Det kan konstateras att Danmark och Finland har reglerat barns rätt till umgänge med andra personer än barnets föräldrar på skilda sätt än hur svensk rätt har reglerat området. Danmark har valt att tydligt specificera vilka olika familjerelationer som ska råda för att bestämmelsen ska aktualiseras. Det innebär att regleringen är snäv eftersom det krävs att barnets ena eller båda föräldrar är avlidna, är okända eller barnet har mycket begränsad, alternativt ingen kontakt med någon av föräldrarna. Det synes således enligt dansk rätt, vara viktigt att barnet har möjlighet att fylla platsen av en frånvarande förälder, antingen genom en anhörig till den frånvarande föräldern eller en social förälder. Den danska bestämmelsen begränsar i och med detta familjekonstellationer där fler än två vuxna tar ett praktiskt föräldraansvar i hög grad eftersom den enda möjligheten för flera personer att erhålla umgänge med barnet är om barnets ena förälder inte har någon, eller begränsad relation till barnet. Det innebär följaktligen att sociala
229 RP 88/2018 rd, s. 53 f.
230 RP 88/2018 rd, s. 20.
231 RP 88/2018 rd, s. 54.
232 RP 88/2018 rd, s. 54.
233 RP 88/2018 rd, s. 54.
föräldrar som finns i barnets liv vid sidan av barnets rättsliga föräldrar, där de båda rättsliga föräldrarna har en nära kontakt med barnet, inte kommer att omfattas av regleringen. Till skillnad från den svenska motsvarande bestämmelsen så är den svenska umgängesregleringen inte avhängig specifika familjerelationer.
I svensk rätt föreskrivs i stället som nämnts att barnets mor- och farföräldrar samt andra som står barnet särskilt nära omfattas av umgängesbestämmelserna.
I förhållande till dansk rätt är således den svenska rätten mer extensiv i denna del och innefattar flera familjekonstellationer. Vidare ska också lyftas fram den verkställighetsproblematik som kan följa av den danska regleringen. Mot bakgrund av att umgängesrätten med sociala föräldrar enligt dansk rätt förutsätter att barnet är i avsaknad av en förälder, fordras att rådande familjeförhållande består för att umgänget ska kunna kvarstå. Detta skapar följaktligen en osäkerhet då barnet riskerar att förlora sin sociala förälder om barnets rättsliga förälder träffar en ny partner som kommer att bli barnets vårdnadshavare.
Vad gäller processen att fastställa umgängesrätt med anhöriga enligt dansk rätt ska särskilt framhållas de möjligheter som finns att verka för en samförståndslösning mellan barnets rättsliga föräldrar och personen som står barnet nära. Om barnets rättsliga förälder och den anhörige inte kommer överens ska familjerätten kunna erbjuda både samarbetssamtal och medling till parterna innan dess att ett beslut fattas. Ärendet behöver således inte vara föremål för domstolsprövning för att medling ska vara ett alternativ. Här skiljer sig återigen dansk och svensk rätt åt. Den danska rätten har i denna del inte gjort en lika stor distinktion mellan barnets rättsliga föräldrar och personer som står barnet särskilt nära genom att enbart erbjuda samarbetslösningar till barnets rättsliga föräldrar såsom svensk rätt gjort. Det innebär att det finns ökade möjligheter för ett barn att faktiskt få till stånd umgänge med en anhörig och samtidigt undvika domstolsprocess. Barns anhöriga har också enligt dansk rätt en överklagandemöjlighet vilket inte är en möjlighet som finns tillhanda för sociala föräldrar i svensk rätt.
I fråga om den finska regleringen om barns rätt till andra än barnets föräldrar omfattar bestämmelsen enbart sociala föräldrar och inte andra anhöriga till ett barn. Den sociala föräldern måste kunna likställas med en rättslig förälder. Det framgår inte av regleringen eller dess förarbeten att kretsen av sociala föräldrar begränsas till kön eller antal. Bestämmelsen öppnar därför upp för att flera vuxna tar ett föräldraansvar förutsatt att alla personer varit en del av barnets uppväxt och omvårdnad samt att relationen kan likställas med föräldraskap. Det skapar också möjlighet för en social förälder att vid en separation med barnets rättsliga förälder, ansöka om umgänge med barnet. Detta oaktat om barnet fortfarande har en relation med båda sina föräldrar. I förhållande till svensk och dansk rätt ligger vikten i finsk rätt på just sociala föräldrar. Skälet bakom umgängesrätten åsyftar att barnet inte ska skiljas från personer som ingår i barnets familj. I de finska motiven bakom regleringen betonas också artikel 8 EKMR och tillhörande rättspraxis. Enligt finsk rätt synes det således, till skillnad från dansk rätt, vara viktigare att inte riskera att bryta upp barnets familj. Den finska lagen är också ny i förhållande till dansk och svensk rätt, vilket skulle kunna förklara en modernare
50
syn på vilka som är att anse som familj till ett barn. Finsk rätt föreskriver till skillnad från dansk och svensk rätt, att vissa faktiska förhållande ska råda inom relationen för att bestämmelsen ska aktualiseras. Det ska exempelvis vara fråga om en etablerad relation som motsvarar föräldraskap och relationen ska ha varit långvarig. Det innebär att barnets reella familjerelationer är i centrum.
Intresseväckande i den finska regleringen är vidare att personkretsen som har rätt att väcka talan om umgänge med sociala föräldrar är extensiv. Det är en utvidgad talerätt som omfattar allt från barnets föräldrar, socialnämnd till den anhörige som önskar umgänge. Detta säkerställer att barnet i möjligaste mån inte går miste om rätten till umgänge med den sociala föräldern sedan fler personer kan se efter barnets behov av att bibehålla viktiga etablerade relationer. I förhållande till dansk rätt föreskrivs överklagandemöjligheten således till fler parter. Mot bakgrund av att både dansk och finsk rätt föreskriver en överklagandemöjlighet när umgänge med sociala föräldrar avslås, särskiljer sig den svenska regleringen i denna del från båda länderna. Huruvida den danska och finska umgängesregleringen kan ge uppslag till reform av den svenska umgängesrätten kommer att vara föremål för diskussion i kapitel sex.