Josefines hämndåterfall – när motgångar i

Att ett återfall leder till motgångar i återhämtningsprocessen är lätt att inse, men det är inte nödvändigtvis i den ordningen återfallet sker. I följande avsnitt beskrivs hur Josefine återigen börjar använda heroin som en reaktion på att hon upplevde andra typer av motgångar i återhämtningsprocessen.

När Josefine är på en veckas permission från sin behandling har hon ett planeringsmöte med socialtjänsten för att diskutera vad som ska hända när behandlingen är avslutad. Socialtjänsten visar sig inte ha någon som helst

planering för hur Josefine ska kunna bygga upp en fungerande tillvaro när hon är klar med behandlingen – trots att hon avhållit sig från heroinanvändning under 18 månader är det enda hennes socialsekreterare vill erbjuda när behandlingen är avslutad ytterligare en behandling eller ett boende på ett kollektivt

lågtröskelboende för droganvändare som är på väg in i behandling.

Josefine: Du vet, jag fick ju ingen hjälp här. När jag hade möte med socialtjänsten så slutade det... Efter 1,5 timmes möte så säger dom till mig vi kan erbjuda dig, alltså såhär, ej drogfritt härbärge. Så gick jag ut och tog återfall. Och då hade jag en veckas ledighet. Jag skulle jobba på Sverige Mot Narkotika-mässan. Jag rökte heroinet för jag hade inte tagit på 18 månader, det var i slutet av min behandling och jag skulle vara här en vecka. Jag tänkte att jag röker i tre dagar, sen röker jag inte på tre dagar och då kan jag pissa grönt (lämna negativt drogtest). Och under den här veckan så blev det ju väldigt mycket smärta... Jag har ingen att vända mig till, jag har ingen trygg zon, jag har inget stöd, jag har ingen familj som backar upp mig... Jag är ensam, liksom. Och när jag var här nere så tänkte jag att jag först och främst måste fokusera på

att bli grön, annars kommer rättegången tas upp på nytt och då väntar fängelse och då är all denna tid bortkastad.

Här skulle man kunna argumentera för att Josefines återfall är ett uttryck för negativ förstärkning, dvs. att Josefine blev känslomässigt uppriven och därför valde att använda heroin. Det vore kanske inte så konstigt – att få veta att det enda som väntar när man kommer tillbaks från en lång behandling utomlands är

ytterligare behandling, alternativt boende tillsammans med personer som har en problematisk narkotikaanvändning, skulle nog göra vem som helst uppgiven. Kanske valde Josefine att använda heroin för att dämpa dessa jobbiga känslor?

Problemet med en sådan tolkning är att den utgår från att Josefine agerar som om hon existerade i en bubbla, isolerad från omvärlden. En annan tolkning av Josefines agerande är att hon upplever att socialtjänstens bristande planering innebär att hon riskerar ett kraftigt bakslag i återhämtningsprocessen. Hon blir på goda grunder arg och bestämmer sig för att sända socialtjänsten ett budskap – såhär går det när ni vägrar se mig som en vanlig människa, trots att jag sluta knarka!

Lalander (2016) omnämner det bemötande Josefine upplever som ett resultat av “abstrakt socialitet”, vilket innebär att möta en annan människa utifrån

föreställningen att människan är ett exempel på en kategori – en viss människotyp – istället för en individ. Josefine uppfattar det som att socialsekreteraren möter henne som ett exempel på en social stereotyp, ”den oföränderlige missbrukaren”, inte som en människa som under 18 månaders tid kämpat med att förändra sitt beteende och som kommit en bra bit på väg mot återhämtning.

Till socialsekreterarens försvar är det rimligt att anta att andra faktorer

sannolikt spelade in, framförallt svårigheten för socialsekreteraren att ordna fram ett eget boende åt Josefine. Oavsett vilka omständigheter som låg bakom

socialsekreterarens förslag att Josefine skulle flytta till ett lågtröskelboende och bo med personer som har en pågående problematisk användning av narkotika, så sårar den upplevda kategoriseringen Josefine djupt och hon reagerar precis som förväntas av en ”oföränderlig missbrukare” – hon börjar återigen använda heroin.

Man kan tycka att Josefines reaktion på socialtjänsten bemötande är föga konstruktivt – det är lätt insett att “straffet” hon utdelar riskerar drabba henne själv betydligt mer än det skulle kunna drabba hennes socialsekreterare. Någonstans i frustrationen över att bli missaktad av socialsekreteraren inser Josefine detta och bestämmer sig för att avbryta återfallet. När hon en vecka senare åker tillbaks till behandlingshemmet lyckas hon “pissa grönt” på drogtestet och får fortsätta behandlingen.

7.3 Utmaningar i återhämtningsprocessen – drogsug

Drogsug är vad det låter som. En person som använder droger eller som tidigare använt droger upplever ett kraftigt sug efter att använda droger igen. Samtliga intervjupersoner har rikliga erfarenheter av hur det är att uppleva drogsug, både från tiden då de använde heroin och efter att de slutade använda heroin. Även i det fall då intervjupersonerna avhållit sig från heroinanvändning i över tio års tid är drogsuget för intervjupersonerna en realitet som intervjupersonerna vet att de kommer behöva hantera i sin vardag, om än inte varje dag.

En hypotes kring fenomenet är att hjärnan skapar ett slags drogminne som, precis som det fungerar med andra minnen, aktiveras när ett externt stimuli väcker minnet till liv. Det kan vara en lukt eller något den tidigare heroinanvändaren ser eller hör, en viss känsloupplevelse, till exempel stress, eller stimuli som man associerar med heroinanvändning, till exempel sprutor, skedar, bomullstussar, ett

stycke musik eller själva miljön där drogen användes eller införskaffades (Biernacki 1986, Häggkvist 2008, Goldberg 2010, Dingle et al. 2015). Drogsug kan förstås som ett sammanvävt psykologiskt60 och biokemiskt fenomen (Heilig 2004, Kakko 2011, American Psychiatric Association 2013)61. Denna upplevelse av stress, ångest och obehag leder hos en person som är heroinberoende till ett starkt sug efter att återigen använda heroin, för att få må bra igen.

Lindesmiths (1968) menar att en individ som börjar använda heroin kommer att genomgå en inlärningsprocess, där individen genom egna upplevelser och genom kontakt med andra opioidanvändare, lär sig att den stress och det obehag som uppstår under abstinensfasen försvinner om individen återigen använder heroin eller något annat opioidpreparat. Detta kan tyckas vara en ganska självklar iakttagelse. Lindesmiths poäng är dock att opioidanvändare överför denna insikt om opioidernas stress- och obehagsbefriande egenskaper till en generell

livskunskap och strategi för att hantera stress och obehag som uppstår av helt andra saker än opioidabstinens – plötsligt framstår heroinet som boten inte endast mot heroinabstinens, utan mot alla slags plågsamma upplevelser. Enligt

Lindesmith finns denna förståelse för opiaternas lindrande effekter för själen kvar hos individer som slutar använda opioidpreparat som en latent vilande

bakgrundskunskap. Under perioder där livet går sin gilla gång och den själsliga oron och stressen i tillvaron håller sig på hanterliga nivåer, kommer individen inte känna sug eftar att använda opioider. Dock, om förhållandena förändras och någon form av kraftigare kris uppstår, triggas det inlärda sambandet mellan stresslindring/oroslindring och heroinanvändning igång och individen tar till det “knep” denne lärde sig när den märkte att det gick att bli frisk från

heroinabstinensen genom att använda mer heroin.