Josefines berättelse om sin uppväxt och

Jag kommer först berätta om Josefine – det tydligaste exemplet bland

intervjupersonerna på när en individ lyckas avbryta ett heroinberoende utan att besitta ett överbryggande socialt kapital, och som därefter lyckats skapa både ett överbryggande socialt kapital och ett sammanbindande socialt kapital som sammantaget möjliggjort en mycket framgångsrik återhämtning – för att sedan redogöra kort för några av de övriga intervjupersonernas erfarenheter och strategier.

De första åren i Josefines liv präglades av plågsamma fysiska och psykiska övergrepp och hon hamnade flera gånger på sjukhus med allvarliga skador efter att hon blivit misshandlad av sin mamma. När hon är sex år gammal blir hon placerad på ett barnhem. Efter en tid på barnhemmet flyttar hon hem till sin pappa, men det fungerar inte och Josefine får återigen flytta till en fosterfamilj. I fosterfamiljen fungerar tillvaron till en början bra. Josefine, som flyttade till Sverige som liten, lär sig svenska och går i skolan. En dag när Josefine är i trettonårsåldern blir hon sexuellt antastad av sin fosterpappa. Josefine berättar om händelsen för sin fostermamma, men hon tror henne inte. Några dagar senare kallar fostermamman på henne när hon är på väg till skolan. Fostermamman säger att det är dags för Josefine att hon lär sig tvätta sina egna kläder. Josefine, som är på väg till friluftsdag med skolan, säger att hon inte vet hur man gör.

Fostermamman flyger på henne och drar henne i håret, varpå Josefine bestämmer sig för att fly från fosterfamiljen. Under intervjun berättar Josefine att hon inte riktigt förstår sin reaktion – hur kan hon som flera gånger slagits medvetslös när hon var liten reagera så starkt på att bli dragen i håret? Hon åker hem till sin mamma. Mamman förklarar först att hon inte vill ha med Josefine att göra, men till slut lyckas Josefines syster övertala mamman om att Josefine ska få stanna. Josefine får bo hemma igen, på premissen att Josefine tar ansvar för sig själv och sina syskon.

Josefine: Och så snappade jag upp att man kunde gå till Hennes & Maurits och så började jag sno kläder till mig själv. Min mamma hade flera barn som inte hade så mycket kläder heller så jag började sno till dom också. Sen såg min mamma det och så sa hon “jag behöver det och det och det. Tar du inte det släpper jag inte in dig.”.

Under tiden som Josefine bodde hos fosterfamiljen testade hon att sniffa lim med några klasskamrater. Hon märkte att ruset fick henne att må bra och hon fortsatte därför sniffa på egen hand. När hon flyttar hem till mamman igen blir hon presenterad för en ny drog – cannabis. Under tiden som Josefine bodde hos

fosterfamiljen hade mamman nämligen träffat en ny man vars söner bjöd henne på hasch. Josefine uppskattar effekten som haschet ger henne.

Josefines berättelse om de droger hon experimenterade med under de sena tonåren mynnar ut i samma slutsats – hon gillade de droger som gör att hon kan “lägga locket på” sina känslor. De droger som inte har denna effekt testar hon bara en gång. När hon till slut, nitton år gammal, testar att röka heroin säger det

”klick” – Josefine hittar den perfekta drogen – en drog som gör att hon kan kontrollera alla jobbiga känslor.

Josefine: Jag kommer ihåg mina första socialassistenter som jag fick när jag var 22 kanske. Och då försökte jag förklara för dom varför jag knarkade, för dom försökte förklara för mig varför det inte är bra att knarka, liksom. Men för mig var det liksom det jag behövde för att leva den livsstilen. Jag var tvungen att stänga av känslorna för jag hade svårt att hantera mina känslor och jag var tvungen... För jag sa det till dom att... Jag måste stänga av känslorna för att överleva. Jag måste vara huvud, jag måste vara bara huvud. Vara med liksom, vara vaken. Och det finns inte utrymme för känslor.

Josefine bygger upp ett sammanbindande socialt kapital i form av kontakter som gör det möjligt för henne att få tag på heroin och finansiera sin heroinanvändning. Hon lär sig var och av vem hon kan handla heroin och när det är dags ska byta langare.

Josefine: Det fanns ju olika nationella grupper, vietnameserna håller ihop, ungrarna håller ihop, juggarna håller ihop, turkarna håller ihop, albanerna håller ihop. Alltså, du vet. Och dom visste ju precis. Och jag visste att om jag gick och handlade av ungraren där och han åkte fast, då visste jag precis att hela den kedjan kommer följa. Så då började jag handla av vietnameserna. Och börjar dom plocka nån hos vietnameserna så vet jag att dom kommer ta hela kedjan. Man fick hoppa runt så, man fick vara strategisk hela tiden och hålla ett öga över axeln var snuten var. Kolla var dom opererade. Plockade dom in någon av zigenarna så visste man, ja, då ska man inte gå och handla hos någon av zigenarna. Då får man gå till albanerna.

De första åren som hon använder heroin har hon en anställning samtidigt som hon säljer heroin och sysslar med småbrott. Efter ett tag – när polisen började få upp ögonen för Josefines kriminella aktiviteter – skippar hon både kriminaliteten och jobbet och övergår till att sälja sex, “det var liksom det som var lugnast”, säger Josefine. Hon röker heroinet på folie och utvecklar successivt tolerans mot drogen – efter några år är hon uppe i fyra-fem gram om dagen. Det fungerar bra så länge som tillgången på heroin är riklig och hon kan sälja så pass mycket heroin att hon kan lägga undan så det räcker till henne själv. En dag, efter åtta års dagligt

rökande på folie, sinar tillgången – det blir “torka” på heroin i staden. Josefine får fruktansvärda abstinensbesvär och letar maniskt efter heroin i stadens skrymslen och vrår. Efter ett och ett halvt dygn får hon tag på en man som har heroin till salu, men inte den typ av heroin hon var van vid.

Josefine: Och då hade han redan blandat ut det med askorbinsyra, det var redan färdigt. Det var en pundare som egentligen inte skulle ha heroin, men han hade heroin och han sköt ju sitt tjack, han var ju sprutnarkoman. Så sa han “det är redan utblandat”. Så sa jag, “du får sätta en på mig för jag är så dålig”. Jag var jättesjuk. Så han satt den på mig och när han hade satt den så tänkte jag; “Varför har jag inte gjort detta tidigare?”. Alltså du vet när man röker, när man tar ett bloss på folien så tar man ju ett bloss på ciggen, så jag kunde ju röka två paket cigg om dagen. Och du vet den här hostan, det här slemmet, luftrören var ju så små [måttar med tummen och pekfingret].

Petter: Så det blev en ren hälsokur att börja med sprutor.

Josefine: [skrattar] Ja. Jag rättfärdigade det på det sättet... Och det gick ju mycket snabbare att bli frisk, såhär [klickar med fingrarna]. När man röker så måste man ju röka några bloss innan man blir frisk va.

Josefine börjar successivt administrera heroinet intravenöst, ”att fixa”, som tillvägagångssättet kallas bland heroinanvändare. Som citatet ovan visar

uppskattade Josefine effekten hon fick av att injicera, men det innebar också ett problem – i den referensgrupp som Josefine var en del av var intravenöst bruk nämligen fullständigt tabubelagt.

Josefine: Jag var tillsammans med en pojkvän och han rökte ju också på folie och jag vågade ju inte säga till han... Det var ju så, jag umgicks mycket med dom utlänningarna. Jag umgicks ju inte med svenskar. Och det var ju också en sån här grej som var kännetecknade för

svenskarna... För svenskarna, dom använde sprutor, men vi utlänningar, vi höll oss till folie. Så jag vågade inte säga det till han. Jag vet en gång, då gick jag... Och då var jag jättedålig och jag skulle ut och sno... Jag var jättedålig. Då bodde vi här i närheten och gick för att köpa heroin av en som sköt och då tog jag en av hennes verktyg och fick Hepatit-C av det. Så det var... Då hade inte jag skjutit många gånger.

När kompisgänget får veta att Josefine börjat injicera heroinet reagerar de med att frysa ut henne. I deras referensgrupp hade intravenös användning av heroin en helt annan betydelse än att röka på folie.

Josefine: Ja. Sen när dom fick veta det... “Du är ingen riktig kvinna nu”, sa dom. “Du har börjat använda sprutor.”. Jag blev så isolerad, dom frös mig ute. Mina utländska vänner. Så då började jag hänga mer med svenskar, alltså dom som använde sprutor.

Petter: Att det har sådan betydelse. Hur kommer det sig?

Josefine: Det är skillnad mellan en missbrukare och en knarkare, på nåt sätt. Petter: Berätta.

Josefine: [skrattar]

Petter: Vem är missbrukare och vem är knarkare?

Josefine: Ja men, jag vet inte, man skulle ändå kunna dölja sitt missbruk, man skulle ändå kunna föra sig, vara social. Det slutar man ju vara när man börjar använda verktyg... Sprutor. För när vi rökte så satt vi och pratade, var sociala och så, men sen när jag började spruta och satte mig och tog en fix, då däckade jag ju. Och dom bara, “vafan är det med dig, jävla knarkare, du får gå ut.” [höjer röstläget]. Det blev ju något helt annat. Det blir sån tyngd i det. Och sen började jag ju också prostituera mig. Och det blev också sådär, “nämen shit.” [höjer röstläget].

När Josefine straffas ut från den referensgrupp som hon använt heroin med, närmar hon sig en annan referensgrupp – ”svenskarna” – dvs. kvinnor som finansierar sin heroinanvändning genom att sälja sex. Ibland, när hon har pengar, släpps hon in på nåder hos den tidigare referensgruppen, men relationen med de gamla vännerna har blivit affärsmässig. Hon känner sig ensam, utanför, mår dåligt. En dag försöker ta en överdos men eftersom hennes tolerans är så hög överlever hon. En dag åker hon fast av polisen för grov stöld.

Josefine: Så där på rättegången så... Jag kom dit i ett aktivt missbruk, till rättegången. Och då satt min socialassistent... Och jag var jättekickad. Det var helt overkligt för mig för att för jag visste att... För mig var det väldigt enkelt, jag skulle få min del. Jag hade åkt dit för en grov stöld så jag liksom såg några månaders fängelse framför mig. Men jag kopplade inte att min socialassistent satt där då med hennes chef som jag inte alls kom överens med ... Jag har bara glimtar av detta kvar för jag var så kickad. Och domaren han sa, nej hon ska ha behandling. Och dom sa, nej hon får ingen behandling. Jo, hon ska ha behandling. Nej hon får ingen. Och så höll dom på att bolla sådär fram och tillbaks och jag bara tänkte “händer detta på riktigt eller är det nånting jag fått i mig?” [skrattar].

Socialtjänsten åläggs av domaren att betala två års behandling för Josefine. Josefine avtjänar sju veckor i fängelse där hon tänder av från heroinet och bensodiazepinerna, sedan åker hon på behandling på La Strada.

7.6.2 Josefine skapar ett överbryggande socialt kapital

Som framgår av redogörelsen i föregående avsnitt saknade Josefine ett

överbryggande socialt kapital under de sista åren som hon använde heroin. Det sammanbindande sociala kapital som Josefine byggt upp med andra personer i den sociala världen hon levde i – heroinanvändare, langare, män som köpte sex och kvinnor som sålde sex – var inte till mycket hjälp när Josefine kom tillbaks

från behandlingen. Så hur lyckades hon då skapa de sociala relationer som möjliggjort att hon kunnat lämna såväl heroinet, det kriminella livet och prostitutionen bakom sig?

Josefine insåg att socialtjänsten inte kunde hjälpa henne med någonting vettigt när hennes behandling var avslutad. Som beskrivs i avsnitt 7.2.3 ville socialtjänsten placera Josefine på ett härbärge för personer som använder droger, vilket gjorde blev Josefine så pass förbannad och uppgiven att hon tog ett kort återfall. Josefine beger sig till en annan stad, där hon lyckats fixa en OSA-anställning67_{. Med sig} har hon en plan:

Josefine: Men du vet, jag hade sett en film... Jag kommer inte ihåg vad den heter. Då kallade hon det här för... Hon sa exakt dom orden, “jag behöver en sponsor, jag behöver en fadder som tar hand om mig”, hon var ju hooked på kola då. Med hon Sheryl Stone och han som spelar Al Capone... ”Casino” tror jag den heter. Helt crazy. Den är byggd på en sann berättelse... Iallafall, jag tänkte det, jag behöver en sponsor, en fadder som tar hand om mig [skrattar].

I den nya staden flyttar Josefine in i ett möblerat korridorsboende. De enda kläder hon äger är de som hon hade med sig hem från behandlingen – slitna och nötta. En dag träffar Josefine en man. Mannen har bra ekonomi och ett fint hus. Josefine bestämmer sig för att hon hittat sin sponsor – hon förför mannen och de inleder en relation.

Josefin: Vi bodde ihop och vi hade ett samboförhållande. Vi var inte tillsammans så länge, två och ett halvt år var vi tillsammans. Det var en relation jag gick in i med en rent... Utåt sett så var det en kärleksrelation, men i mitt huvud så var jag väl så strategisk, “nej, jag ska bli tillsammans med honom”. Han var ju nästan sextio år. Han hade ett bra arbete, en trygg ekonomi och allt det här. Jag tänkte att där kan jag vara trygg, kunna växa och... Förstår du vad jag menar?

Relationen med mannen ger Josefine möjligheten till en bra start på det drogfria livet. Han stöttar henne känslomässigt, betalar hennes körkort, köper henne en bil, betalar av hennes skulder och ger henne finansiella möjligheter att studera. I utbyte ger hon han det han vill ha – fysisk närhet. De materiella tillgångarna ger Josefine den fasad som gör det möjligt för henne att bli betraktad som en ”vanlig människa”. Josefine läser en utbildning och får sedan arbete på ett företag, där hon snabbt avancerar och får en chefsposition. Två och ett halvt år senare skaffar hon en egen bostad och lämnar mannen som ”sponsrat” henne.

Josefine anklagar under intervjun sig själv för att vara en kallhjärtad, cynisk människa som manipulerade mannen att hjälpa henne. Min respons är att försvara hennes beteende. Visst är det så att Josefine och mannens relation inte följer normativa föreställningar om hur kärleksrelationer “bör uppstå” – ur en upplevelse av oemotståndlig passion och äkta romantik – men hur många kan egentligen skryta med att de lever i sådana relationer? Och frågan är vad Josefine annars skulle ha kunnat göra för att skapa förutsättningar för en framgångsrik återhämtning? Vem eller vad skulle hon vänt sig till för att bygga upp ett överbryggande socialt kapital som hon kunde omsätta i en socialt integrerad position i samhället? I den bästa av världar skulle svaret kanske ha varit

socialtjänsten och arbetsförmedlingen – men den världen levde inte Josefine i.

67 _{OSA är förkortning för “offentligt skyddat arbete”, en arbetsmarknadsåtgärd som syftar till att}

7.6.3 Josefine inser att hon behöver skapa ett nytt sammanbindande