Många små eller få stora reservat

Man får ofta – som konsult i naturvårdsbranchen – frågan hur stort ett om- rådesskydd måste vara för att det ska göra naturvårdsnytta. Frågan är natur- ligtvis omöjlig att besvara. Ett enda enskilt torrträd kan – om det står strate- giskt i landskapet – härbärgera många olika rödlistade arter i decennier och således ge stor naturvårdsnytta. Å andra sidan har man genom nyligen utför- da studier i Neotropis kunnat konstatera att även skogsfragment på 10 000 ha förlorar de känsligaste arterna (fåglar i detta fall) om fragmenten är helt isolerade i mer än hundra år. Man rekommenderar på basis av den studien att områdeskydd i Neotropis bör ligga på minst 1 000 ha (Ferraz m fl 2003). I en annan studie befarade forskarna att de mest känsliga tickorna har försvunnit från mellersta Finland som en följd av fragmentering. Detta trots att där finns ett nätverk med 12 urskogsreservat med en medelareal på 3 600 ha (600– 9 100 ha). Slutsatsen drogs genom jämförelser med ännu större naturskogs- fragment på den ryska sidan (Vodlozero National Park) (Siitonen m fl 2001). Vi kan därmed konstatera att vissa känsliga arter kräver mycket stora områ- deskydd för att överleva medan andra arter går att skydda genom många små bevarade fragment eller med enbart generella hänsynsregler.

Schwartz gjorde nyligen en genomgång av denna, inom naturvården klas- siska problematik och han skiljer mellan ett mer småskaligt inriktat område- skydd ”fine-filter conservation” (FFC) och ett mer storskaligt inriktat ”coarse-filter conservation” (CFC) (Schwartz 1999).

Det småskaliga områdesskyddet innebär att naturskyddet till stora delar är inriktad på gener, populationer och arter och kan därför sägas vara en stra- tegi för SPP- grenen (small population paradigmet). Det storskaliga områ- desskyddet är mer inriktad mot vegetationstyper, landskap och ekosystem och kan därför sägas vara en strategi för DPP- grenen (declining population paradigmet) enligt Caughley, (se avsnitt 5.1).

Strategierna har olika för- och nackdelar och en effektiv naturvård bör därför använda sig av båda samtidigt. Det småskaliga områdesskyddet leder som regel till många små skyddsområden vilket har visat sig fungera för art- grupper som kärlväxter och insekter i t ex den nordamerikanska prärien. På många platser i södra Sverige är denna strategi också det enda möjliga alter- nativet. Det biotopinriktade områdesskyddet leder däremot som regel till få och stora skyddsområden.

Nedan följer en lista med dessa för- och nackdelar (omarbetat efter Schwartz).

FÖRDELAR MED ETT SMÅSKALIGT OMRÅDESSKYDD (FFC):

• Naturvårdsmål kan definieras. Arten x ska stadigvarande förekomma och reproducera sig inom området.

• Målet är uppföljningsbart. Ett försvinnande av arten innebär ett misslyck- ande men stadig förekomst innebär att man har lyckats.

• Många lagstiftningar och konventioner bygger på artbegreppen. I Sverige exempelvis listan i EU:s habitatdirektiv.

• Man har sett ett samband så att små naturreservat ofta har högre biotop- kvalitéer än vad stora har (Thorell 2003). Detta beror dock troligen inte på storleken i sig utan på diverse egenheter i urvalsprocessen. De små har ofta valts ut för sina biologiska värden trots att de är små medan de stora kan ha valts för delvis andra kvalitéer eller syften (rekreation, friluftsliv) eller på att små naturreservat oftast sköts på ett annorlunda sätt jämfört med de större. • I små reservat kan man genom olika naturvårdsmetoder efterhärma natur-

liga störningsregimer och på så sätt skydda mycket av biotopernas fauna och flora. På detta sätt har man lyckats med att skydda många kärlväxter och insekter i små nordamerikanska präriereservat på ett bra sätt – trots att de naturliga störningsregimerna inte längre agerar t ex genom bisonox- ar, präriehundar, kindpåsråttor och naturliga gräsbränder (Schwartz & van Mantgem 1997). En svensk parallell är artrika alléer, kyrkogårdar,

slottsparker och lövängsrester och där har vi möjlighet att skydda en ansenlig artrikedom med speciella naturvårdsåtgärder som efterliknar tänkbara naturliga störningsregimer (stora gräsätare, stormfällningar etc).

NACKDELAR KAN VARA ATT:

• Arterna är väldigt många och det kan bli svårt att skydda och följa upp alla. • Olika och skiftande artbegrepp och vår uppfattning av deras hotstatus

kan leda till ideliga omprioriteringar.

• I små reservat kommer många arter att förr eller senare försvinna. Detta har ibland kallats för ”NoaksArk-effekten” (Pimm & Lawton 2003). • I små reservat kommer påverkan från omgivningen att vara stor på

åtminstone två olika sätt. Dels kommer en större andel av den områ- desskyddade marken att påverkas av olika randeffekter och dels kommer artsammansättningen att förändras så att en större andel av arterna blir de som också som finns i ”matrixen”. Detta är en följd av masseffekten (Shmida & Wilson 1985) och har konstaterats för t ex vedskalbaggar (Ås 1993; 1999). Resultaten stämmer också överens med Hubbells teorier. FÖRDELAR MED ETT STORSKALIGT OMRÅDESSKYDD (CFC): • Stora områdesskydd kan skydda också komplexa biotopstrukturer och

mosaiker av biotoper liksom viktiga störningsregimer som ofta är mycket arealkrävande. I stora reservat kan olika störningar med efterföljande suc- cessioner och mosaiker fortlöpa på ett normalt sätt. Pickett & Thompson (1978) försökte definiera en ”minimum dynamic area” vid vilken de naturliga störningsregimer kan verka på ett normalt sätt helt inom ett reservat. På detta sätt har Korpel (1995) räknat ut minimiarealer för olika lövskogstyper i Slovakien som stadigt kan hålla alla successionsstadier som är typiska för den. Han anger t ex siffrorna 30 ha för bokurskogar och 60 ha för granurskogar. Shugart & West (1981) menar att ett reservat måste var 50-100 ggr större än sina största naturliga störningar. Bergman (2003) räknade ut att en ekhage i Östergötland behöver vara ungefär 60 ha för att långsiktigt kunna hysa några av de känsligaste arterna.

• Soulé & Terborgh (1999a, 1999b) föreslog nyligen att man borde skydda mycket stora sammanhängande arealer där också toppredatorer kunde trivas. De stora rovdjuren anses då fungera som nyckelarter i dessa eko- system. De stora toppredatorerna och megaherbivorerna fordrar reservat på tusentals kvadratkilometrar (Frankel & Soulé 1981). Samma bok häv- dar (sid 122) att vargen fordrar mellan 39 000 och 78 000 kvadratkilo- meter. Bilden kompliceras av att dessa djur inte kräver utan ibland t o m missgynnas av ett strikt områdeskydd med fri utveckling. I USA blir dessa djur dock regelbundet skjutna så fort de ger sig ut utanför reservaten. • Stora reservat har som regel också andra fördelar som en ökad betydelse

för friluftslivet (se Löfgren & Andersson 2000 sid 38).

• I stora reservat kan många arter utveckla stora populationer som därmed löper mindre risk att försvinna från lokalen.

• I stora reservat finns ofta betydande arealer i områdets inre delar som inte påverkas av reservatets omgivningar och därmed kan förvalta den del av mångfalden som är beroende av dessa kvalitéer.

• Man kan skydda biotoper och kombinationer av biotoper innan deras karakteristiska fauna och flora har hamnar på rödlistan.

NACKDELAR KAN VARA ATT:

• I många landskap och regioner finns det helt enkelt inte tillräckligt med stora någorlunda orörda områden kvar utan naturvården måste med nöd- vändighet arbeta med enbart mindre reservat. Detta innebär en stark begränsning om inte antalet reservat är stort

• Många sällsynta arter knutna till biotoper med liten och/eller inskränkt utbredning kan hamna utanför de fåtaliga områden som skyddas.

• Det är svårt att veta exakt hur ett systematiskt urval av stora reservat ska göras eftersom det sällan finns naturgivna förutsättningar för detta i det fragmenterade landskapet. I avsaknad av objektiva kriterier blir det också svårt att utvärdera denna urvalsprocess. Ibland har man då använt sig av ett FFC-mål – nämligen en paraplyart som hjälp både vid urvalsprocessen och vid utvärderingar.

En vidare diskussion kring denna problematik finns under avsnittet ”den svenska modellen” (avsnitt 6.1).

SAMMANFATTNING / SLUTSATSER

Stora reservat är alltid att föredra av många olika skäl om alternativet finns. I vissa landskap och för vissa organismgrupper fungerar det bra – och ger stora fördelar – att parallellt med de större reservaten också avsätta många små reservat. I vissa landskap är de små reservaten den enda möjliga framkomliga vägen.

De riktigt stora reservaten är de som bäst förvaltar sina naturvärden samtidigt som små områdesskydden och naturhänsynen – ner till det ensta- ka torrträdet – är en absolut nödvändighet för att naturvårdsarbetet ska lyckas.

Den svenska naturvårdsarbetet bygger på många olika aktörer – t ex naturvårdsmyndigheterna, skogsvårdsmyndigheterna och skogssektorn själv – med tillhörande olika dominerande verktyg (reservat, bio-

topskydd, naturhänsyn). Det är viktigt att dessa naturvårdsarbeten görs i samråd så att de förstärker varandra och tillsammans utbildar en bra samlad strategi.

många reservat eftersom dessa miljöer är relativt sett mer känsliga gente- mot kanteffekter.

De enskilda reservatens geometri bestäms som regel bäst av de natur givna förutsättningarna och är inte en stor fråga. De naturtyper som är känsligast för smal och tarmig geometri är de med en hög andel skugg- fördragande och fuktighetsberoende arter som t ex taiga (granskog) och bokskog.

Arronderingen av de olika reservaten i ett landskapsavsnitt är viktigt framförallt för de arter som utbildar metapopulationssystem. För dessa behövs som regel ganska många närbelägna objekt så att de värdefulla biotoperna totalt sett ligger uppemot 20 procent och gärna ännu mer av det totala skogslandskapet. Spridningskorridorer spelar förmodligen ingen större roll för de trädanknutna organismerna men kan ha stor betydelse för vissa markbundna djur (Berggren 2001).

5.4 Studier inriktade mot ekosystem