4. Uttrycket ”En skola för alla”
4.1 Historiskt perspektiv
Tankarna kring vad som egentligen döljer sig bakom uttrycket ”En skola för alla” är många. När vi idag hör uttrycket så gör vi olika tolkningar utifrån vår egen erfarenhet, vår människosyn och kunskapssyn. I dagens samhälle har det en helt annan innebörd än när det under 1600-talet började växa fram ett behov av alltfler utbildade människor för att kunna hantera ett alltmer komplext samhälle. Utbildningens utformning och innehåll styrdes av vilka samhällsklasser som människor tillhörde med undantag för de initieringsutbildningar och kyrkliga utbildningar som anordnades. Utbildning var till för de som redan var något. Men när dessa inte räckte till för att beträda viktiga positioner öppnades utbildning upp för fler människor än tidigare och man kan se ett slags fundament till utveckling mot en demokratisk skola (Isling, 1984)
När folkskolan infördes 1842 var läskunnigheten bland svenskarna relativt god eftersom kyrkan ända sedan 1600-talet i varierande omfattning hade bedrivit undervisning i hemmet genom katekesläsning och husförhör. Redan under Gustav Vasas tid utbildades tjänstemän för att upprätthålla nationalstatens intresse och den funktionella riktningen på utbildning av ämbetsmän i statens tjänst fortsatte in på 1900-talet. De högre samhällsklasserna hade egen undervisning av egna informanter och redan under 1600- talet utvecklades möjligheter till studier vid läroverk och fortsättningsvis akademiska studier vid något av landets universitet. Den utbildning som bedrevs vid läroverk och vid universitet var avsedd för de högre samhällsklasserna. Begreppet en bottenskola myntades i samband med folkskolans införande 1842 där utbildning skulle erbjudas folket utifrån en social dimension, vilket innebar att alla barn vid 7-årsålder fick möjlighet att gå i skolan och få del av utbildning. Parallellt fortsatte utbildningen för de högre samhällsklasserna med möjligheter att låta sina barn och ungdomar gå i skolor som var privatfinansierade och också hade särskilda antagningskrav som i stor utsträckning stängde ute de så kallade lägre samhällsklasserna (Rickardson, 2004).
Vid tidpunkten för folkskolans införande hade inte skolan blivit en institution med föreställningar om vad en skola var, utan folkskolestadgans avsikt var att tillse rätten till bildning/utbildning och att det inte enbart skulle vara förbehållet den högre samhällsklassen utan att det också fanns en samhällelig vinst med att låta folket/gemene man få tillgång till kunskap, även om det skulle dröja några decennier innan folkskolan kom att bli en accepterad del i det svenska samhället. Problemet under de första decennierna med folkskolans införande var bristen på lokaler, lärare, lärares löner och långa avstånd till socknens skola, framförallt för de yngre barnen men också att innehållet i skolans undervisning varierade i de olika socknarna.
Folkskolestadgan fungerade som en ramlagsstiftning med mycket vida ramar som gav möjlighet till stor variation i tolkningen. Ett annat problem var att få
föräldrar att låta sina barn gå i skolan eftersom dessa var en viktig arbetskraft. I samband med folkskolestadgans införande 1842 anordnade staten lärarutbildning. Kommunerna/socknarna/församlingarna hade ansvaret för att det fanns tillgång till skolor, men det började ändå framgå att det fanns behov av någon form av stöd och kontroll från statens sida för att folkskolans utbyggnad skulle fortgå i enlighet med tanken vid genomförandet av folkskolan år 1842. Riksdag och regering enades om att låta en statlig inspektion med inrättande av inspektörstjänster år 1861 utföra den kontroll och tillsyn som ansågs nödvändig för att tillse att kommunerna fullföljde sitt åtagande. År 1882 fastställdes en ny folkskolestadga där folkskoleundervisningen fick en tydlig organisatorisk struktur och den strukturen kom att bestå långt in på 1900-talet i form av; Folkskola årsklasserna 3-6, Mindre folkskola årsklasserna 1-6, Småskola – årsklasserna 1-2 (a.a.).
Fridtjuv Berg, en ung folkskollärare, var under 1880-talet en förgrundsgestalt när det gällde att föra debatten om att utveckla folkskolan till en för alla gemensam barndomsskola och att möjligheter till fortsatta studier inte skulle vara avhängigt av vilken samhällsklass eleverna tillhörde. I Rickardson (1992) citeras ett av hans uttalanden om den dåvarande skolindelningen.
I rena och osminkade ord är sanningen den, att vår nuvarande skolindelning faktiskt tvingar att sortera barnen efter målsmännens yttre omständigheter. Man har utgått från den förutsättningen, att rikemans barn skola av samhället bjudas på en högre utbildning samt att fattigmans barn skola av samma samhälle avspisas med en lägre utbildning (a.a. s.75).
Under 1890-talet t o m 1920 genomgick Sverige sin demokratiseringsprocess och under den här tiden var debatten kring folkskolan en viktig ingrediens i samhällsdebatten.
Ett viktigt steg i riktning mot en folkskola som en allmän grundskola togs 1894, då det bestämdes att som krav för inträde till läroverkets första klass skulle gälla de kunskaper och färdigheter som förvärvats i folkskolans tredje klass (a.a., s.76).
År 1919 förändrades folkskolans läroplan samtidigt som en aktiv politisk debatt pågick om skolans organisation och plats i samhället och fram t o m år 1936 ägde en del förändringar rum, där folkskola - realskola och flickskola kom att bli olika valbara alternativ. När riksdagen år 1936 fattade beslut om att den 6-åriga folkskolan skulle byggas ut till 7-årig folkskola så fungerade den i praktiken redan för de flesta barn (Rickardson, 2004).
Under tiden för andra världskriget var behovet i Sverige att reformera skolan väldokumenterat. År 1940 tillsatte den dåvarande samlingsregeringen en expertutredning. I den fanns tankar att reformera skolsystemet och där skymtade en ny obligatorisk skola och där fanns dessutom ett förslag om åttaårig elementarskola. Enligt utredningsdirektiven fanns idéer om att den nya skolan skulle ha större uppgifter än folkskolan, den skulle inte bara meddela kunskaper utan också fostra. Utredningens uppgift var dessutom att
se över det dåvarande skolväsendet i hela sin vidd. Skolutredningens arbete avslutades år 1947. Redan när skolutredningen 1940 påbörjade sitt utredningsarbete fanns det planer på att utredningsarbetet skulle övertas av en politisk kommission. År 1946 tillsattes skolkommissionen sammansatt med representanter från de olika riksdagspartierna, en opolitisk ledamot som föräldrarepresentant och ett antal experter. Kommissionen påbörjade sitt arbete innan skolutredningen avslutade sitt arbete och använde en del av det dokumenterade material som skolutredningen tagit fram (Marklund, 1992).
Skolkommissionen gjorde en skarp vidräkning med den traditionella svenska skolan och dess arbetsmetoder såsom bärande på ”ett betungande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola” (a.a., s.221).
Med de förslag som kom från 1946 år skolkommission kan man säga att det var genombrottet för tanken på en enhetsskola i svensk utbildningspolitik. När kommissionen lämnade sitt förslag så sammanfattade det den framtida skolans uppgifter i tio punkter där den viktigaste punkten inför framtiden var den som handlade om elevernas personlighetsutveckling, som sågs som en viktig del i fostran till demokratiska människor. Här hävdades behovet av att ändra undervisningen för att aktivera eleverna och också att undervisningen skulle individualiseras. I förslaget framgick att det skulle var en nioårig obligatorisk skola, enhetsskola som skulle vara statsfinansierad och organiserad på tre treåriga stadier; lågstadium, mellanstadium och högstadium där årskurs 9 skulle fördelas på tre linjer, en yrkesförberedande 9 y, en allmän 9a och en gymnasieförberedande 9 g. Förslaget var att enhetsskolan skulle ersätta de varierade skolsystem som fanns i form av folkskola, fortsättningsskola, högre folkskola, kommunal och statliga realskolan (allmän och praktisk) samt flickskolan. Yttranden över förslaget var positiva när det gällde skolpliktens längd och undervisningens innehåll och former, däremot var det invändningar mot det som man uppfattade som odifferentierade klasser och att det skulle bli alltför heterogena grupper och att det då fanns risk för att arbetsresultaten kunde försämras och flera remissinsatser ansåg att de heterogena klasserna skulle missgynna de svaga eleverna. I remissvaren kom också fram att i jämförelse med realskolans resultat så kunde en försämring anas (Marklund, 1992).
Med utgångspunkt från 1842 års inrättande av folkskolan kan ”En skola för alla” ses utifrån att människor oavsett klasstillhörighet ska erbjudas utbildning.
Däremot var skolan ännu inte ett alternativ för alla elever med funktionsnedsättning. Skolplikt infördes enbart för blinda år 1896 och för döva 1889, för övriga elever med funktionsnedsättning dröjde skolplikten. För de barn och ungdomar som hade svårt att nyttja den undervisning som erbjöds på hemortens skolor på grund av fysiska eller kognitiva funktionsnedsättningar fanns ändå olika alternativ i form av olika läroanstalter exempelvis Eugeniahemmet och Norrbackainstitutet för rörelsehindrade, Tomteboda för blinda och synskadade och Birgittaskolan för döva. Men för de föräldrar som av olika anledningar inte ville skicka iväg sina barn var det många barn och
ungdomar med funktionsnedsättningar som inte fick någon utbildning (Skolverket, 2005a).