Olof Wikström driver ensam bokningsbolaget Skrikhult Production, som ligger i Falun. Wikström startade företaget 1995, då var det lokaliserat i Hultsfred men sedan sommaren 2007 är man stationerad i Falun. Wikström arbetar ensam på bokningsbolaget, som drivs som en enskild firma, men har haft två stycken anställda mellan år 2002-2006. Olof Wikström började med att starta en musikförening i Finspång 1989, och har även mellan åren 2003-2006 arrangerat hårdrocksfestivalen Gates of Metal i Falun. Han har även haft en mässa på
Fryshuset i Stockholm som hette Swedish Metal Expo. Skrikhult arbetar årligen exklusivt med mellan 20-30 grupper och artister inom hårdrocks- och metalgenren såsom Sabaton, H.E.A.T., Dark Funeral och Renegade Five.
Wikström menar att den massmediala bilden inte överrensstämmer med verkligheten om man ser på det ur en ekonomisk synvinkel, men han menar att det är fler människor som går på konserter idag, men även att konkurrensen har blivit hårdare i och med att det arrangeras fler konserter. Inom Skrikhults genre så arrangerades det för 5-6 år sedan cirka två-tre konserter i månaden i Stockholm, idag är det enligt Wikström tre-fyra i veckan. Det är tydligt att det inte finns underlag för det menar Wikström, och tendensen som jag ser det är att antingen går konserterna väldigt bra eller så går de käpprätt åt helvete. Det är inte den där guldgruvan som media försöker få det till, i slutändan är det fortfarande väldigt kärvt för
bokningsbolagen.
Wikström uppfattar det inte som att det finns någon större konkurrens mellan
bokningsbolagen om artisterna, band finns det hur många som helst av- det är bara att vraka och välja. Antalet bokningar upplever Wikström ligger på samma antal idag som för 5 år sedan, men det sker på en annan, högre nivå idag än tidigare. Detta beror mer på att Wikström själva har utvecklats som företagare än att konkurrensen har förändrats. Efterfrågan har inte ökat, utan de band som Wikström har varit med att bygga upp under en längre period har nu blivit stora och drar således en större publik. Wikström har blivit mer erfaren och fått ett större kontaktnät vilket gör det lättare att arbeta upp ett band till en bra nivå snabbare. Att känna mycket människor är det som avgör hela branschen. Generellt arbetar Wikström alltså med band som drar mer publik idag än vad han gjort tidigare, men har arbetar fortfarande med att bygga upp mindre band och då sker det fortfarande ofta inför en mindre publik.
Wikström menar att han har utvecklat många långvariga relationer till arrangörer, vilket har möjliggjort ett långvarigt samarbete där man kan hjälpas åt att bygga upp artisterna. I och med bandet H.E.A.T.s genomslag i melodifestivalen 2009 så har Wikström arbetet med en annan typ av arrangörer inom en ny genre, som har ett mycket mer kortsiktigt tänkande. Det är en markant skillnad och man ser väldigt tydligt en kortsiktighet om man jämför med de mer renodlade metalklubbarna som jag vanligtvis arbetar med. Wikström menar vidare att många artister som har slagit igenom i till exempel Idol, Melodifestivalen eller Fame Factory har fått en väldigt extrem mediefokusering vilket gör att uppbyggandet av ett band inte längre finns. De kommer fram väldigt snabbt och försvinner året efter, och det drabbar arrangörerna. Inom hårdrocken slår man oftast igenom på 3-5 plattan och då har man hållit på att bygga upp sig under 4-6 år. Det är en jävla skillnad mellan den kulturen och Idolkulturen, om man säger så.
Wikström belyser även att han arbetar mot färre arrangörer och spelställen idag än tidigare, men menar på att det mer beror på hans verksamhet än att det finns färre spelställen än tidigare. Detta förklaras av att han arrangerar många av sina spelningar själv, och då oftast
centrerat kring storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Dock anser han att det finns ungefär ett liknande antal arrangörer och spelställen idag jämfört med för 5 år sedan. Den geografiska spridningen på arrangörer och spelställen anser Wikström vara liknande som tidigare, men han menar att i mindre städer så går det mer i vågor. Oftast är det en eldsjäl som drar igång någonting och sen orkar han hålla på i ett antal år tills han tröttnar och hittar på någonting annat. Efter det ligger staden öde i några år tills någon annan kommer upp. Allt sånt går i vågor hela tiden. Wikström påpekar att han jobbar mot arrangörer i såväl större som mindre städer. När man jobbar med ett mindre band som vill ha så många spelningar som möjligt, så blir det mest i mindre städer och mindre spelställen, men är det en större artist som exempelvis släppt en ny skiva så jobbar han mer mot större städer.
Wikström menar att han jobbar mer gentemot festivaler nu än tidigare, men tycker att förklaringen i det är att hans artister har blivit starkare och mer intressanta för festivalerna. Arbetssättet har förändrats i och med detta; nuförtiden åker man mer runt under hösten för att träffa de olika festivalarrangörerna face-to-face, så gjorde man aldrig förr. Men i och med att jag har fler större akter nu så läggar jag ner mer jobb på festivalerna, eftersom större akter kräver mer jobb. Wikström menar även att han börjar jobba med att planerna sommaren mycket tidigare nu än tidigare eftersom festivalerna börjar boka artisterna mycket tidigare än förut. Detta är framförallt något som präglar de större festivalerna menar han. Wikström menar även att detta kan bli ett problem för de artister som släpper nytt material under våren, då många festivalers program redan kan vara spikade. Dock poängterar han att oftast så har man så pass lång framförhållning att man vet om att man är aktuell under våren. Wikström menar även att han har en så pass stabil genre, till skillnad mot andra genres, att han har en bra framförhållning.
Wikström menar att stora festivaler betalar överpris för de större banden, men underpris för de mindre banden. Allt beror på om bandet är viktigare för festivalen eller tvärtom. Är det
viktigare för festivalen at få bandet än det är för bandet att få festivalen så sitter man i ett väldigt bra förhandlingsläge. Wikström menar att gagerna för just festivalerna har höjts under femårsperioden och menar på att det blir en cirkel av att festivalpriserna har höjts, och då vill man ha högre gager för banden eftersom man inte vill att all vinst ska hamna hos festivalerna. Då höjs gagerna lite mer, och priserna höjs lite mer vilket leder till att gagerna höjs ännu mer. Det är en spiral.
Omsättningen för Skrikhult upplever Wikström har varit relativt stabil under femårsperioden. Det går dock lite i vågor eftersom han även säljer biljetter själv till sina arrangemang när han arrangerar själv. Tidigare har Wikström arrangerat festivalen Gates of Metal i Hultsfred, och då var omsättningen väldigt hög även om vinsten inte var stor.
Wikström arbetar olika med olika band när det gäller turnerandet: större band kräver oftast att Skrikhult går in som lokal arrangör för banden, och arrangerar således konserterna själv, något som inom branschen kallas för promotor. Mindre band däremot går att sälja direkt till arrangörer, då fungerar Skrikhult och Wikström alltså som en agent åt banden. Detta
arbetssätt skiljer sig inte från tidigare år enligt Wikström. När det handlar om större band som turnerar så är det en större process med budgetar och tuffare förhandlingar, för mindre band är det mer att man tar det man får, banden måste ut och spela. Det blir ett större risktagande när Skrikhult arrangerar konserter och turnéer själva, men även en större vinst när det går bra. Generellt sätt så föredrar jag att arrangera själv, man har större kontroll då. Man vet vad som händer på ett annat sätt.
Wikström tror inte direkt att bokningsbolagens roll har förändrats över femårsperioden, men tror att de större bolagen i USA har fått mer utav en managementroll, där man vill komma åt fler delar av artistens områden såsom skivsläpp och merchandise. Detta är dock inget som Wikström har sett i Sverige. Han har själva inga planer på att kontrollera fler av artistens områden, utan väljer att fokusera på liveframträdanden. Wikström menar att det finns färre bokningsbolag nu än tidigare och att det finns flera större bokningsbolag nu än tidigare. Wikström ser dock att det börjar komma en ny generation som startar små bokningsbolag. På min nivå så finns det väl ingen direkt konkurrent inom genren, utan jag konkurrerar med de stora. De har inte samma nisch, men i och med att hårdrocken går så bra så vill de också ha hårdrocksband. Wikström förklarar här att hårdrock har en väldigt trogen relation till sina fans, där man bygger upp allting så pass genuint. Hårdrocksband har väl oftare mer innanför pannbenet än vad andra har. Vill folk ha skivbolagsprodukter så tittar man på Idol, vill man ha genuina artister så lyssnar man på dansband, country eller hårdrock. Wikström påpekar att Sverige har en väldigt bra hårdrocksscen och att ju starkare inhemsk scen man har, desto svårare blir det för ett utländskt band att slå sig in på den. I och med att mycket av gagerna går till att betala transporten för banden gör att det blir dyrare med utländska band än inhemska, vilket gör att det inhemska går lättare.
När Wikström startade upp Skrikhult så var han inte lika nischad i sitt urval av artister som han är idag. Nischen har dock växt fram gradvis, och i samband ett samarbete med festivalen Sweden Rock 2007 så valde han att enbart arbeta med artister inom hårdrock- och
metalgenren. Det var ett beslut som hade vuxit fram över tiden, och på slutet så handlade det till 90-95 % om hårdrock och metal av det Wikström gjorde. Wikström menar att han tjänar mindre pengar nu när han är mer nischad. När jag började med hårdrocken i slutet av 90-talet så var det inte så stor konkurrens i och med att hårdrock inte var så hippt. I och med att man var först då så kunde man bygga upp en bra kontaktbas, som nu har växt och gör man ett bra jobb så får man mer och mer förfrågningar, så kommer man in mer och mer i det och så blir det mer och mer.
Wikström menar att relationen mellan Skrikhult som bokningsbolag och artistens skivbolag inte är lika markant idag som den var förut. Förut som kunde man diskutera mer kampanjer och bidrag om man ville bygga upp ett band genom förbandsturnéer och hela den biten och få pengar till affischer och allt sånt där, men nu lägger inte skivbolagen mer lika mycket pengar av förståliga skäl. Man får inte så mycket hjälp utav dom som förut. Den här förändringen började generellt ske runt 2004, och sedan har det, enligt Wikström, bara blivit värre och värre. Wikström påpekar dock att det finns en typ av planeringssamarbeten som inte direkt handlar om pengar mellan bolagen. Det är dock inte så markant, utan man diskuterar mer om när skivan kommer att ges ut, vilka nivåer man ska lägga det på, men Wikström menar att det mer handlar om att respektive bolag meddelar vad man har tänkt göra på respektive sida. Det är inte det där djupa samarbetet längre menar Wikström.
Vidare menar Wikström att han inte behöver anpassa sig efter skivbolagen utan att det är dom som får anpassa sig efter mig. Wikström tycker inte att detta är något direkt nytt fenomen, men påpekar också att när det handlar om mer etablerade akter så är skivbolagen mer beroende av mig än vad jag är av dom.(…)Men i det stora hela är publiken så pass fast och trogen, och det är så pass extrem musik så publiken hittar dit ändå. Wikström menar även att när det gäller akter som är mer medialt framträdande, så är de olika bolagen såsom skiv- och managementbolag viktigare, så där jobbar vi mycket tightare. Wikström påpekar återigen att ju brutalare, eller mer nischad, musik banden gör desto mindre viktiga är skivbolagen
trendigare en genre är, desto viktigare är skivbolagens roll. Saker som är relativt otrendiga som är underground där är det mer skitsamma vad skivbolagen gör.
Wikström menar att prisnivån för konserter har ökat de senaste åren och menar att det är upp till publiken att avgöra om prissättningen är för hög eller inte. Sätter jag ett högt biljettpris och det blir utsålt så har inte jag satt ett för högt biljettpris. Sätter jag däremot ett högt biljettpris och det blir totalt fiasko så kanske jag har satt ett för högt biljettpris. Men så länge folk köper biljetter så är det inte för högt. Det är upp till besökarna att visa att det är för högt genom att välja andra evenemang. Wikström tror inte att han kan motivera ett högre
biljettpris med att folk köper färre skivor men menar att risken när man arrangerar så pass mycket själv är att man blir sin egen konkurrent. Detta gör att om man sätter ett för högt biljettpris så har folk bara råd att gå på en av de konserter man arrangerar istället för två. Wikström påpekar att detta är en mycket svår balansgång, som är väldigt svår att förstå sig på. Vidare menar Wikström att han inte har påverkats av den rådande lågkonjunkturen utan menar att folk drar ner mer på andra varor än konserter. Folk vill supa och folk vill se musik och gå på evenemang, det är prioriteten. Jag tror att man hellre väljer bort att köpa ett nytt tv-spel än att gå på en konsert med sitt favoritband. Men det är ju sådant man bara kan spekulera i.
Generella skillnader som Wikström upplever idag jämfört med för 5 år sedan menar han att i och med att skivbolagen har fått sämre ekonomi så har det blivit svårare att få ut pengar till förbandsturnéer. De generella paketen som man köper av agenter har fått en sämre standard, det är väl den effekt jag kan se av den. Det är väl illa nog, men jag har en bättre sits än vad skivbolagen har. Sämre paket gör ju att det blir mindre publik och mindre publik gör ju att det blir större risker. Så på det sättet är det svårare att jobba idag än tidigare.
Wikström menar att det alltid kommer att finnas såväl bokningsbolag som konsertarrangörer och han tror inte att deras roll kommer att genomgå några större förändringar i framtiden. Det är mer detaljer som förändras hela tiden, men inte några större generella grejer. Folk
kommer alltid att vilja se ett liveband, det är roligare att stå på en konsert och svettas och titta på ett band och bli totalt överkörd än att sitta och kolla på en konsert på datorn. Det gör att jag inte är oroad över bokningsbolagens roll. Jag tror att det finns en stabilitet i
branschen. En skiva kan du lika gärna lyssna på genom datorn som att köpa en cd-skiva, men en konsertupplevelse kan du inte återge. Jag känner mig säker utifrån ett generellt