I jämförelsen av bilderna har jag med hjälp av tolkningsramarna tolkat och analyserat de likheter och skillnader som finns. Syftet och frågeställningarna (se kapitel ett) är det som ger struktur till av- snittet.
• Det kontextuella meningsskapandet. Vilken betydelse har kon- texten för meningsskapandet? Vilken betydelse har detta för hur förändringar anteciperas? Hur tar sig detta uttryck i grup- pernas beskrivningar av sig själva i relation till andra?
• Organiseringsstrategier. Vilka principer och strategier för handlande säger sig grupperna sträva efter och hur gör man i praktiken vid mötena ? På vilket sätt förändras detta under pla- neringsfasen?
• Ideologiska strukturer. Hur gestaltas de värden och ideologier som ligger till grund för meningsskapande, identitetsskapande och organiseringsstrategier? På vilket sätt förändras detta under planeringsfasen?
Båda grupperna har levt i samma kommunala kontext under sam- ma tidsperiod och de har haft tillgång till samma officiella informa- tion. Trots detta framstår fallbeskrivningarna och bilderna som
väldigt olika, liksom deras organiseringsstrategier. Detta kan tolkas på olika sätt. I de berättelser och bilder som skapas och gestaltas i en organisation finns budskap som individer och grupper av olika anledningar ser sig förhindrade att uttala i klartext, eller som de är omedvetna om. Berättelsen (Czarniawska-Joerges, 1993) kan ses som en symbolisk presentation av en händelsekedja som hålls samman av ett visst tema och av tiden. Utan tid, eller temporal dimension blir berättelsen bara händelser staplade på varandra. Fallbeskrivningarna, som berättelser, har i denna studie en i förväg definierad tidsram, de olika faserna, medan denna saknas i bilder- na. I stället framträder där tydligare betydelsen av hur formella och fysiska strukturer uppfattas och tolkas vid olika tidpunkter, och hur detta ges olika betydelse i grupperna.
I jämförelserna relaterar jag, implicit och explicit, till kapitel sex, kommunen som meningsgivande kontext. Vad som bör uppmärk- sammas här är att de beskrivningar och tolkningar som görs av denna kontext, baseras på officiella dokument och mötesanteck- ningar. Eftersom jag inte intervjuat, eller närmare följt arbetspro- cessen i projektledningsgruppen, så infereras deras handlande och deras strategier utifrån skrivna dokument som de framställt, och utifrån hur deras handlande tolkas av olika aktörer, inklusive forskaren.
Det kontextuella meningsskapandet
Med det kontextuella meningsskapandet menar jag att gruppernas upplevelse av sin identitet i organisationen styr hur de uppfattar och tolkar ledningens planering och handlande. Weick (1995) menar att meningsskapande är en kontinuerligt pågående social process som grundas i behovet av att skapa identitet och att det är i relaterandet till omgivningen som mening skapas. Hur individer och grupper upplever sin identitet visas, som nämnts tidigare, i hur man talar om sig själv och andra och hur man berättar om olika företeelser. I fastighetsgruppens berättelse är gruppen i centrum och den norm med vilken andra jämförs. Relaterandet mellan gruppen och omvärlden sker kontinuerligt som en ständig anpassnings- och förändringsprocess med vissa dramatiska höjdpunkter. Berättelsens form är dramatisk och på temat maktkamp och revirstrider byggs intrigen upp och stegras i anteciperingsfasen, kulminerar i kulmine- ringsfasen och reflekteras över i efterdyningen. Berättelsens form och sekvensering följer väl de i förväg definierade faserna.
Gestalterna i berättelsen är antingen goda, onda eller i behov av beskydd. I denna tolkning jämför jag med Focaults 1986) resone- mang om herdemakt och Czarniawska-Joerges (1988) resonemang om makt i kommunala förvaltningar. De onda gestaltas av poli- tikerna, själva gestaltas de som ’de goda herdarna,’ medan andra förvaltningar är de som behöver stöd och skydd för att överleva i en omgivning där revirtänkande och egenintressen styr handlandet. Sensmoralen i berättelsen kommer när stormen bedarrat och man blickar tillbaka. Fältherrar som bygger sitt land enbart på egna maktanspråk, utan känsla för landets och befolkningens natur och vilja kommer att erfara att sådant inte består någon längre tid. Om man vill lyckas som fältherre bör man i stället se sig som en ambas- sadör som skapar och upprätthåller relationer med såväl potentiella fiender som vänner och man måste ge sitt folk förtroendet och an- svar att organisera det inre arbetet på bästa sätt.
Fokus i omsorgsgruppens berättelser är den egna omorganisatio- nen och hur denna kommer att påverka relationerna i grupp i grup- pen och till omgivningen. Berättelsens dramatiska form förstärks av de starka känslor som präglade arbetsledarnas storgruppsmöten. Även här byggs intrigen upp på temat kamp om makt och inflytan- de som på en ytlig nivå berör territorier men som på djupare nivå belyser hur lokaliseringen är starkt förknippad med status, självbe- stämmande och kontroll över sin vardag liksom med identitet (Sahlin-Andersson, 1994). De vapen som användes i striderna var ryktesspridning och undanhållande av information. Berättelsen ges extra dramatik genom skildringarna av motmakten, om motståndet mot att bli värderade och kategoriserade av andra (Focault, 1986; Mumby, 1988).
Gestalterna i berättelsen är fiender, offer och domare. Ett pro- blem vid läsningen är att samma personer ges olika gestalter vid olika tillfällen. Detta gäller särskilt avdelningschefen. I antecipe- ringsfasen definierades de närmaste cheferna som fienderna som kränkt och förödmjukat gruppen. I kulmineringsfasen var kom- munledningen och de fackliga organisationerna de definierade fienderna, som utsatte gruppen för en lång och plågsam ovisshet och väntan. I båda fallen var gruppen offret, och i det senare fallet var även avdelningschefen offer. Under samma fas, i rekryterings- processen, identifierades de själva som varandras och sina egna främsta fiender och avdelningschefen definierades som domaren i vars händer man lade ansvaret för sin framtid.
Dessa helt olika sätt att berätta om såväl sig själva som om sin omgivning får betydelse för hur de anteciperar planerade föränd- ringar och hur de uppfattar och tolkar ledningens handlande.
Båda gruppernas berättelser har dramatisk form och fokus på
kampen om makt och status, i den betydelsen att detta ger möjlighet att själva bestämma över och kontrollera sitt vardagliga arbete. Men innebörden i detta blir olika eftersom deras lokala kontexter är relaterade till den övergripande kontexten på olika sätt. För fastighetsgruppen är kommunen som organisation, och särskilt stadshuset nära relaterat med och en del av deras lokala kontext. För omsorgen däremot är den egna arbetsplatsen och i viss mån avdelningen i socialförvaltningen, deras lokala kontext. I fastighets- gruppen delar nästan alla i gruppen samma lokala kontext medan detta inte gäller för omsorgsgruppen.
För fastighetsgruppen handlar det om att behålla och befästa sin identitet som en betydelsefull, central grupp i kommunen även i den nya organisationen. Sensmoralen i deras berättelse kan tolkas som att de, till skillnad från kommunledningen, inte bygger sitt land på maktanspråk utan på sin känsla för vad som är bäst för kommunen. Sett ur detta perspektiv kan man tolka fastighetsgrup- pens identitetskapande som en ambition att vara en informell skuggregering i kommunen. Gruppens sätt att relatera till sin om- givning är interaktivt i den meningen att de såväl påverkar som låter sig påverkas av denna, i ständiga förhandlingar med omgiv- ningen.
För omsorgsgruppen är det en fråga om överlevnad, om möjlig- heterna att även fortsättningsvis kunna leva i sina två verkligheter, och priset för detta är att de på den officiella, främre arenan (Goffman, 1959) på ett ytligt plan anpassar sig till de förväntningar som omgivningen har. Vad de riskerar är att de även fortsättnings- vis, i den nya organisationen, kommer att ges och ta på sig offer- rollen. Av deras berättelse framgår dock att de är beredda att betala det priset för att i sin andra verklighet, på arbetsplatsen, få behålla sin autonomi och självständighet och därmed den positiva identi- teten av att vara en professionella ledare (Sahlin-Andersson, 1994). Gruppernas olika organiseringsstrategier blir begripliga utifrån dessa utgångspunkter.
Organiseringsstrategier
Organisering ses här som en aktiv meningsskapande process där strukturer såväl möjliggör som begränsar handlandet, och föränd- ring är när man på olika sätt kommer över sådana begränsningar och upptäcker något nytt och kanske överraskande. Tidigare har jag gjort en åtskillnad mellan handlingsstrategier och organiseringsstra- tegier på det sättet att det senare begreppet implicerar ett kollektiv handlande i en kontext där ideologiska strukturer sätter vissa gränser för vad som är möjligt eller omöjligt.
Fastighetsgruppen agerade aktivt för att påverka och förändra
såväl förhållanden i omgivningen som i den egna gruppen, och man hade en klart uttalad ideologi till grund för detta. Det var i första hand chefen som formulerade ideologin, men i deltagarnas ageranden på mötena realiserades den. Detta gestaltades i deras ambition att organisera sina verksamhet utifrån de mål och behov som fanns. Denna organiseringsprocess förutsatte riklig och öppen kommunikation och samarbete mellan människor.
De organiseringsstrategier som man lyfter fram är för det första att inom ramen för formella strukturer bygga nätverk eller relatio- nella strukturer som skapar möjlighet för informell påverkan och inflytande. I sådana nätverk (Cook, 1990) är centralitet och utbyte viktiga aspekter. För att få del av resurser i nätverket, t.ex. informa- tion, måste man ha någonting att erbjuda i utbyte, annars finns risken att man hamnar i periferin av nätverket eller t.o.m. utesluts ur detta. En viktig strategi var därför att se till att man hade resurser som andra behövde och att man höll sig i nätverkets centrum. En annan strategi var förhandlandet och där var social och kommunikativ kompetens viktig. Ytterligare en organiseringsstrategi var att var och en skulle göra det man var bra på, och sedan samarbeta kring vissa uppgifter. Teknikernas och chefens tid och energi skulle ägnas åt konkreta uppgifter och inte till administration och byråkrati. I de situationer jag såg gruppen i arbete verkade de handla efter dessa principer.
Fastighetsgruppens organiseringsstrategier kan karaktäriseras som proaktiva och offensiva. Detta kan också relateras till deras identitetsskapande, att utåt ett förhållningssätt som kan vara ett alternativ till kommunledningens. Att skapa nätverk och aktivt arbeta med förhandlingar där man är beredd att ge för att få något är strategier som de förespråkar att kommunledningen i högre utsträckning borde ha.
Omsorgsgruppens sätt att förhålla sig till omgivningen var reak-
tivt. De avvaktade beslut uppifrån och reagerade på dessa i efter- hand, när de upptäckt vilka konsekvenser besluten fått för deras verksamhet och handlingsfrihet. Handlingsstrategin kan tyckas passiv men den kan också tolkas som ett aktivt indirekt agerande (Stiwne, 1995), en strategi för att undvika att själv göras ansvariga för sitt handlande. En förutsättning för detta är att det finns for- mella strukturer där andra kan göras ansvariga för de beslut som fattas. Denna organiseringsstrategi är relaterad till deras kollektiva, offentliga handlande, medan när man relaterade till sina arbetsplatser sade man att där hade man stor frihet att organisera arbetet självständigt och utan större inblandning från chefer eller kolleger. Denna frihet och självständighet hade stor betydelse för upplevelsen av att vara professionell i sitt ledarskap. Risken att förlora denna självständighet sågs som det största hotet i den nya organisationen.
Omsorgsgruppens organiseringsstrategier kan därmed karak- täriseras som reaktiva och defensiva i förhållande till auktoriteter och övergripande strukturer medan de beskriver sina organiseringsstrategier som mera aktiva och offensiva i sitt vardagsarbete.
Båda grupperna använder sig aktivt av de formella strukturerna för att göra det möjligt att forma sina organiseringsstrategier, men deras förutsättningar ser olika ut (Giddens, 1984). Fastighetsgrup- pen agerar som en grupp utåt, och detta blir möjligt genom att de har gemensamma värderingar, väl definierade arbetsuppgifter och av att de arbetar tillsammans dagligen (Brewer & Miller, 1996; Hogg & Abrams, 1995). De har också tillgång till resurser som andra behöver och vill ha och kan därför etablera utbytesrelationer (Cook, 1977; 1990). Genom att de till viss del delar den politiska ledningens kontext i stadshuset, är min tolkning att deras strategier är begripliga för ledningen och andra som lever i samma lokala kontext. Även om man krigar och strider så förstår man och accepterar reglerna. Omsorgsgruppens organiseringsstrategier är inte lika entydiga, eftersom de har svårare att agera som en grupp. En försvårande, men också underlättande aspekt är lokaliseringen som gör det praktiskt genomförbart för dem att agera i två skilda regioner (Goffman, 1959). En annan aspekt som försvårar enigheten är att deras arbetsuppgifter inte är så väl avgränsade utan tolknings- och förhandlingsbara, och slutligen för att de inte har tydliga gemensamma värderingar och inte arbetar nära