Den bild vi får av utvecklingen över en längre tidsperiod ger stöd åt den synpunkt vi framförde i föregående kapitel att arbetslösheten och de kostnader den medför för de offentliga försörjningssystemen, för- tjänar en långt större uppmärksamhet än vad som är fallet idag. Varför ges inte de arbetslöshetsrelaterade kostnaderna samma utrymme i de- batten som de kostnader som är relaterade till sjukskrivningar? Varför är det så pass tyst kring arbetslöshetsfrågan, när det larmas så mycket om sjukskrivningarna? Vi finner denna fråga befogad att ställa även med hänsyn tagen till utvecklingen efter 1999, som är slutår för vår re- gisterbaserade studie.
Även om trenden för sjukpennigkostnaderna varit stigande under ett antal år, och det omvända gällt för de arbetslöshetsrelaterade kostna- derna, kan man, mot bakgrund av de data vi redovisat om kostnadsni- våerna och utvecklingen sett över en längre tidsperiod, fundera över den sedan flera år helt dominerande uppmärksamheten på ”sjukskriv- ningsproblemet” visavi ”arbetslöshetsproblemet”.
Man kan anföra att på ”sjuksidan” finns förutom sjukpenningkost- naderna, förvisso också stora kostnader för förtidspension och att om man summerar dessa kostnader så är de högre än de sammantagna för-
sörjningsmåttsbelopp som är relaterade till arbetslöshet, i varje fall se- dan 1998. Men de förtidspensionerade är ju, enligt gällande regler, defi- nitionsmässigt helt arbetsoförmögna, åtminstone om de är förtidspen- sionerade på heltid. Det är svårt att se hur kostnaden för dessa arbets- oförmögna skall kunna minskas–med mindre än att deras förtidspen- sioner och därmed deras levnadsstandard reduceras. På längre sikt kan man kanske förebygga att det i lika stor omfattning som hittills upp- står en ohälsa som leder till arbetsoförmåga och behov av förtidspen- sion. Men det är alltså på längre sikt och att säga att det inte torde vara någon lätt uppgift att åstadkomma detta, är knappast någon överdrift.
Om den förtidspensionerade är oförmögen att försörja sig genom eget arbete så gäller samma sak förhoppningsvis bara temporärt för den sjukskrivne. Men för den arbetslöse gäller det inte alls. Man kan därför tänka att det enda som fattas den arbetslöse för att han skall upphöra med att belasta de offentliga försörjningssystemen är ett arbete, medan det som fattas den sjuke för att han skall göra detsamma är återvunnen hälsa. Och man kan tänka att den förres problem i många fall borde vara enklare att åtgärda än den senares. Den tanken infinner sig också att medan den sjuke varken kan försörja sig själv, eller bidra till sam- hällets gemensamma produktion och växt, så länge han på grund av sin sjuklighet är oförmögen att arbeta, så kan den arbetslöse omedelbart göra bådadera, finge han blott ett arbete att hugga in på. Och skedde detta, så skulle samhällets vinst bli tvåfaldig: det slapp försörja den som faktiskt kan arbeta och som söker arbete, och det kunde inhösta ett tillskott till den samlade samhällsproduktionen och till den skattebas för de offentligt finansierade system som just blivit förskonad från en av sina många utgifter.
Att det med lite god och rätt anpassad samhällsmedicin borde gå att råda bot på många olika fysiska och psykiska sjukdomar som sätter sig i människokroppen och leder till sjukskrivningar, det tycks vara en övertygelse hos flera deltagare i den offentliga debatten på området. Men varför tror man sig inte om att kunna bota den samhällets sjuk- dom som stavas arbetslöshet?
Ja, man kan filosofera kring detta, alltmedan den offentliga debattens sfär fortsätter att genljuda av ropen på krafttag och omedelbara åtgär- der för att nedbringa–just–sjukskrivningarna. Här lämnar vi tills vi- dare dessa, förhoppningsvis lite provocerande, funderingar kring de of- fentliga försörjningssystemens kostnader.
Sammanfattning
I detta kapitel har vi behandlat utvecklingen dels under perioden 2000– 2002 på basis av de senaste årens statistik i Västmanland över hur för- sörjningsmåttet har utvecklats, dels har vi gjort en omräkning av dessa data (gäller endast A-kassersättningen), så att uppgifterna bättre svarar mot vår rekonstruktion av försörjningsmåttet, som vi i ett tidigare ka- pitel gjort för perioden 1997–1999. Dessutom har vi använt våra SAFE- inkomster, som täcker in aktuella offentliga ersättningarna under hela
1990-talet, för att beskriva utvecklingen under hela perioden 1990–2002. De registerbaserade individuppgifter som ligger till grund för studien sträcker sig inte längre fram än till 1999. Dock har vi kunnat redovisa aggregerade uppgifter om hur de utbetalda för- sörjningsmåttsbeloppen i Västmanland utvecklats under åren
2000–2002. De visar att de totala försörjningsmåttsutgifterna i lä-
net minskade efter 1999 fram till 2002 då de åter ökade. År 2002
utbetalades högre belopp än 1999 för sjukpenning/rehabilite- ringsersättning, förtidspension/sjukbidrag samt utbildningsbi- drag (aktivitetsstöd, som det numera heter). Det omvända gäller för A-kassa, kunskapslyftet för arbetslösa samt socialbidrag. De aggregerade uppgifterna för åren 2000–2002 används också för beräkningar av hur utvecklingen ser ut när det gäller de samman- tagna arbetslöshetsrelaterade ersättningarna och bidragen och vilken nivå de legat på jämfört med sjukpenning/rehabiliterings- ersättning. Enligt dessa beräkningar var det utbetalda beloppet i länet från 1997 och ända fram till 2002 högre för arbetslöshetsre- laterade ersättningar och bidrag än det var för sjukpenning/reha- biliteringsersättning. Under den studerade periodens tre första år, dvs. 1997, 1998 och 1999 översteg utbetalningarna för arbets- löshetsrelaterade ersättningar och bidrag sjukpenningutbetal- ningarna med närmare en miljard kronor eller mer än så. Föl- jande år, 2000, var de arbetslöshetsrelaterade utbetalningarna ca
300 mkr högre, medan de 2001 och 2002 låg på ungefär samma nivå som utbetalningarna för sjukpenning/rehabiliteringsersätt- ning. Även om trenden ser ut som den gör, finns mot bakgrund av denna jämförelse skäl att ifrågasätta den överväldigande upp- märksamhet som sjukskrivningskostnaderna fått under senare år i förhållande till den uppmärksamhet som ägnats arbetslösheten
och dess kostnader. Varför har arbetslösheten –och de mycket stora utgifter som den lägger på de offentliga försörjningssyste- men–inte uppmärksammats i minst lika hög grad som sjuk- skrivningarna?
Också den långsiktiga utvecklingen ger skäl att ställa denna frå- ga. För Västmanlands del visar den att de offentliga försörjnings- systemens ersättningar för sjukskrivning och rehabilitering trots en kraftig ökning sedan 1997 ännu år 2002 var nästan 400 mkr
lägre än de var 1990, trots att vi baserat beräkningarna på en un- derskattning av de utbetalda ersättningarna för sistnämnda år. Samtidigt var de arbetslöshetsrelaterade ersättningarna, trots den nedgång som i stort sett ägt rum sedan mitten av 1990-talet, drygt
600 miljoner högre år 2002 än de var 1990.
När det gäller den långsiktiga utvecklingen i hela riket ger de data som vi kunnat redovisa en liknande bild: Mellan 1990 och
2002 minskade de totala sjukpenninginkomsterna för Sveriges vuxna befolkning med nästan 10 miljarder kronor samtidigt som de totala arbetslöshetsrelaterade inkomsterna ökade med drygt