Den tydligaste tidsaspekten i Jeismanns artikel om historiemed- vetande beskrivs genom tanken att tolkningen av det som varit, förståelsen av nuet och perspektiven på framtiden hänger samman med varandra. Men hur hänger de samman? Och vilket tempus
38
kan diktera villkoren för tolkningen? Är det dåtidens händelser som bestämmer villkoren för hur vi kan uppfatta samtiden och se framtiden an? Eller är det förändringar i samtiden som tar ut en ny kurs mot framtiden, vilket i sin tur ställer krav på nya tolkningar av det förflutna? Kan det vara förväntningarna på framtiden, som styr hur vi tolkar samtid och dåtid? De olika perspektiven lockar fram tolkningar av tiden som mer eller mindre bestående av konti- nuitet och förändring. Om dåtiden bestämmer hur vi ska förstå ti- den, kommer den att tolkas i helheter av kontinuitet, och vi vet vart vi är på väg. Är det däremot så att vi upplever att samtiden el- ler förväntningarna på framtiden förändras måste också tolkningen av det förflutna ändras.
Inom den existentiella hermeneutiken är den ontologiska ut- gångspunkten som människans varande i tid tydlig. Heidegger utrycker det med sitt säregna språk, fullt av neologismer:
Tillvaron är i sitt faktiska vara alltid sådan som och vad den re- dan var. Vare sig uttryckligt eller inte, är den sitt förflutna. Och detta inte bara så att dess förflutna liksom släpar efter tillvaron och den har ett förflutet som en egenskap vilken ännu är för- handen och emellanåt har sina efterverkningar inom den. Till- varon är sitt förflutna på sitt varas sätt, som grovt talat alltid sker utifrån dess framtid. Tillvaron är i sitt aktuella sätt att vara, och följaktligen också med sin tillhörande varaförståelse, in- och uppvuxen i en nedärvd tillvaroutläggning. Utifrån denna förstår den sig i första hand och i viss utsträckning ständigt. Denna förståelse upplåter och reglerar möjligheterna för dess vara. Dess eget förflutna – och det innebär alltid dess generat- ions – följer inte efter tillvaron, utan går den alltid i förväg.67
Heidegger klarlägger här en uppfattning om att förståelsen av vårt förflutna påverkar vår syn på framtiden. Genom att människan kastas in i en redan existerande tillvaro måste hon, hennes uppfatt- ningar och levnadssätt, förstås utifrån tidsliga processer. Hon är
39
sitt förflutna genom traditioner vilka skapar medvaron.68 Heideg-
ger lägger en stor del av sin analys på tid, tidsaspekter och hur ti- den påverkar oss. Varat är skapat i dåtid och ger förutsättningarna för oss när vi kastas in i samtiden.69 Samtidigt är framtiden en tid
av möjligheter att handla mot, och det är våra möjligheter till handling vi vill förstå. När vi försöker påverka vår framtid måste vi förstå Varat, uppståndet i dåtiden. Varat består således av för- ståelse av det förflutna, tolkningar av samtid och uppfattade möj- ligheter mot framtiden.70 Så bygger Heidegger ihop de tre tempus
som kännetecknar historiemedvetandets förståelseprocesser. Hei- degger inför begreppet historicitet för att förklara människans tids- lighet. Med begreppet placerar han människan i ett större sam- manhang än det hon själv utgör. Historiciteten kan tolkas som mänsklighetens tid, och är beroende av tidigare generationers handlingar och upplevelser. De handlingsmöjligheter tidigare gene- rationer haft, och de val de gjort, bildar vår tolkningsram för hur vi kan agera mot framtiden. Enligt Heidegger öppnas det förflutna och visas oss genom traditioner, sedvänjor och invanda mönster. Det är dessa processer, formade i dåtid, som ger oss möjligheterna att handla mot framtiden.71 Det förflutna orienterar oss mot fram-
tidens möjligheter, och tiden bekräftas i meningsfulla helheter där vi tycker oss förstå var vi kommer ifrån, vilka vi är och vart vi är på väg. Tiden kan förstås i en kontinuitet där värderingar och för- ståelse finns med tidigare generationer.
Ricoeur menade att Heideggers uppfattning om tiden var alltför drastisk och ansåg att det också finns en reell tid man måste ta hänsyn till. Han prövade därför hypotesen att den historiska ti- den är en tredje tid, vilken slår en bro mellan de två ytterligheterna. En tid slagen som en bro över den ravin som skiljer den reella kosmiska tiden från den upplevda, fenomenologiska tiden.72
Ricoeur beskriver projektet som en ”återinskrivning av den upp- 68 Heidegger, M, 2013 s. 35–36. 69 Heidegger, M, 2013 s. 265–297. 70 Heidegger, M, 2013 s. 368–407. 71 Heidegger, M, 2013 s. 408–440. 72 Ricoeur, P, 1993 s. 216, Ricoeur, P, 1984 s. 52.
40
levda tiden i den kosmiska tiden”.73 Han utgår från tre kopplingar
mellan dessa olika tider.
Kalendertiden är den koppling som delar in tiden i bestämda sekvenser och som är ett sätt för människan att organisera sin till- varo. Redan i kalendern kan dock mening eller ideologi läggas till när till exempel heliga dagar blir arbetsfria. Då görs tiden till något meningsfullt, något vi visar omsorg om. Kalendern är emellertid trots allt i grunden ett system som delar in tiden i mindre enheter vilka definieras i förhållande till varandra och som gör datering möjlig. Det är därmed ett av historikerns främsta verktyg, inte minst för att resonera i orsak- och verkanförhållanden eller utifrån dateringar och tidsperioder vilket grundlägger kronologiska reso- nemang. Kalendertiden gör det möjligt för oss att fastställa en rat- ionell ordningsföljd och säga att det ena hände före det andra.74
Ett av historikerns viktigaste verktyg, men också något som möj- liggör att argumentera rationellt med hjälp av tid.
Generationsskiftet är en koppling till den biologiska tiden som faller tillbaka på livstid och tydliggör tillhörigheten till en och samma generation på samma gång som förekomsten av flera gene- rationer finns samtidigt. Även generationsskiftet utgör en länk mel- lan tider. Yngre generationer ersätter äldre efter att först ha levt sida vid sida och tar med sig föreställningar och uppfattningar från den äldre generationen till den kommande. I generationsskiftet le- ver traditionen stark och kan både mötas och bemötas av kom- mande generationer.
Spåret är en koppling som påträffas i form av monument, dokument eller andra källor från olika tider i det förflutna. En kosmisk tid som inte har någon början eller något slut. Källornas förflutna kontext, som enligt Ricoeur avser folk, handlingar och känslor, finns inte längre, i varje fall inte i det skick som rådde när källan lämnades. Med källkritikens och inlevelsens hjälp försöker emellertid historikern konstruera eller rekonstruera det förflutna så långt det låter sig göras. En källa är något närvarande som här-
73 Kristensson, U. B, 1994 s. 436. 74
41
stammar från ett frånvarande förflutet. Vi ser på resterna från det förflutna med faktiska spår efter människor som onekligen levt ge- nerationer innan vi. Dessa rester symboliserar frånvarande generat- ioner. Ett spår är alltså något närvarande från ett faktiskt förflutet som gäller för ett frånvarande sammanhang.75 Spåret etablerar en
relation mellan den kosmiska och den upplevda tiden. Vi försöker förstå tidigare generationer som verkat långt innan vår egen tid. När vi gör det försöker vi rekonstruera tiden. Ricoeurs spår ger oss en möjlighet att distansera oss från vår egen generation och dess uppfattningar. Samtidigt är spåret fyllt utav en paradox; det är likt en kosmisk tid evigt och generationsskiften blir i denna skala obe- tydlig, samtidigt är det utifrån den levda tiden, som de menings- skapande frågorna ställs till det förflutna.76 En neutral kosmisk tid
omsluter en generationstid fylld med tradition.
Ricoeurs kopplingar består mer av en växelverkan mellan då, nu och sedan, än den Heidegger beskrev. Ricoeurs tidsuppfattning möjliggör ny historieskrivning, det vill säga människans möjlighet att ompröva och göra historia. I slutet av sin trilogi Time and Nar-
rative, resonerar Ricoeur om hur dåtid, samtid och framtid hänger
ihop. Han menar att dåtid och framtid medieras genom samtiden, där förväntningar på framtiden skapas och frågor till dåtiden ställs. Därmed kan dåtid och samtid endast förstås om framtidsperspekti- vet finns med. Det är förändringar i samtiden, vilka ändrar för- väntningarna på framtiden, som ställer krav på att ny historia måste skrivas för att möjliggöra nya intentioner. Spänningen mel- lan framtid och dåtid skapar förväntningar på att starta på nytt, en ny kontinuitet med nya meningsfulla helheter. Det är i samband med detta resonemang som Ricoeur talar om det hermeneutiska historiemedvetandet.77
En tysk historieteoretiker som också lagt stor möda på att analysera hur de temporala processerna då, nu och sedan samver- kar och hur tolkningen av dem kan förändras när vi orienterar oss
75 Ricoeur, P, 1993 s. 218–221. 76 Ricoeur, P, 1988 s. 104–126.
42
i tid är Reinhart Koselleck.78 Koselleck menar att idén om en ny
tidsförståelse uppstod under upplysningens 1700-tal. Historiens epoker erhöll då en kvalitet i människans mentala bilder av det för- flutna. Historien försiggick inte längre bara genom tidslinjens kro- nologiska uppdelning av generationers skiften utan varje århund- rade eller epok laddades med en signifikant betydelse. Detta gav möjlighet till det talande uttrycket ”det samtidigas osamtidighet”.79
Detta är intressant eftersom samtiden i detta perspektiv laddar det förflutna och inte tvärtom. Koselleck tar upp framstegstanken som en tankefigur ur vilken man allt sedan upplysningen i västvärlden bedömt de historiska händelserna. Den har gett upphov till uttryck som att leva efter sin tid eller att leva i en annan tidsålder. Histori- eskrivningen ger det förflutna en valör med framsteget som mått- stock. Valören kan ändras när samtiden ändras och då måste också historien skrivas om för att ha möjlighet att förklara nuet.80 Det
förflutna och nuet lever alltså i en symbios och verkar mot varandra, där samtiden är den tid som dikterar villkoren. Det fak- tum att asymmetrin mellan då och nu växer allt snabbare i takt med att framsteget utvecklas i tanke och teknik gör att människan också ser förändringar på nära håll, till och med under sin egen livstid. Den egna tiden kännetecknas av förändring och detta ger också upphov till förväntningar på framtida förändringar. Därmed har de tre temporala kategorierna då, nu och sedan sammanflätats i ett personligt liv, inte bara som en kronologisk ordning utan även som en innehållslig kvalitativ utveckling, en fenomenologisk tid som byter meningsinnehåll under en livstid. I och med det tappar tidigare generationer sitt mandat att styra synen på det förflutna. De temporala och innehållsligt signifikanta kategorierna i histori- emedvetandet är därmed internaliserade i människan själv, vars historicitet inte bara innebär upplevda förändringar utan också förväntade dito. Tiden beskrivs därvidlag i större utsträckning av förändring än kontinuitet.
78 På svenska: Erfarenhet, tid och historia. Koselleck, R, 2004. 79 Koselleck, R, 2004 s. 135.
43
Den amerikanske historiefilosofen Hayden White lägger fo- kus på sin tolkning av tid i framtiden när han skriver om det han kallar The Practical Past. Han ser The Practical Past som ett förflu- tet som hjälper oss i det dagliga livet, allt från vardagliga handling- ar till klara visioner om framtiden. Den traditionella historieskriv- ningen är enligt White konstruerad med ett slut, en sluten berät- telse. Det ger enligt honom ingen vägledning till hur vi ska handla i nuet för att möta framtiden. Det praktiskt förflutna väcks däremot till liv när vi måste ställa oss frågan ”What ought I (or we) do? ”.81
Han skriver att den traditionella historieskrivningen inte kan hjälpa oss eftersom den inte beskriver just de problem vi ställs in- för:
The historical past can not help us here, because the most it can tell us is what people in other times, places, and circumstances did in their situation at that time and place. This information contains no warrant for deducing what we, in our situation, in our time and our place , should do in order to conform to the standard set by that categorical imperative which licenses our belief in the possibility of morality itself.82
White förlägger istället historiens skyldighet mot samtid och inte minst framtid. Användningen av det förflutna som levd erfarenhet, som något man kan känna igen sig i och som kan fungera som väg- ledare, har enligt White främst förts vidare inom realismen. Den praktiska erfarenhet som beskrivs i denna genre vägleder oss mora- liskt, i det dagliga livet och mot framtiden.83 The practical past
finns hos oss som minne, fantasi, informationsfragment och prak- tik när vi orienterar oss med ”vague ideas about history”.84 White
fokuserar på vilka konsekvenser vår syn på det förflutna, egentlig- en de historiska berättelserna, får för vår strävan mot framtiden. Han menar inte att det är enkelt att medvetandegöra sig själv om
81 White, H, 2014 s. 9. 82 White, H, 2014 s. 10. 83 White, H, 2014 s. 10–15. 84 White, H, 2014 s. 42.
44
vilken bild man som historiker ger av det förflutna, men uppmanar trots det till historikernas fokus på framtiden genom att fokusera på berättelsernas konsekvenser och moral.85 Idéhistorikern Tor-
björn Gustafsson Chorell sammanfattar hans ambition:
Den centrala ambitionen i Whites tänkande alltsedan Metahis- tory har varit att omvandla historia från en vetenskaplig disci- plin till att bli en del av en retorisk kultur där dialog och för- handling betonas framför strävan att fastslå sanningar eller re- gelmässigt söka kunskap.86
Fokus ligger hos White mot framtiden. Det förflutna används när vi skapar uppfattningar om dåtiden, vilka sedan styr oss mot fram- tiden. Det blir därmed djupt moraliskt förpliktigande för den som berättar historia.
Historians and philosophers of history will then be freed to conceptualize history, to perceive its contents, and to construct narrative accounts of its processes in whatever modality of con- sciousness is most consistent with their own moral and aesthetic aspirations.87
Hos samtliga nämnda teoretiker i detta avsnitt, precis som i Jeismanns uppfattning om historiemedvetandets innehåll, hänger tolkningen av det som varit, förståelsen av nuet och perspektiven på framtiden samman med varandra. Icke desto mindre har tempu- sen olika fokus, och olika verkansgrader. Heidegger beskriver ett dåtidsfokus där traditionen och generationerna innan avgör möj- ligheterna att förstå tiden och att handla mot framtiden. Ricoeur sammanjämkar tidens tempus och fenomenologisk tid med kos- misk tid. Hans tolkningar av tid möjliggör omtolkningar av tiden inom vissa ramar. När spänningsförhållandet mellan samtid, fram-
85 Danielsson Malmros, I, 2014 s. 190–191, i Karlsson, K-G & Zander, U (red) 2014, Gustafsson
Chorell, T, 2003 s. 16–20, 148–150.
86 Gustafsson Chorell, T, 2003 s. 21. 87 White, H, 1975 s. 434.
45
tidsförväntningar och dåtidsuppfattningar blir för starka krävs ny historieskrivning. Koselleck beskriver snabba förändringar i samti- den som tvingar fram nya tolkningar av dåtiden och nya förvänt- ningar på framtiden. Whites förståelse av tiden, slutligen, innebär förhoppningar om möjlighet till ett tydligare framtidsfokus hos historieskrivningen. Ett tidsperspektiv med ett stort moraliskt an- svar hos den som berättar.
Ett tydligare fokus på att dåtiden präglar våra möjligheter till självreflektion ligger närmare att uppfatta människan som bekräf- tande historia vilket leder till en bestämd uppfattning om vart vi är på väg. Om tiden förstås i meningsfulla helheter som bekräftar det förflutnas makt över tidens rörelse, upplever vi att vi vet vart vi är på väg och varför. Tiden förstås i kontinuitet. I en sådan menings- full helhet finns också det eftersträvansvärda i något av tidens tem- pus. Vi vet att det var bättre/sämre förr, att det idag är bättre/sämre eller att det imorgon kommer att bli bättre/sämre. Med en sådan visshet kan skolan leda eleverna rätt mot framtiden. När tiden inte förstås i sådan meningsfull helhet måste den omtol- kas där somt kommer att förändras och somt att förbli. Tiden för- stås i kontinuitet och förändring. Det blir svårare för skolan att leda eleven genom rätt sorts uppfattning om det förflutna om möj- ligheten till omtolkning av tiden erkänns. Istället får eleven själv ansvaret för att tolka tiden.
Det är genom den berättade tiden som tolkningen av tiden manifesteras i en produkt. Historiskt berättande blir något som finns i spänningarna dels mellan framtidsförväntningar, överfö- ringar från traditionen och samtidens händelser, dels mellan olika kollektiv och individer från olika kollektiv.88 När de temporala ka-
tegorierna förs samman i det historiska berättandet, görs samtidigt historia som kan påverka framtiden genom att bekräfta färdiga fö- reställningar eller ompröva dem.89 Det för oss in i nästa avsnitt.
88 Ricoeur, P, 1988 s. 260. 89
46