Utöver Salongens, konstakademiernas och föreningslivets utställningar var det sena 1800-talets många världsutställningar nya arenor för tillfälliga presenta-tioner av det senaste inom konst- och konstindustrin. Utställningarna uppstod under andra hälften av 1700-talet parallellt med massproduktion, teknikens landvinningar, nationalismens frammarsch och det borgerliga samhällets fram-växt. Här tävlade små och stora nationer om vilka som var de mest framstående industri- och kulturnationerna. Kerstin Smeds påpekar i sin avhandling att utställningarna också hade en stor social betydelse, som betonades speciellt under Napoleon den III:s tid. 157 Syftet var att nationellt - patriotiskt ena folket: ”Tidigt insåg de franska ledarna utställningarnas stora sociala betydelse; massorna behövde undervisning och billiga varor, men också underhållning: ”Fêtes pour les Masses”!”158
154 Föreningen för nordisk konst, Nordisk familjebok: Konversationslexikon och realencyklopedi, band 9, 1908, sp 406; Nordensvan, 1932, s. 84, 90, 161–177.
155 Lennart Pettersson, s. 41.
156 Wåhlin, s. 418.
157 Kerstin Smeds, Helsingfors-Paris: Finlands utveckling till nation på världsutställningarna 1851–1900, Diss., Helsingfors universitet, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 598, Helsingfors, 1996. I avhandlingen skisserar Smeds konst- och industriutställningens historiska rötter. Föregångare var bland andra Society for Encouragement of Arts, Manufacture and Commerce (Society of Arts), 1754, London. I dess efterföljd uppstår en mängd patriotiska sällskap runt om i Europa som ägnar sig åt
utställningsverksamhet där man visade jordbruks-, industri- och konsthantverksprodukter.
7. Invigningen av den Allmänna industri- och konstutställningen den 15 juni, 1866, Industrihallen i Kungsträdgården.
Under den andra hälften av 1800-talet skedde en omfattande musealisering av konsthantverket, starkt pådriven av industrialiseringens motrörelser och olika reformprogram för medborgarnas bildning och smakfostran. I Europa, i London och i Tyskland etablerades nya museer för konsthantverket och konstindustrins landvinningar med stöd av till exempel Arts & Craftsrörelsen i England och Deutscher Werkbund i Tyskland. De pläderade för konsthantverkets inneboende skönhetsvärden och smakfostrande potential - idéer som spreds över hela Europa.159 Den smakfostrande ambitionen återfanns såväl inom konstmuseets, som i världs- och andra tillfälliga utställningars publika diskurs, men allmänt, som bland andra Helen Rees Leahy visat, ansågs de senare vara betydligt mer publiktillvända arenor än museerna.160
”The Great Exhibition of the Works of Industry of All Nations”, som arrangerades i Crystal Palace i London 1851, anses vara den enskilt viktigaste händelsen för etableringen av ett nationellt museiväsende i England. Konst-historikerna Brandon Taylor och Paul Greenhalgh, liksom exempelvis Anna Lena Lindberg, Kerstin Smeds och Anders Ekström har visat att utställningen blev ett
159 Se t. ex. Ingeborg Glambek, Kunsten, Nytten og Moralen: Kunstindustri og Husflid i Norge 1800-1900, Oslo: Solum, 1988.
brett, folkligt smakfostrande fenomen och därigenom en milstolpe för konst-pedagogikens utveckling.161 Året därpå inrättades ”Department of Practical Art” som under ledning av Henry Cole fick i uppdrag att utveckla utbildningen i design och att etablera museer. Samma år öppnades Museum of Manufactures i Marlborough House, med samlingar hämtade från Världsutställningen. När det sedan 1857 flyttade till nya lokaler i South Kensington fick det namnet South Kensington Museum, från 1909 mer känt som Victoria and Albert Museum. I den svenska debatten på 1870-talet rörande behovet av ett konstindustrimuseum framhävdes museet i South Kensington som ett föredöme.162 Genom den noggrant förda publikstatistiken förstår vi att det nya museet blev en publik-succé.163 South Kensingtons mål var uttryckligen folkligt bildande vilket kan ställas i kontrast till National Gallery, konstmuseet vid Trafalgar Square, vars ambition, enligt Taylor, snarast framstod som elitistiskt upplysande och därmed urskiljande. Världsutställningen bidrog inte enbart till en nationell utveckling utan från mitten av 1860 skedde en explosionsartad våg av bildande av nya museer runt om i England och i Europa.164
Genom 1800-talets världsutställningar spreds kännedom om industri-produktionens möjligheter att såväl skapa vardagsprodukter som praktföremål. Konsthantverkets skönhetsvärden ansågs betydelsefulla för medborgarnas sociala fostran och därmed för samhällsutvecklingen. I Stockholm föreläste konsthistorikern Lorentz Dietrichson om händelseutvecklingen på kontinenten. På så vis fick den konstintresserade allmänheten kännedom om den tyske arkitekten Gottfried Sempers och den tyske konsthistorikern Jacob von Falkes idéer. De argumenterade för konsthantverkets och konstindustrins betydelse för nationernas framåtskridande. Tillfälliga utställningar fungerade i det här sammanhanget ofta som propaganda i syfte att få till stånd nya museer.
Världsutställningarna följde vissa regler, som kom att prägla utställnings-väsendet framöver. Föremålen som ställdes ut var inte till salu, förrän mot slutet av utställningsperioden. En jury av framstående medborgare tillsattes för att utse de mest framstående produkterna och för att dela ut priser. För utställningarna
161 Lindberg, 1991, s. 71 f; Brandon Taylor, Art for the nation. Exhibitions and the London public 1747–2001, Manchester: Manchester University Press, 1999, s. 67 ff; Paul Greenhalgh, Ephemeral vistas: the Expositions Universelles, great exhibitions and world´s fairs, 1851–1939, Manchester: Manchester University Press, cop., 1988; Paul Greenhalgh, Education, Entertainment and Politics: Lessons from the Great International Exhibitions, The New Museology 1989, ed. Peter Vergo 1989, London: Reaktion Books, 1989; Anders Ekström, Den utställda världen. Stockholmsutställningen 1897 och 1800-talets världsutställningar, Diss. Uppsala universitet, Nordiska Museets Handlingar 119, Stockholm: Nordiska Museets Förlag, 1994; Smeds, 1996.
162 Se ex. Lundström, C. F., Om användandet af Carl XV:s samlingar., StD 1873-02-11.
163 Taylor, s. 75; se även Lindberg, 1991, s. 115, som påpekar att i South Kensington museet efterföljd grundades ett flertal konstindustrimuseer i Europa: Österreichisches Museum für Kunst und Industrie i Wien 1864, Deutsches Gewerbemuseum i Berlin 1867, Kunstgewerbemuseum i Leipzig 1868 och 1869 fick även Nürnberg och Hamburg sina museer; se även Bennett, 1996, s. 92 f. Bennett betonar museets medvetna ambition locka arbetarklassen. Man konstaterar att målgruppen huvudsakligen är nykter och skötsam och att det 1883 införs elektrisk belysning för att kunna hålla museet öppet även kvällstid.
byggdes särskilda paviljonger, från och med 1867 i ”nationell stil”, som revs efter utställningens slut.
Dessa storskaliga evenemang bidrog till att sprida intresset för den samtida konsten. Här tävlade de främsta konstnärerna i ett internationellt sammanhang. Konsten skulle representera nationens kulturella framsteg, men visades som handelsvara - visserligen ofta i fristående paviljonger - på samma sätt som jordbruksmaskiner och andra utställningsföremål. Världsutställningarna forma-des av såväl nationella ideal och målsättningar, som rumsliga och visuella iscen-sättningar, allt detta utställningsprinciper som återfinns i den första tillfälliga utställningen i Nationalmuseum.
Världsutställningarna, inte museerna, var tidens arenor för den aktuella industriella och kulturella utvecklingen. På dessa kunde man fånga upp trender och moden och de utställande länderna kunde samtidigt stärka sina inter-nationella relationer. Genom utställningarnas föremål manifesterades ländernas industriella och konstnärliga framgångar, de exponerade det senaste inom konstindustrin och gav en inblick i den samtida konsten. Till skillnad från museerna återblickande, reglerande och bildande ambitioner var utställningarna betydligt friare arenor utan krav på vare sig estetiskt sinne eller historisk kunskap. De lockade en bred publik från alla samhällsklasser och därigenom kom de, liksom museerna, att ingå i en diskurs kring konsten och konsthantverkets smakfostrande uppgift. Dessa omfångsrika utställningar blev också instrument för det unga museiväsendets internationella strävanden. Konsten var en del av ett propagandamaskineri med syfte att framhäva och positionera ländernas, som Smeds visat, nationella identitet i en internationell kontext. Sverige var en nation på stark frammarsch och världsutställningarna erbjöd en möjlighet att visa den svenska konstens och industrins framsteg. Hon påpekar att historiskt sett har en museiutställning alltid skapats för att leva upp till sin tids politiska och nationella syften och behov, men skillnaden mellan museets roll och världsutställningens är att de förstnämnda representerar nationen historia och kulturarv men de senare är uttryck för nationens ekonomiska och kulturella position. Medan museet var inriktat på framställningen av nationens minne var således världsutställningen inriktad på framtiden.165