverige när Alexandar var liten och Alexandar

återkommer flera gånger under intervjun till upplevelser av missaktning som han erfor i barndomen på grund av sin härkomst.

Alexandar: Redan sen barnsben att det har varit en påverkan. Att känna sig utanför och annorlunda. /.../ Som barn, min mamma var ju annorlunda, jag fick ju översätta till skolan och såhär och jag skämdes för mina föräldrar för dom var inte som andra föräldrar för dom var utlänningar, dom kunde inte prata svenska, vår mat var inte samma som svenskarnas mat, vårt sätt att bete oss var inte som svenskarnas sätt att bete sig.

När Alexandar är fjorton år gammal drabbas familjen av en tragedi, vilket vänder upp och ner på tillvaron. Alexandar blir bråkig och gränstestande. I högstadiet börjar han stjäla guld, klockor, smycken och diamanter från hemstadens

guldbutiker och tjänar snabbt stora pengar. Han utvecklar tillsammans med sina vänner en experimenterande användning av hasch och amfetamin, han syns mycket, hörs mycket, slåss mycket. Första gången han åker fast för polisen har han precis fyllt femton. Han sitter häktad en månad och i fängelset i en månad tillsammans med människor som var “fullständigt galna människor som hade mördat folk och såhär.”.

När Alexandar kommer ut ur fängelset ansöker han om att få slutföra

grundskolan, men det visar sig att hans rykte har föregått honom och han släpps inte in i skolan igen. Han har redan innan mötet med rektorn insett att han numera betraktas som en kriminell och opålitlig individ, ovärdig att släppas in i den sociala värld som skolan utgör. Istället går han in i en social värld som kretsar kring festande, kriminalitet, drogförsäljning, droganvändning, att ha en vidlyftig livsstil.

Alexandar: När jag ville gå ut och festa, vara social på nattklubbarna så, så drack jag med brudar, åt middag, tog vin och såhär, var fint klädd och såhär, hade fasaden. Men fram mot nattetiden så tog jag lite kokain eller amfetamin så jag vaknade så jag kunde dansa och vara uppe och dricka mer utan att balla ur. Och sen framåt småtimmarna så tog jag heroin, att kunna sova och landa. /.../ Och sen under dagtid sprang jag runt och sålde heroin, för nu började jag sälja knarket va, nu sålde jag heroin för jag tjänade ju pengar på det, hade kontakter och så du vet. Det är ju ändå... Sanningen är att heroinet och så kom från turkarna och albanerna och jugoslaverna här i stan va. Så det är därifrån... Jag kände till världen bland svartklubbarna och allt, dom kände till mig sedan jag var 14-15 år va. Så jag kände till dom allihopa så jag kunde ordna.

När han är 16 år gammal åker han in i fängelse igen, denna gång sitter han av ett straff på tre månader. På den vägen är det – Alexandar åker in och ut ur fängelset. Vid ett tillfälle sabbar han frigången59 genom att dricka sig berusad och stjäla en tröja. Frigången avbryts och Alexandar skickas tillbaks till fängelset. Han hinner inte ens komma ur fängelset innan han får ett nytt straff.

Alexandars livsberättelse är en historia om snabba vändningar – revanschism, besatthet, fantastiska framgångar och förkrossande motgångar – ett ständigt pendlande mellan rättrådighet och svekfullhet, stolthet och skam. Han drivs av kraftiga skuldkänslor för sitt beteende och han kämpar för att göra rätt, “att komma tillbaka” och lyckas bli inkluderad i sociala världar som skänker

majoritetssamhällets aktning istället för dess förakt, sedan gör han någonting som raserar det förtroende, den stolthet och den status han byggt upp. Mellan 15 och 27 års ålder sitter Alexandar sju år i fängelse. Då hinner han mellan

fängelsestraffen ändå göra värnplikten, utveckla ett heroinberoende, gifta sig, skaffa barn, skilja sig, göra yrkeskarriär i restaurangbranschen, sälja ansenliga mängder heroin och stjäla en hel del guld. När han är 27 år gammal börjar han injicera heroinet. Eftersom han själv säljer heroin har han ingen brist på drogen och han injicerar snart flera gram om dagen. Han är deprimerad och beter sig extremt självdestruktivt. En dag kommer polisen.

Alexandar: Och polisen när dom tog mig, dom sparkade in dörren och tog mig, så sa jag “tack ska ni ha!”. Det var första gången jag sa tack till en polis. Jag blev glad för att dom tog mig för dom bröt det va. Jag kunde inte att bryta det och jag skulle dö annars av överdos där.

Alexandar åker tillbaks in i fängelse. I detta läge vill han desperat få en förändring i sitt liv – komma ifrån kriminaliteten och sluta med heroinet, han vet bara inte hur det ska gå till. Behandling fungerar inte, det hade han bevis på – under åren lopp hade han träffat många narkotikaanvändare som svurit dyrt och heligt att sluta med drogerna och gått in i behandling. Efter ett tag kom de alltid krypande tillbaks och frågade om de fick köpa till en fix. Alexandar tyckte de var mesiga, en samling förlorare.

I fängelset träffar han dock en man som han sedan tidigare kände till som

59 _{Frigång är en del av ett fängelsestraff som innebär att den fängslade får lämna fängelset under}

amfetaminanvändare och grovt kriminell. Han tror inte sina ögon när han ser att mannen har egna nycklar och kan röra sig fritt in och ut ur fängelset. Han frågar mannen hur det kommer sig att han blivit betrodd med att ha egna nycklar till fängelset. Mannen berättar att han har slutat använda droger – till och med alkohol! – och numera arbetar som motivatör på ett tolvstegsinriktat behandlingshem.

Plötsligt får han ett nytt bevis – om behandling fungerar på en så urspårad kille, då måste det funka på honom! Alexandar bestämmer sig för att söka behandling på behandlingshemmet och när han väl kommer dit händer något han aldrig tidigare kunnat ana. Gud kommer in i hans liv! Alexandar får ett oerhört starkt andligt uppvaknande och börjar ösa ur sig av alla minnen, alla hemligheter, allt jobbigt i livet. En rad push-faktorer: ångest, skuldkänslor, skamkänslor,

depression, sorg, en allt mer destruktiv droganvändning och en allt bistrare självuppfattning möter en enda kraftig pullfaktor – gemenskapen med Gud.

När behandlingen är avslutad utbildar han sig till behandlingsterapeut, börjar arbeta som sådan och när halvvägshuset som han själv varit inlagd på lägger ner sin verksamhet, tar företaget Alexandar jobbar för över hyreskontraktet på fastigheten. Plötsligt sitter i Alexandar i samma rum som han bodde i under ett halvår som patient – men nu är han inte patienten som behöver få hjälp med att sluta använda heroin – nu är han terapeuten som hjälper människor som är drogberoende. Alexandar går in i sin nya roll med samma dedikerade attityd som han alltid haft till det han företar sig, han brinner för sitt nya kall. Han engagerar sig i NA och efter ett par år anses han vara en av de bättre tolvstegsterapeuterna i staden. Han blir förälskad i en kvinna som också är engagerad i NA-

gemenskapen, han tjänar bra med pengar och tiden som heroinanvändare och kriminell både är och känns avlägsen.

Då går allt åt skogen – igen.

Jag kommer att berätta om denna episod i Alexandars liv i avsnitt 7.2.1 som handlar om olika typer av återfall, dvs. när en person efter en tids avhållsamhet från droger återigen börjar använda droger.

7.1.4 Stefan berättelse om att acceptera heroinanvändningen som en del