Under Gustav III:s regeringsperiod etablerades som sagt museitanken runt om i Europa. Efter Gustav III:s död övergick hans konstsamling i statlig ägo. I juni 1792 instiftades Sveriges första publika museum, Kongl. Museum, och ämbetsmannen Carl Fredrik Fredenheim anlitades för planeringen och iordning-ställandet av samlingarna. Han var, liksom Gustav III hade varit, starkt påverkad av konstscenen i Rom och det svenska museet utformades med Vatikanmuseet och de antika idealen som förbild.124 Fredenheim påbörjade arbetet med organisationen av tavelsamlingen 1793. Hans intention var att följa den internationella trenden att ordna konsten i skolor.125 På slottet tänkte han placera de italienska och flamländska skolorna och på Drottningholm de franska och svenska. Måleriet hängdes så att väggfälten helt täcktes, större målningar placerades högt och de mindre verken lägre ner så att de lättare kunde betraktas.126 Det var med andra ord en tät hängning, men den var modern och samtida i sitt sätt att organisera och systematisera presentationen enligt konst-historiska snarare än estetiska ideal. Pehr Hilleströms d. ä. målningar från slutet av 1700-talet avbildar gallerierna i Kongl. Museum med besökare på plats. Män och kvinnor betraktar konsten på golven och längs väggarna. De är mycket välklädda.
Andra källor från den tiden bekräftar att av museets besökare utgjorde stadens adel, högre borgerskap och konstnärer en klar majoritet. Det enkla folkets, ”pöbelns”, närvaro ville dåvarande hovintendenten Lars Jacob von Röök kontrollera genom att ta ut en avgift. Det fick han inte gehör för, men inlagan ger oss en föreställning om att i realiteten välkomnades endast en begränsad del av allmänheten. Vi vet också att det fanns en uttalad önskan att förevisa samlingarna för utländska medborgare. Ett sådant visningstillfälle väckte större uppmärk-samhet än vanligt. Det var när von Röök, i fackelsken, visade museet för franska diplomater och ett teatersällskap, vilket faktiskt var förbjudet. Utöver att vara en slags konstskandal visar denna händelse att konstsamlingen hade en stark
under det gångna seklet som gäster i akademiens salar och fingo här uppvisa, vad märkligt deras respektive hemland hade att bjuda inom konstens rike.”.
124 Bjurström, 1993. s. 28–54; Se även: Bjurström, 1992, s. 56–85; Magnus, Olausson, Gustav III och antiken som norm, Kongl. Museum. Rum för ideal och bildning, Årsbok för Statens Konstmuseer 39, Solfrid Söderlind (red.), Stockholm 1993, s. 8–38; Magnus Olausson, Offentlighetstanken och skapandet av ett museum, Kongl. Museum. Rum för ideal och bildning, Stockholm 1993, s.39–45; Fredrik Sander, Nationalmuseum: bidrag till taflegalleriets historia. 2, Konung Gustaf den tredje. Hans efterlemnande taflesamling och inrättandet af Kongl. Museum såsom en offentlig konstanstalt, 1873, s. 1–94; Görts, 1999, s. 72; Magnus Olausson och Solfrid Söderlind, Nationalmuseum/Royal Museum, Stockholm: Connecting north and south, The first Modern Museums of Art. The Birth of an Institution in 18th- and early – 19th-century Europe, ed. Carole Paul, The Paul J. Getty Museum, Los Angeles 2012, s. 196–209.
125 Bjurström, 1993, s. 30–35. Uffizierna öppnade 1769 och med Raimondo Cocchi infördes ett nytt program 1773, och här introduceras för första gången i konsthistorien vad man kan kalla en systematisk presentation av en skola; det italienska måleriet från Florens vid tiden före 1500.; se även: Andrew McClellan, The Museum and its Public in Eighteenth-Century France, The Genesis of the Art Museum in the 18th Century, Per Bjurström (red.), Nationalmusei skriftserie N.S. 12, Stockholm 1993, s. 72 f.
representativ funktion; den användes för att befästa Sveriges mognad och status som kulturnation.127
Antika ideal och idealistiska föreställningar formade synen på konsten och påverkade konstbetraktandet under den här tiden. Ett tydligt exempel på den rådande konstidealismen finner man i samtida upplevelser av den utställda antika skulpturen Endymion.
Man skal känna detta ypperliga Mästerstycke, för at ursäkta den kyska Månan, som ännu, hvar gång hon uplyser Galeriets fenster mot terrassen, tyckes behaga sig uti denna sin fordna älskling.128
Mästerstycket syftar på Endymion, en av de antiker som förvärvades i Rom åt Gustav III. Mötet med Endymion på Kongl. Museum var säkerligen en fascinerande, och kanske tveeggad, upplevelse för den offentlighet som nu fick möjlighet att i verkligheten, och på nära håll, beundra de omsusade antikerna i slottets nyinrättade museum. Omsorgsfullt placerad, omgiven av antika kolon-ner, vaser och en skulpturgrupp föreställande Minerva, Apollon och de nio muserna, vilade den sovande ynglingen, vars unga perfekta uppenbarelse för-kroppsligade antikens gudomlighet och höga ideal. Men det blottade könet, den öppna och avslappnande posen hade antagligen också, påpekar konsthistorikern Solfrid Söderlind i en intressant analys, en homoerotisk lockelse.129
Skulptören Johan Tobias Sergel, som svarade för placeringen av antikerna,130 lär ha lagt handen över ynglingens bröst och sagt att han kände hur det klappade.131 Den utländske besökaren Francisco Mirandas möte med Endymion 1778 var så drabbande att han dröjde sig kvar i skulpturernas skugga i fyra timmar. I dag upplevs fyra timmar för det visuella studiet (till skillnad från kopiering av ett enskilt konstverk) som en oerhört lång tid. Tidsaspekten belyser den tidens föreställningar och normer för konstbetraktandet som en kontemplerande akt. Enligt filosofen Walter Benjamin var detta en närmast rituell ceremoni igångsatt av det unika autentiska objektets aura. Detta var en seendepraktik som avspeglades i hängnings- och placeringsprinciperna och i den kategorisering och statusmässiga indelning av konstverken som framgick i vägledningen.132
127 Bjurström, 1993. s. 49 f; Lindberg, 1991, s. 46; Sander, 1876, s. 39–45, Sander refererar till en artikel i Post- och Inrikes Tidningar, som publicerades den 14/1 1848.
128 Marie Leander Touati, Den första Museivägledningen. Med inledning och kommentarer av Anne-Marie Leander Touati, Kongl. Museum. Rum för ideal och bildning, en konstbok från Nationalmuseum, Solfrid Söderlind (red.), Årsbok för Statens Konstmuseer 39, Stockholm: Streiffert, cop., 1993, s. 57. Citatet återfinns även i bildtext s. 81 i Solfrids Söderlinds artikel ”Den sovande ynglingens anblick”.
129 Solfrid, Söderlind, Den sovande ynglingens anblick, Kongl. Museum. Rum för Ideal och bildning, Den sovande ynglingens anblick, Kongl. Museum. Rum för ideal och bildning: en konstbok från Nationalmuseum, Solfrid Söderlind (red.), Årsbok för Statens Konstmuseer 39, Stockholm: Streiffert, cop., 1993, s. 80–81.
130 Bjurström 1992, s. 82.
131 Carl Rydberg, Nationalmuseum: Några blad för besökande, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1866, s. 32.
132 Walter Benjamin, Konstverket i reproduktionsåldern, Litteratursociologi: texter om litteratur och samhälle, Lars Furuland & Johan Svedjedal (red.), Lund: Studentlitteratur, 1997, s. 105 f.
4. Pehr Hilleström d. ä., Musernas galler i Kongl. Museum, Stockholms slott, 1796.
Interiörbild med skulpturen Endymion i förgrunden.
Endymions lockelse ger oss en föreställning om dåtidens fascination för det unika, och inte sällan spektakulära föremålet. Fascinationen kan förstås som ett slags sensationslystnad parad med nyfikenhet för det exotiska, vilket materia-liserades i 1600-talets kuriosakabinett och som fortsatte att ha ett inflytande på den museala kontexten och utställningspraktiken. Gustav III:s intresse för antiker, och senare organisationen av samlingarna i Kongl. Museum, var troligtvis påverkade av den tidens stora konsthistoriker, Johann Joachim Winckelmann och hans idéer om konstens utveckling. Med Tankar om
imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen och Geschichte der Kunst der Altertums uppstod en nyklassicistisk vurm i Europa där konstens
skeenden ansågs vara en del av ett större historiskt och geografiskt sammanhang. I senare tid har Winkelmann fått epitet den ”moderna konsthistoriens fader”.133 Kring mitten av 1700-talet var konstförståelsen intimt förknippad med estetiken och Winkelmann betonade även vikten av noggranna studier av konstföremålen, det så kallade konnässörskapet. Konstbetraktandet var huvudsakligen visuellt
133 Johann Joachim Winkelmann, Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen, Brev angående tankarna om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen; Förtydligande av tankarna om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen, Sven-Olov Wallenstein (övers.), Göteborg: Daidalos, 2007, s. 128–129.
betingat, det vill säga det var seendets betydelse för att uppfatta skönheten och en konstnärs särdrag som framhävdes.134
Parallellt påverkades tidsandan av upplysningstänkandets materialistiska värderingar och inom filosofin växte kritiken mot denna rationalism, vilket i sin tur medförde att idealismen snarare stärktes. Inom den idéhistoriska traditionen benämns denna idealistiska och intellektuella strömning Romantiken. Den har sina rötter i Platons idélära och under 1700-talet återfinns liknande idéer bland annat inom mystiska religiösa rörelser. I Sverige anammade bland andra filo-sofen Emanuel Swedenborg romantikense idéer, men det var genom de tyska filosoferna och poeterna kring sekelskiftet 1800 som romantikens läror slog igenom. Romantiken var ingen sammanhållen och entydig rörelse utan snarare en ideologi dominerad av föreställningen att vår kunskap om världen formas av våra sinnesintryck. Verkligheten uppfattades genom själen och därmed blev konstens uppgift att lyfta fram det andliga i naturen. Det romantiska tänkandet betraktade universum som en enda sammanhållen andlig enhet och världen som indelad in mindre enheter, i nationer och folkslag med en egen historia. Det här var tankar och idéer som förekom redan ett halvt sekel tidigare i Winkelmanns konsthistoriska texter.135