Stefan berättelse om att acceptera heroinanvändningen

Stefans berättelse skiljer sig åt från de övriga intervjupersonerna avseende den inverkan olika skuld- och skamkänslor har haft för hans beslut att både använda och sluta använda heroin. Stefan växte upp i en storstad i Italien och började experimentera med cannabis, LSD och olika läkemedelspreparat när han bara var tio-elva år gammal och när Stefan vid fjorton års ålder introducerades till heroin hade han använt opium och morfin på regelbunden basis i ungefär två års tid. Denna typ av droganvändning var i det sociala sammanhang som Stefan växte upp i att betrakta som, om inte normal, så åtminstone väldigt utbredd:

Stefan: Heroin- och morfinvärlden i Italien, det var en blandning... Det var inte en

utanförskapsdrog, det var en blandning. Det var bourgeoisie och det var landsortskillar, vi var alla likadana. Under 70-talet fanns Brigado Rosso, röda brigaderna och det fanns nästan ett civilt krig mellan höger och vänster med bomber och så vidare. Höger och vänster kunde inte vistas på samma platser, det blev bråk och folk sköt på varandra. Det som stoppade allt var heroinet.

Petter: På vilket sätt då?

Stefan: Alla fick samma intresse, politiken försvann, alla behövde köpa heroinet. Det var faktiskt så polisen knäckte röda brigaderna. Polisen visste att de gick på heroin så när de tog

dom så lät polisen dom bli abstinenta några dagar, sedan visade dom en påse heroin. Då snackade dom. Men både höger och vänster använde heroin.

Stefan förefaller inte ha upplevt den kognitiva dissonans som övriga intervjupersoner säger sig ha erfarit relaterat heroinanvändningen. Istället

accepterade Stefan under lång tid sin användning av heroin och andra droger som en del av “den han var”. Han ansåg att heroinanvändningen inte var något som stod emellan honom och att “leva normalt”, dvs. arbeta lagligt för sin försörjning och ha ett socialt liv tillsammans med människor som både använde och inte använde heroin. Stefan upprätthöll under flera års tid också en struktur av regelbunden heroinanvändning och avhållsamhet genom att han hade ett arbete som möjliggjorde ett sådant upplägg. Han avhöll sig från heroinet när han var borta och arbetade och när han kom hem med pengarna han tjänat, började han omgående använda heroin igen.

Stefan är på så vis den enda intervjupersonen som tydligt kan sägas ha pendlat mellan att vara “Beroende 1 – skadligt drogberoende”, dvs. att han har haft en heroinanvändning som varit djupt problematiskt för honom och andra människor, och “Beroende 2 – fysisk avhängighet av droger“, dvs. haft en heroinanvändning som under perioder präglats av en fungerande social tillvaro, måttlighetstänkande, substitutionsbehandling och även perioder med avhållsamhet från opioidpreparat.

Det innebär inte att Stefan haft en bekymmerslös hållning till sin heroinanvändning – den har han ifrågasatt många gånger – men detta

ifrågasättande förefaller ha haft praktiska orsaker, snarare än varit ett resultat av den internaliserade kritik mot den egna heroinanvändningen som de andra intervjupersonerna haft.

För Stefan kom vändpunkten, som innebar att han omvärderade sitt liv och beslutade att sluta använda heroin, efter att han blivit häktad för narkotikabrott. Under tiden i häktet får Stefan veta att han blivit smittad med HIV och att han burit på viruset under flera års tid. Att få besked om att man blivit smittad med HIV var en oerhört jobbig upplevelse och fungerade för Stefan som den slutgiltiga pushfaktor som fick honom att vilja förändra sitt liv och sluta med heroinet och de andra drogerna.

7.1.5 Claudias berättelse om sekundär socialisering in i NA-gemenskapen

Claudia är den intervjuperson som använde heroin kortast tid, mellan att hon var 19 år och 21 år gammal. Claudia bodde vid denna tid hos sin pappa i ett

sydeuropeiskt land. Claudia introducerades till heroin via en väninna som börjat experimentera med drogen. De två började injicera en blandning av heroin och kokain, s.k. “speedballs”, som de köpte färdigmixade i en närliggande stad. Claudia utvecklade snabbt ett kraftigt heroinberoende. När hon är 20 år gammal blir hon påkommen av sin pappa och beläggs med utegångsförbud. Claudia inser att hon inte kan umgås mer med väninnan och bryter kontakten. Några veckor senare får Claudia besked om att väninnan har avlidit av en överdos. Hon bryter ihop. Hon avgiftar sig själv från de substitutionsmediciner hon börjat använda för att lyckas sluta med heroinet och och flyttar till sin mamma i Sverige. I Sverige kommer Claudia i kontakt med sjukvården och får veta att hon smittats med både Hepatit C och HIV. Claudia känner att livet är slut – hon åker tillbaka till pappans hemland, tar ett återfall på heroin, men mår så dåligt att hon redan efter en vecka väljer att återvända till Sverige.

Claudia känner till en början inte någon annan i Sverige än sin mamma, men knyter efter ett tag an till en referensgrupp där det används amfetamin och cannabis. Efter ungefär ett år kommer Claudias mamma på henne med att vara

påtänd. Mamman kastar ut henne på gatan. Claudia vänder sig till sin

infektionsmottagning för att få hjälp. Infektionsmottagningen förmedlar kontakt med socialtjänsten som erbjuder henne behandling – sex månader på ett

tolvstegsbehandlingshem i Småland. Som en del i behandlingen börjar hon gå på NA-möten och kommer snart in i gemenskapen. Claudia känner att hon är i en social gemenskap där hon blir förstådd, uppskattad och som ger henne det stöd hon så innerligt behöver.

Delaktigheten i NA-gemenskapen blir den pullfaktor som gör att Claudia kan gå vidare i livet. Som Jan Blomqvist skriver: “För att få människor att varaktigt “säga nej” till droger krävs också något annat och bättre att “säga ja” till”

(Blomqvist 2002, s. iv). Denna pullfaktor har gett Claudia möjlighet att skapa en social identitet där hennes tidigare erfarenheter framstår som begripliga för henne – hon har en beroendesjukdom och hon har en guide på hur beroendesjukdomen ska hållas i schack och till hur livet ska levas (enligt de tolv stegen), hon är del av en referensgrupp där hon finner socialt erkännande, stolthet och hopp och får möjlighet att hjälpa andra människor känna detsamma.

7.2 Utmaningar i återhämtningsprocessen – återfall

Det är en välkänd omständighet att människor som regelbundet använder heroin och som av olika anledningar slutar med det, efter en tid återigen börjar använda heroin. Det kallas att personen återfaller. Begreppet kan förstås som en term som skänker svar på en svår fråga: Hur kommer det sig att en person som har haft problem med en viss drog och – ofta under stor möda – sluta använda denna drog, återigen börjar använda drogen trots att individen vet att den har mycket att förlora på att göra detta? Svaret: Personen “faller” av någon anledning tillbaks till sitt gamla sätt att vara.

Återfallsbegreppet är laddat med kraftigt moraliskt negativa konnotationer och används som kännetecknande ett beteendemönster som kommer leda till

undergång, förstörelse, känslor av misslyckande och elände, snarare än som en saklig iakttagelse av att en person återigen har använt en viss drog/vissa droger vid ett eller flera tillfällen (Laanemets 2000).

Begreppet är oprecist på så vis att det inte beskriver en återgång till användning av en specifik drog eller viss frekvens av droganvändning. Begreppet har istället karaktären av en tankefigur där en person som uppfattas ha ett “beroendeproblem” eller “missbruksproblem” som gör att personen permanent måste avhålla sig från användning av en viss drog, eller från alla typer av droger.

Jag tolkar Laanemets som att hon menar att det finns en social prägel på återfallsbegreppet – en individ som använder droger, men inte får denna

droganvändning uppmärksammad som socialt avvikande eller på något annat sätt problematisk, kommer sannolikt inte anses “återfalla” om personen under en period tar en paus i sin droganvändning och sedan börjar använda drogen igen.

En absolut tolkning av återfallsbegreppet gör gällande att en person som anses ha drogproblem tar eller får ett återfall om personen överhuvudtaget använder någon typ av drog igen, oavsett sammanhang. En av intervjupersonerna, Stefan, betraktar det t.ex. som ett återfall när han medicinerades med opioidpreparat i samband med en operation ungefär tio år efter att denne slutat använda heroin. Med en sådan syn på återfall – särskilt om tänker sig att avhållsamhet från samtliga typer av droger är målet – är återfallsfrekvensen sett över hela livsförloppet närmast hundraprocentig (a.a.).

En mindre rigid tolkning av begreppet gör istället gällande att det inte är droganvändningen som sådan som avgör om en person har ett återfall, utan vilka

konsekvenser droganvändningen får. En sådan uppdelning av återfallsbegreppet förefaller inte finnas i det svenska språket, men väl i det engelska, där begreppet

lapse används för att beskriva ett “tillfälligt återfall”, “ett mindre felsteg” eller “ett

smärre misstag”, emedan begreppet relapse används för att beskriva ett sammanbrott i avhållsamheten med påföljande eskalering av drogintaget i kombination med skadliga konsekvenser (Marlatt & Donovan 2005).

Det är vannligt att återfall beskrivs i deterministiska termer, både av samhällsvetare och biomedicinska forskare. Den amerikanske drogforskaren Alfred E. Lindesmith skriver att ” [...] relapse rates are high and that the impulse

to relapse is probably permanent and ineradicable” (Lindesmith 1968, s. 53), den

svenske narkotikaforskaren Markus Heilig betraktar återfall som en konsekvens av den förvärvade beroendesjukdom, “[...] en felfunktion i några av de

hjärnsystem som är grundläggande för vårt sätt att fungera och en sjukdom som inte skiljer sig särskilt mycket från andra kroniska, återkommande, eller

“recidiverande” medicinska tillstånd” (Heilig 2015, s.17), antingen som något en

individ får därför att denne inte kan styra sitt beteende eftersom denne har en beroendesjukdom, eller som något en individ väljer att ta därför att individen har en beroendesjukdom (Goldberg 2010).

Enligt teorierna om positiv förstärkning respektive negativ förstärkning finns förklaringen till att en individ återigen börjar använda olika typer av droger i att vissa droger eftertraktas därför att de antas ge upphov till något individen finner värdefullt, t.ex. en upplevelse av ökad självkänsla, eufori eller sinneslugn (positiv förstärkning), eller för att få bort upplevelser av obehag som individen vill

undvika, som t.ex. dysfori, stress och ångest (negativ försärkning) (Heilig 2004, Goldberg 2010).

Samtliga intervjupersoner har under tiden som de använde heroin haft såväl frivilliga som påtvingade uppehåll i sin heroinanvändning, varefter de börjat använda heroin igen. Ibland varar den planerade avhållsamheten från heroinet bara några timmar eller någon dag och personen ifråga börjar återigen använda heroin därför att abstinensen varit för jobbig. Ibland, som i Alexandars och Josefines fall, avbryts heroinanvändningen av återkommande fängelsestraff eller LVM-placeringar, för att sedan återupptas när de kommit tillbaks ut i friheten. Johanna berättar att hennes återfall varit kopplade till de kärleksrelationer som hon har haft med män som använt heroin. En möjlig tolkning av just Johannas berättelse är att hon började använda heroin igen som en positiv förstärkning när hon träffade en ny man och för att relationen gjorde det möjligt för henne att få tag på heroin.

Delar av intervjupersonernas berättelser förefaller dock falla utanför de modeller för förståelse av återfall som ovan beskrivna teorier erbjuder. Istället framträder andra dimensioner och perspektiv på varför personer som använder heroin efter en tids avhållsamhet återigen börjar använda drogen. Jag kommer i kapitlet beskriva och analysera hur tre intervjupersoners återfall har sett ut, samt lämna förslag på hur dessa kan tolkas.