Den historiska tiden beskriver Ricoeur som berättad tid, vilket tar oss in i detta avsnitt om berättelser.90 Den historiska tiden blir
mänsklig och förståelig när den tar berättelsens form.91 Påståendet
svarar mot Jeismanns uppfattning om att historiemedvetandet byg- ger på tolkningar och konstruktioner av det förflutna. För att för- stå den temporala existensen krävs det således narrativ kompetens, både att kunna berätta och att förstå berättelser. Den tyske histori- efilosofen Jörn Rüsen menar att ett utvecklat historiemedvetande motsvaras av en narrativ kompetens.92 Om vårt historiemed-
vetande bygger på berättelser, vilket även Ricoeur och Straub har hävdat, både omprövas och bekräftas historiemedvetandet av be- rättelser och berättande, andras och våra egna. Det måste innebära att innehållet i de berättelser vi möter och vår förmåga att själv be- rätta historia är avgörande för hur vårt historiemedvetande byggs, det vill säga hur vi tolkar tiden och om vi mest är eller mest gör historia när vi berättar.
När Ricoeur ska förklara berättelsens funktion och upp- byggnad tar han avstamp i grekiskans begrepp Mimesis, vilket be- tyder imitation eller representation. Han menar att berättelsen ge- nomgår tre sådana representationer, Mimesis I-III. Den första Mi- mesis är prefigurativ och bestäms av den kultur och det språk be- rättaren förfogar över. Här avgörs vad som är möjligt att berätta om, och på det sättet handlar Mimesis I till stor del om att vara historia. Mimesis II är figurativ och bestämmer berättelsernas form. Här formas berättelsen efter intrig, sensmoral, urval och den ambition som finns med berättandet. Mimesis III är refigurativ. Det är här berättelsen tas emot och tolkas. Berättelsen laddas ge- nom nya tolkningar i ett större socialt perspektiv än det individu- ella, vilket i sin tur både kan förankra eller förflytta ramarna för Mimesis I, det vill säga att historia bekräftas eller omprövas. Av-
90 Ricoeur, P, 1988 s. 104–126. 91 Ricoeur, P, 1984 s. 52.
47
snittet om berättelser kommer att bygga på Ricoeurs Mimesis- begrepp.
Mimesis I
Mimesis I är prefigurativ, i betydelsen att den tillhandahåller de möjliga byggstenarna för en berättelse. I Mimesis I tillhandahålls en kultur i ett symboliskt helt. Jag förstår källorna i den historiska tiden genom att jag behärskar ett språk och en kultur. Det är uti- från denna förförståelse jag kan bygga min berättelse. Att förstå källorna som lämnats oss i det förflutna handlar om att förstå den kultur som tillhandahåller det prenarrativa i samtiden. Möjlighet till förståelse av handlingar och människors intentioner finns i vår förförståelse i Mimesis I; så som vi förstår oss själva måste vi också börja förstå andra i den historiska tiden. Kulturen möjliggör med andra ord det som kan berättas. För att mänsklig aktivitet ska kunna berättas måste den redan finnas symboliskt artikulerad hos den som ska berätta. Ricoeur medger att det finns möjligheter att utmana de narrativa ramarna i Mimesis I, men menar också att be- rättaren alltid måste börja i de narrativa ramar hon har runt om- kring sig.93
Den amerikanske psykologen Jerome Bruner menar att jaget konstrueras genom en berättelse både inifrån och ut och utifrån och in. Från insidan kommer minne, känslor och idéer som bildar ramar för berättelser. Utifrån och in möter vi förväntningar på vårt jag. Dessa förväntningar behöver inte vara hegemoniska strukturer, utan kan lämna manöverutrymme för självet att förhålla sig till. I detta manöverutrymme kan vi etablera vårt unika jag genom att möta och kanske bemöta förväntningarna på oss.94 Vi är och gör
identitet genom berättelser, precis som vi är och gör historia genom berättelser. I identitetsarbetet tycks sålunda två motpoler uppstå där ena sidan representeras av en identitet som villigt och smärtfritt internaliserar kollektiva berättelser. Den andra sidan består av en
93 Ricoeur , P, 1984 s. 57–59, 64–70, jfr. Bruner, J, 1987 s. 15. 94 Bruner, J, 2003 s. 64–89 .
48
identitet som är villig att ifrågasätta och förhandla om de gemen- samma berättelserna för att hitta sitt själv.95
Den första sortens identitet torde vara mer benägen att hitta likheter mellan sin identitet och sina medmänniskor i den grupp den känner att den tillhör, medan den senare snarare utsätter sig själv och sina uppfattningar för omprövning. Det förefaller även rimligt att anta att för att kunna konstruera en identitet som tar sin utgångspunkt i berättelser som omprövar, alltså en identitet som aktivt förhåller sig till de gemensamma berättelserna och berättar om och för sig själv, måste man också besitta en egen kommunika- tiv narrativ kompetens. Annars kan man inte berätta för sig själv vem man är. Genom berättelsernas funktion som identitetsskap- ande blir historieundervisningen ofrånkomligen något som kan på- verka elevens identitetsbygge. Men ska hon ges en identitet genom skolans gemensamma berättelser som bekräftar en gemensam Mi- mesis I. Eller ska hon få utgå från den livsvärld hon kommer ifrån, när hon berättar, och skapa egna berättelser? Frågorna tar oss till Mimesis II.
Mimesis II
Genom Mimesis II, ett figurativt stadium, hittar berättaren de hän- delser som stämmer med hennes intrig och det ovidkommande i det förflutna skalas bort.96 En berättelse är mer än de enskilda händel-
serna. Intrigen organiserar händelserna så att vi kan fråga efter meningen i berättelsen, berättelsens sensmoral, vilken är djupt för- ankrad i Mimesis I.Det är utifrån Mimesis I vi uppfattar berättel- sens budskap, sensmoralen.97 För att intrigen ska kunna leda fram
till och förklara sensmoralen kan saker utelämnas eller förenklas medan andra händelser analyseras på djupet. Urvalet blir med andra ord viktigt för berättelsens intrig. Urvalet förs sedan ihop till en sammanhängande och förståelig berättelse som leder framåt.98
95 Polkinghorne, D, 2005 s. 10. 96 Ricoeur, P, 1984 s. 38–42. 97 Ricoeur, P, 1984 s. 64–70. 98 Polkinghorne, D. E, 2005 s. 9.
49
En berättelse blir koherent och förståelig genom förklarande sekvenser som följer varandra i kronologisk ordning och i det närmaste upplevs som självförklarande eftersom berättelsens se- kvenser ska uppfattas som kausala. Vid berättelsens slut ska mot- tagaren lämna den med en känsla av att det inte kunde ha slutat annorlunda. När berättelsen förklarar hur människor agerat i det förflutna måste den försöka utgå från hur människan tänkte, tyckte och kände förr i tiden. Annars kan inte sekvenserna i berät- telsen bli kausalt förklarande. I det försöket avslöjar berättaren sitt eget sammanhang och sina egna utgångspunkter för mänskligt handlande. Jürgen Straub uttrycker det som att “the moral of the story” också kan förstås som “the moral of history”.99 För att för-
stå en särskild historia krävs att man förstår berättelsens moraliska drivkrafter, historiens egen sensmoral, den intention som får aktö- rerna i berättelserna att handla. I bakgrunden finns en utgångs- punkt i människans förståelse av tid som en handlande människa, en människa med intentioner för framtiden. Vårt handlande förut- sätter således att vi tänker kausalt, och så förstår vi också andra. Man gör för att uppnå.100 Det är så vi kan förstå historiens aktörer
i berättelsen, som gripna av de tidssammansmältningar som histo- riemedvetandet består av. På det sättet tilldelas aktörer i berättelser ett historiemedvetande djupt förankrat i Mimesis I.
Redan i berättelsens kausala uppbyggnad finns alltså ett mo- raliskt anslag, knutet till intention. Intention, handlingar och kon- sekvenser sker över tid och den mest grundläggande egenskapen hos en berättelse är att den skildrar just ett tidsförlopp. Berättelser bygger, som konstaterats, på kronologiska händelsekedjor som tar sig igenom de tidsliga kategorierna då, nu och sedan eller början, mitten och slut.101 Händelsekedjor som bärs upp av kausala sam-
band av typen A leder till B leder till C som avslutas med D. En be- rättelse är alltså diakron till sin natur, det vill säga den följer en tidslig utveckling. En berättelse kommunicerar sålunda händelser
99 Straub, J, 2005 s. 65, i Straub, J (red), 2005. 100 Ricoeur , P, 1984 s. 57–59.
50
och berättar vad som hände främst genom att placera händelserna i ett tidsförlopp.102 Det blir med andra ord betydelsefullt var berät-
taren väljer att förlägga händelserna i det diakrona händelseför- loppet. En sådan placering är i sig självt intentionellt förklarande och djupt moraliserande. Jämför de två olika satserna:
• Regeringen avgick, börsen kraschade • Börsen kraschade, regeringen avgick
I vilken ordning berättaren väljer att placera skeendena blir av stor vikt om sekvensen i sig är förklarande. I den första meningen är re- geringen orsak och börskraschen kan rimligtvis uppfattas som en konsekvens, i den andra meningen är börskraschen orsak och rege- ringens avgång en konsekvens. Placeringen av händelserna blir sålunda av stor vikt för en berättelses följbarhet, intrig och sensmoral. I ett samhälle med en stark stat och en stor tilltro till den är förmodligen den första meningen lättare att förstå. I ett land med en svagare statlig styrning och en starkare marknadsstyrning är förmodligen den andra meningen trovärdigare. De historiska be- rättelserna är alltså en bild av hur vi uppfattar oss själva och den moral vi vill leva med. Berättelsens förklarande sekvenser bestäms sålunda av Mimesis I. Ricoeur menar attberättelsen harmoniserar en kaotisk tid, med disparata händelser, till ett helt.
Det finns både en framåtrörelse och en bakåtrörelse i berät- tandet, eftersom framåtrörelsen hela tiden pekar på ett ofrånkom- ligt slut, som började med något, vilket ofrånkomligt fick det slut det fick. Berättelsen är såtillvida teleologisk.103 Det är detta ofrån-
komliga slut som blir logiskt genom de uppfattningar om intent- ioner och mänskliga känslor och värderingar som finns i Mimesis I. Utan dessa hade vi inte kunnat förstå hur en berättelse förs framåt, än mindre uppfatta att den inte kunde sluta på annat sätt än den gjorde. Hayden White placerar annaler som motsats till berättelser. Annalerna radar upp händelser utan något organiserande möns-
102 Lemon, M.C, 2001 s. 107, i Roberts, G (red.), 2001. 103
51
ter.104 Därför kan man inte förstå en annal, endast konstatera att
saker har hänt.
Ricoeur hävdar att en berättare aldrig är neutral.105 En berät-
telse som ska bli lyssnad till måste beröra och en berättare berättar alltid med en moralisk aspekt, något måste uppfattas som bra eller dåligt.106 Till sin hjälp har berättaren inte bara urvalsmetoden utan
också språket. Språket inte bara i semantisk mening utan även pragmatiskt och stilistiskt. Berättelsen får därmed sin kulturella vinkling när den knyts till en språklig genre.107
Den tyske historiefilosofen Jörn Rüsen är förmodligen den som djupast har analyserat berättelsens form som uttryck för historie- medvetande. Rüsen delar in uttrycken för historiemedvetande i fyra olika typberättelser, alla med olika former för sin intrig och sensmoral. Rüsens olika berättelser är den traditionella berättelsen, mönsterberättelsen, den kritiska och den genetiska berättelsen. Alla berättelserna är viktiga och skapar trygghet på olika sätt genom att svara mot mänskligt behov av bekräftelse genom de traditionella berättelserna, regelbundenhet genom mönsterberättelserna, förne- kande genom de kritiska berättelserna och förändring och kontinu- itet genom de genetiska berättelserna. Det blir genom konstateran- det att alla människor kan använda alla fyra typerna av berättelser i sitt tänkande också tydligt att ett historiemedvetande inte består av en enda sorts berättelse utan ständigt aktiverar eller kompone- rar olika typer av berättelser för att hitta mening och handlings- möjligheter i tillvaron.108
Den traditionella berättelsen är viktig i vårt dagliga liv och bejakar värden och handlingar utan större reflektion. Den som be- rättar en traditionell berättelse känner ingen anledning att under- bygga, förklara eller argumentera för sina slutsatser och ger där- med inte heller några perspektiv på förändring och kontinuitet eller orsak och verkan. Tiden blir i dessa berättelser ett kontinuum, och 104 White, H, 1987 s. 9. 105 Ricoeur, P, 1988 s. 249. 106 Bamberg, M, 2006 s. 141–144. 107 Bruner, J, 1987 s. 17–18. 108 Rüsen, J, 2004 s. 9–39.
52
berättelsens intrig kräver inga temporala och kausala förflyttning- ar. Det historiska perspektivet utmanas inte eftersom historiens ak- törer inte behöver tolkas. De traditionella berättelserna orienterar oss till en samhörighet med dem som har samma traditioner och värderingar som vi och ger oss identitet och självförståelse utifrån fasta värden. Att moralen ligger fast förankrad innebär också att det inte finns någon anledning att argumentera moraliskt. I dessa berättelser blir det de som följer traditionerna och de eviga värde- ringarna som gör rätt och de som inte gör eller kan det, som gör fel.109
En mönsterberättelse bekräftar fasta föreställningar om rätt och fel och ger handlingsexempel från historiens skeenden. Dessa exempel kan tillämpas i nuet med ett visst förväntat resultat. Berät- telsen underbyggs med historiska skeenden vilka alla laddas med samma sensmoral. Förvisso kan berättelserna innehålla både kon- tinuitet och förändring men inte på ett djupare plan, eftersom ut- vecklingen ständigt går en rak väg mot det som råder idag. Det blir berättelser om en rak utveckling mot det som man argumenterar för eller mot. Perspektiven blir få och generaliseringarna svepande och berättelserna innehåller inte förklaringar till varför de histo- riska aktörerna gör som de gör. Mönsterberättelserna är självför- klarande i det sammanhang där de är tänkta att användas. Möns- terberättelsen är ett berättande som genom berättelsens form be- kräftar de internaliserade, traditionella berättelserna. När vi berät- tar mönsterberättelser anser vi att historien ger nyttiga lektioner vilka kan användas och delas in i bra och dåliga erfarenheter. Detta berättande orienterar oss enligt vissa värden som bör gälla, eftersom historien visat att de är de bästa. Intrigen bestäms av historiens upprepande lärdomar.110 Även här är den bekräftande
utgångspunkten tydlig, eftersom de värden som ska bejakas är klara och tolkningsuppdraget blir att i historiens händelser hitta argument för dessa. Argumenten blir av typen: lika illa som det var då är det nu, eller lika bra som det var då är det nu.
109 Rüsen , J, 2004 s. 71, 73. 110 Rüsen, J, 2004 s. 73–74.
53
När Macintyre blickar tillbaka på berättelserna i den antika medelhavskulturen och den kristna medeltiden i Europa menar han, i linje med Rüsens tankar om de traditionella berättelsernas och mönsterberättelsernas form och funktion, att förståelsen av moral låg i en gemensam förståelse av berättelser. Berättelserna förmedlade tydliga förväntningar på olika roller som fanns i sam- hället, till exempel rollerna som man, kvinna, hustru, krigare och köpman. Social struktur och moral var därför samma sak. Det är därför som Homeros i verken Iliaden och Odyséen alltid kan vända sig till den kunskap som finns i berättelserna om vad som bör gö- ras och hur han ska döma i olika moraliska dilemman. Berättelser- na som bar upp samhället befäste den sociala strukturen. Varje grekisk stadsstat hade sina egna berättelser som förklarade hur samhället var uppbyggt. Det fanns inte något gemensamt gott för alla greker utan Macintyre skriver om ”justice-as-understood-at- Athens, justice-as-understood-at-Thebes and justice-as-understood- at-Sparta”.111 Enligt Macintyres uppfattning om berättelsens funkt-
ion lever vi mot en redan i dåtiden skapad och gemensam framtid, ett fulländande vi strävar mot. Genom berättelser ärver vi en trad- ition vi måste ta hänsyn till när vi skådar mot framtiden.112
I Rüsens kritiska berättelse används de temporala kategori- erna för att visa hur de kan bryta mot varandra. Nutiden bryter med dåtidens tradition och det finns inget värde i traditionens historieskrivning mer än att definiera det man inte är, tycker eller tänker. I berättelsen orienterar det historiska perspektivet genom att avgränsa mot av traditionen givna skyldigheter och stärker identiteten hos berättaren genom att denna inte behöver ärva plik- ter eller värderingar och påminner mycket om Benhabibs ambition med den kommunikativa etiken.113 Den som berättar kritiskt vill
tvärt emot den traditionella berättaren och mönsterberättaren för- ändra samtidens förutsättningar. Kanske kan man tolka det som att flytta på ramarna för Mimesis I. Berättaren av den kritiska be-
111 Macintyre, A, 2007 s. 139. 112 Macintyre, A, 2007 s. 204–255. 113 Benhabib, S, 1994 s. 88.
54
rättelsen argumenterar moraliskt genom att blottlägga och kritisera samtiden och har därför svårt att hitta egna giltiga värden, men pekar också på att det förflutna är fullt med alternativa handlingar och därmed andra möjliga sätt att leva.114Kritiska berättelser kan
givetvis berättas så mycket och så övertygande att de internaliseras och blir en del av de traditionella berättelserna eller mönsterberät- telserna i kulturen. Allas lika värde och erkännandet av jämställd- het mellan könen, värden som idag finns i skolans värdegrund, är värden som tidigare lyfts upp genom kritiska berättelser och se- dermera internaliserats i skolans kanon och väl närmast kommit att bli traditionella berättelser idag. Rüsen anger själv feminister som ett exempel på en grupp som argumenterar med hjälp av kri- tiska berättelser. De bryter ner de traditioner som finns i samtiden genom att tolka de historiska skeendena på nya sätt, och argumen- terar då med hjälp av det förflutna.115
I den genetiska berättelsen beskrivs både förändring och kontinuitet över tid. Berättelsen tar hänsyn till det förflutna men är inte låst i det. Det historiska perspektivet finns i berättelsen för att berättaren ska kunna skilja det tidstypiska från det mer beständiga, det som är giltigt även idag. På det sättet aspirerar berättaren, lik- som den som berättar kritiskt, på att kunna distansera sig från traditionen men ser också att hon är beroende av den. Det gene- tiska berättandet innesluter på det sättet tanken om att vi både är och kan göra historia.116 Våra värderingar blir därmed också tem-
porala och bör kunna ändras, men inte allt för abrupt. Den mora- liska argumentationen innebär att moraliska värden prövas och ut- sätts för analys när det behövs, inte minst när olika värderingar möter varandra och krockar.117
Rüsens typologi är spännande och också lätt att förstå som en kvalitativ progression, vilket han själv gör.118 Man kan emeller-
tid fråga sig vad som är avgörande för kvaliteten: berättelsens form 114 Rüsen, J, 2004 s. 74–76. 115 Rüsen, J, 2005 s. 32. 116 Rüsen, J, 2005 s. 15. 117 Rüsen, J, 2004 s. 76–78. 118 Rüsen, J 2005 s. 34.
55
som sådan, det moraliska innehållet, eller berättarens förmåga att konstruera egna berättelser. Annorlunda uttryckt: Visar en elev som memorerat någon annans genetiska berättelse narrativ kompe- tens? Visar en elev som berättar en egen genetisk berättelse med tveksamt etiskt innehåll narrativ kompetens? Svaren är avgörande för huruvida eleven kan ses som görare av historia eller endast mottagare i skolan, och vad det är som ska bedömas som goda hi- storiska kunskaper hos eleverna. Vem ska berätta och vem ska ta emot berättelser? Mottagaren av en berättelse för oss fram till Ricoeurs Mimesis III, den refigurativa.
Mimesis III
Mimesis III är intersubjektiv, och handlar om att mottagarna av en berättelse är med i skapandet av den genom att ta emot och tolka den. Det finns ett osynligt kontrakt mellan berättare och motta- gare, som bör uppfyllas. Berättaren måste använda Mimesis I så att det går att förstå, ett ärligt användande. Å andra sidan måste mot- tagaren ta emot en berättelse i egenskap av människa. I det ingår att vara människa, att födas, älska, äta och dö.119 Här finns gemen-
samma beröringspunkter mellan berättare och mottagare, vilket möjliggör en hermeneutisk tolkning och förståelse av någons berät- telse. Ärligheten och uppriktigheten känns igen i Habermas krite- rier för det deliberativa samtalet. Samtidigt finns risken för miss-