Även i fastighetsgruppens berättelse ges kommunen flera betydel- ser. Dels avses de kommunala verksamheterna och deras organise- ring, dels kommunen som organisation där man också gör jämförel- ser med företag och bolag. Kommunen som organisation symboli- seras av kommunledningen och deras handlande.
Verksamheterna fungerar bra, trots politikerna!
De kommunala verksamheterna är överlag väl fungerande och kommunens ekonomi relativt stabil, trots politikerna och deras sätt att leda och styra kommunen. De brister som finns i verksamheter- na, som t.ex. visst resursslöseri, kommunikationsproblem och revir- tänkande hänförs till brister i kommunens ledning. Revirtänkandet finns inte minst på den politiska nivån. Som exempel på dessa brister nämns att socialförvaltningen och skolan tillåtits att utveck- las till kommuner i kommunen, till självständiga enheter som poli- tikerna tappat kontrollen över. I vissa förvaltningar arbetade chefer- na i allt för hög grad i den direkta verksamheten och vissa ägnade sig med allt för stor nit åt byråkrati och administration i stället för kärnverksamheterna.
Strukturella lösningar löser inte relationella problem
De problem som fanns med t.ex. samordningen mellan olika verk- samheter definierades av kommunledningen som strukturella, lik- som de lösningar som föreslogs. Genom att inrätta ett kommun- ledningskontor skulle problemen med samordning och kontroll lösas. Fastighetsgruppen däremot definierade problemen relatio- nellt och menade att det i grunden handlade om maktkamp och revirtänkande, vilket man menade inte kunde lösas med omorga- nisationer. Exempel på detta var bl.a. de erfarenheter teknikerna hade av att samarbeta med olika förvaltningar och politiker och den kunskap de fått om olika personers uppfattningar och deras inbördes relationer.
Tillståndet i kommunen - maktkamp och gränsstrider
Det fanns grundläggande konflikter i organisationen som fastig- hetsgruppen menade kunde försvåra möjligheterna till genom-
gripande förändringar. Det gällde t.ex. de konflikter som fanns inom den politiska organisationen. En aspekt av detta var makt- kampen mellan heltids- och fritidspolitikerna men också mellan kommunfullmäktige, kommunstyrelse och nämnderna. Fritidspoli- tikerna och nämndpolitikerna identifierade sig allt för starkt med sina verksamheter på bekostnad av kommunen som, helhet. Inför valet 1994 befarade man en upptrappning av den politiska makt- kampen.
Tillståndet i kommunen - rädsla för förändringar
Ett annat problem var den stabila personalsituationen i kommunen, eller snarare i stadshuset. Inga större förändringar hade gjorts sedan 1970-talet, och de förändringar som gjorts hade varit på grund av expansion och utökning av verksamheter. Man var inte vana att arbeta under hot om besparingar och nedskärningar. En konsekvens av detta var att även väl motiverade och nödvändiga strukturella förändringar av t.ex. arbetsuppgifter eller lokaler tolkades som personliga nederlag och kränkningar av dem som berördes. Detta exemplifierades med förändringar som gjorts i deras omedelbara närhet.
Alla känner sig hotade från alla håll!
Anteciperingsfasen beskrevs som ett krigstillstånd, där alla kände sig hotade från alla håll. Fastighetsgruppens diagnos av tillståndet i kommunen bekräftades och befästes och det var några kritiska hän- delser som bidrog till detta. När ingen information om projektled- ningsgruppens arbete läckte ut, trots att man prövade såväl for- mella som informella kanaler, tolkades tystnaden och hemlighets- makeriet som en medveten strategi från projektledningsgruppens sida för att dölja maktkamp och politiska motsättningar. Detta ska- pade dels ilska och frustration i gruppen men också allmän misstro och misstänksamhet i organisationen, åtminstone i stadshuset. Upp- levelsen av att alla kände sig hotade från alla håll skapade konflik- ter mellan olika grupper, och man befarade att dessa skulle kvarstå längre fram när en ny organisation skulle genomföras.
Gränsstrider- en kamp om territorier och resurser
En kritisk händelse, som markerade övergången till kulminerings-
som dess innehåll, sågs som en bekräftelse på att förslaget i första hand var ett resultat av ledningens maktkamp där territorier och resurser fördelats mellan olika grupper, där vissa gränser raserats medan andra byggts upp. Detta exemplifierades med att det saknades logik i vissa delar av förslaget. Hela omorganisationen var ett spel där det gällde att vinna eller försvinna, erövra eller erövras. Förslaget tolkades som ett symboliskt uttryck för vilka som var vinnare respektive förlorare i denna strid. Fastighetsgruppen till- hörde vinnarna, liksom kommunledningen och fritidspolitikerna, medan socialförvaltningen var den stora förloraren.
Det är enskilda personers behov som styr omorganisationen
I efterdyningen menade man att en erfarenhet man gjort var att det som styrde utformningen av organisationen var enskilda personers makt- och karriärlystnad och inte var medborgarnas behov, trots att detta var det officiella motivet. Gruppens förutsägelse om att rela- tionsproblem inte löses med strukturförändringar hade också be- kräftats. En erfarenhet man hade sedan tidigare var att vilka om- organisationer och nya organisationsmodeller man än införde så var resultatet beroende av vilka personer som fanns i viktiga positioner och deras relationer till varandra och till omgivningen. Under planeringsfasen hade det blivit tydligt att de chefer som haft förmågan att i olika sammanhang lyfta fram och argumentera för sin verksamhet var de som kunnat påverka sin framtida position och status i organisationen.
Organisering förutsätter ny ideologi och kunskapssyn
För framtiden menade man att det var nödvändigt att politikerna skapade förutsättningar för olika verksamheter att organisera sig utifrån sina speciella förutsättningar och ta större ansvar för såväl arbetsmetoder som resultat. För att detta skall bli möjligt krävs nya kriterier för vilken kunskap och kompetens som värderas högt i organisationen. Som exempel på detta menar man att vid tillsätt- ning av chefstjänster måste kompetens att kommunicera och sam- verka tillmätas större vikt än hittills. Det skulle också krävas större öppenhet och diskussioner om vilken innebörd begrepp som demo- krati, kärnverksamhet, anställningstrygghet, kompetens och lokali- sering har för såväl politiker som anställda och medborgare. Dessa begrepp tas alltför givna och man bortser från att de kan ges olika betydelse i olika sammanhang och situationer.