Lars Rixon jobbar som projektledare och manager, samt även med försäljning på United Stage. Han är en av fyra operativa projektledare/delägare. United Stage har även utöver dessa tre finansiella ägare. Företaget är ett helt fristående aktiebolag som har cirka 17 anställda idag och som mest har haft 23 anställda 2005. Företagets nisch är försöka vara så bred som möjligt och de vill egentligen inte ha någon nisch menar Rixon. United Stage arbetar dock endast med svenska artister och de har cirka 80 representerade artister, men många av dessa är dock vilande. United Stage har förutom bokningsbolaget även management och har till viss del även varit arrangörer till egna konserter samt kalasturnén.
Rixon har jobbat inom bokningsbranschen sedan 1983 och har således en stor erfarenhet kring ämnet. Han började med att driva ett eget bolag som sedan kom att bli uppköpt av United Stage. United Stage låg då i Malmö, men sedan kom hela företaget att flytta till Stockholm. Rixon säger att det är svårt med statisk inom livebranschen vilket är en stor avsaknad, till skillnad från skivbranschen. Detta gör det svårt att hitta siffror och samband, men tendensen är dock att stora artister blir större, och att bolagen och artisterna kan ta mer betalt och att det kommer mer folk på spelningarna. Rixon menar dock att det har blivit mycket tuffare för de mindre akterna de senaste åren i och med att konkurrensen på den inhemska marknaden har blivit mycket tuffare. Det finns mycket fler artister som tävlar om få spelställen menar han, och Rixon upplever det även som att många stora bolag har en dålig lönsamhet på grund av att de har dragit på sig stora kostnader.
Rixon säger att antalet bokningar för United Stage har minskat de senaste åren och även antalet arrangörer, framför allt de ute i småstäderna. De få som finns kvar vill inte jobba som tidigare utan nu för tiden ser arrangörerna mer tillfälligt och kortsiktigt på sina bokningar och de är inte lika villiga att vara med och bygga upp artisten på längre sikt. Kommunerna har byggt upp konserthus, men under de senaste åren har man sålt ut arrangemangen till fristående arrangörer. Detta har gjort att man inte kan arbeta långsiktigt med stabila arrangörer på
samma sätt som tidigare utan det handlar mer om ett kortsiktigt tänkande idag där
arrangörerna bokar ut programmen. Rixon säger också att det har blivit en större segregering mellan artister som fungerar på landsorten och artister som fungerar i storstäder. Det finns också en tydligare segregering mellan vad som fungerar och inte fungerar rent generellt. När vi tar upp festivalerna som även de har fått stort utrymme i media säger Rixon att han ser samma tendenser där som med artisterna - att de stora blir allt större och de mindre får det svårare. Det är en svårare marknad nu och på grund av den tuffa konkurrensen mellan
festivalerna bokar man artisterna väldigt mycket tidigare. Detta är något som påverkar United Stages verksamhet och arbetsgång väldigt mycket. Förut kunde man som bokningsbolag gå ut i januari och tillkännage vilka artister man har tillgängliga för sommarens festivaler. Nu är man tvungen att göra detta redan i september/oktober eftersom festivalerna börjar boka vid den tiden. Rixon menar att det gör att man tappar färskvarukänslan i bokningarna. Det finns till exempel artister som blir aktuella under våren när de släpper en ny skiva, men de ges inte möjlighet att bli bokade på en festival på samma sätt som tidigare. Detta kräver en större framförhållning hos företaget jämfört med tidigare, vilket försvårar arbetet. Speciellt då United Stage har ca 60 % av sin omsättning under de tre sommarmånaderna, och det mesta av detta utgörs av festivalbokningar.
När vi diskuterar de främsta skillnaderna mellan festivaler och ”vanliga” bokningar menar Rixon att de vanliga är mycket mer flexibla. Det finns en slags ”det löser sig”-mentalitet kring
dem. Rixon menar att båda bokningsformerna har minskat de senaste åren och de båda går efter samma mönster. Vad som gör att det ändå går runt är att kunderna idag är villiga att betala mer. Kunderna är också villiga att betala mer för exempelvis komfort och Rixon menar att de har blivit lite mer sofistikerade. Rixon menar också att festivalerna har genomgått en utveckling från det att folkparkerna dog ut under början av nittiotalet och ersattes sedan med stadsfestivaler och nästan varje stad hade en. Stadsfestivaler har till stor del försvunnit nu och i början kunde de till exempel ha fyra scener på fyra dagar. I slutet hade de istället två scener på två dagar och alltså färre artister. Utbudet blev mindre och mer koncentrerat, menar Rixon. Någonting som har ökat enligt Rixon är underhållningsutbudet, andra event som inte är rena musikevent som till exempel Ladies Night och liknande. Det som däremot har sjunkit kraftigt är företagsspelningar. Försvinnandet av dessa märktes väldigt tydligt i och med
förändringarna i konjunkturen. Det är större variation på typer av spelningar. Angående relationen till skivbolagen så menar Rixon att det också är något som har
förändrats. Bokningsbolagen ser skivan som ett marknadsföringsverktyg och skivbolagen ser spelningarna som ett marknadsföringsverktyg. Förut så kontrakterade skivbolagen väldigt många artister till sig, men nu är det antalet mycket lägre. Tidigare då det naturliga steget var att gå till ett bokningsbolag och förhandla efter det att artisten fått ett skivkontrakt, fick bokningsbolagen väldigt enkelt kontakt med nya artister säger Rixon. Nu signas det inte lika mycket artister av skivbolagen och då blir det svårare för bokningsbolagen att hitta nya talanger. Det är generellt svårare nu menar Rixon och säger att förut kunde man ”ta rygg” på skivbolagen och man kan säga att bokningsbolagen låg efter skivbolagen i ”näringskedjan”. Rixon menar dock att bokningsbolagen fortfarande ligger efter skivbolagen i näringskedjan, men att det inte är lika stor skillnad mellan dem längre. Rixon tror också att om man frågar skivbolagen själva skulle de säga att de kommer efter bokningsbolagen, detta kan bero på att deras makt har minskat.