Alleycat startades för 6 år sedan av Jonas Haglund och Joel Borg. De drev Alleycat
tillsammans ett år innan Borg började jobba på Luger. De började med att arrangera konserter och klubbar och allt eftersom blev det ett krav från krogarna att ha ett eget företag. Haglund har dock arrangerat spelningar sedan 12 år tillbaka och det hela började med att han ordnade sin egen 18-årsfest och blev sedan tillfrågad av en krögare om han ville arrangera mer. Det hela växte när han bokade in ett utländskt band till Sverige. Efter det fick han sedan mer kontakt och fler förfrågningar och började arbeta som bokningsbolag för amerikanska band i Skandinavien. Haglund jobbar även som bokningsansvarig på Henriksberg där han har en fast lön varje månad.
Alleycat är ett genre-nischat bolag som främst jobbar med garagepunk och andra liknande rockgenres. Men efter tiden så har Haglund fått ett större nätverk och mer erfarenhet och han har även vågat sig på att boka andra band inom till exempel pop och countrygenren.
Artisterna i hans roster blir alltså bredare och bredare i ett genreperspektiv.
När vi presenterar den mediala bilden för Haglund så håller han inte riktigt med. Han menar att det har gått sämre för rena konserter det senaste året. Detta beror troligtvis på den rådande lågkonjunkturen. Men i ett större perspektiv håller han med om att fokus har flyttats från skivförsäljningen som har blivit sämre till livespelningar som ger lite mer pengar. Detta tror han beror på att folk i allmänhet har mer ”koll” idag på grund av nedladdningsmöjligheterna, vilket gör att folk gärna går ut och kollar på spelningar lite oftare.
Haglund upplever dock att det är svårare att boka nu än tidigare. Han säger att det inte finns lika många klubbar inom hans genre, men påstår att det däremot finns väldigt mycket popklubbar. Många av de rockklubbar han har jobbat med har lagt ner och det var mycket lättare för fyra år sen då det fanns ”hur många som helst”. Detta tror Haglund beror på att det är svårt för klubbarna att gå runt och när de väl åker på en ekonomisk smäll har de ingen möjlighet att gå vidare.
Det poppar dock upp arrangörer lite här och där, men de blir ofta väldigt kortvariga. De kanske håller på ett år, sedan backar de ekonomiskt och lägger ner. Haglund menar att förut fanns det klubbar i städer med en timmes avstånd från varandra, men att det nu är längre avstånd vilket gör det svårare för artister att turnera i Sverige. Han upplever också att arrangörerna har blivit mer centraliserade kring de större städerna.
När vi diskuterar festivaler med Haglund menar han att det sker mer ”kartellbokningar” nu, där festivaler endast bokar sina artister från ett specifikt bokningsbolag, vilket han tycker är tråkigt då det försvårar hans chanser att arbeta mot festivaler. Detta tror han dock beror på att festivalerna kan få rabatt av det bolaget och på så sätt kan sänka sina kostnader. Han säger också att han inte jobbar särskilt mycket mer mot festivaler än tidigare, men det finns mer valmöjligheter nu då det finns fler festivaler. Han tror också att det är mindre besökare per festival nu och undrar hur länge det hela kommer att hålla. En festival som han gillar är Peace & Love i Borlänge då de inte har några tydliga samarbeten med stora bokningsbolag utan de bokar vad de vill, vilket öppnar upp för att hans egna artister får spelningar där.
Festivalbokningarna har för Alleycat ökat mer än ”vanliga” bokningar. Han menar dock att det kan vara tillfälligt och att sådant går i vågor. ”Jobbar man mot tio arrangörer och fem av dem slutar så märks det ju väldigt tydligt.”. Haglund har inte märkt av någon större skillnad i
intäkterna från festivaler. Han börjar ofta jobba med artister från scratch och är alltså oftast deras första bokningsbolag och band på den nivån får knappt några gager alls från
festivalerna. Han är dock medveten om att gagerna har trissats upp en hel del på grund av den minskade skivförsäljningen, men det är inte något som gjort stora skillnader för hans band. När vi pratar om Alleycats omsättning säger Haglund att den är högre idag än tidigare. Han började i liten skala så det har ökat varje år som gått och är således högst i år. Rent
arbetsmässigt lägger Haglund ner mest tid på det som ger minst pengar. Han tycker det är roligt att jobba med okända band och lägger ner 75 % av sin arbetstid på dem, till exempel genom att boka europaturnéer åt dem, vilket inte ger så mycket pengar. Med mindre band behöver man ofta komma upp i cirka 30 spelningar för att en turné ska löna sig. Det Haglund tjänar mest på är att boka Skandinavienturnéer åt något större utländska band vilket han menar är enkelt och går ganska snabbt. Förutom bokningsverksamheten finns det också ett skivbolag under Alleycat, men det är mest en hobbyverksamhet och går i princip endast runt utan någon vinst. Han har även sin naturliga inkomst för sitt jobb som bokningsansvarig på Henriksberg.
Haglund känner igen samma fenomen med färre arrangörer även i Danmark och Norge. I Köpenhamn fanns det förut jättemycket klubbar enligt Haglund, men nu är de färre till antalet och mer kräsna och tackar oftare nej till att göra saker. Haglund uttrycker det som så att ”förut kunde man göra vad som helst i Köpenhamn.”. Haglund menar också att klubbar ofta bokar ut sina program åt externa arrangörer och är därför ofta fullbokat. I Europa är det däremot ofta enklare då klubbarna bokar sina program själva. Haglund upplever det som att man ofta motarbetas av krögarna i Sverige. Som klubbarrangör på en krog vill de oftast att man hyr lokalen och står för den extrapersonal som behövs och det är svårt att samarbeta med krögare. Detta gör det svårt att turnera och arrangören har alltid högre risk. Haglund själv har stått som arrangör för sina band, men har mest bokat ut dem då han inte riktigt hinner med att arrangera som ensam företagare.
Förut jobbade Haglund bara i Skandinavien, men nu jobbar han även i Europa. Då kan det handla om att boka en fyraveckors turné i Europa efter att ett band släppt en skiva. När han jobbar inom Sverige handlar det mer om enskilda spelningar här och där och en vårturné kan ligga på cirka tio spelningar. Haglund säger återigen att det var lättare förut, för cirka fem år sedan. Han betonar dock att det är mycket lättare med popband, i hans huvudsakliga genrer finns det knappt några arrangörer längre: ”De har blivit gamla och trötta och försvunnit”. När vi pratar om den geografiska skillnaden mellan arrangörer säger Haglund att det är lättare att göra bokningar till mindre orter för att där händer det inte lika mycket som i de större städerna. Han påpekar dock att de ofta bara håller ett eller två år och betonar vikten av eldsjälar i mindre städer. I de större städerna finns det alltid mycket klubbar och många arrangörer. Arrangörernas varaktighet tror Haglund beror på att ingen planerar så mycket utan de kör på mest för att det är roligt. Sedan när går det sämre så läggs det ner.
När vi frågar om Haglunds roll som bokare har förändrats under de senaste åren säger han att det har utvecklats och att han möjligtvis har mer att säga till om i längre relationer. Han upplever dock ingen makt i nya relationer. I relationen mellan skivbolag och bokningsbolag upplever han heller ingen större förändring men menar också han inte har någon större kontakt med skivbolagen då han agerar som skivbolag för många av hans artister. Visst är det möjligt att han har fått mer makt, men det är inget man tänker på utan man ser istället alla jobb som samarbeten.
De generella skillnaderna för Haglund är att det inte är lika lätt att arrangera idag och han upplever en större konkurrens. Förut kunde man göra mer okända grejer men nu är folk inte lika intresserade av själva konserterna, vilket han tycker är tråkigt. Hade han velat tjäna mer pengar hade han istället jobbat med lokala band som drar mycket folk, men det är inget han vill göra. Haglund säger att om han inte gör något han brinner för kan han lika gärna lägga ner företaget.
Haglund upplever inte samma frihet som bokare nu. Nu måste han veta att det är ”bra grejer” för att det inte kommer lika mycket folk som förut. Det finns ett större utbud av nischade arrangörer och det är ett tuffare klubbklimat idag. Han upplever att det är något mättat
speciellt i Göteborg. ”Det krävs kids med nya idéer” säger Haglund och menar att de är svårt för dem att få en chans för att det är så stor konkurrens vilket gör det svårt att kunna arrangera klubbar på bra dagar. ”En artonåring med en bra ide får en tråkig tid och lokal”.
Hans egna artister är oftast från Göteborgsområdet, vilket ter sig ganska naturligt eftersom det alltid börjar med att han ser ett band live innan han börjar jobba med dem. Hans artister är ofta väldigt nya och då är det ofta på de mindre lokala ställena han får syn på dem. Det är dock inte alltid han plockar upp helt nya band men han gillar att göra det. Haglund säger att det är svårare men roligare att arbeta på det sättet. Det enklaste sättet att jobba på är att jobba med de något mer etablerade artisterna, då är det ”bara att köra på och boka”. Haglund påstår själv att han är dålig på ekonomisk planering och jobbar med de han vill jobba med. Tidigare gjorde han så mycket som möjligt för att dra in pengar, men nu slipper han ”ta de trötta bokningarna”. Han upplever en större trygghet nu.
När vi talar om konkurrens säger han att det inte finns någon konkurrens mellan
bokningsbolagen, men att den är väldigt stor mellan arrangörer. Haglund säger att det känns bra om ett av hans band får ett större bokningsbolag. Han har bra kontakt med sina artister och det är aldrig några sura miner. Det är också mycket lättare att hitta nya artister nu och väldigt många kommer med nya idéer. Haglund säger också att det är mycket högre kvalitet på banden nu än tidigare.
Det har hänt att något band har gått till ett större bokningsbolag men det är inget som stör Haglund. Han har inga tidsbundna kontrakt med banden utan säger att han inte vill jobba med någon som inte vill jobba med honom. Många av banden som han jobbar med har han jobbat med en längre tid och vissa band har han haft ända sedan 2004.
Angående framtiden så tycker Haglund att den ser ljusare och ljusare ut för varje dag som går. För några år sedan gick det ner på grund av färre arrangörer och Haglund funderade på att sluta boka inom Sverige och endast arbeta mot Europa istället Men det ser ljusare ut och Haglund upplever det som om han får nya förslag varje dag. Haglund tror att det kommer mer i och med att skivförsäljningen dalat och folk vill ut och spela mer. Haglund är också positivt inställd till fildelning och lägger ut alla hans egna band på Internet och tycker att det leder till att banden blir större. Han tycker också att det är bättre nu än förr även fast skivförsäljning har minskat. Det är enligt honom mycket lättare för de mindre artisterna att komma ut nu. Han medger dock att de stora artisterna förlorar inkomster men att de klarar sig ändå. Haglund upplever att marknaden är större nu. Han tror också att man idag och i framtiden kommer jobba mycket mer som team runt artisten och det öppnar för mindre indiebolag. Det krävs att man samarbetar och inte bara göra sin egen grej.
Om turnén var promotion förut så ses skivan mer som ett promotionverktyg nu än tidigare. Många band släpper skivor oftare för att marknadsföra sina turnéer. Det finns fler band och alla vill synas. Detta har lett till att banden jobbar mycket hårdare. Folk är mer produktiva nu
än förut och ingen ligger lågt utan när skivan är klar vill man ut och spela och när turnén väl är gjord vill banden göra spela in en skiva igen. De flesta av Haglunds band har extrajobb vid sidan av men en del av dem lever på musiken. Detta är mycket tack vare att merchandisen hjälper till i det ekonomiska och är i många fall den stora inkomstkällan. Detta är mycket en genrefråga och Haglund säger att det finns halvstora punkband som praktiskt taget lever på sin merchandiseförsäljning. Haglund säger att man säljer mycket mer merchandise nu än tidigare och att det har blivit en mycket större grej till en följd av den ökade nedladdningen. Han tror det beror på det ökade musikintresset som kommit till följd av tillgängligheten och kallar en t-shirt för ”den nya skivsamlingen”.
Haglund ser den rådande skivmarknaden som skivbolagens egna fel. De har hela tiden haft ”ett rent profittänk som till slut gick snett”. Han tycker också att ”alla nejsägare måste inse att det digitala är det nya. Vi jobbar tack vare artisterna och en bra marknad för artisterna ska man vara glad för”.