Giddens (1984) struktureringsteori är ett sätt att beskriva relationen mellan strukturer och människor som en ständigt pågående på- verkansprocess, där vad som är struktur och vem som är aktör defi- nieras av tid och rum. Detta knyter an till det kontextuella menings- skapandet, som diskuterats tidigare. Giddens (ibid.) använder be- greppet system för att definiera och avgränsa en lokal kontext i tid och rum, men jag använder även fortsättningsvis begreppet kontext. Individers mer eller mindre tvångsmässig tillhörighet till olika grupper eller kategorier är en annan aspekt av kontexten som har betydelse för hur aktörerna definieras (Ahrne, 1993). Jag återkom- mer till detta senare i kapitlet i avsnittet om tillhörighet och identi- tet.
I sin teori använder Giddens ord som även används av struktur- funktionalistiska teoretiker, vilket kan vara något förvirrande (Boglind, 1993). I struktureringsteorin ges dock orden andra inne- börder och de relateras till varandra på annat sätt. Struktur defini- eras som de regler och resurser som såväl underlättar som begrän- sar sociala handlingar. Regler innefattar såväl lagar och bestämmel- ser, som de normer och symboler som ger betydelse och mening åt handlandet. Med resurser menas såväl auktoritativa som allokerade resurser. Auktoritativa resurser är t.ex. de befogenheter och ansvar som innehavare av formella och informella roller och positioner har medan allokerade resurser är möjligheter att disponera och kontrol- lera ekonomi, lokaler, information etc.
Att avgränsa strukturer
För syftet med denna studie är det befogat att avgränsa och närmare definiera de olika betydelser strukturerna kan ha i olika kontexter. I studien avgränsas kommunen som en kontext som både påverkar och påverkas av sin yttre och inre kontext (Pettigrew, Ferlie & McKee, 1992). Men även inom kommunen finns det olika lokala kontexter där strukturerna definieras och tolkas på andra sätt. Löwstedt (1995) föreslår att bl.a. dessa avgränsningar kan vara meningsfulla för att beskriva organisatoriska förändringar.
1. Fysiska strukturer definieras t.ex. av regler för hur geografiska gränser, lokaler och lokaliseringar hanteras (Giddens, 1984). Ter- ritoriella avgränsningar har betydelse för individers och grup- pers identitet (Whetten & Gregersen, 1995) och deras tillgång till information och kunskap. Fysiska strukturer bidrar därmed till skapandet och upprätthållandet av makt- och statusrelationer i en organisation (Spain, 1992).
2. Formella strukturer definieras av explicita regler, planer och sche- man för arbetsfördelning och beslutsfattande. Formella struktu- rer får sin betydelse eller mening i det sammanhang de används och i det sätt på vilket de kommuniceras (McPhee, 1985).
3. Handlingsstrukturer definieras av de regler som möjliggör eller begränsar de handlingsmönster, eller den sociala praxis som finns i en situation eller i en viss kontext (Giddens, 1984).
4. Tankestrukturer definieras av de regler som möjliggör och be- gränsar såväl individuella som kollektiva referensramar i en viss kontext. Dessa referensramar finns som ett raster genom vilket ny information filtreras och struktureras (Spybey, 1989).
5. Dialogstrukturer definieras av de regler som möjliggör och be- gränsar det sätt på vilket man i organisationen kan tala om och diskutera andra strukturer (Czarniawska-Joerges, 1992; Weick, 1995). I dialogstrukturer skapas och förändras individers och gruppers självbild och sociala identitet (Boden, 1994; Hogg & Abrams, 1995).
Som en övergripande definition på handlings- tanke- och dialog- strukturer kommer jag fortsättningsvis att använda begreppet ideo- logiska strukturer (Alvesson, 1991; Conrad, 1983; Mumby, 1988).
Tids- och rumsdimensionen
Genom att skilja begreppen struktur och system (eller kontext) åt har Giddens (1984) tydliggjort att strukturer kan definieras på sam- ma sätt i hela organisationen men att tids- och rums dimensioner gör att de kan ges olika betydelse i olika kontext. Detta får kon- sekvenser för handlandet i en viss kontext, eller vad Giddens (ibid.) definierar som social praxis. Kollektiv social praxis definieras fort-
sättningsvis som organisering eller strukturering. Med detta menas en dynamisk, reflexiv process i vilken samspelet mellan strukturer och aktörer gestaltas. Genom att använda benämningen aktörer på individer vill Giddens (ibid.) betona att individer är aktiva, hand- lande subjekt vars handlande baseras på de erfarenheter och den kunskap som de kontinuerligt skaffar sig i interaktion och kommu- nikation med andra. I detta pågående, reflexiva handlingsflöde av- läses och tolkas kontinuerligt konsekvenserna av eget och andras handlande och framtida handlande anpassas till dessa nya kunska- per och erfarenheter.
Organisering skall därmed ses som en aktiv meningsskapande process där strukturer såväl möjliggör som begränsar aktörers handlande. I denna process är kommunikation och kommunikativa handlingar betydelsefulla strukturerande faktorer (Boden, 1994; Conrad, 1983; Mumby, 1988) och såväl språkets form som innehåll blir strukturerande faktorer när de används (Czarniawska-Joerges, 1992; Weick, 1995). Med detta sätt att se på samspelet mellan struk- turer och aktörer blir konsekvenserna av avsiktliga handlingar inte alltid de avsedda, särskilt inte i ett skede eller i en kontext där osäkerhet och ambivalens präglar såväl situationer som relationer (Giddens, 1984).
Syftet med studien är att undersöka vilken betydelse samspelet mellan strukturer och aktörer har under planeringsfasen och hur struktureringsprocesser bidrar till eller hindrar individer och grup- per i lokala kontexter att påverka och försöka förändra sina framtida positioner och relationer. Czarniawska & Calás (1995) menar t.ex. att organisationsforskningen måste förflytta sig från sin hittillsvarande position att se makt- och statusskillnader mellan könen enbart som en strukturfråga och istället undersöka hur könsidentitet skapas i organisationen, och refererar Davies & Harré, (1991):
As sexed bodies, males and females articulate their gender identity in the context of social interactions. In creating their self, they make use of available discourses and practices, inter- preting and reinterpreting, positioning and repositioning, who they are, who they might be (ref. i Czarniawska & Calás, 1995). Min utgångspunkt är att detsamma troligtvis gäller för andra identi- tetsskapande faktorer som bidrar till att makt- och statusskillnader skapas i organisationer, t.ex. ålder, utbildning och arbetsuppgifter.
Struktureringsteorin i praktisk tillämpning
Giddens struktureringsteori har mött en hel del kritik, inte minst för att den skulle vara svår att tillämpa i empiriskt arbete. Giddens själv (1991) hävdar att det aldrig varit hans avsikt att teorin skulle funge- ra som en generell modell, utan att begrepp och resonemang skulle kunna utvecklas och användas av forskare som är intresserade av att använda sig av struktureringsperspektivet i sin forskning. Bryant & Jary (1991) hävdar att struktureringsteorin är en etikett som Giddens sätter på sin ambition att utveckla en generell, teoretisk grund för studiet av mänsklig, social aktivitet, för att försöka be- stämma de förhållanden som styr kontinuiteten i eller upplösningen av strukturer eller strukturformer. Som jag ser det är strukturerings- teorin inte bara en etikett utan Giddens sätt att definiera begrepp och relationerna dem emellan ser jag som en möjlig utgångspunkt för tolkning av meningsskapande och organisering i ett tidsskede när befintliga strukturer är föränderliga och kanske hotade. Struk- tureringsteorin ger också möjlighet att lyfta fram betydelsen av det
sociala handlandet i organisationer.
People achieve the relevance of their actions through their treatment of each other as agents, which is to say as accountable for those actions. It is tempting, in standard organizational research, to dismiss both the specificity of action and its conditions by focussing on contingencies. Yet the realtime qualities of human activities and their finegrained structure have direct consequences on conventional organizational variables, and eventually, on any interest in social scientific explanation and prediction (Boden, 1994, sid. 14).
Jag menar att struktureringsteorin kan bidra till en ny dimension i forskning om förändring i organisationer genom det konsekventa framhållandet av tids- och rums- dimensionen i sociala handlingar, en aspekt som alltför länge förbisetts i organisationsforskningen (McGrath, 1988). Genom hävdandet att tids- och rumsdimensionen är en del i all social interaktion lyfts också lokaliseringens betydelse fram när det gäller sociala relationer, inte minst när det gäller möj- ligheter att få tillgång till och kontrollera viktiga resurser som infor- mation, kunskap och relationer (Spain, 1992). Genom att betona att tid och rum finns i de sociala relationerna visar Giddens på betydel- sen av att handlingar studeras i sina kontexter. Detta menar jag har betydelse vid studiet av organisatoriska förändringar, där olika av-
delningar och verksamheter inom samma övergripande organisa- tion kan vara artskilda vad gäller anställdas möjligheter att dispone- ra och planera sin tid liksom att disponera och röra sig mellan olika territorier. Vad Giddens (ibid.) inte berör eller problematiserar i struktureringsteorin är vilken betydelse aktörernas identitet och grupptillhörighet har för deras sätt att organisera sig.
Bauman (1989) menar att Giddens (1984) med strukturerings- teorin motsäger sina egna ambitioner att ifrågasätta strukturernas styrning av det mänskliga handlandet och samtidigt visa att det mänskliga handlandet inte är slumpmässigt. Han menar att Giddens (ibid.) definition av struktur, som regler och resurser, sna- rare förstärker intrycket av att det mänskliga handlandet styrs av yttre omständigheter. Genom sin ambition att återupprätta indi- viden som en aktiv, kunnig aktör saknas i hans teori den sociala, interaktionistiska dimensionen av handlandet.
Giddens själv (1989) hävdar att han behandlar detta i sin åtskill- nad mellan struktur och system. Som jag nämnt tidigare använder jag i stället begreppet kontext och inom dessa definieras olika aktö- rer som tillhöriga olika grupper eller sociala kategorier (Brewer & Miller, 1996; Brown, 1990; Hogg & Abrams, 1995; Turner, 1991). Med detta tillförs struktureringsteorin en aspekt som jag menar sak- nas för att man skall förstå hur det kontextuella meningsskapandet gestaltas och hur handlingsfriheten för individer i en organisation både möjliggörs och begränsas av deras tillhörighet till olika grup- per.
Jag instämmer delvis i Baumans kritik av struktureringsteorin och menar att för att kunna tillämpas empiriskt, på mikronivå i en organisation, kan struktureringsteorin kompletteras med socialpsy- kologiska teorier om relationer inom och mellan grupper. Som jag nämnt tidigare är fokus i denna studie hur individer kollektivt, i grupper, organiserar sig och skapar mening och inte hur enskilda individer, som personer tänker och handlar. Med detta vill jag inte förneka individens betydelse, men i en organisation relaterar indi- vider och grupper till varandra både som personer och som genera- liserade prototyper för olika sociala kategorier, som t.ex. chefer, ekonomer eller städerskor (Hogg & Abrams, 1995; Taylor & Lerner, 1996). För att förstå organisering och meningsskapande är det nöd- vändigt att distansera sig från uppfattningen om individen, eller subjektet, som världens centrum, från vilket kunskap och idéer utgår och istället ta konsekvenserna av perspektivet att individen är
en del av den omgivande världen (Deetz, 1994; Kvale, 1992, Lövlie, 1992) och att självbild och identitet skapas i relationer med omgiv- ningen.