Intervjucitat om yttre klassifikation

Ett intervjutema behandlade samverkan, samarbete, status och ställning. I detta avsnitt presenteras kommentarer från svenska idrottslärare först och därefter följer citat från grekiska idrottslärare.

I Sverige tyckte Liljan, som undervisade i de lägre skolåren, att idrottsämnet hade låg status. Det har hänt att hon ”helt plötsligt [fått] andra barn i gruppen”, utan att någon berättat något om detta i förväg. Ibland har hon även känt sig åsidosatt. Dessutom ifrågasatte hon tillvägagångssättet vid nyanställning av idrottslärare:

Ibland kan det kännas som att det inte är viktigt om man är utbildad eller inte till idrottslärare. Det är klart att de vill ha en som är utbildad men de kan lika gärna ta den där unga killen. Han håller på med sport, så det går ju bra. Det kan man inte tänka sig i andra ämnen. Han kan läsa, då kan han undervisa i svenska. Så kan man liksom inte resonera. (LB, SL)

Oskar som arbetade på en låg- och mellanstadieskola påstod det motsatta. Han menade att i skolan är alla lärare idrottsintresserade och idrottsämnet betrakt-ades som viktigt. Detta överraskade honom, eftersom han trodde att ämnet var nedvärderat:

Alla lärare förstår att det är viktigt med idrott och de flesta är sportiga och hälsosamma här i skolan. … När jag kom ut i skolorna blev jag positivt överraskad. Lärarna är så kunniga och intresserade av motion. De har förstått hur viktigt det är. (OK, SL)

Ragnar, en tvåämneslärare (idrott, lägre skolår; matematik, högre skolår), tyckte ”att kollegorna uppfattar idrottsämnet som positivt”. Han fann det vara naturligt att lärare värdesätter sina egna ämnen högst, så länge detta inte går till överdrift. Mikaela undervisade huvudsakligen på lägre nivå (enstaka klasser i högre skolår också) i en storstadsskola. Hon framhöll bristen på lärarsamverkan och ämnets låga status:

Musik kör sin grej, idrott sin grej. Matte, NO kör sin grej. Ingen helhet känns. Absolut inget samarbete existerar mellan ämnena. Idrotten är inte så viktig. (MJ, SL)

Gudrun, som undervisade i högre skolår, tog upp uttrycket ”andrafiol”. En sådan roll tycktes hon spela före Lpo 94. Numera var det en förstafiolsroll som gällde för henne:

Absolut i många år har det varit så att man har kommit som andrafiol. Det var inte så noggrant med idrott. Men det är det inte nu längre. … Vi har haft lyckade framgångar i idrotts- och skolsammanhang. Det uppskattar rektorn. Det har tagit många år! (GD, SH)

Tänkvärd fann jag Tobias ”sympati” för kollegor i frågor som gällde undervis-ningsmaterial:

I princip får vi det vi vill. Det vi önskar. Samtidigt tänker vi också på våra kollegor inom andra ämnen. Även om vi kunde få ännu mer och ännu bättre material, gör vi inte det om en annan skulle bli lidande, eftersom vi tar från samma kaka. (TK, SH)

Enligt min uppfattning har Tobias råd att uppträda som en omtänksam kollega i en omgivning som tycks respektera idrottsämnet. Som Lennart påpekade:

Lärarna i de teoretiska ämnena förstår värdet av fysisk träning och praktisk träning som slöjd, för att man skall bli en hel människa. Det hänger väl ihop. Den förståelsen finns. Denna förståelse försöker vi sprida till eleverna också. Även om du inte är en idrottsfantast, kan du sköta din hälsa genom att du mår bra. Så allting syftar till att må bra. (LE, SH)

Även Sigrid var inne på samma spår samtidigt som hon berättade att:

Många gånger kommer elever för sent efter idrotten. Mina kollegor visar förståelse för det, för de tycker att det viktigt att eleverna duschar efteråt. Jag tror att omgivningen förstår hälsans betydelse. Jag tror inte att ungdomarna än förstått det hela. (SG, SH)

Tobias, Lennart och Sigrid ser ut att befinna sig i en intressant pedagogisk situation. Då intervjutemat kopplas till status och position väljer de att varken motivera sin egen eller ämnets existens. De fokuserar mot själva idrottsunder-visningen istället, vilken tycks ha uppgraderats genom kopplingar till temat ”att må bra”, som också prioriteras i den svenska kursplanen för idrott och hälsa. I Grekland påstod Dora att ämnet är marginaliserat i de högre skolåren:

Idrottsämnet är i praktiken avskaffat. Den betraktas inte som undervisning. (DP, GH)

Nikos menade att idrottsämnet nedvärderas, inte minst pga. idrottslärarnas arbetssätt:

Idrottsundervisningen är nedvärderad i den grekiska skolan. Det är inte bara kollegor som ser ner på ämnet utan även vi [idrottslärare] ser till att det blir så. Den allmänna uppfattningen om idrottsämnet handlar om att eleverna får en boll för att därefter sköta sig på egen hand. Det är dåligt med material och lokaler men vi gör inte vårt jobb på ett bra sätt. (NK, GH)

Idrottslärare och idrottsämnet verkar ha en diskutabel ställning i det grekiska högstadiet. Ännu mer problematisk var situationen i de lägre skolåren. Ironiskt nog kan inte Tania, som undervisade i de lägre skolåren, bestämma sig om idrottsämnet var ett andra- eller ett tredjehandsalternativ:

Idrottsämnet handlar om ett andra- eller ett tredjehands skolämne. … Idrotts-undervisning betraktas som ett andrahandsämne. (TM, GL)

Hon har ibland känt kollegornas ”nedvärderande blick”. Fram till mitten av 1990-talet anställdes inte idrottslärare, lärare i engelska och musiklärare i dimo-tiko. Sådan undervisning togs om hand av klasslärare:

Det var vi som tog deras jobb dvs. idrottsundervisning. Visserligen har de varit lika fientliga mot lärare i engelska som började arbeta samtidigt med oss i dimo-tiko. (TM, GL)

Trots detta gav sig inte Tania och vid skolkonferenser tog hon ordet för att diskutera elever. Dessvärre fick hon inte gehör:

Vid konferenser bryr de sig inte om jag råkar ha en viss uppfattning om en elev. Oftast är det klasslärarens åsikt som gäller. (TM, GL)

Savvas pekade ut äldre idrottslärare för ämnets ställning:

Vid de flesta tillfällen har jag ett fint samarbete med mina kollegor. Jag tror att kollegorna är samarbetsvilliga speciellt med yngre idrottslärare. De äldre har problem, eftersom de inte kan ”marknadsföra” sig. Även för mig är det lättare att samarbeta med yngre kollegor än med äldre oavsett specialisering. (SP, SH) Att idrottsämnet har låg status tyckte inte Stavrola i den dimotiko hon arbetade i:

De flesta rådde mig att undvika dimotiko, eftersom klasslärarna ser ner på oss. Detta stämmer inte alls med situationen i denna skola. Jag samarbetar väl med mina kollegor och de respekterar mig. (SS, GL)

Emellertid ifrågasätter jag ”ädla” motiv för kollegornas respekt. Kan det ”konstruktiva” klimatet kopplas till Stavrolas egna ensidiga tillbakadragande?

Då jag har idrottsundervisning med en klass och någon kollega är frånvarande, brukar rektorn fråga vänligt, om jag kan ta hand även om den andra klassen. Jag får tacka nej, men det brukar jag inte göra. (SS, GL)

Vassilis, som undervisade i de högre skolåren, kopplade ett antal ”inte” till idrottsämnet:

Ämnet räknas inte som betyg, det spelar inte någon roll om eleven är duktig i idrott. Att inte någon bryr sig om idrottsämnet är ett faktum. Utifrån denna posi-tion spelar jag min roll. Som individ försöker jag arbeta seriöst med mitt ämne. Dessutom gör jag mitt bästa för att vinna kollegors respekt. (VK, GH)

Medan Vassilis beskrev sin allmänna strategi, förde Dora tankar om en ”tuff” attityd:

Jag vet inte om jag hade vunnit mer om jag var lite tuffare mot kollegor. (DP, GH)

Den ”tuffa” stilen togs även upp av Katerina. Tidigare undervisade hon i en annan skola, där hennes idrottslärarkollega lyckades försvara ämnets ställning genom ”tappra” försök och ”offensiva” strategier. Med glimten i ögat kom Katerina ihåg:

Han kunde se till att saker och ting blev som de borde vara! (KK, GH)

Denna kollega saknade Katerina, som numera uppfattar sig själv som ”spring-pojke för olika ärende”. Liknande formuleringar använde Akilles som under-visade i lägre skolår i en småstadsskola:

Idrottsläraren i dimotiko är en springpojke. Idrottsämnet handlar inte ens om ett biämne. Nej, jag sa fel. De behöver oss för uppvisningar, strax före jullovet, vid firandet av nationaldagar och på skolavslutningen. (AK, GL)

Hardman och Marshall (2005) citerade en grekisk idrottslärare som påpekade att idrottsämnet behandlades som en ”rast” i den grekiska skolan. Denna bild stämmer väl med många av de egna intervjucitaten.

Av hittills presenterade citat från svenska idrottslärare, framträder inte en generell bild av idrottslärare och idrottsämnet med låg ställning och klara status-problem. Därmed påstås inte att status- och ställningsproblemen är lösta. Idrottsämnets och idrottslärarens status och ställning är fortfarande en omtvistad fråga i Sverige. Avhandlingens bidrag handlar om en beskrivning av ett mönster i de olika citaten, där det i Sverige framkommer en positivare bild i relation till situationen i Grekland. Svenska idrottslärare som undervisar i de högre skolåren verkar inte ha statusproblem, medan sådana problem i några fall tas upp av

svenska idrottslärare som undervisar i de lägre skolåren. Grekiska idrottslärare beskriver klara statusproblem och ämnets marginalisering.

Intervjuutsagorna överensstämmer med enkätsvaren, vilket ger stöd åt Bernsteins (1990, 1996, 2000) tankar om klassifikation. Grekiska idrottslärare visade sig uppträda som självständiga lärare, dvs. som en del i typiska fragment-erade lärarkulturer (jfr Hargreaves, 1998). I sådana kulturer kan specifika lärar-kategorier marginaliseras och idrottslärarnas låga status i Grekland bekräftar detta. I Sverige tillhör idrottslärarna däremot samarbetskulturer. På så sätt är de bättre skyddade mot utstötning och de tycks uppleva samma status som de övriga lärarkategorierna i framför allt de högre skolåren.