Den hermeneutiska metoden strävar efter förståelse av tillvaron för människan, och rymmer en stark tro på att avståndet mellan män- niskor i rum och/eller tid kan överbryggas eller åtminstone mins- kas. Den hermeneutiska metoden får emellertid inte bestå av en naiv kulturrelativistisk acceptans, där den ena tolkningen alltid är lika bra som någon annan. Men det är inte heller en metod som i första hand vill avslöja, avkläda och avpollettera särskilda missför- hållanden. Snarare vill den med sin nyfikenhet och vilja till förstå- else agera demokratiskt. Den låter flera röster tala, men låter inte alla bestämma. Istället är det den mest fruktbara tolkningen som i slutändan måste gälla fram tills en annan och mer valid tolkning kan göras.124 Att utsätta sig för en text handlar enligt Ricoeur om
att utsätta sig för alla de möjliga tolkningar som finns i den.125
Men han är också noga med att påpeka att validering av en tolk- ning handlar om sannolikhetsbedömningar där argumentationen är av avgörande betydelse.126 Samtidigt tar den hermeneutiska meto-
den tolkningskonflikter på allvar och bejakar rikedomen av möj- liga tolkningar eftersom den själv utgår från att den består av tolk- ningar som svar på frågor om tillvaron.127 På det sättet är metoden
i sig demokratisk och pluralistisk. I denna artrikedom av möjliga
124 Selander, S. & Ödman, P-J, 2004 s. 15. 125
Ricoeur, P, 1993 s. 155.
126 Ricoeur, P, 1981 s. 213. 127
64
tolkningar av tillvaron blir frågans betydelse för att kunna börja tolka något av central betydelse.
Hermeneutikens strävan efter förståelse leder till ontologiska och epistemologiska ställningstaganden som också måste påverka metoderna för forskningen. Ett sådant ontologiskt faktum att han- tera är forskarens egen förförståelse. Förförståelsen kan inte kring- gås eller övervinnas. Därför måste all förståelse också bygga på förförståelse, men utifrån förförståelsen kan forskaren ställa sig undrande till saker. Hon utsätter sig för det bestämda icke- vetandet, och ställer, inte sällan naiva, frågor om sin egen förför- ståelse.128 Som tidigare lärare i historia på högstadiet upplevde jag
att det existerade en svårförklarad motsägelse i skolämnet historia: Hur var det möjligt att avkräva eleverna eget kritiskt tänkande och samtidigt bestämma vad de skulle tycka och vilka värderingar de skulle uttrycka? Min förförståelse byggdes upp av egen undervis- ning, som ibland utsattes för svårigheter, när denna paradox blev aktuell i klassrummet. Genom att fortsätta ställa frågor kring detta söker jag som forskare en ny förståelsehorisont. För att kunna svara måste emellertid en kritisk distans etableras till min förför- ståelse. För det krävs både tolkning och argumentation, vilka blir viktiga inslag i avhandlingen.129
För att kunna skapa den nödvändiga distansen och för att både kunna ställa fler frågor i studien och underlätta tolkandet tar jag hjälp av den analysmodell, som vuxit fram i det teoretiska av- snittet. Genom sin struktur hjälper analysmodellen mig att dels synliggöra paradoxer i källmaterialet, vilka kan leda till nya frågor, dels att förklara eventuella paradoxer, som ryms innanför mo- dellens ramar. Om min hermeneutiska ansats lyckas kan jag om- fatta ny förståelse för problemet som också innesluter mina förkla- ringar. En arbetsmodell som Ricoeur förespråkar.130
En annan typisk hermeneutisk ansats är att tolka delar i helhet, och helhet i delar. Här tydliggör Goodlads olika läroplaner,
128 Gadamer, H-G, 2002.
129 Gadamer, H-G, 2002, Ricoeur, P, 1993. 130 Ricoeur, P, 1993 s. 59.
65
vilka utgör delar i en helhet, hermeneutikens metod. Goodlad skrev själv om läroplanen att ”to call it a curriculum is a mistake; it was many curricula, each successive one changing more profoundly than a larva changes in becoming a moth”.131 Thomas Nygren har i
sin sammanläggningsavhandling, History in the Service of Man-
kind, på ett tydligt sätt visat hur Goodlads olika läroplaner kan
hänga ihop och påverka varandra. I avhandlingen analyseras inter- nationella riktlinjer för historieundervisningen i förhållande till svenska styrdokument, lärares uppfattningar om historieundervis- ningen och elevens dito. Nygren analyserar sålunda idéernas läro- plan, den formella läroplanen, den uppfattade läroplanen och den upplevda läroplanen. Ett viktigt resultat för Nygren är att Good- lads läroplaner inte skall tolkas som att de står i ett hierarkiskt förhållande till varandra, men att de påverkar varandra.132 I före-
liggande studie är det främst den upplevda och den verkställda lä- roplanen, som inte bara tolkas inom sin egen läroplan utan också mot den formella. Icke desto mindre är det elevernas och lärarnas historieanvändning i den upplevda och den verkställda läroplanen, som också kan synliggöra eventuella spänningar i den formella lä- roplanen och vilka konsekvenser dessa kan få. Tolkningsarbetet går fram och tillbaka mellan del och helhet, och mellan olika tolk- ningar tills någon framstår som mer valid.
Hermeneutiken riktar sitt intresse mot den värld som öppnar sig när man närmar sig det man som forskare undersöker.133 Stu-
dien tar därmed inte heller inledningsvis ställning till vilken histo- rieundervisning som borde utföras, utan intresset riktar sig mot historieundervisningens tillvaro med de eventuella spänningsförhål- landen den kan rymma. I avhandlingen görs därför utifrån en her- meneutisk metod, och sin demokratiska vana trogen, både röster som bejakar ett bekräftande och röster som bejakar ett omprö- vande förhållningssätt till det förflutna hörda. Det innebär inte att hermeneutikern inte kan ta ställning, men att den hellre vill förstå
131 Goodlad, J, 1979 s. 45. 132 Nygren, T, 2011.
66
än att avslöja och kritisera. I denna vilja till förståelse finns också en strävan efter transparens, och insikt om att materialet kan tol- kas på andra sätt än de forskaren gör. Därför genomsyras hela av- handlingen av många citat. Det ger dels möjlighet för läsaren att förstå det material jag bygger mina tolkningar på, dels en möjlighet att göra egna tolkningar.