52 Kursplan för grundskolan 2000:76. 53 Jfr. Kursplaner för grundskolan 1994:28.
Kursplanen i historia i Lgr 11 är radikalt förändrad mot 1994 och 2000. Detta gäller även begreppen kulturarv, kulturell identitet och interkulturellt perspektiv. För det första används inget av begreppen ordagrant. I den tidigare kursplanen hade begreppen förekommit ordagrant i olika formuleringar på sex olika ställen – två per begrepp. Förutom detta faktum används själva kulturbegreppet annorlunda i den nya kursplanen. Som framkommit finns det en ganska tydlig etnocentrisk framtoning i flera av de formuleringar där kultur ingår i den tidigare kursplanen. Detta är totalt förändrat i den nuvarande. Kultur ingår här i någon form på 17 olika ställen. Av dessa är nio som del av ordet kulturmöten, två i kulturutbyte och de övriga sex ingår i mer neutrala formuleringar som uttrycker en mer allmän antropologisk innebörd av ordet.54 Utan att själva begreppet nämns
går det alltså att konstatera att ett interkulturellt perspektiv betonas på ett mycket tydligare sätt i dagens kursplan på bekostnad av de skrivningar som tidigare hävdade ett kulturarv och en kulturell identitet som till stor del byggde på en etnocentrisk gemenskap; t.ex. svensk, nordisk eller europeisk. Denna tydliga omorientering mot möten och utbyten kan även tolkas som en förändring mot en mindre essentialistisk kultursyn. Möten och utbyten pekar snarare mot en förändringspotential än en oföränderlig essens.
AVSLUTNING
Som summering vill jag först och främst peka på det dubbla budskap som går som en röd tråd genom hela materialet: dels en mer etno- centrisk ton och dels en ambition att uppmuntra tolerans och öppen- het. Det etnocentriska inslaget utgår från nationen Sverige, men även Norden, Europa och västerländsk omnämns frekvent. Intressant, men föga förvånande, sammanfaller alltså dessa geografiska utgångs- punkter med de politiska enheter som har störst inflytande.
Användningen av begreppen kultur, kulturell identitet och kulturarv har i många fall en stark essentialistisk prägel. Exakt vilket innehåll denna essens har omnämns sällan, men begreppen är tydligt sammanbundna med etnicitet och olika geografiska rum och öppnar sig inte för en vidare betydelse. På det sättet reproducerar dessa
54 Lgr 11:172-181. Sedan går det alltid att problematisera hur neutrala de
sex formuleringar som klassas som detta egentligen är. Här är bedömning- en, som naturligtvis är subjektiv, gjord på en mer ytlig nivå för att visa upp en övergripande tendens.
skrivningar i hög utsträckning en etnisk, ofta rumsligt bestämd, syn på kultur. Ett mer konstruktivistiskt eller hybriditetstänkande där både kulturen och identiteten ses mer som föränderlig; relationell och situationell, är mycket ovanligt i materialet. Även i de avsnitt som behandlar det interkulturella perspektivet är utgångspunkten att det finns fasta kulturenheter som ger dess medlemmar en speciell identitet. Dock är målet är att skapa förståelse och tolerans mellan olika kulturer och de personer som är präglade av dessa. Vad målet egentligen är med de mer etnocentriska perspektiv som förekommer på många ställen skrivs aldrig ut explicit. Kanske finns det inget ut- talat mål, eller så är det för känsligt att nämna. Utifrån t.ex. Hylland Eriksen och Bauman är det dock svårt att frångå det faktum att verk- ningarna av etnocentriska inslag alltid slår mot dem som inte inklu- deras i gemenskapen. Om historieundervisningen skall hjälpa till att stärka gemenskapen i Sverige, Norden och Europa blir baksidan att vi vänder oss ifrån dem som inte ingår i dessa gemenskaper. I värsta fall kan en sådan distansering leda till ett upplevt utanförskap från de som själva upplever sig stå utanför gemenskapen, och än värre ned- värdering och fientlighet gentemot det främmande – de andra.
Det finns en populär uppfattning att de snabba landvinningarna för kommunikationsteknologin liksom den accelererande globalise- ringen leder till att etnocentriska uttryck tonas ner till förmån för en ökad öppenhet gentemot andra identitetsgrunder och organisations- former. Den senaste förändringen av kursplanen för historia ligger i linje med en sådan logik, men som helhet tyder denna undersökning snarare på en motsatta effekt. Även under 90-talet rådde i Sverige ett samhällsklimat präglat av att många människor upplevde en kraftigt ökande internationalisering och allt större inflytande från omvärlden. Reaktionen, i alla fall i skolans styrdokument, är skrivningar som poängterar vikten av tolerans och förståelse, men som dessutom mer än tidigare betonar den ’egna kulturen’.
I historieämnets nya kursplan (Lgr 11) har det dock skett ett trendbrott som inte går att läsa av i läroplanens allmänna del. Detta aktualiserar frågan vad som egentligen styr vad som kommer på pränt i en läroplan eller kursplan. Är det en slump att just historieämnet har ändrats så markant när det gäller kulturbegreppet? Kanske, kanske inte – här blir den eviga frågan kring struktur och aktör aktuell. Det uttjatade, men förmodligen mest giltiga, svaret är att båda spelar roll. Naturligtvis spelar det roll vilka personer som sitter med makten över pennan och de slutgiltiga besluten. Men det kanske inte är en slump vilka dessa personer är, och vad de har för åsikter vid
en viss tidpunkt. Utan att ha studerat detta tankespår närmare kan jag i alla fall konstatera att den inomvetenskapliga diskursen inom historieämnet de senaste åren varit väldigt inriktad på inter- nationalism och ett globalt perspektiv. Det är kanske inte endast en slump att historiekursplanen har förändrats på det sätt den har.
En annan intressant fråga är varför betonandet av kristendomen i skolans styrdokument väcker så starka känslor, när etnocentriska formulering kring kultur knappt väcker några reaktioner alls. Speciellt inför Lpo 94 men även inför Lgr 11 har just ordet kristen i samband med läroplan och kursplaner varit det enskilt mest debatte- rade ämnet. Att betona kristendom kan tolkas som en typ av religiös centrism (pistocentrism) som skulle kunna jämställas med kulturell etnocentrism. Enligt ett sådant synsätt borde reaktionerna på etno- centriska eller pistocentriska inslag i skolans styrning bli likvärdiga. Så har dock inte varit fallet. Det troligaste svaret är att skolan uttalat skall vara konfessionslös, men det finns ingen lika tydlig regel i fråga om kulturpåverkan. Den konfessionslösa skolan motiveras med att ingen, oavsett tro, skall känna sig ovälkomna eller misstänka att de blir förfördelade. Som tankeställare är det emellertid nyttigt att ställa sig frågan vad de skrivningar som framför ett etnocentriskt kulturellt budskap egentligen sänder för signaler till eleverna i den svenska grundskolan.
Som avslutning vill jag poängtera vikten av att fråga sig och utkräva svar vad formuleringar som innehåller kulturell identitet eller kulturarv egentligen innebär i samband med historieförmedling. Inte sällan används dessa begrepp schablonartat och oreflekterat, vilket kan leda till etnocentriska resultat där grupper blir exkluderade. Även begreppet interkulturellt perspektiv måste fyllas med ett tydligare innehåll. Nu tenderar det att ibland bli ett fint ord som prydnad istället för att leda till ett praktiskt resultat. I båda dessa fall har såväl historieämnet som historieundervisningen ett ansvar inför framtiden.
REFERENSER
Anshelm, Jonas, 1993: ’Inledning’, i Anshelm, Jonas (red.),
Modernisering och kulturarv, Stockholm/Stehag: Symposion.
Bauman, Zygmunt, 1990: Att tänka sociologiskt, Göteborg: Bokförlaget Korpen.
Eklund, Monika, 2003: Interkulturellt lärande: intentioner och
realiteter i svensk grundskola sedan 1960-talets början, Luleå:
Luleå tekniska universitet.
Elgström, Ole, 2011: ’Hur historieämnet blev ett kärnämne i den svenska gymnasieskolan’, Aktuellt om historia Vol. 34 No. 4. Eliasson, Per, 2008: ’Kulturarv och medborgerlig bildning i den
svenska grundskolan’, i Jönsson, Lars-Eric, Anna Wallette & Jes Wienberg (red.), Kanon och kulturarv: historia och samtid i
Danmark och Sverige. Göteborg: Makadam.
Eriksen, Thomas Hylland, 1996: Historia, myt och identitet, Stockholm: Bonnier Alba.
Eriksen, Thomas Hylland, 1999: Kulturterrorismen, Nora: Nya Doxa.
Eriksen, Thomas Hylland, 2004: Rötter och fötter, Nora: Nya Doxa. Hall, Stuart, 1996: ’Introduction: Who Needs Identity’, i Hall,
Stuart & Paul du Gay (ed.), Questions of Cultural Identity, London: Sage.
Horgby, Björn & Dag Lindström, 2002: ’Begreppet kulturarv – något för historievetenskapen’, Historisk Tidskrift Vol. 122 No. 2.
Jarl, Maria & Linda Rönnberg, 2010: Skolpolitik – från riksdagshus
till klassrum, Stockholm: Liber. Kursplaner för grundskolan, 1994: Stockholm:
Utbildningsdepartementet.
Kursplaner och betygskriterier Grundskolan, 2000: Stockholm:
Skolverket.
Lgr 80 – Läroplan för grundskolan, 1980: Stockholm:
Skolöverstyrelsen.
Lorenz, Hans & Bosse Bergstedt (red.), 2006: Interkulturella
Perspektiv, Lund: Studentlitteratur.
Lozic, Vanja, 2010: I historiekanons skugga, Malmö: Malmö högskola.
Lpo 94 – Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, 1994: Stockholm:
Utbildningsdepartementet.
165
Lgr 11 – Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, 2011: Stockholm: Skolverket.
Nietzsche, Friedrich, 1998: Om historiens nytta och skada. En
otidsenlig betraktelse, Stockholm: Rabén Prisma.
Nordgren, Kenneth, 2006: Vems är historien?Historia som
medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige.
Karlstad: Karlstads universitet.
Persson, Magnus, 2007: Varför läsa litteratur? Om
litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen, Lund:
Studentlitteratur.
Plotkin, Henry, 1997: Evolution in mind, London: Allen Lane.
Regeringsdirektiv 1991:9, Stockholm. Regeringsdirektiv 1991:117, Stockholm. Riksdagens protokoll med bihang och register.
Skeggs, Beverley, 1999: Att bli respektabel: Konstruktioner av klass och
kön, Göteborg: Daidalos.
SKOLFS 1998:15, Stockholm: Skolverket SKOLFS 2000:146, Stockholm: Skolverket
SOU 1992:94 Skola för bildning, Stockholm: Allmänna förlaget. SOU 1993:2 Kursplaner för grundskolan, Stockholm: Allmänna
förlaget.
SOU 2007:28 Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan, Stockholm: Fritze.
Sverigedemokraterna 2010: 99 förslag för ett bättre Sverige:
Sverigedemokraternas kontrakt med väljarna 2010-2014,
http://sverigedemokraterna.se/files/2011/06/ Sverigedemokraterna-Valmanifest-2010.pdf
Sødring Jensen, Sven, 1978: Historieundervisningsteori, Köpenhamn: Christian Ejlers Forlag.
Zander, Ulf, 2004: ’Historia och identitetsbildning’, i Karlsson, Klas- Göran & Ulf Zander (red.), Historien är nu. En introduktion
FÖRFATTARNA
Peter Aronsson disputerade på forskning om hur människors organise-
ring av lokalsamhällen skapat samhällsutveckling. Numera studerar han hur sättet att skapa historia påverkar handlingsutrymme och före- ställningar om världen. Han är professor vid Linnéuniversitetet och Linköpings universitet. I hans senaste bok, BeGreppbart – Historia ut- given av Liber 2011, placeras historieintressets gestaltning in i ett sam- manhang för bearbetandet av närmast tidlösa och för mänskligheten väsentliga dilemman. E-post: peter.aronsson@liu.se
Tom Gullberg är utbildad ämneslärare i historia och samhällslära samt
fil dr i historia på avhandlingen State, Territory and Identity (2000). Se- dan 2002 är han akademilektor i historiendervisningens didaktik vid Åbo Akademis pedagogiska fakultet i Vasa.
E-post: tom.gullberg@abo.fi
KG Hammarlund disputerade i Göteborg på avhandlingen Barnet och barnomsorgen – bilden av barnet i ett socialpolitiskt projekt. Han är sedan
1999 verksam som universitetslektor vid Högskolan i Halmstad där han också är ämnesansvarig för historia inom lärarutbildningen. E-post: kg.hammarlund@hh.se
Harry Haue, dr.phil., professor emeritus, Institut for Filosofi, Pæda-
gogik og Religionsstudier, Syddansk Universitet. Gymnasielärare i his- toria 1973-98. Knuten till Odense Universitet som extern lektor (1980-1998) och därefter verksam vid Syddansk Universitet som se- niorforskare, lektor och senast som professor i historieämnets didaktik. Har skrivit läroböcker i både dansk och allmän historia och forskat kring utbildningsfrågor, bl a i avhandlingen Almendannelse som lede-
stjerne. En undersøgelse af almendannelsens funktion i dansk gymnasie- undervisning 1770-2000 (Syddansk Universitetsforlag 2003). Som eme-
ritus knuten till Syddansk Universitet. E-post: hh@ifpr.sdu.dk
Heidi Eskelund Knudsen är cand.mag. i historia, pedagogik och socio-
logi och ph.d.-stipendiat vid Institut for Filosofi, Pædagogik og Reli- gionsstudier, Syddansk Universitet. Hennes forskningsintressen är his- toriedidaktik, klassrummet i historieundervisningen, ’historical think- ing’ som språkhandling samt didaktik vs. läroplan i utbildningstänkan- det. E-post: heknu@ifpr.sdu.dk
167
Anna-Lena Lilliestam är doktorand i pedagogiskt arbete inom forskar-
skolan CUL (Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning), institutionen för didaktik och pedagogisk profession vid Göteborgs universitet och hennes kommande avhandling är en praktiknära studie om historieundervisning på gymnasiet. Hon är lärare i historia och svenska på gymnasieskolan i Göteborg.
E-post: anna-lena.lilliestam@ped.gu.se
Vanja Lozic är universitetslektor i utbildningsvetenskap vid Högskolan
Kristianstad. Han disputerade 2010 på avhandlingen I historiekanons
skugga: Historieämne och identifikationsformering i 2000-talets mång- kulturella samhälle. Han har sedan dess bedrivit museiforskning och
publicerat en universitetslärobok i historiedidaktik. E-post: vanja.lozic@hkr.se
Jonas von Nolting är licentiand på forskarskolan i historia och historie-
didaktik i Lund/Malmö samt gymnasielärare i historia och samhälls- kunskap i Trelleborg. Hans forskningsprojekt behandlar historieäm- nets uppgift att utveckla en kulturell identitet hos eleverna, hur mål för undervisningen skapas, omformas och uppfylls på olika nivåer i utbild- ningssystemet samt hur olika aktörer uppfattar och uttrycker kulturell identitet. E-post: jonas.von.nolting@skola.trelleborg.se
Jens Aage Poulsen, cand. pæd. historie og samfundsfag, master i IKT &
læring. Lektor vid University College Lillebælt. Han arbetar främst med historiedidaktiska frågor i relation till lärarutbildning och grund- skola – särskilt med fokus på (digitala) läromedel och har publicerat
Historiedidaktik - fra teori til praksis, Gyldendal 2011.
Här presenteras, i två volymer, bidragen till sessionen Historisk kunskap – ett
begrepp i förändring vid det 27 nordiska historikermötet i Tromsö i augusti
2011. Liksom vid sessionen har texterna grupperats i tre avdelningar: his- toriemedvetande och historiebruk (i del 1) samt historisk kunskap (i del 2), och liksom vid sessionen inleds varje avdelning med en kommenterande introduktion där centrala frågor och problem lyfts fram.
Titeln, Historiedidaktik i Norden 9, förenar bidragen med den tradition av nordiska konferenser kring historiedidaktisk forskning som inleddes med en konferens i Kungälv 1982 och för åttonde gången hölls i Selfoss 2002. De två volymerna utgör därmed en uppdatering och en lägesbeskrivning av nordisk historiedidaktik som ett högst levande forskningsfält.