3 Konstnärerna i samhället
3.7 Motiv för konstnärspolitik under 1970-talet I utredningen Kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik slogs det I utredningen Kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik slogs det
fast att ”[e]tt övergripande mål för kulturpolitiken bör vara att den skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö. De konstnär-liga uttrycksformerna kan tillsammans med massmedierna belysa samhällets sätt att fungera och därmed behovet av förändringar.
Skapande verksamhet i enkla kollektiva former kan ge nya kontakt-
5 Ragnar Edenman deltog redan i arbetet med det socialdemokratiska kulturprogrammet Människan och nutiden (1952) som innebar att kulturen inbegreps i ”demokratiserings-arbetet” och sågs som en central del av samhället.
6 Namnet Kulturrådet har i en historisk sekvens fått tre olika betydelser: först betecknar det den informella, rådgivande grupp som Ragnar Edenman knöt till sig, sedan den utredning som tillsattes av Olof Palme och slutligen den myndighet som inrättades 1975, Statens kulturråd.
7 I riksdagen debatterades även frågan vilken kultursyn som skulle råda inom en statlig poli-tik. Riksdagsman Gunnar Adolfsson föreslog att det borde ske ”en övergång från den s.k.
finkulturen till en enhetskultur – icke en borgarkultur, icke en arbetarkultur, utan helt enkelt en enhetskultur.” (citat från Klockar Linder (2014). Kulturpolitik. Formeringen av en modern kategori, s. 111 akad. avh. UU.
8 Inkomstgarantin avskaffades av den borgerliga regeringen 2010, vilket innebär att inga nya garantier längre utfärdas och att de medel som frigörs när en mottagare avlider, går över till att finansiera långtidsstipendier.
SOU 2018:23 Konstnärerna i samhället
och uttrycksmöjligheter i samspelet mellan människor. Kulturpoli-tiken bör bidra till att forma ett nytt och vidare välfärdsbegrepp”. 9 Utredningen låg till grund för 1974 års kulturproposition.10 Här formas det som, med smärre justeringar, ska gälla för svensk kultur-politik under lång tid framöver. Nyckelbegrepp i propositionen var yttrandefrihet, decentralisering, jämlikhet, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet. I propositionen läggs för första gången fram förslag till mål för hela det kulturpolitiska området.11 I ett brett poli-tiskt samförstånd beslutade sedan riksdagen att de kulturpolitiska målen skulle vara
– att medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,
– att ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,
– att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kultur-området,12
– att främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunk-tioner inom kulturområdet,
– att i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,
– att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,
– att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs samt
11 I Klockare Linders avhandling beskrivs processen bakom den nya idén att formulera mål för kulturpolitiken. Tanken var att det övergripande målet skulle härledas ur eller överens-stämma med de övergripande målen för samhällets utveckling och de delmål som formu-lerades under detta mål skulle genom en successiv konkretisering formuleras som förut-sättningar att nå det övergripande målet, i en mål-medelkedja. (Klockare Linder, s. 137). Här ser vi begynnelsen på en mål- och resultatstyrning inom kulturpolitiken som börjat tillämpas brett inom den statliga politiken och som förknippats med principerna för New Public Management.
12 Under riksdagsbehandlingen hade mer radikala formuleringar om kommersialismen som föreslagits tonats ned, men detta förblev det politiskt mest kontroversiella kulturpolitiska målet och avskaffades av en borgerlig regering 2010.
Först 1975 fick konstnärernas situation sin första fördjupade be-handling inom den nya kulturpolitikens område. I betänkandet Kulturrådet: Konstnärerna och samhället betonas den konstnärliga kreativitetens särställning i förhållande till annan kreativitet, eftersom den är ”det elementära instrumentet för alla mänskliga uttryck och därmed för all kommunikation.”13 Här gavs tydliga uttryck för tanken på kulturpolitikens emancipatoriska uppgift, medan den fostrande uppgiften får träda tillbaka något.
Alla de konstnärliga uttrycken tjänar individens medvetenhet och hennes förmåga att meddela sig med andra. Konstens frihet och möjligheterna till konstnärlig förnyelse blir angelägna för att de är så nära kopplade till individens frihet och möjligheter till själv-förverkligande. Vidare betonades värdet av det man kallar plural-ism: ”variationer i fråga om uttrycksformer, möjligheter att fram-föra olika åsikter och möjligheter att i sin helhet erbjuda ett rikt varierat innehåll måste vara ett grundläggande värde och det är en av kulturpolitikens uppgifter att skaffa fram resurser för detta.”14
På samhällsnivå finns här nära kopplingar till den vidare frågan om yttrandefrihet och fri opinionsbildning. Detta leder fram till uppfattningen att det är en central kulturpolitisk angelägenhet att konstnärernas villkor förbättras och att konstnärerna ges möjlighet att ”beskriva verkligheten på sina egna villkor”. Utredningen teck-nade en oroande fond av det kommersiella system som inte ansågs ge konstnärerna tillräcklig frihet, eftersom dess utgångspunkt var kravet på lönsamhet:
Samhället måste ta ansvar för att konstnärer och andra kulturarbetare, som inte kan finna adekvata utlopp för sitt skapande inom ramen för det marknadsekonomiska systemet, tillförsäkras rätten till menings-fullt arbete på annat sätt.15
Utredningen menade att de främsta möjligheterna att förbättra konstnärernas utkomstmöjligheter ligger i att ”öka förutsättning-arna att anlita konstnärerna och använda deras verk och andra in-satser och därmed tillmötesgå behov hos samhälle och individer”.16
13 SOU 1975:14., s. 61.
14 a.a. s. 62.
15 a.a. s. 64.
16 a.a. s. 15.
SOU 2018:23 Konstnärerna i samhället
En av de grundläggande principerna i den nya kulturpolitiken är den från Storbritannien importerade modellen med styrning genom armlängds avstånd. Beslut om stöd, bidrag och inköp av konst fat-tades med hjälp av sakkunniggrupper huvudsakligen bestående av konstnärer från respektive konstområden. Konstnärerna fick, som en senare utredare konstaterade, genom sina organisationer ett
”markerat inflytande över kulturpolitiken”.17 Konstnärerna fram-höll att de insatser som gjordes inte skulle betraktas som understöd eller bidrag, utan som en ersättning för samhällets utnyttjande av konsten. Konkret tog sig detta synsätt tidigast uttryck i biblio-teksersättningen för bokutlåning och senare i den s.k. individuella visningsersättningen för konstverk placerade i den offentliga miljön.
I den proposition som följde 1975 slog regeringen fast följande:
Människors behov av konstupplevelser och konstnärlig aktivitet är i vårt samhälle grunden för yrkesmässig konstnärlig verksamhet. Genom att konstnärerna skapar och förmedlar tillfällen till sådana upplevelser och genom att de fungerar som inspiratörer för skapande verksamhet har de en nyckelroll i kulturlivet. Konstnärerna skapar och röjer väg för nya synsätt och uttrycksformer. Detta är omistligt för den kulturella utveck-lingen och därmed av stor vikt för samhällsutveckutveck-lingen som helhet.18 Den tidiga kulturpolitiken fick nu två av sina mest centrala myndig-heter. Kulturrådet inrättades 1974 med ansvar för teater, dans, musik, film, litteratur, folkbibliotek, konst, museer och utställ-ningsverksamhet. Två år senare inrättades myndigheten Konst-närsnämnden, som fick ett samlat uppdrag att fördela individuella bidrag och stipendier till konstnärer.19 Båda dessa myndigheter övertog ansvar för bidragsgivning som tidigare legat spridda på olika organ och båda fick utöver det ansvar för att följa utveck-lingen på sina respektive områden. I enlighet med principen om armlängds avstånd fördelades bidrag till konstnärer och kultur-institutioner nu med stöd av sakkunniggrupper huvudsakligen be-stående av konstnärer från berörda områden.
17 SOU 1990:39, s. 40.
18 Prop. 1975/76:135, s. 200.
19 Sveriges författarfond hade fortsatt till uppgift att fördela de medel som generades av bib-lioteksersättningen till svenska författare, översättare, tecknare och fotografer.
3.8 Konstnärspolitiken stärks under 1990-talet