Nutidsperspektiv 1962-2009 med elever med rörelsehinder som

I samband med grundskolans införande 1962 blev barn och ungdomar skolpliktiga från och med det år de fyllde 7 år. Det var alltså först nu som vi kan börja tala om en annan riktning i ”En skola för alla”, nämligen att alla elever även elever med funktionsnedsättningar skulle få tillgång till utbildning.

Detta innebar att många av de barn och ungdomar som hade funktionsnedsättningar av den omfattning som gjorde att det ställdes krav på särskilda anpassningar, såväl praktiskt som pedagogiskt för att undervisning skulle kunna bedrivas, nu tvingades att lämna sina hem och bo på institutioner för att fullgöra skolplikten. I 1969 års handikapputredning öppnades möjligheterna för elever med funktionsnedsättningar att själva bestämma om de ville gå i skolan på sin hemort, vilket innebar att under 70-talet gavs föräldrar alltmer möjligheter att själva bestämma om deras barn skulle gå på hemorten eller om de skulle vistas på institution (SOU 1969:35).

Grundskolans införande 1962 skapade förutsättningar för uttrycket ”En skola för alla” och sågs för första gången i skrift från staten i samband med implementeringen av Lgr 80 då Skolöverstyrelsen²¹ gav ut ett antal skrifter under beteckningen ”Skola i utveckling” som stöd till skolorna att genomföra intentionerna med Lgr 80. Skriften ”En skola för alla! Att arbeta förebyggande och stödjande” är det första material från staten där uttrycket nu förekommer (SÖ, 1985). I ingressen till den skriften står det att den handlar om hur skolan kan utvecklas mot en skola där alla elever genom meningsfullt arbete kan få sina behov tillgodosedda. Tidigare hade två kommentarmaterial till Lgr 80 getts ut, ”Elever med funktionshinder (SÖ 1982:3) och Hjälp till elever med svårigheter (SÖ 1982:7). Staten satsade i samband med implementeringen av

”En skola för alla” riktade resurser för att möjliggöra för elever med funktionsnedsättningar att gå i skolan på hemorten. Den statliga skoladministrationen byggdes under mitten av 80-talet ut genom att ett flertal konsulenttjänster för elever med rörelsehinder, synskador och hörselskador inrättades med syfte att elever med funktionsnedsättningar skulle kunna erbjudas utbildning på sin hemort (SOU 1982:19). Redan i Lgr 69 finns uttrycket ”En skola för alla” i löpande text och det är här som individualiseringsbegreppet skrivs in, men det är först i samband med implementeringen av Lgr 80 som uttrycket ”En skola för alla” synliggörs.

21Skolöverstyrelsen förkortas SÖ

Elever med rörelsehinder har fr o m 60-talet betecknats som de elever som har olika grader av motoriska svårigheter beroende på varierande orsaker som ibland namngetts genom diagnoser. Orsakerna till rörelsehindret kan bero på cp-skada, ryggmärgsbråck, muskelsjukdomar, ”missbildningar”, reumatiska sjukdomar, andra sjukdomar eller olyckshändelser. Rörelsehindret kan innebära en knappt märkbar inskränkning till en total oförmåga att viljemässigt kunna styra sina rörelser och en del elever har förutom rörelsehindret ytterligare funktionsnedsättningar som kommunikations- syn- hörsel- och/ eller kognitiva svårigheter. En del av eleverna är beroende av olika hjälpmedel och en del av eleverna med rörelsehinder är dessutom beroende av assistans i varierande omfattning för att fungera i skolsituationen (Bille &

Olow, 1999; Stukat, 1985).

Ett flertal elever med rörelsehinder klarar sin skolgång med avseende på kunskapsutveckling och är inte med automatik beroende av specialpedagogiskt stöd. I stället kan det, beroende på nedsatt motorisk förmåga och ibland perceptuella svårigheter, finnas behov av förlängd tid på prov, anpassning av läromedel osv. (Gadler, 2001, 2008, Greek-Winald, 1991, Malmqvist, 2001).

Det som är gemensamt för elevgruppen är att de har någon form av påverkan på rörelsefunktionen men att orsakerna till rörelsehindret och konsekvenserna av rörelsehindret varierar. Rörelsehinder ingick som en funktionsnedsättning i den tidigare klassifikationen av handikapp och som WHO genom ICF; hade formulerat. 2001 förändrades WHO:s klassifikation. Det tidigare handikappbegreppet byttes ut, eftersom olika handikapporganisationer motsatt sig det relativa handikappbegreppet. Det nu gällande begreppet handlar i stället om funktionstillstånd där man utgår från varje människas kropp och vilka aktiviteter som kan utföras och i vilken omfattning människor utifrån sina kroppsliga förutsättningar såväl medicinska, fysiska som psykiska kan vara delaktiga i samhället (Socialstyrelsen, 2003).

I debatten kring ”En skola för alla” och de senaste klassifikations-beskrivningarna har hävdats att begreppet elever med rörelsehinder kan tolkas som en stämpling, en etikett där eleven riskerar att inte bli sedd för den hon eller han är. Alternativet har varit att man kan se eleven som det centrala, där eleven bemöts som alla andra elever utifrån sina varierande förutsättningar och vilket kan innebära att vissa specifika insatser kan vara nödvändiga för att utbildningen ska vara tillgänglig och likvärdig för den enskilde eleven (Gadler, 2008; Paulsson &Stenberg; 2009, 2010).

Elever med rörelsehinder blev som tidigare nämnts skolpliktiga först år 1962 och fram till dess var deras skolsituationen beroende av olika omständigheter. För svårt handikappade elever fanns institutioner med skolresurser, men om föräldrar inte ville skicka iväg sina barn hemifrån betydde det ofta att barnen inte fick någon ordnad undervisning. En del barn med svåra rörelsehinder, ofta de som hade tilläggshandikapp i form av syn- hörsel- eller tal- störningar och bedömdes som förståndshandikappade, anstaltsplacerades inte sällan felaktigt, på särskilda läroanstalter. För barn med

rörelsehinder med olika grader av handikapp inrättades under 50-talet externa klasser i de större städerna. Klasserna var vanligtvis knutna till medicinska behandlingscentraler. Under 60-talet ökade antalet sådana klasser och kallades nu för specialklasser och fanns på vanliga skolor. Samtidigt togs ett flertal initiativ för att tillgodose de rörelsehindrade elevernas speciella behov.

Miljöanpassningar gjordes i skolorna. Personell assistans tillkom för eleverna och elevhem och rikscentral för pedagogiska hjälpmedel för elever med rörelsehinder inrättades. Under 70-talet knöts successivt regionala konsulenter till vissa länsskolnämnder. De specialpedagogiska strävandena under 60- och 70-talen var att i växande grad inlemma handikappade elever i den vanliga skolan och i vanliga klasser, att integrera eleverna (Stukat, 1985).

Elever med svåra rörelsehinder som fanns på institutioner, ibland åtskilliga mil från sina föräldrar, fick under 70-talet möjlighet att gå i skola på hemorten bl a genom att staten avsatte resurser såsom särskilda bidrag direkt till skolor via länsskolnämnderna där eleverna fanns. I början av 80-talet satsade staten stora resurser på att bygga upp kunskaper kring elever med funktionshinder, genom bl a utbyggnad av det statliga konsulentstödet för elever med funktionshinder där konsulentstödet gavs riktat till de olika funktionshindergrupperna. I gruppen elever med funktionshinder ingick elever med fysiska funktionshinder såsom rörelsehinder, elever med synskador och elever med hörselskador.

I slutbetänkandet från integrationsutredningen SOU 1982:19

”Handikappade elever i det allmänna skolväsendet” visade man på olika möjligheter för att elever med handikapp skulle kunna bo kvar på sin hemort och kunna fullgöra sin skolgång på så lika villkor som möjligt jämfört med övriga elever i samma kommun. Vid länsskolnämnderna tillsattes speciella resurser bl a utökning av konsulenttjänster för att elever med olika fysiska funktionshinder skulle kunna placeras/integreras i skolan i sin hemkommun och inte behöva skickas iväg till annan ort där det fanns särskilda klasser för handikappade elever.

De statliga myndigheter som ansvarade för konsulentstödet för elever med rörelsehinder, elever med synskador var Skolöverstyrelsen tillsammans med länsskolnämnderna fram t o m 1990 då den statliga skoladministrationen omorganiserades som följd av att kommunerna fick ett större ansvar för skolans verksamhet. Kommunerna fick fr o m -91 också det totala ekonomiska ansvaret och statens direkta ansvar och kontroll avseende enskilda elever med särskilda ”öronmärkta” medel försvann.

I regeringens proposition 1988/89:4 om skolans utveckling och styrning framhölls att samarbetet mellan olika lärare krävdes i långt större utsträckning än vad som tidigare hade varit vanligt kring alla elevers möjligheter till att ta del av skolans verksamhet med avseende på såväl kunskapsutveckling som social utveckling. Man belyste också betydelsen av att alla i skolan, lärare, speciallärare, elevvårdspersonal och skolledning hade en helhetssyn på eleverna, att de var införstådda med orsakerna till behovet av stöd för en

enskild elev, hur detta stöd borde utformas och vilken uppföljning av åtgärderna som borde göras för att hjälpa eleven .

Fr o m 1991 i samband med omorganisationen av den statliga skoladministrationen synliggjordes att det nu var kommunernas ansvar att tolka och genomföra det som stod skrivet i skollagens portalparagraf att alla elever skall ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet. Det statliga riktade stödet för enskilda elever med funktionshinder kvarstod, med viss förändring av konsulentorganisationen genom bildandet av två skolmyndigheter, där ansvaret för elever med funktionshinder och deras rätt till likvärdig skolutbildning nu förlades till en ny myndighet, Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) för rådgivning. Skolverket ansvarade för den tillsynsverksamhet som skulle bedrivas gentemot kommunerna och deras skolverksamhet avseende alla elevers rätt till likvärdig utbildning.

Konsulentverksamheten var under SIH:s tid inriktad på de tre ovannämnda funktionshindergrupperna och konsulenterna arbetade inom olika län för att stödja skolans personal i utvecklandet av pedagogisk kompetens i mötet med elever med funktionshinder. I början av 90-talet anställde SIH, på direktiv av regeringen, regionala konsulenter som skulle arbeta mot elever med utvecklingsstörning och som också hade ytterligare funktionsnedsättning såsom rörelsehinder, synskada eller hörselskada. De fick benämningen flerhandikappkonsulenter. Konsulentverksamheten fortsatte en lång bit in på 90-talet att arbeta på individ- grupp och organisationsnivå där insatserna kunde utgöras av pedagogisk handledning till berörd personal med utgångspunkt från elevens behov, fortbildning av personal, kontakter med förvaltningschefer, rektorer, barn- och ungdomshabiliteringen mm. Flertalet av de insatser som konsulenterna utförde planerades utifrån enskilda elevers unika situation. I slutet av 90-talet tonades det funktionshinderspecifika kopplat till den enskilda eleven ner och alltmer talades det generellt kring elever med funktionshinder.

I samband med avvecklingen av de statliga institutionerna byggdes i början av 80-talet upp ett statligt riktat konsulentstöd till elever med rörelsehinder och även till elever med synskador och elever med hörselskador för att kunna erbjuda specifikt stöd till den personal som arbetade med elever med fysiska funktionshinder. Formuleringen om likvärdig utbildning fanns redan i samband med den implementering som gjordes av ”En skola för alla” under 80-talet, där konsulenter för elever med funktionsnedsättning hade sina uppdrag formulerade i föreskrifter och med fokus på den enskilde eleven med funktionsnedsättning och dess rätt till optimal skolutbildning. Stödet från konsulenterna skulle ges med utgångspunkt från den skolmiljö där eleven fanns och insatserna dokumenterades i bl a åtgärdsprogram och andra individuella planer för berörda elever.

Fram till i slutet av 90-talet fanns det en nationell statistik över hur många elever med rörelsehinder som gick i landets skolor samt i vilka kommuner och skolor de fanns, motsvarande fanns också för barn med synskador och elever

med hörselskador. Landets skolor anmälde sina elever med rörelsehinder till de regionala konsulenterna för att få del av det stöd som de efterfrågade.

Registreringen skedde efter godkännande av elevernas föräldrar. Den statistik som fördes över antalet elever med rörelsehinder, elever med synskador och med hörselskador, upprättades av de statligt anställda konsulenterna med uppgifter från skolornas rektorer och skolsköterskor. Vid varje läsårs början skickade konsulenterna ut brev och registreringsblanketter som fylldes i av rektor och skolsköterska efter godkännande av elevens föräldrar. Den här registreringen upphörde i slutet av 90-talet med motiveringen att kommunerna skulle bygga upp egen kunskap om sina elever för att kunna planera i god tid för enskilda elever med funktionshinder med avseende på deras skolgång. Elever med rörelsehinder och deras behov av särskilt stöd kan variera allt ifrån anpassning av lokaler, specifika anpassningar av läromedel, tekniska hjälpmedel, behov av assistansinsatser för att hantera sin kropp till behov av specialpedagogiska insatser (SIH,1997).

År 1995 tillsattes en statlig utredning, Funkisutredningen, med uppdrag att utreda hur ansvaret för utbildning och omvårdnad i anslutning till utbildning av funktionshindrade elever skulle fördelas mellan stat, kommun och landsting samt vem som skulle finansiera verksamheten (SOU 1998:66).

Utgångspunkten för kommitténs arbete är visionen om en skola där alla barn och ungdomar ges likvärdiga förutsättningar att utveckla kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som stärker deras förmåga att anpassa sig till det moderna samhället och att delta i förändringen av detta samhälle. För elever med funktionshinder ställer denna vision särskilda krav på skolan ( a.a., s. 59).

För människor med funktionshinder har de senaste årtiondenas utveckling både nationellt och internationellt inriktats på att uppmärksamma individernas möjligheter och starka sidor. Detta till skillnad från tidigare, då insatserna inriktades på skadade funktioner. I utbildningssammanhang innebär detta att man i stället för att fokusera på elevens funktionshinder numera naturligt fokuserar på individens möjligheter och starka sidor. I detta perspektiv kan inte längre elever med funktionshinder ses som en avvikande grupp inom skolan (a.a., s.60).

Ett resultat av denna utredning blev ytterligare en omorganisation av den statliga skoladministrationen med avseende på stöd till elever med funktionshinder. År 2001 bildades Specialpedagogiska institutet (SIT) och de tidigare konsulenttjänsterna för olika funktionshindergrupperna byttes nu ut till yrkesbeteckningen rådgivare inom den specialpedagogiska stödorganisationen. Det tidigare statliga stödet riktat till elever i de olika funktionshindergrupperna övergick till ett generellt specialpedagogiskt stöd till kommunerna, där eleverna som individer inte längre skulle stå i fokus för insatserna utan stödet skulle ges till kommunerna efter deras efterfrågan.

Kommunerna förväntades nu själva ha kunskap om sina elever med funktionsnedsättningar och utifrån den vetskapen efterfråga stöd från Specialpedagogiska institutets rådgivare. Den tidigare uppsökande

verksamheten kring enskilda elever i det här exemplet, elever med rörelsehinder där elever och föräldrar kunde efterfråga statligt stöd förändrades nu till att enskilda kommuner och skolor skulle efterfråga de insatser som de ansåg vara relevanta. Rådgivarna vid specialpedagogiska institutet fick sina uppdrag genom ärendeanmälning av de kommuner som ansåg sig vara i behov av stöd i frågor kring elever med funktionsnedsättning. Elever och föräldrar var inte längre de som kunde efterfråga stöd av den statliga stödverksamheten, utan det var kommun och skola som skulle anmäla behovet av insatser på särskilda ärendeblanketter.

Efter regeringsskiftet 2006 tillsattes en utredning (SOU 2007:79) vars uppgift var att se över de statliga skolmyndigheterna och komma med förslag om hur den statliga skoladministrationen skulle se ut, som följd av detta las Specialpedagogiska institutet ner under 2008 och den Specialpedagogiska skolmyndigheten bildades. Under 2008 avvecklades Myndigheten för skolutveckling och Skolverket fick något förändrade arbetsuppgifter och en ny myndighet, den statliga Skolinspektionen, inrättades för att utöva ökad kontroll över skolans verksamhet. Specialpedagogiska skolmyndigheten är numera den myndighet som ska erbjuda stöd till kommunerna med avseende på elever med funktionshinder och där en av deras uppdrag är att erbjuda stöd till skolhuvudmannen.

Under 2007-2008 har forskning på uppdrag av bl. a Rädda barnen genomförts med fokus på hur skolsituationen för elever med rörelsehinder har sett ut under den period när statens riktade resurser i form av bl. a konsulenter för elever med rörelsehinder avvecklades och där kommunerna fick ansvaret för alla elever. I rapporten redovisas bristande kvalitet med avseende på alla elevers rätt till likvärdig utbildning. I rapporten skriver författarna fram behovet av att återinföra den typ av specifik kompetens som fanns i den konsulentorganisation som avvecklades år 2001 (Paulsson & Stenberg, 2009).

I Statliga skolinspektionens kvalitetsgranskning av hur 24 grundskolor fullgör sitt uppdrag när det gäller elever med funktionsnedsättning framgår det att det är påtagliga brister med avseende på rätten till likvärdig utbildning.

Några av bristerna som framgår av rapporten är dålig beredskap när elever med funktionsnedsättning kommer till aktuell skola, att personalen på flera skolor har bristande kompetens om elevernas förutsättningar samt att det är en otydlighet mellan lärarens och elevassistentens uppdrag (Skolinspektionen, 2009). Ett informationsmaterial som tar upp elever med funktionsnedsättningar och deras rättigheter till likvärdig utbildning presenterades våren 2010. Där framgår behovet av förståelse för deras förutsättningar och att det krävs kompetent personal inom skolans verksamhet för att elever med funktionsnedsättning ska få tillgång till likvärdig utbildning (Paulsson, et al. 2010).